Artist: Roffe Ruff
Titel : Barrabas
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-05-27
Roffe Ruff från Majorna i Göteborg är ett lokalt rappfenomen. Han har hela tiden hållit sig hemlig, uppträtt bakom mask och undvikit intervjuer och promotion. Hans verk har spritts via ordets makt. Och internets.
När offentligheten började krypa närmare valde Roffe Ruff att sluta snarare än att avslöja vem han är. ”Ni skulle låtit mig va.” rappar han i Monster på den nya skivan, en skiva som om han fortsatt hade kunnat kallats för hans genombrott. Tidigare har han deltagit på en mängd mixtapes och släppt två egna skivor, den senaste Ormar i Gräset 2009.
Texterna är socialrealistiska om livet i förorten. Om polisen, om knark, sprit och våld. Ibland när svenska rappare skildrar förorten blir det lite larvigt, men Roffe Ruff har pondus. Visst kan en stockholmare som jag själv tycka att den utpräglat göteborgska dialekten ibland inte känns så äkta som Mohammed Alis stockholmska. Men samma sak gäller nog vice versa. Det är en vanefråga.
Flera av spåren är dancehallbetonade men som bäst är det när han saktar ner. I Jag är din får vi en tung kärlekslåt av bästa DMX-rullande snitt. I Fröken Anderberg går sorgen och vemodet över en anhörigs död rakt in i hjärtat.
Huvudsaken är att Roffe Ruff var en enormt begåvad artist som inte backade för att skildra sin verklighet. I svängiga mediekritiska Så är det rappar han att ”kidsen inte längre dricker GHB-tvål” och att ”vi borde jaga dem med fallskärmsavtal istället för att jaga apatiska barn”. I Anticimex köper polisen Roffe Ruff-tröjor vid dörren samtidigt som han försöker ta reda på vem han ska hämnas på för angreppen på sin familj. ”Jag lovar dig här och nu, att dansa på din grav”
Roffe Ruff var vad man slentrianmässigt brukar kalla äkta. En egenskap som är viktigare inom hip-hopen än någon annan genre. Att han inte orkade fortsätta, inte orkade den offentlighet hans talang gjorde oundviklig är en förlust för musiksverige.
Det har släppts oförskämt många bra svenska hiphopskivor i år, Barrabas är ännu en i raden.
Läs även andra bloggares åsikter om Roffe Ruff, recension, hiphop