• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Captain America – the first avenger – en enda lång gäspning

9 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Captain America – the first avenger
Betyg: 1
Premiär: 12 augusti 2011

Captain America – the first avenger är ytterligare en film om en superhjälte och seriefigur. Det har varit många filmer i den genren i år, kanske lite av en inflation av seriehjältar. Inte många av dessa filmer har varit stora filmupplevelser. Det är inte Captain America heller.

Först och främst är filmen för lång. Den är två timmar och fyra minuter – men även om den hade hållit sig inom normallängd hade den varit seg. Jag tror inte ens att älskare av action och kulsprutedueller orkar med stridsscenerna, som inte tillför något till berättelsen, inte är spännande. Även om en berättelse om en seriefigur och superhjälte aldrig är trovärdig måste den ändå vara trovärdig inom sin berättelses ramar. Det är inte händelserna i Captain America. Superboven Johann Schmidt (spelad av Hugo Weaving) förlorar den ena striden efter den andra bara för att dyka upp igen på en ny stridsscen ännu mäktigare, farligare och med ännu fler soldater.

Första femton-tjugo minuterna av filmen började lovande. Den unge Chris Evans är en rätt blåst ung amerikansk man i USA under andra världskriget. Han är liten och vek, kan inte slåss, har astma och flera andra medicinska problem. Trots det är han envist fixerad vid att han vill ut i kriget för USA. Han söker värvning om och om igen, men blir givetvis inte godkänd. När Chris gör ännu ett hysteriskt försök att bli antagen till armén blir han iakttagen av Dr. Abraham Erskine (spelad av Stanley Tucci). Doktorn har forskat fram en slags medicin/drog som kan ge en man superkrafter.

Steve godkänns och får rycka in i armén där han hamnar i en trupp under ledning av Colonel Chester Phillips (spelad av Tommy Lee Jones). Soldaterna utsätts för ett antal prov och får veta att en av dem ska bli uttagen till ett specialuppdrag (som är att få superkrafterna.)

Steve Rogers (spelad av Chris Evans) är minst av alla, med sämst kondition och svagast, visar sig dock vara både smartast och ha störst mod. Givetvis vinner han utmaningen och får superkrafter. Den biten av filmen är visserligen förutsägbar, men ändå dramatisk underhållande. Det är ju faktiskt smartare att göra den svagaste länken starkast, de starka är ju redan starka.

Sedan börjar historien bli totalt långtråkig. Filmens bov har också superkrafter och han är med i Hitlers armé men vill ha eget världsherravälde. Han sviker Hitler och startar ett eget krig och i jämförelse med honom blir ju till och med Hitler och hans kumpaner vettiga.

Johann Schmidt, en bov som föds ur Hitlers arme men överger och sviker Hitler och är ett ännu större monster. Nej, det blir bara för mycket. Trots att rollen spelas av en av mina favoritskådespelare är det varken roande eller spännande eller engagerande.

Jag såg förhandsvisningen i 3D och om du av något skäl ändå ska se filmer: försök slippa den i 3D-version, om det nu finns någon sådan. 3D fungerar inte, människorna blir som genomskinliga. Det är först i eftertexterna som det blir någon stuns i 3D. Ja, eftertexterna är tecknade. 3D fungerar hittills bara bra i animerade filmer.

Berättelsen är alltför förutsägbar, det blir aldrig spännande. I princip är det inget som överraskar mer än att första halvtimmen har en hygglig berättelse.

För den som liksom jag är genomtrött på alla filmer som hyllar våld som lösning på konflikter och filmer som oreserverat hyllar den traditionella mansrollen blir filmen en enda lång gäspning. Det hjälper inte ens att Tommy Lee Jones gör en bra roll och Hugo Weaving är med.

Rollista:
Chris Evans – Steve Rogers/Captain America
Hayley Atwell – Peggy Carter
Sebastian Stan – James ”Bucky” Barnes
Tommy Lee Jones – Överste Chester Phillips
Hugo Weaving – Johann Schmidt/Red Skull
Dominic Cooper – Howard Stark
Richard Armitage – Heinz Kruger
Stanley Tucci – Dr. Abraham Erskine
Toby Jones – Dr. Arnim Zola
Neal McDonough – Timothy ”Dum Dum” Dugan
Derek Luke – Gabe Jones
Kenneth Choi – Jim Morita
JJ Feild – Montgomery Falsworth
Bruno Ricci – Jacques Dernier
Samuel L. Jackson – Nick Fury (cameo)

Här är filmens officiella hemsida.

Uppgifter om Captain America från Wikipedia:
Captain America är en fiktiv superhjälte skapad av Jack Kirby och Joe Simon under andra världskriget. Figuren har sedermera blivit en av hörnstenarna i Marvels serieuniversum, såväl i sin egen tidning men även som en av hörnpelarna i tidningen om superhjältegruppen Avengers. Han uppträdde första gången i Timely Comics Captain America Comics #1 som gavs ut i mars 1941. Hans alterego är Steve Rogers.
Kända serieskapare som arbetat med Captain America är, förutom Simon och Kirby: Stan Lee, Jim Steranko, Roger Stern, John Byrne, J.M. DeMatteis, Mike Zeck, Mark Gruenwald och Mark Waid.

Läs även andra bloggares åsikter om Captain America, film, filmrecension, seriehjälte

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Captain America, Filmrecension, Scen, seriehjälte

Belägring av Hassan Loo Sattarvandi, träffar rakt in i magen men förstärker också fördomar

8 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

”Belägring” av Hassan Loo Sattarvandi är hans andra bok. Det talas ofta om att det är ännu svårare att göra bok nummer två än att lyckas debutera. Hassan Loo Sattarvandi som är född 1975 debuterade 2008 med romanen ”Still” som han bland annat fick Borås Tidnings debutantpris för och han belönades med Katapultpriset för bästa debut 2008.

I ”Belägring” är vi tillbaka i Hagalund, där också debutromanen utspelades, men nu har vi hamnat femton år tidigare i tiden. Caspian är en femtonårig pojke eller yngling på väg att bli man. Han lever i svåra förhållanden, en pappa som övergett familjen och en mamma som lurar sig själv och låtsas att maken och pappan ska komma tillbaka. Mamman är också utslagen i depression och tar sig inte ur sängen alla dagar. Caspian och hans kompisar stjäl piller av sina morsor som de blir påtända av.

Romanen består av ett slags samtal eller monolog där Caspian sakta men obönhörligt berättar om en händelse där allt exploderat i våld. Hur han sakta men säkert går mot undergången. Trots att Caspian är duktig i skolan och skulle kunna ta sig från den destruktiva förorten orkar han inte bryta, för vännerna i förorten är det liv han har.

Kulturnyheterna har rankat romanen som den viktigaste kulturhändelsen i augusti:

Varför plågas också demokratiska välfärdssamhällen i så hög grad av manligt våld? Varför visar det sig finnas en plågsamt igenkännlig historia med en frånvarande far bakom Oslomördaren som tillsammans med en hatideologi fick allt att explodera? Hassan Loo Sattarvandis andra roman ”Belägring” handlar om tonårskillen Caspian och kretsar kring frågan om hur en samhällskatastrof kan se ut.

Hassan Loo Sattarvandi hqa ett drivet språk, boken är uppbyggt litterärt experimenterande. Vi kommer rakt in i Caspians tankar, språkets uppbyggnad och rytm gör att vi känner med honom och vi sugs in i hans liv.

Men samtidigt befäster berättelsen fördomar. Människor som hamnar i missbruk, våld och kriminalitet kommer inte alls bara från trasiga bakgrunder. Den som fastnar i missbruk hamnar väldigt ofta i kriminalitet och också i våld. Droger gör saker med människor och deras psyke, oavsett om de kommer från en familj där pappan övergett familjen eller inte.

 

Jag kan inte förstå hur Kulturnyheterna tycker att boken ger någon förklaring till mäns våld, som exempelvis den norske massmördaren.

Romanen ger en förklaring till varför en del unga män hamnar i sammanhang där de blir våldsamma eller råkar ut för våld. Boken skildrar bara en ung man i en förort som domineras av fattigare människor. Men det kan hända vilken ung människa som helst. Den som fastnar i missbruk kan mycket lätt bli våldsam.

Dessutom ger det västerländska och framför allt den amerikanska kulturen tummen upp för våld. Eftersom det florerar en villfarelse att det finns någon form av rättfärdigt våld, att stater kan ha rätt att döda oliktänkande i krig, då ger hela vårt samhälle våldet legitimitet. Jag kan därför inte odelat hylla en roman som än en gång förstärker bilden av de våldsamma männen kommer från trasiga familjeförhållanden. Våldets mekanismer sitter djupt i vårt samhälle och handlar inte alls bara om människor från ekonomiskt utanförskap.

Däremot är boken skickligt skriven. Hassan Loo Sattarvandi är en av de skickligaste och mest lovande nya författarna. Utan tvekan. Berättelsen träffar rakt in i magen, det är skrämmande att känna hur hopplösa förutsättningarna är för många unga män.

 

Baksidestexten:

15-åriga Caspian är belägrad av en tillvaro där varken sårbarhet eller ambitioner accepteras. En helt vanlig skoldag kommer att sluta i katastrof, en avgörande konfrontation med livets våldsamhet. Romanen utspelar sig under loppet av en dag när allt står på spel. Vi är tillbaka i det Hagalund som skildrades i Hassan Loo Sattarvandis omtalade debut Still, i utkanten av samma gäng, men femton år tidigare. Med ett rytmiskt språk och en röst som pendlar mellan brutal uppriktighet och självhävdande överdrifter gestaltas pojken som försöker att bli man i en miljö där endast machorollen är tillåten.

Här kan du provläsa ett avsnitt ur boken.

Recension i tidningen VI:

Hela romanen består egentligen av några mycket långa telefonsamtal som huvudpersonen Caspian för med en okänd vän, efter att något katastrofalt har hänt och han själv blivit så sönderslagen att hans käke krossats. Det ödesdigra dygnet där allt förändras beskrivs i detalj: hur ett gängbråk trappas upp, hur Caspian, fast han egentligen inte vill, dras in i våldet. Och hur han, fast han är väldigt begåvad i skolan, gör allt för att sabotera för sig själv och sina framtidsutsikter.
Hans dilemma blir trovärdigt genom att Sattarvandi visar att hans romanfigur, trots att lärarna hela tiden försöker bevisa honom motsatsen, egentligen inte har något val. Varför drar han inte bara bort från den där förbannade förorten och checkar in på något prestigemaximerat innerstadsgymnasium, när han faktiskt har betyg till det? frågar man sig. Därför att han om han lämnar sina kompisar också lämnar den enda trygghet han har, när båda föräldrarna försvunnit från hans verklighet.

Titel: Belägring
Författare: Hassan Loo Sattarvandi
Bokförlag: Bonniers
ISBN: 9789100124953

Läs även andra bloggares åsikter om Hassan Loo Sattarvandi, Belägring, bokrecension, våld, missbruk

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Belägring, Bokrecension, Hassan Loo Sattarvandi, Missbruk, våld

Recension av Poesi, filmen

6 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Poesi
Premiär: 5 augusti
Betyg: 4

”Poesi” är en sydkoreansk film om Mija, en kvinna i 60-årsåldern. Hon bor med sitt barnbarn Wook och jobbar som hembiträde för att kunna försörja dem. Mija är i ett tidigt stadium av Alzheimers, sakta men säkert börjar orden försvinna från henne. Hon börjar gå på poesikurser där hennes lärare lär henne studera vardagen för att kunna fånga ord och skriva poesi.

Mija börjar se positivt på världen och allt verkar vara frid och fröjd, tills det kommer fram att Wook varit inblandad i en gruppvåldtäckt vilket resulterat i ett flickan tagit livet av sig. De andra pojkarnas fäder samlas med Mija för att diskutera situationen och hur de ska köpa sig loss. Och därifrån går det sakta neråt. Den enda trösten Mija har nu är poesin.

”Poesi” är en väldigt fin film. Den är inte superdramatisk eller superspännande. Mestadels så tycker jag att den bara rullar på e ett chillat tempo, men det är någonting med filmen som gör att man sitter kvar och tittar. Man känner så hårt för Mija, man vill att allt ska gå bra för henne,. Men vill hoppa in i rutan och sjunga kareoke med henne så att hon slipper sjunga själv, ge henne en kram och säga att allt kommer lösa sig. Skriva poesi med henne.

Filmen är gjord av Lee Chang Dong som tidigare varit kulturminister i Sydkorea.

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om filmrecension, poesi, sydkorea, film, filmer

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Filmrecensioner, Poesi, Scen

Source Code, en av årets bästa science fiction-filmer

6 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Titel: Source Code
Betyg: 4
Premiär: 3 augusti 2011

För två år sedan regisserade Duncan Jones sin debutfilm, som bar titeln Moon, och hans andra film, Source Code, hade nyligen premiär på svenska biografer.

Filmen kretsar kring krigsveteranen Colter Stevens som plötsligt vaknar upp i en annan mans kropp. Han tvingas uppleva samma åtta-minuter-långa sekvens om och om igen, under dessa åtta minuter sitter han fast på ett tåg med en främmande kvinna. Det slutar alltid med att tåget exploderar, Colters uppdrag är att hitta bomben och att stoppa gärningsmannen.

Även om kvantfysiken bakom vetenskapen som får Colter att kunna transporteras till dessa parallella verkligheter inte har någon som helst förankring i ”den sanna verkligheten” köper jag konceptet helt och hållet.

Bra science fiction har alltid gått ut på att tänja på gränser, vilket är exakt vad Duncan Jones åstadkommit med båda sina filmer hittills, och dessutom får Source Code en knorr mot slutet som ger upphov till en nerv som få andra filmer lyckats med i år.

Förhoppningsvis får Duncans far, ingen mindre än David Bowie, en roll i regissörens nästa film.

Här kan du läsa vad Dagens Nyheter tyckte om filmen och nedanför ser du en trailer från filmen.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Duncan Jones, Source Code

Nawals hemlighet – en film som sticker ut ur mängden

5 augusti, 2011 by Redaktionen

Nawals hemlighet
Betyg: 4
Premiär: 12 augusti 2011

Filmen Nawals hemlighet börjar med att två vuxna syskon får beskedet att deras mamma har dött. Nawal vill i sitt testamente att hennes barn ska leverera två brev; ett till sin far, som de aldrig har träffat, och ett till sin bror, som de inte visste existerade. Det kommer som en chock och syskonen blir oense om vad de ska göra. Mamman var, trots allt, inte riktigt ’normal’ under deras uppväxt.

Jeanne (spelas av Mélissa Désormeaux-Poulin) åker till Mellanöstern för att försöka få tag på sin far och för att undersöka hur hennes mammas liv såg ut innan hon kom till Canada. Under resan upptäcker hon att hennes mamma har levt ett skakande liv, fullt med krig och elände. I ett krigshärjat land var hon en stark och rebellisk kvinna. Det blir för mycket för Jeanne och gråtande ber hon sin bror Simon (Maxim Gaudette) att åka till Mellanöstern för att hjälpa henne pussla ihop mammans liv. Successivt får de reda på den fasansfulla sanningen om vem deras far egentligen är.

Under syskonens resa får man se ständiga tillbakablickar om Nawals liv. Tittaren får själv vara med och pussla ihop Nawals hemlighet medan syskonen utforskar sin bakgrund.

Skådespelaren Lubna Azabal gör ett fantastiskt jobb som Nawal. Hennes engagemang till sin roll och de ocensurerade krigshändelserna gör filmen skrämmande realistisk.

Nawals hemlighet (originaltiteln är Incendies) valdes till Canadas officiella Oscarsbidrag 2010 och 2011 blev den nominerad tillsammans med en annan grupp filmer i kategorin bästa utländska film.

Det här är en film som sticker ut ur mängden. Den är brutalt ärlig om konflikterna i Mellanöstern och slutet är häpnadsväckande.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1335
  • Sida 1336
  • Sida 1337
  • Sida 1338
  • Sida 1339
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in