• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av Transformers: Dark of the Moon

27 juni, 2011 by Jonatan Södergren

Titel: Transformers: Dark of the Moon
Betyg: 3
Premiär: 29 juni 2011

Optimus Prime och de andra utomjordiska robotarna som kan förvandla sig till fordon är tillbaka i en tredje film baserad på de klassiska 80-talsleksakerna. Har du sett de tidigare filmerna vet du att robotarna delas in i två klaner – de goda autobotarna och de onda decepticons.

Filmens inledning är supersnygg och bygger upp en förväntan som resten av filmen tyvärr inte riktigt lever upp till.

I en fjärran galax utspelar sig ett krig mellan de två robotklanerna och ett skepp som skulle kunna avgöra hela kriget flyr undan men kraschar på månen (därav kapplöpningen mellan USA och Sovjet på 60-talet). Med hjälp av någon slags teleportapparat som fanns i skeppet som kraschade på månen försöker decepticons nu förslava hela mänskligheten.

Utöver dessa rymdämnen handlar filmen även om huvudpersonen Sam Witwicky, som återigen spelas av Shia LaBeaouf, och dennes relation till sin flickvän.

Effekterna är sinnessjukt snygga men filmens story är helt klart inte tillräckligt intressant för att jag ska sitta klistrad i två och en halv timme. Vad som kunde ha blivit en episk rymdopera förringas snarare till en tramsig orgie i explosioner.

Transformers: Dark of the Moon är helt enkelt bara en i mängden av alla Hollywood-produktioner, varken mer eller mindre. Visst finns det ett nostalgiskt värde i att återigen få se leksakerna vi lekte med som barn men slutsatsen är att filmens huvudsakliga målgrupp inte är en science fiction-suktande, tänkande publik. Filmen vänder sig snarare till den som gillar robotar, explosioner och snygga effekter och syftet är antagligen att kunna sälja ytterligare några leksaker.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Shia LaBeaouf, Transformers, Transformers 3, Transformers: Dark of the Moon

Roffe Ruff – Barrabas: Tung göteborgsrapp från hemlig profil

27 juni, 2011 by Redaktionen

Artist: Roffe Ruff
Titel : Barrabas
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-05-27

Roffe Ruff från Majorna i Göteborg är ett lokalt rappfenomen. Han har hela tiden hållit sig hemlig, uppträtt bakom mask och undvikit intervjuer och promotion. Hans verk har spritts via ordets makt. Och internets.

När offentligheten började krypa närmare valde Roffe Ruff att sluta snarare än att avslöja vem han är. ”Ni skulle låtit mig va.” rappar han i Monster på den nya skivan, en skiva som om han fortsatt hade kunnat kallats för hans genombrott. Tidigare har han deltagit på en mängd mixtapes och släppt två egna skivor, den senaste Ormar i Gräset 2009.

Texterna är socialrealistiska om livet i förorten. Om polisen, om knark, sprit och våld. Ibland när svenska rappare skildrar förorten blir det lite larvigt, men Roffe Ruff har pondus. Visst kan en stockholmare som jag själv tycka att den utpräglat göteborgska dialekten ibland inte känns så äkta som Mohammed Alis stockholmska. Men samma sak gäller nog vice versa. Det är en vanefråga.

Flera av spåren är dancehallbetonade men som bäst är det när han saktar ner. I Jag är din får vi en tung kärlekslåt av bästa DMX-rullande snitt. I Fröken Anderberg går sorgen och vemodet över en anhörigs död rakt in i hjärtat.

Huvudsaken är att Roffe Ruff var en enormt begåvad artist som inte backade för att skildra sin verklighet. I svängiga mediekritiska Så är det rappar han att ”kidsen inte längre dricker GHB-tvål” och att ”vi borde jaga dem med fallskärmsavtal istället för att jaga apatiska barn”. I Anticimex köper polisen Roffe Ruff-tröjor vid dörren samtidigt som han försöker ta reda på vem han ska hämnas på för angreppen på sin familj. ”Jag lovar dig här och nu, att dansa på din grav”

Roffe Ruff var vad man slentrianmässigt brukar kalla äkta. En egenskap som är viktigare inom hip-hopen än någon annan genre. Att han inte orkade fortsätta, inte orkade den offentlighet hans talang gjorde oundviklig är en förlust för musiksverige.

Det har släppts oförskämt många bra svenska hiphopskivor i år, Barrabas är ännu en i raden.

Läs även andra bloggares åsikter om Roffe Ruff, recension, hiphop

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hiphop, Recension, Roffe Ruff

Uno Svenningsson på Karön i Ronneby, bjöd på kanske sommarens mysigaste konsert

27 juni, 2011 by Redaktionen

Den 26/6 befann sig Uno Svenningsson på Karön i Ronneby för att bjuda på en av kanske sommarens mysigaste konserter.

Framför ett glittrande hav med ständigt förbipasserande segelbåtar, som säkerligen ångrade att de inte befann sig på ön, tog Svenningsson plats på scen. Med sig hade han musikerna Christoffer Nilsson, Lasse Svensson och, som Uno själv presenterade killen på keyboard, lokalhjälten Svenne.

”Med solen i ryggen och vinden i sitt hår” bjöd de 200 besökare på välkända låtar som fantastisk, vågorna och under ytan. Varje låt fick en kort presentation om vad de handlade om. Ibland var inspirationskällan hans morfar och farfar, ibland var det en artikelserie om ungdomar som låg bakom – vilket resulterade i låten ”andas genom mig”.
Jag vill påstå att Uno Svenningsson är en av Sveriges mest begåvade sångare, och även en helt makalös låtskrivare. Visst finns det så många fler som nästan når upp till hans nivå, fler som skriver musik som med fördel framförs i somrig utomhusmiljö någonstans i Sverige; såsom Lars Winnerbäck, Mauro Scocco och Tomas Ledin. Men inte går de väl att jämföra med Svenningsson. Djupa texter som många kan relatera till – och som dessutom alltid faller i god ton med musiken, en röst som inte går att beskriva på ett sätt som gör den rättvisa – den måste upplevas, och att han är så mycket bättre live än på skiva övertygar mig mer och mer om att han är Sveriges okrönte vispopskung.

Nog för att jag hade längtat efter Winnerbäcks traditionsenliga konsert i Ronneby detta året, och nog för att jag blev besviken när jag fick reda på det – men detta funkar minst lika bra. inte bättre!

Läs även andra bloggares åsikter om Uno Svenningsson, konserter, recension, Ronneby

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Konserter, Recension, Ronneby, Uno Svenningsson

Gillian Welch – The Harrow & The Harvest: Stark comeback av Gillian Welch

27 juni, 2011 by Redaktionen

Artist: Gillian Welch
Titel : The Harrow & The Harvest
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-06-29

Gillian Welch är en sann stjärna inom alt.country. Sån country som svenskar gillar. Allvarsam country med texter om svåra ämnen. Inget som går upp på någon topplista men som alltid är gediget genomarbetat och med
en egen själ. Inga direkta lyssnarflörtar men med integritet.

Det är americana med folkkänsla, bluegrasstänk och med en enastående låtskrivarförmåga. Det som tidigare har varit ett problem med Welch är att låtarna fått ett stråk av gnäll, snarare än av vemod. Hennes röst är väldigt stark, och när den inte tyglas tillräckligt kan det slå över.

Welch släppte sin senaste soloskiva 2003, Soul Journey, och under tiden som gått har det varit mycket prat om denna skiva. Om pratet har hjälpt vet jag inte, men resultatet kan inte göra någon besviken.

På The Harrow & The Harvest gör hon en comeback som det sjunger om. Hon har tagit hjälp av David Rawlings som producent, Rawlings har varit musiker i Welchs band och de har tidigare spelat in skivor tillsammans.
Här samsas tio diamanter till sånger. Sånger där Welchs skarpa röst aldrig får gå för högt eller för skarpt. Det är fantastiska sånger var och en för sig, men kanske lite för lika för att fungera perfekt tio på rad.

Produktionen är perfektionistisk, också detta till skillnad från flera av hennes tidigare skivor där vissa låtar slarvats bort. Här gess Welchs röst de bästa förutsättningarna varje gång och instrumenteringen är utsökt sparsam. Finast är Hard Times, där melodin får ta lite större svängar och banjon försiktigt för låten framåt. Även den efterkommande Silver Dagger, med ett enkelt You Are My Sunshine-komp och försiktigt bluesmunspel är en topp.

Detta är en av de bästa country/folkskivorna som släppts på senare år, definitivt den bästa i år. Det som hindrar mig att sätta det högstabetyget är just att låtarna inte skiljer sig tillräckligt. Nu är skivan bara trekvart lång, men lite mer omväxling hade välkomnats.

Utan tvekan är detta dock Welchs bästa skiva, och den lovar gott för mer urcountry från Nashville.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

Spelrecension: Alice: Madness Returns

27 juni, 2011 by Redaktionen

Titel: Alice: Madness Returns
Betyg: 4
Format: Windows, Playstation 3 och Xbox 360
Sverigepremiär: 16 juni 2011

När det kom fram att Tim Burton skulle göra en film om Alice i underlandet var det många som blev entusiastiska (inklusive undertecknad) eftersom hans tidigare filmer erbjudit så annorlunda och fina upplevelser där man blivit bjuden på resor till miljöer och personligheter man annars aldrig hade haft chansen att få träda in i eller stöta på. Men trots att projektet verkade som gjort för honom, och att man smörade på med 3D-effekter och allting, blev det mest pannkaka av allting. Det blev liksom aldrig så genuint som man hade drömt om, utan blev istället en ganska medioker film.

Men nu är det här spelet ingen licens på hans film, tack och lov, utan en mer direkt uppföljare på American McGee’s Alice från 2000 (och har man inte spelat det följer en restaurerad HD-version utav det spelet med som nedladdningsbart material). Det handlar alltså om ett mörkt och blodigt äventyrsspel för en mer vuxen publik, och det är ingen slump att spelet rekommenderas från 18 år.

Vägen till sanningen är tillräckligt lång, sex kapitel, för att man ska hinna göra det intressant och berättarmässigt genuint. Det finns nämligen få andra spel som gestaltar karaktärers psyke bättre än såhär. Om något. Att en del inslag skulle passa i andra plattformsspel, eller skräckspel för den delen, gör att vi får en högintressant titel på så många plan. Dock blir en del pusselinslag snabbt överanvända och irriterande repetitiva, men det är också småskavanker i ett annars mycket välgjort spel med få buggar som stör fiktionen. Någonting annat som man skulle kunna påvisa är att det ibland kan bli lite oöverskådligt när flertalet fiender uppenbarar sig, men eftersom man kan byta svårighetsgrad närhelst man önskar och att kaoset är en allegori för Alices undermedvetna känns det ändå för givande för att anmärka på. För utan dessa inslag hade lite utav poängen försvunnit ändå.

Även om man erbjuder spelaren högst varierade miljöer, som alla är förvridna och därför känns att höra hemma i underlandet, och ett välfungerande vapensystem är allt det där egentligen bara kulisser för spelets egentliga mening: en psykologisk djupdykning i Alice undermedvetna, där sökandet efter svar på frågan om vad som hände när hennes hem brann upp som liten och hennes syster gick bort. Vilket man lyckats ovanligt bra med, både gällande uppbyggnad och presentation. Slutresultatet är ett av årets bästa spel!

Läs även andra bloggares åsikter om Alice: Madness Returns, spel, spelrecension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Alice: Madness Returns, Spel, spelrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1345
  • Sida 1346
  • Sida 1347
  • Sida 1348
  • Sida 1349
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in