• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Danko Jones på Gröna Lund: bilder och filmklipp

3 september, 2011 by Redaktionen

Danko Jones – Gröna Lund, Stora scen 2/9-2011

Med stora hitlåtar som ”Code Of the Road”, ”Full of Regret”, ”I Think Bad Thoughts” och “Had Enough” intog det kanadensiska rockbandet den stora scenen på Gröna Lund i Stockholm på fredagskvällen.

Danko Jones bildades 1996 i Toronto och har släppt totalt fem studioalbum, och det var med den senaste skivan ”Below the Belt” som de rockade i Stockholmsnatten.

Tidigare på dagen hade det regnat men det var inget som stoppade publiken från att rocka loss och pumpa runt framför scenen. Det var riktigt ösigt och ett jävla drag, vilket publiken älskade. Danko Jones själv öste ner ord och hur mycket bättre Stockholm var än Göteborg och Malmö.

I juni i år slutade den gamla trummisen Dan Cornelius och blev istället ersatt med Atom Willard. Han har tidigare spelat i band såsom The Offspring och Angels & Airwaves. Detta blev hans första spelning i Stockholm och det var lite för hans skull som publiken hade strömmat dit. Danko Jones tyckte om att spela på tivolit och passade på att samtidigt säga att han är livrädd för berg-och-dalbanor. Konserten höll igång i ungefär en timme och 15 minuter vilket var helt lagom för en konsert som rockades hårt.

Bandet består av Danko Jones (sång och gitarr), basisten John Calabrese och Atom Willard på trummor. Nu väntar en USA-turné och sedan går bandet in i studion för att spela in ett nytt album som beräknas komma om två år.

Foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Danko Jones, Gröna Lund, bilder, filmklipp, rockmusik

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: bilder, Danko Jones, Gröna Lund, Rockmusik

Death Destruction: Death Destruction – en riktig flopp

3 september, 2011 by Redaktionen

Artist: Death Destruction
Titel: Death Destruction
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 24 augusti 2011

Death Destruction är den nya supertruppen från Göteborg, staden vars karaktäristiska metalsound, älskat världen över, är skapat utav band som In flames, Soilwork, Evergrey och Hammerfall. I gruppen finner vi Jimmie Sandell på sång/growl, som även har samma roll i Dead By April – som ärligt nog har haft sina glansdagar. I ovanstående band finns det även någonting annat som knyter samman dem med Death Destruction – jo, i bandet finns gamla medlemmar ur både Hammerfall och Evergrey ( samt Dead By April). Bandets debutalbum – är även inspelat i självaste In flames-studion som finns i Göteborg. När man kollar in videon till första singeln ”Fuck yeah” (som även den är utspelas i samma studio) mer noggrant ser man även medlemmar ur Lillasyster/LOK och Dark tranquillity.

Alla inom Göteborgs Metal-elit är samlade under ett och samma tak, men varför? Vad får dem att samlas? Kärleken till musiken, kontakter, samma barndom? Någonting inom mig (och många andra kritiker) säger att Death Destruction är en produkt skapat utav denna elit. Musiken från den nya supertruppen är mycket välproducerad, det kan man inte klaga alls på. Videon är även den mycket bra gjord – så det kan vi inte heller klaga på. Faktum är att det kvalitativa som gruppen skänker oss är; välproducerad musik, ett äckligt snyggt skivomslag med tillhörande skitsnygg video.

Men det är allt. Jag fattar såsnabbt att det är någon annan som har betalat för det här kalaset, som satsat pengar på att Death Destruction. Medlemmarna blev blev medlemmar för att de råkade känna rätt sorts folk, i detta fall – Göteborgs metal-elit. Texterna i musiken är sorgligt dåliga, skrivna med noll känsla eller välskrivenhet överhuvudtaget. Någonting säger mig att musiken inte ens är skriven av bandet själva, ingenting är äkta. Men jag har absolut ingen aning om detta. Det är som om medlemmarna i bandet skulle ha vunnit något ”metal-Idol” och albumet är vinsten, där låtarna är skrivna av en högt uppsatt låtskrivare. En riktig flopp, gubbar.

Läs även andra bloggares åsikter om Death Destruction, hårdrock, metal, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Death Destruction, Hårdrock, metal, Recension

Clint Eastwood av Michael Tapper, en resa genom Clintans filmer

2 september, 2011 by Rosemari Södergren

”Clint Eastwood” är den första biografin på svenska om skådespelaren och regissören Clint Eastwood. Fast egentligen är det mer en kortfattad resa genom hans filmer. Förlaget Historiska media skriver också i sin presentation av boken att gemensamt för titlarna i förlagets nya biografiserie är att de skildrar färgstarka, kontroversiella och betydande personer ur historien i ett kondenserat format. Som de uttrycker det:
Det är perfekt läsning för alla som törstar efter kunskap och vill kunna ta del av fascinerande levnadsöden, men som varken har tid eller ork för de tjockare biografier som dominerar ute i handeln.

Fascinerande är Clint Eastwood onekligen. Han slog igenom som machoman i John Waynes fotspår i roller där han är en snabbskjutande stark man som både behärskar skjutvapnet och sina sexuella attribut. Men från att ha varit öppet republikan har han gått över till en betydligt mer öppet socialliberal inställning.

Tapper berättar i boken att Clint Eastwood var känd som republikan och öppet gav Nixon sitt stöd under valkampanjerna 1968 och 1972. Som belöning fick han en position vid National Coouncil of the Arts, en amerikansk motsvarighet till Statens Kulturråd.

Eastwood hade politiska uppdrag och var dessutom borgmästare i hemstaden Carmel ett par år.

Tapper menar därför att när Eastwood i en del intervjuer inte vill kännas vid att Dirty Harryfiguren hade ett tydligt politiskt ställningstagande därför inte är trovärdig. Visst var Clintan medveten om vilka värderingar Dirty Harry förmedlar.

Att följa Clint Eastwoods filmkarriär är intressant. I ”Heartbreak Ridge” spelar han också en machofigur. Några år efter den filmens premiär fällde Eastwood sitt omdöme om sergeant Highway i en intervju: Han är supermacho och han är en idiot – totalt korkad.

Lite trist är ju att de filmer han varit med i eller regisserat som inte hyllar machoidealet mer eller mindre blivit publikfiaskon: som ”Changeling” och ”Livet efter detta”.

Förmodligen lockar han inte sitt traditionella publik när han inte spelar Dirty Harry-typer. Först när han åter spelar en machoman, fast en åldrande sådan, i ”Gran Torino” kommer publiken och de kommersiella framgångarna.

Michael Tapper berör bara kort Clint Eastwoods privata liv med sina kärleksrelationer, äktenskap och barn. Jag erkänner att jag gärna hade läst lite mer om det. Men boken är helt klart intressant för den filmintresserade. Den innehåller en bra genomgång av alla filmer Clintan medverkat i – och som förlaget själv skriver: den är lättläst och går snabbt att läsa. En biografi behöver inte nödvändigtvis vara tjock och ta lång tid att läsa.

Titel: Clint Eastwood
Författare: Michael Tapper
Förlag: Historiska Media
Bandtyp: Inbunden
ISBN10: 9186297767
ISBN13: 9789186297763

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Clint Eastwood, biografi, Historiska Media, Michael Tapper, böcker, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Film, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, Böcker, Clint Eastwood, Historiska Media, Michael Tapper, Recension

Ane Brun: It All Starts With One, albumet som placerar Ane Brun bland de stora popmusikerna

2 september, 2011 by Rosemari Södergren

Artist: Ane Brun
Titel: It all starts with one
Betyg: 4
Datum: 7 september 2011

Med Ane Bruns fjärde album ”It all starts with one” tar den norska artisten definitivt steget från vän singer/songwriter till de stora teatermässiga popmusikerna. Med teatermässig menar jag en musiker som förmedlar mer än lättsam musik utan också har något slags dramatiskt över musiken, ofta med något budskap.

Egentligen hade Ane Brun planerat att släppa sitt fjärde album 2010. Det sköts upp eftersom hon fick inbjudan att turnera dels med Peter Gabriel och dels med Ani Difranco. Kanske det gjorde att hennes musik fördjupades.

Skivan producent, musikern Tobias Fröberg har varit vän med Ane Brun ända sedan Ane flyttade till Sverige från Norge i början av 00-talet.

Ane Brun berättar att de fick många tillfällen att föra många samtal på olika fik på Söder om hur plattan skulle bli, på grund av att den försenades av turnéera.

– Något som Tobias och jag pratade om tidigt var elementet rytm. Vi ville att det skulle vara mer framträdande än på mina tidigare skivor. Jag har ju haft mycket rytm i min gitarr, ågot som har gjort det svårt att lägga till trummor. Denna gång hade jag det i åtanke när jag skrev låtarna – att de inte nödvändigtvis behövde bygga på ett gitarrarrangemang. Jag fokuserade på att skriva en fantastisk text och en stark melodi och att resten fick komma i studio i samarbete med musikerna och Tobias. Det blev ett annat sätt att skriva på, mycket intuitivt. Flera av låtarna är också skrivna på piano, berättar Ane Brun.

Resultatet blev hennes förmodligen hittills starkaste album. Den större fylligheten i musik märks direkt på öppningsspåret ”These Days” som är ett dramatiskt spår med trummor i bakgrunden. Jag räknar det till ett av de tre bästa spåren på albumet.

Ett annat av mina favoritspår är ”One” – spåret som gett albumets titel, ”It all starts with One”. Ane Brun inspirerades av händelserna i Egypten, rebellerna och frigörelsen där, när hon skrev den. I en intervju i DN berättar hon:
När vi träffas i inspelningsstudion ett par månader senare, säger hon att det som hände i arabvärlden påverkade arbetet med skivan:

– Det gick rakt in i mig. Vilket mod! Jag hade länge tänkt skriva om att man måste ta första steget för att förändra något och just då blev det väldigt lätt att leva sig in i det.

Albumet består av tio spår med eftertänksamma texter. Några spår är gitarrbaserade, några bygger på pianot. De är spår som bäst lyssnas på i lugn och ro, för det är inte låtar med stora åthävor utan många små detaljer som du upplever bäst om du tar dig tid att verkligen lyssna.

I ”Worship” gästsjunger José Gonzáles. Deras röster passar perfekt tillsammans eftersom de båda har personliga röster med mycket karaktär i.
I ”Do you remember” flankeras hon av systrarna i bandet First Aid Kit.

Mitt tredje favoritspår, förutom ”One” och ”These Days” är avslutningsspåret, ”Undertow” som jag inte kan lyssna mig mätt på. Ane Bruns röst och musikerna skapar en suggestiv sång.

Läs även andra bloggares åsikter om Ane Brun, popmusik, skivrecension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Ane Brun, Popmusik, skivrecension

Recension av Jägarna 2

2 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Jägarna 2

Betyg: 4

Premiär: 2 september 2011 i Norrland 9 september i övriga Sverige

Tro inte att Jägarna 2 handlar om norrländska män. Det är en film om makt och våld och berör oss alla och handlingen kunde lika gärna ha placerats i Småland eller Stockholmstrakten.

Filmen med Rolf Lassgård och Peter Stormare är en fristående uppföljare till Jägarna. Rolf Lassgård kommenderas mot sin vilja tillbaka till hemorten för att utreda ett brutalt mord på en ung kvinna. Återigen konfronteras han med hembygden och gamla spöken.

När Erik Bäckström (Rolf Lassgård) anländer presenteras med ett färdigt fall, alla är överens om att traktens lymmel Jari (Eero Milinoff) är förövaren men Erik ser igenom den hafsiga utredning. Tillsammans med Torsten (Peter Stormare) börjar han trots motstånd från lokala polisen att nysta upp fallet. Snart leder utredning honom till att dra obekväma slutsattser.

Filmen handlar om det våld en man är beredd att utöva för att behålla sin makt över omgivningen. Vi får tidigt veta vem mördaren är (i alla fall starka misstankar) på grund av att vi får se lite mer än Erik Bäckström. Vi får följa mördaren när han med hot och våld tvingar andra att tiga eller ljuga. Särskilt drabbade är hans närmaste. De lever i skräck och tystnad och vågar inte en sprata med varandra. Kollegor och jaktkompisar blundar för hans beteende. Raseriet ökar när hans ansträngningar bara gör det hela värre och han reagerar med ännu mer våld. Hela tiden tycker han att han är i sin fulla rätt att göra det han gör.

Filmen är ingen deckargåta, mer en thriller och är bitvis gastkramande. Rolf Lassgård är suverän i sin roll, han spelar med ovanlig skärpa och tempo. Peter Stormare är läskigt bra som Torsten, den lokala polisen som utreder mordet.

Jag har en liten anmärkning, Lo Kauppi spelar kriminalteknikern som Erik ringer för att hjälpa honom och jag har förväntningar på att hennes roll på något vis skall påverka handlingen. En stark kvinna som släpps lös bland männen. Tyvärr försvinner hon lika fort och hennes största bidrag blir att per telefon bekräfta Eriks misstankar. Snöpligt och lite obegripligt att Kjell Sundvall missar chansen att släppa fram åtminstone en kvinna som inte är ett offer för en man.

Jag ger betyget 4 för att det är en bra film om ett aktuellt problem. Filmen beskriver problemet med mäns våld på ett trovärdigt sätt, ända till slutet och den faller inte i fällan att psykologisera våldet. Den beskriver förövaren som en man som gör det han gör för att han anser att han rätt.

Det är också en välgjord film vars fantastiska naturbilder bär fram handlingen. Naturen är vacker men samtidigt hård och kall. Fint filmhantverk, helt enkelt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Rolf Lassgård, Peter Stormare, Jägarna 2, recension, film

 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Jägarna 2, Peter Stormare, Recension, Rolf Lassgård, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1326
  • Sida 1327
  • Sida 1328
  • Sida 1329
  • Sida 1330
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in