Yes! Open Air
Hela veckan har det varit fullrulle på Skeppsholmen. Massor av olika event med olika reggaeartister och hiphop av diverse slag. Jag valde att rulla ut mot holmen på Onsdagen den 24e för att njuta av livemusik på Yes Open air. Kvällens dragplåster var Petter, T-pain och The Streets. Jag åker in till området rätt tidigt, något jag snart får ångra.
Det är väldigt tomt på folk. Några sitter och dricker öl, ett tiotal personer står framför scenen och halvdiggar. Allt som allt känns det väldigt glest och otaggat. Jag sätter mig på en bänk framför scenen och blir sittandes tills benen domnat bort. Niklas von Arnold bjuder på ett souligt och funkigt set, men med bristande intresse från publik så faller det rätt platt. Inte ens gästinhoppet från Anton Kristiansson kan rädda.
Efter det spelar PH3 som består av Eye N’I och Profilen som kan klassas som något utav veteraner inom svensk hiphop. Det är lika lite publik som innan och det känns som att de ständigt kämpar i motvind. Låtarna är det inget fel på, inte energin heller. Men det faller, precis som innan, platt. Fast det är ju inte deras fel. Men när kylan börjat lägga sig och mörkret börjar dra in över Skeppsholmen så blir det hela bättre. Det hade blivit dags för amerikanska T-Pain. Och det skulle visa sig bli en upplevelse jag absolut inte förväntat mig.
Första gången jag hörde och såg T-Pain när jag såg musikvideon till Lonely Islands monsterhit ”I’m on a boat” från 2009. Och sedan dess har alla mina möten med honom känts som om de kommit i samband med andra artister. När man söker på T-Pain på spotify så kommer det upp mer ”artist” featuring T-Pain är vad det kommer upp bara T-Pain, så man kan undra lite hur det ska gå ihop som konsert. Kommer Kanye West, Wiz Khalifa, Pitbull och alla andra stjärnor han samarbetat med dyka upp på scenen?
Konserten börjar och på scen står en dj och pumpar musik och uppmanar folk att komma fram till scenen. Efter kanske en kvart står de flesta framför scenen och T-Pain entrar. När han greppar micken tror jag att jag vet vad som ska ske. Efter Kanye Wests vocodermissbruk på Way out west så tror jag att det ska låta ungefär så, men icke. Han sjunger, och bra låter de. Welcome to the good life pumpar ut och T-Pain och hans dansare gör synkade moves.
Det blir inte fulla låtar, utan det blir som ett långt medly av refränger och jag inser då att T-Pain i princip står bakom varenda låt på The voice. Det är rätt fantastiskt egentligen. Konserten är i helhet väldigt bra. T-Pain varvar musik och dans med roligt mellanprat, och när hiten ”I’m on a boat” brakar loss är hela publiken med. Bästa låten är dock ”Welcome to my hood” som låter otroligt ba live till skillnad från på skiva. Den ända besvikelsen var klädseln. Jag hade hoppats på höghatt, mantel och grills, istället hade T-Pain på sig apelsinfärgade trekvartsbrallor och en t-shirt. Buuu! Konserten får en stark 4a av 5 möjliga.
Efter T-Pain är det dags för Petter att gå på scen. Jag tycker personligen att det är lite konstigt att T-Pain spelat innan, men jag kan misstänka att Petter placeras mellan kvällens tyngsta namn för att dra mer folk, eller vad vet jag. Jag gillar Petter, har alltid tyckt att han är en utav Sveriges bättre rappare. Men de senaste åren känns det bara för mycket. Efter lite tekniska strul i början så kan konserten börja. Petter plockar ut de flesta av sina hits. ”Gör min dag” är bra, Lasse Berghagen tolkningen ”Stockholm i mitt hjärta”, från tvsuccen Så mycket bättre tänder till publiken. På refrängen sjunger Vanessa Falk. Under ”Mikrofonkåt” rappar Petter ensam och jag tackar gudarna att den INTE gästades av September som senaste året slaktat låten till max, urk.
Konserten är helt ok, med Petter känns det lite som att man vet vad man får. Man får låtar som man hört förr, lite yo yo, lite dj Sleepy. Det känns inte nytt på något sätt. Och där det briuster helt för mig är när han börjar rappa om att hustla. Kom igen!? Efter T-Pain går det inte att gå upp och snacka om att hustla bitches och cash. Petter, du är ingen hustler. Du är en småbarnspappa från södermalm, inget speciellt hippt med det. Efter Så mycket bättre kommer du aldrig hustla igen.
Höjdpunkten på Petters set är när Timbuktu glider upp på scenen. Jag är själv ett stort ”Helt off” fan så jag blir lycklig. Tillsammans kör de låten ”Jag älskar din stil”, publiken hoppar och jublar, ölburkar flyger och far. Man får akta sig för att inte bli dränkt i pripps blå. Som sista nummer spelas ”Längesen”, självklart kommer Veronica Maggio ut på scen och sjunger med i refrängen. Mjaah, konserten får godkänt, en enkel 3a av 5.
Men nu vill jag be om lite trumvirvel. Efter att ha stått och väntat i över fyra timmar har det blivit dags för Mike Skinner och hans The streets att ta plats på scen. The Streets är Mike Skinner, en till synes helt vanlig snubbe som med sin egensinniga hiphop tog världen med storm för snart tio år sedan. Jag minns när han släppte sin första skiva, ”Original pirate material”(2002). Jag var 11år och lyssnade bara på 2pac för tillfället. Mike Skinner rockade min värld. Med sin pratrap som stundtals låter som spoken word på musik snarare än rap så lyckas han fånga lyssnaren men historier om kärlek till vardagsproblem. Vi snackar om killen som får en låt som en trasig dvd-spelare att bli intressant.
Jag har aldrig sett The Streets live, hade biljetter en gång för flera år sedan men konserten blev inställd. Så förväntningarna på kvällens konsert, som även blir den sista i Sverige någonsin(NOOOOOOOOOOOO:(((( ), är höga. Och nej, jag blir inte besviken. Åhhhh, nu kommer en känslostorm.
Mike Skinner är inte som alla andra. Många hiphopartister kommer ut på scenen med en attityd a la jag är kung, dyrka mig. Mike är mer som en polare. Han skämtar, pratar med publiken och är med till 110%. Att han även har med ett liveband som spelar ger STORT plus i kanten. Önskar att alla hiphopband hade det. Livemusik gör så mycket i helheten.
Han spelar låtar som ”Don’t mug yourself”, ”Weak become heroes” och den dansanta hiten ”Fit but you know it”. Men det är dom lugnare låtarna som är bäst. Det blir dels lättare att urskilja textraderna, som är genialiska, och magin som bildas på området blir tydligare. Oslagbart. När ”Blinded by the lights” går igång börjar det klia i tårkanalen. Den tunga basen som slår, refrängen, texten, Mike. Åhhhhhh, det är så bra. Alla som lyssnat på låten på riktigt hög volym med full bas, tänk det gånger tusen. Ryser av bara tanken.
Blinded by the lights – The streets
En annan pik är ”Dry your eyes”. Alla som varit i ett dåligt förhållande, blivit lämnade eller bara varit olyckligt kära kan nog på något sätt relatera till denna låt. En stark låt som blir ännu starkare live. Hade jag inte haft min pojkvän där att klämma på så hade jag nog blivit alldeles för sentimental för mitt eget bästa.
Men ja, vad konserten får för betyg kan ni ju ana. 5 av 5, full pott. För så jäkla bra var det. Att det nu var den sista konserten The streets gör i Sverige känns tungt. Det känns tungt för att det inte var så många människor där. Vart var alla? Hur kunde ni missa en utav sommarens absolut BÄSTA konserter? Eller faktiskt, en utav de bästa konserterna någonsin!Det var sista chansen och ni missade den. I feel for you.
Yes!Open air var ett roligt evenemang som jag hoppas på nästa år. Vissa saker kändes inte så välorganiserade och folket var rätt dött, men jag tror definitivt att det finns en potential att växa sig gigantisk. Sen är skeppsholmen en fantastisk vacker plats att ha festival på. Hoppas vi ses nästa sommar. Puss och kram.

