• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Arcade Fire, Saint Etienne, The Go! Team och Is Tropical på Popaganda

27 augusti, 2011 by Redaktionen

Saint Etienne, det urbrittiska syntpopbandet, gör en ganska konturlös spelning på Popaganda. Till deras försvar måste sägas att alla omständigheter talar emot dem. För det första, ljudet, men även den tidiga starttiden, det ljuvliga vädret och annat som talar emot bandet som tagit vemodet till elektroniken.

Som man nästan lärt sig att förvänta sig på festivaler är ljudet till en början under all kritik. Det tar sig något, men genom hela konserten är det för lågt. Kanske är det anpassat för diverse myndigheters hälsokrav, men är det så måste konsert- och festivalarrangörer fundera på hur de kan göra bättre ljud på utespelningar.

Bandets musik är inte heller anpassad till tidiga festivalspelningar och resultatet blir därefter, lite avmätt och småtrevligt, men inte mer.

Sångerskan Sarah Cracknell, dagen till ära i paljettklänning, undrar om det är solljuset som gör publiken något blasé. Under konsertens slut deklarerar hon istället att det nog är att folk inte hunnit dricka tillräckligt mycket öl än. Och kanske hade det funkat bättre om publiken var med bättre på noterna, det bränner inte riktigt till någon gång, Som mest i Neil Young-covern Only Love Can Break Your Heart och avslutande Kisses.

På den mindre scenen spelar Is Tropical med sitt stökiga och vassa ljud. De baserar sitt sound på taggigt och tydligt utspel med trummorna i centrum. I den mer gitarrdrivna I’ll Take My Chances får bandet ett något mjukare ljud, och den The Cure-doftande låten får igång stora delar av publiken.

Bandet är tillräckligt bra för att få ett par tusen sensommarnjutande stockholmare att hoppa framför en medelstor festivalscen, men när de inte nyttjar tempot blir låtarna lätt lika varandra och den kända modellen där synt och elektronika får samsas med en klassisk tight rocksättning funkar inte rakt igenom. Med en till skiva och mer låtmaterial kan bandet säkert växa, även live.

The Go! Team, även de från Storbritannien, är mer ett klassiskt festivalband. De är publikfriande och eklektiska. De är dubbelt så många på scen som Is Tropical, sex stycken, varav två man på trummor. Här är det utspel och party som eftersöks. Publikkontakten är direkt, men kanske inte så fylld av pondus.

Återigen är det låtmaterial som saknas, det smått bisarra mellanspelet med tuggummipop där sångerskan sjunger inte så lite falskt, är ett bottennapp. Inte så mycket bättre är det därpå följande rapmetalliknande försöket till vändning. Det blir lite för mycket variation, lite för löst i kanterna.

De avslutande låtarna visar dock vad bandet kan, om de fokuserar lite. Här levereras publikfriande, tillgänglig partymusik, lätt att dansa till. Det är rock med sväng, funkinslag, med Ninja på pratsång och halvhygglig rap. Tyvärr är bandet utöver sångerskan lite anonyma och de når inte riktigt fram.

 

Fredagskvällens huvudakt, Arcade Fire, inleder med ett av de allt vanligare videointrona. Detta ganska fånigt och fantasilöst. Om The Go! Team var många på slås de med råge av det breda rockbandet som bland instrumenten har både dragspel och fiol.

Bandet är i slutet av en lång Europaturné och det märks så att säga i båda ändarna. Bandet är mycket tight och låtarma sitter ofta klockrent, men det är inte alltid med den största peppen. Dessutom är sångaren Win Butlers röst, åtminstone till en början, mycket svag. Det tar sig dock, liksom ljudet som återigen är alldeles för lågt.

Det är en lite knepig konsert, det blir en det där totala röjet som man kanske hade hoppats på, bandets låtar är inte riktigt av den utlevande karaktären. Bandet hade kunnat utnyttja de tempoväxlingar som karakteriserar Arcade Fire.

I de bästa stunderna är det dock riktigt bra, en storslagen Intervention med orgelpipor projicerade på videoskärmen tillhör kvällens höjdpunkter. Likaså gör extranumret Wake Up som bandet dedikerar till sina ”bröder och systrar i Norge”. Sammanfattningsvis en bra konsert av ett rutinerat band, som inte når upp till de höjder de hade kunnat göra. De höjder som många hade förväntat.

Relaterat från Popaganda:
Expressen 1, Expressen 2 och Expressen 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Popaganda, musik, musikfestival, Eriksdalsbadet, Arcade Fire, St Etienne

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Arcade Fire, Eriksdalsbadet, Musik, Musikfestival, Popaganda, St Etienne

Skivrecension: Edguy – Age of the joker

26 augusti, 2011 by Redaktionen

Band: Edguy
Titel: Age of the joker
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 31 augusti

Age of the joker är Edguys tolfte studioalbum, de har en ganska imponerande meritlista bakom sig och allt som oftast är de power metal när den är som allra bäst. Age of the Joker är inget undantag och faktiskt är det ett av de mer spännande och variationsrika album Edguy släppt på senare år.

Inledande Robin Hood ackompanjeras av pilskott och galopperande hästar och bara det gör att känslan förstärks ytterligare till en redan stark låt. Riktigt spännande blir det i Rock the Cashel som är en riktig utmaning, en låt där folkmelodier ackompanjeras av Tobias Sammets karaktäristiska röst och ger det hela en helt ny nivå. Men min favorit är Pandora’s Box, som börjar med acapella-sång och fortsätter med att berätta en historia väl invävd i musiken och det är i den här låten man verkligen fastnar mer för Sammets sång än för musiken.

Refrängerna är, som alltid, starka och håller hela vägen och lite till. Dock så kanske albumet är något för långt, elva långa låtar som tillsammans bildar över en timmes musik blir nästan mäktigt i överkant när musiken är så pass storslagen.

Allra mest tycker jag om tonen av domedag som dyker upp ibland, och när hårdrocken kombineras med storslagenhet och mörker som i Faces of Darkness och Behind the gates Of Midnight World blir det verkligen bra. Edguy med den experimentglade Tobias Sammet i spetsen verkar ha mycket mer att ge och Age of the joker är ett starkt bevis på det.

Robin Hood:

Läs även andra bloggares åsikter om Edguy, musik, skivrecension, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Edguy, Musik, Recension, skivrecension

Recension från Yes!Open air – T-Pain, Petter och The Streets

25 augusti, 2011 by Redaktionen

Yes! Open Air
Hela veckan har det varit fullrulle på Skeppsholmen. Massor av olika event med olika reggaeartister och hiphop av diverse slag. Jag valde att rulla ut mot holmen på Onsdagen den 24e för att njuta av livemusik på Yes Open air. Kvällens dragplåster var Petter, T-pain och The Streets. Jag åker in till området rätt tidigt, något jag snart får ångra.

Det är väldigt tomt på folk. Några sitter och dricker öl, ett tiotal personer står framför scenen och halvdiggar. Allt som allt känns det väldigt glest och otaggat. Jag sätter mig på en bänk framför scenen och blir sittandes tills benen domnat bort. Niklas von Arnold bjuder på ett souligt och funkigt set, men med bristande intresse från publik så faller det rätt platt. Inte ens gästinhoppet från Anton Kristiansson kan rädda.

Efter det spelar PH3 som består av Eye N’I och Profilen som kan klassas som något utav veteraner inom svensk hiphop. Det är lika lite publik som innan och det känns som att de ständigt kämpar i motvind. Låtarna är det inget fel på, inte energin heller. Men det faller, precis som innan, platt. Fast det är ju inte deras fel. Men när kylan börjat lägga sig och mörkret börjar dra in över Skeppsholmen så blir det hela bättre. Det hade blivit dags för amerikanska T-Pain. Och det skulle visa sig bli en upplevelse jag absolut inte förväntat mig.

 

Första gången jag hörde och såg T-Pain när jag såg musikvideon till Lonely Islands monsterhit ”I’m on a boat” från 2009. Och sedan dess har alla mina möten med honom känts som om de kommit i samband med andra artister. När man söker på T-Pain på spotify så kommer det upp mer ”artist” featuring T-Pain är vad det kommer upp bara T-Pain, så man kan undra lite hur det ska gå ihop som konsert. Kommer Kanye West, Wiz Khalifa, Pitbull och alla andra stjärnor han samarbetat med dyka upp på scenen?

Konserten börjar och på scen står en dj och pumpar musik och uppmanar folk att komma fram till scenen. Efter kanske en kvart står de flesta framför scenen och T-Pain entrar. När han greppar micken tror jag att jag vet vad som ska ske. Efter Kanye Wests vocodermissbruk på Way out west så tror jag att det ska låta ungefär så, men icke. Han sjunger, och bra låter de. Welcome to the good life pumpar ut och T-Pain och hans dansare gör synkade moves.

Det blir inte fulla låtar, utan det blir som ett långt medly av refränger och jag inser då att T-Pain i princip står bakom varenda låt på The voice. Det är rätt fantastiskt egentligen. Konserten är i helhet väldigt bra. T-Pain varvar musik och dans med roligt mellanprat, och när hiten ”I’m on a boat” brakar loss är hela publiken med. Bästa låten är dock ”Welcome to my hood” som låter otroligt ba live till skillnad från på skiva. Den ända besvikelsen var klädseln. Jag hade hoppats på höghatt, mantel och grills, istället hade T-Pain på sig apelsinfärgade trekvartsbrallor och en t-shirt. Buuu! Konserten får en stark 4a av 5 möjliga.

Take your shirt off

Efter T-Pain är det dags för Petter att gå på scen. Jag tycker personligen att det är lite konstigt att T-Pain spelat innan, men jag kan misstänka att Petter placeras mellan kvällens tyngsta namn för att dra mer folk, eller vad vet jag. Jag gillar Petter, har alltid tyckt att han är en utav Sveriges bättre rappare. Men de senaste åren känns det bara för mycket. Efter lite tekniska strul i början så kan konserten börja. Petter plockar ut de flesta av sina hits. ”Gör min dag” är bra, Lasse Berghagen tolkningen ”Stockholm i mitt hjärta”, från tvsuccen Så mycket bättre tänder till publiken. På refrängen sjunger Vanessa Falk. Under ”Mikrofonkåt” rappar Petter ensam och jag tackar gudarna att den INTE gästades av September som senaste året slaktat låten till max, urk.

Konserten är helt ok, med Petter känns det lite som att man vet vad man får. Man får låtar som man hört förr, lite yo yo, lite dj Sleepy. Det känns inte nytt på något sätt. Och där det briuster helt för mig är när han börjar rappa om att hustla. Kom igen!? Efter T-Pain går det inte att gå upp och snacka om att hustla bitches och cash. Petter, du är ingen hustler. Du är en småbarnspappa från södermalm, inget speciellt hippt med det. Efter Så mycket bättre kommer du aldrig hustla igen.

Höjdpunkten på Petters set är när Timbuktu glider upp på scenen. Jag är själv ett stort ”Helt off” fan så jag blir lycklig. Tillsammans kör de låten ”Jag älskar din stil”, publiken hoppar och jublar, ölburkar flyger och far. Man får akta sig för att inte bli dränkt i pripps blå. Som sista nummer spelas ”Längesen”, självklart kommer Veronica Maggio ut på scen och sjunger med i refrängen. Mjaah, konserten får godkänt, en enkel 3a av 5.

Men nu vill jag be om lite trumvirvel. Efter att ha stått och väntat i över fyra timmar har det blivit dags för Mike Skinner och hans The streets att ta plats på scen. The Streets är Mike Skinner, en till synes helt vanlig snubbe som med sin egensinniga hiphop tog världen med storm för snart tio år sedan. Jag minns när han släppte sin första skiva, ”Original pirate material”(2002). Jag var 11år och lyssnade bara på 2pac för tillfället. Mike Skinner rockade min värld. Med sin pratrap som stundtals låter som spoken word på musik snarare än rap så lyckas han fånga lyssnaren men historier om kärlek till vardagsproblem. Vi snackar om killen som får en låt som en trasig dvd-spelare att bli intressant.

Jag har aldrig sett The Streets live, hade biljetter en gång för flera år sedan men konserten blev inställd. Så förväntningarna på kvällens konsert, som även blir den sista i Sverige någonsin(NOOOOOOOOOOOO:(((( ), är höga. Och nej, jag blir inte besviken. Åhhhh, nu kommer en känslostorm.

Mike Skinner är inte som alla andra. Många hiphopartister kommer ut på scenen med en attityd a la jag är kung, dyrka mig. Mike är mer som en polare. Han skämtar, pratar med publiken och är med till 110%. Att han även har med ett liveband som spelar ger STORT plus i kanten. Önskar att alla hiphopband hade det. Livemusik gör så mycket i helheten.

Han spelar låtar som ”Don’t mug yourself”, ”Weak become heroes” och den dansanta hiten ”Fit but you know it”. Men det är dom lugnare låtarna som är bäst. Det blir dels lättare att urskilja textraderna, som är genialiska, och magin som bildas på området blir tydligare. Oslagbart. När ”Blinded by the lights” går igång börjar det klia i tårkanalen. Den tunga basen som slår, refrängen, texten, Mike. Åhhhhhh, det är så bra. Alla som lyssnat på låten på riktigt hög volym med full bas, tänk det gånger tusen. Ryser av bara tanken.

Blinded by the lights – The streets

En annan pik är ”Dry your eyes”. Alla som varit i ett dåligt förhållande, blivit lämnade eller bara varit olyckligt kära kan nog på något sätt relatera till denna låt. En stark låt som blir ännu starkare live. Hade jag inte haft min pojkvän där att klämma på så hade jag nog blivit alldeles för sentimental för mitt eget bästa.

Men ja, vad konserten får för betyg kan ni ju ana. 5 av 5, full pott. För så jäkla bra var det. Att det nu var den sista konserten The streets gör i Sverige känns tungt. Det känns tungt för att det inte var så många människor där. Vart var alla? Hur kunde ni missa en utav sommarens absolut BÄSTA konserter? Eller faktiskt, en utav de bästa konserterna någonsin!Det var sista chansen och ni missade den. I feel for you.

Yes!Open air var ett roligt evenemang som jag hoppas på nästa år. Vissa saker kändes inte så välorganiserade och folket var rätt dött, men jag tror definitivt att det finns en potential att växa sig gigantisk. Sen är skeppsholmen en fantastisk vacker plats att ha festival på. Hoppas vi ses nästa sommar. Puss och kram.

Arkiverad under: Recension

2 steg från Håkan på Rålis

22 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Cirkusen kring Håkan Hellström fortsatte när dokumentärfilmen 2 steg från Håkan visades på Rålambshovsparken i Stockholm.

I filmen kommer vi rätt så tätt inpå Sveriges mest folkkäre artist. Vi får se när han repar med bandet såväl som när han skriver låtar med Björn Olsson. Vi får ta del av flera liveframträdanden och skivsigneringar och vi får höra hans tankar kring idoldyrkan och livet som hyllad popstjärna. Filmen visar även Håkans karriär ur ett av de mest hängivna fansens perspektiv.

Det är smart klippt, snyggt filmat och rakt igenom inspirerande. En av de bästa svenska musikfilmerna. Någonsin.

Den 9 september spelar Håkan Hellström på Gröna Lund. Missa inte det.

Arkiverad under: Filmrecension, Musik Taggad som: 2 steg från Håkan, håkan hellström

Melinda Kinnaman imponerar i Duett för en

21 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Stephanie Wilson är violinist och hennes fantastiska karriär är slut, fast hon bara är 39 år. Hon har fått den svåra sjukdomen MS i en svår variant som bromsmedicin inte biter på. Hon har blivit deprimerad och övertalats av sin man att gå i terapi hos psykologen Dr. Feldmann.

Den brittiske dramatikern Tom Kempinski skrev Duet for one 1980. Samma år sattes den upp i London där den blev en omedelbar succé. Framgången fortsatte på Broadway där den togs upp 1981. 2009 blev den åter en stor framgång i London när den på nytt sattes upp. Den har även filmats med Max von Sydow och Julie Andrews.

Det har dock hänt väldigt mycket inom terapin sedan 1980  – och det gör att det i pjäsen som har med terapiformer att göra inte känns så relevant. Men det gör inget. Melinda Kinnaman och Reine Brynolfsson är så bra i sina roller att de tillsammans är den stora behållningen.

Skådespelarna får rejäla applåder, välförtjänt. De gjorde vad de kunde med en pjäs som känns lite fel. Som föreställningen spelas i Dramatens uppsättning blir den en terapeutisk hybrid. Terapeuten envisas med att ge patienten antidepressivt medel, Cipramil, som väl knappt fanns under slutet av 1970-talet. Psykofarmaka hade inte alls samma spridda användning då. Enligt Wikipedia godkändes Cipramil för akut bruk i Sverige hösten 1992. Först 1999 godkändes Cipramil för användning under längre tidsperioder än sex månader. Att Dr Feldmann dessutom skulle skriva ut medicin nästan som det allra första han gör, det känns inte särskilt troligt.

Terapimetoden som Feldmann använder mot Stephanie Wilson praktiseras knappast idag med en terapeut som vid första mötet står på mycket långt avstånd och börjar med att i aggressiv ton fråga patienten varför hon kommer till honom. Denna aggressiva terapimetod har väl mest likhet med den så kallade gestaltterapin, som inte alls är särskilt vanlig idag. Som skildring av terapi har föreställningen en del svagheter.

Men Melinda Kinnaman gör en sådan fantastisk roll att jag struntar i att skildringen av terapin inte är realistisk. Den resa hennes karaktär gör, från självbedrägeri och bottennivå på självkänslan, genom sorg, ilska, självdestruktivt beteende till självinsikt berättar så mycket om sorgbearbetning vid kriser i livet.

Handlingen i pjäsen bygger delvis på en sann historia. Jacqueline Du Pré var cellist som fick MS och vars livsöde inspirerade Tom Kempinski till att skriva pjäsen Duett för en.

Egentligen tycker jag att föreställningen framför allt handlar om konstnärer och deras förhållande till livet. Vi har väl alla hört författare som på frågan om varför de blivit författare svarar att det inte var något val. Det enda de vill göra är att skriva. På samma sätt finns det musiker som egentligen inte har något val. Utan att få syssla med musik blir deras liv tomt.

Melinda Kinnaman i rollen som Stephanie Wilson och Reine Brynolfsson i rollen som terapeuten Daniel Feldmann är föreställningens största behållning. Melinda Kinnaman är helt otrolig, hon är skildrar med hela kroppen Stephanies utveckling både fysiskt och psykiskt. Hon är denna ms-sjuka kvinna i varenda detalj, i hur hon rör sig, drar sig fram, lyfter i knäet när hon sitter ned och benen inte lyder henne. Reine Brynolfsson är lugnt avvaktande tillbakadragen i första akten före paus, som för att låta motspelerskan lysa och också för att det är först efter paus som hans karaktär ska nå sin kulmen.

 

Min något längre recension finns i Teatermagasinet.
Där kan du också läsa en intervju med Reine Brynolfsson.

Foto: Roger Stenberg

 

I rollerna Reine Brynolfsson, Melinda Kinnaman
Översättning Lars Björkman
Regi Björn Melander
Scenografi och kostym Jan Lundberg
Ljus Roger Larsson
Peruk och mask Lena Strandmark
Premiär 21 augusti Lilla scenen

Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Duett för en, Melinda Kinnaman, Reine Brynolfsson

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Duett för en, Melinda Kinnaman, Reine Brynolfsson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1330
  • Sida 1331
  • Sida 1332
  • Sida 1333
  • Sida 1334
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in