Gillian Welch – The Harrow & The Harvest: Stark comeback av Gillian Welch

Artist: Gillian Welch
Titel : The Harrow & The Harvest
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-06-29

Gillian Welch är en sann stjärna inom alt.country. Sån country som svenskar gillar. Allvarsam country med texter om svåra ämnen. Inget som går upp på någon topplista men som alltid är gediget genomarbetat och med
en egen själ. Inga direkta lyssnarflörtar men med integritet.

Det är americana med folkkänsla, bluegrasstänk och med en enastående låtskrivarförmåga. Det som tidigare har varit ett problem med Welch är att låtarna fått ett stråk av gnäll, snarare än av vemod. Hennes röst är väldigt stark, och när den inte tyglas tillräckligt kan det slå över.

Welch släppte sin senaste soloskiva 2003, Soul Journey, och under tiden som gått har det varit mycket prat om denna skiva. Om pratet har hjälpt vet jag inte, men resultatet kan inte göra någon besviken.

På The Harrow & The Harvest gör hon en comeback som det sjunger om. Hon har tagit hjälp av David Rawlings som producent, Rawlings har varit musiker i Welchs band och de har tidigare spelat in skivor tillsammans.
Här samsas tio diamanter till sånger. Sånger där Welchs skarpa röst aldrig får gå för högt eller för skarpt. Det är fantastiska sånger var och en för sig, men kanske lite för lika för att fungera perfekt tio på rad.

Produktionen är perfektionistisk, också detta till skillnad från flera av hennes tidigare skivor där vissa låtar slarvats bort. Här gess Welchs röst de bästa förutsättningarna varje gång och instrumenteringen är utsökt sparsam. Finast är Hard Times, där melodin får ta lite större svängar och banjon försiktigt för låten framåt. Även den efterkommande Silver Dagger, med ett enkelt You Are My Sunshine-komp och försiktigt bluesmunspel är en topp.

Detta är en av de bästa country/folkskivorna som släppts på senare år, definitivt den bästa i år. Det som hindrar mig att sätta det högstabetyget är just att låtarna inte skiljer sig tillräckligt. Nu är skivan bara trekvart lång, men lite mer omväxling hade välkomnats.

Utan tvekan är detta dock Welchs bästa skiva, och den lovar gott för mer urcountry från Nashville.