• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

”En fager mö” av Joyce Carol Oates – Sprickor i kuststadens välpolerade fasad

18 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

”En fager mö”
Författare: Joyce Carol Oates
Översättning: Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-012473-1

Redan från första mötet mellan Katya Spivak och Marcus Kiddler utanför butikerna på Ocean Avenue finns det en spänning mellan dem vilken inte enbart handlar om kärlek och åtrå. Katya dras till konstnären, författaren och den pianospelande mannen som lika gärna skulle kunna tas för att vara hennes farfar och Kiddler själv anser att han och Katya är själsfränder.

Att Marcus Kiddler och Katya Spivaks relation förblir trevande är lika säkert som att Katya alltid tvekar inför varje gång hon besöker den gamle mannen Kiddler. Marcus Kiddler ser på Katya Spivak som en förbjuden frukt vilken han värnar och tar hand om, som om Katya vore en av hans fossilblommor gjorda i enbart glas. Men Katya är mer än bara skör glasblomma för Kiddler och vid otaliga tillfällen talar han om för henne hur mycket han tycker om henne – att Katya är speciell, mycket mer än bara en sextonårig barnflicka.

Visst skulle man kunna se Katya som ett offer för den som inger henne trygghet och bekräftelse. Att hon är ett offer för könsrollen, ålders- och klasskillnaden, vilka är tre faktorer som återkommer i Joyce Carol Oates romaner. Men trots att Katya kommer ifrån svåra förhållanden med en ensamstående, supande mor och en spelberoende pappa som lämnat dem, så förblir Kiddlers hem en plats där Katya behåller sin integritet. Vi får kontinuerligt dela hennes tankar och se släkten Spivaks ilskna temperament lysa igenom i henne. Dock går det inte att förneka att Katya allteftersom invaggas i någon slags förtrollning och att det till slut blir svårt för henne att bryta den. Det är vid detta tillfälle som bandet mellan Katya och Kiddler får en ny innebörd och det är här som jag sätter hjärtat i halsgropen, om än bara för ett litet tag.

Den som är välbekant med Hermann Hesses roman ”Stäppvargen” kan se likheter mellan denna och ”En fager mö”. Redan vid ett ganska tidigt stadium i boken ges en indikation på att något senare kommer krävas från en av personerna. Det finns hela tiden en gnagande mening om ”ett utförande” som kommer i sinom tid. Oates använder liksom Hesse denna antydning, men skillnaden är att Hesse lyckas göra det på ett säreget sätt vilket ger hans form för historien en suggestiv framtoning, medan Oates skildring tenderar att endast kännas en aning krystad.

Den infekterade undertonen som Joyce Carol Oates förser boken med är inte tillräckligt ihärdig och tillför inte boken något tillnärmelsevis extraordinärt. Den olustiga känslan lurar visserligen vid sidovändningarna och letar sig fram tillsammans med tonerna av Marcus Kiddlers knastrande grammofonskivor, men trots detta lyfter boken aldrig riktigt.

Det är skickligt skildrat av Oates, då hon både lyckas inge sympati för den unga kvinnan samt en viss förtröstan för den gamle mannen. För visst vill man att Katya aldrig mer ska vista sig i Kiddlers enorma hus i Bayhead Harbour som ekar tomt likt ett mausoleum, samtidigt som man heller inte vill blåsa bort kemin som existerar mellan dem. Jag inser i efterhand att jag inte blir tillräckligt berörd av Katyas och Kiddlers relation som delvis saknar djup och trovärdighet.

Det är just bristen på trovärdighet som gör att jag inte blir fängslad, och trots klumpen i halsen finns ingen tillräcklig närvaro i historien. Något som jag reagerar över är att Oates ibland tar till handlingar vilka blir alltför uppenbara. Att som läsare få saker skrivna på näsan är aldrig uppskattat, likväl som man heller inte vill få spetsunderkläder slängda i ansiktet, men det är precis vad Oates kastar på dig. Utan dessa, förvisso enstaka men än dock överflödiga, detaljer hade boken kunnat bli mer trovärdig. Det finns ingen anledning för Oates att falla för det evidentas snara. ”En fager mö” krackelerar alltför ofta och visar onödiga sprickor i kuststadens välpolerade fasad.

Text: Vilma Ahlén

Fler recensioner av En fager mö: Expressen, Dagens Nyheter

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Georg Riedel, Sarah Riedel och Nicolai Dunger: Cornelis vs Riedel, recension

18 oktober, 2011 by Redaktionen

Artister: Georg Riedel, Sarah Riedel och Nicolai Dunger
Album: Cornelis vs Riedel
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 12 oktober 2011

Georg Riedel har valt att tonsätta texter av Cornelis Vreeswijk som inte tidigare blivit till visor. Med sig på båten har han Sarah Riedel och Nicolai Dunger som får anses vara några av Sveriges mer uttrycksfulla vissångare. Framförallt Dunger som för något år sen släppte en intressant skiva med Edith Södergran-låtar. Och visst gör de ett habilt jobb tillsammans.
Jag avundas dem inte uppdraget de tagit sig an.

Att våga tolka Cornelis Vreeswijk är ett uppdrag där man måste våga välja vilken väg man ska ta. Ska vi följa mäster C:s egen tradition med enkla arrangemang eller ska vi göra dem lite större. Riedel har valt någon slags tredje medelväg och bluesen i bland annat ”Ge mig ett kärlekstecken” låter bitvis väldigt mycket Vreeswijk. Arrangemangen är professionella och breda som kan väntas av någon med Riedels gedigna bakgrund som låtskrivare. Han använder instrumentens fulla register och intrycket är mycket seriöst. Riedel skriver i traditionen från Jan Johanssons melankoliska folkmusikbaserade jazz med vilken han arbetat innan Johansson gick bort -68. Jan Johanssons namn har vi också med oss från en låt på skivan.

För sångarnas del, ja, de avundas jag än mindre. Hur ska någon hantera Vreeswijks texter? Hur man än gör hamnar man i skuggan av fraseringens mästare. Dunger gör sitt jobb med det breda register han besitter och han är rätt distanserad. Sarah Riedel lägger vikten vid dynamik och tonläge vilket skapar en mer personlig stämning.

Tillsammans kompletterar de varandra på ett bra sätt och de båda gör ett stabilt arbete med Vreeswijks texter och Riedels melodier. Men trots deras uppenbara professionalitet saknar jag fraseringen och humorn från Cornelis. Det är kanske den tyngre ingången som musikerna valt som är problemet med skivan. Missförstå mig inte – hela skivan är mycket vacker och trivsam att lyssna på – men det står Cornelis på omslaget. Just därför saknar jag anslaget från Vreeswijk. Jag saknar leken i musiken och fraseringen i sången som gör Cornelis till Vreeswijk.

Text: Jonas Wegestål

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Georg Riedel, Recension, Sarah Riedel och Nicolai Dunger, visor

Recension: Steve Earle i Filadelfiakyrkan

17 oktober, 2011 by Redaktionen

Steve Earle med Dukes and Dutchesses i Filadelfiakyrkan

Betyg 4

Steve Earle är tillbaka i Stockholm med ny skiva och med nya frun Allison Moorer i bandet. Tre timmar med en paus blev det, utan förband. Det var det sista Steve sa när Kulturbloggen pratade med honom inför turnén: ”Kom i tid…!”

Vi var där i tid och fick höra en del plock från nya skivan (som jag inte är så inlyssnad på) under första settet. Allison Moorer (numera gift med Steve) var ett spännande tillskott med en enastående röst och talang. Den låt som stack ut för mig var Gulf of Mexico och den kommer kanske att bli en ny favorit.

Under andra delen av konserten föll allt på plats och vi fick höra mycket gammalt och nytt. Som vanligt kommenterade Steve och han har kvar sitt engagemang. Någon från publiken ville ha ett privat ord med Steve vid scenkanten och det verkade som om personen riskerade att slängas ut men Steve ropade till vakterna ”släng inte ut honom!”

Steve visar att han efter en drygt 25-årig karriär kan komma med nyheter. Ser vi bara på skivor så är var och en unik på sitt sätt. Om, till exempel, The Revolution Starts Now sa Steve att det inte var hans önskan att göra en politisk skiva, han sa bara det som behövdes sägas just då.

Det växer ingen mossa på Steve Earle eller musikerna som spelar med honom. Till och med äldre låtar som Devils Right Hand får nytt liv.

Allisom Morer gör ett eget set under konserten och de andra medlemmarna i bandet får gör också några egna låtar. Häftigt men skönt att det inte tar över hela konserten som när han var här med ett visst Bluegrassband.

Jag satte en fyra på den här konserten på grund av en lite tvekande start. Publiken sa dock fem, skall jag medge men om jag skall sätta betyg kanske jag skall spara ett poäng till den där kvällen när ingen går hem…

Steve i Aftonbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Steve Earle, Dukes and Dutchesses, konsert, recension

 

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dukes and Dutchesses, konsert, Recension, Steve Earle

Stockholm Östra med Mikael Persbrandt, recension

17 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Stockholm Östra
Betyg: 3
Biopremiär 21 oktober 2011

Stockholm Östra är en kärleksfilm med Mikael Perbrandt i den ena huvudrollen och danska stjärnan Iben Hjelje. Filmen har stark anknytning till tågstationen för Roslagsbanan i Stockholm, alltså Stockholm Östra.

Mikael Persbrandt spelar Johan, som kör på en nioårig flick som dör. Johan blev helt förstörd av att ha orsakat flickans död, även om han blir frikänd i en rättegång och inte anses kunnat avvärja olyckan. Han orkar inte arbeta, är sjukskriven och börjar hänga kring den döda flickans föräldrars hus. Han vill ta kontakt och prata med dem, men vågar ändå inte.

Iben Hjejle spelar Anna, den döda flickans mamma. Av en händelse får hon och Johan kontakt vid Östra station. De börjar umgås. Fast med lögner. Anna låtsas att hon har en dotter, hon låtsas att dottern Tove lever och berättar om henne för Johan. Därmed blir det omöjligt för Johan att berätta vem han är, att det är han som kört ihjäl dottern.

Att kunna låtsas att dottern lever är på något sätt läkande för Anna. Det kan hon ju inte göra hos sina vänner och bekanta, där alla känner till det tragiska som hänt.

Att en relation som bygger på så stora lögner obönhörligen går mot katastrof är väl inte särskilt oväntat.

Simon Kaijser da Silva är regisserat filmen som har blivit utvald till öppningfilm av kritikerveckan på den 68:e upplagan av Venedigs Filmfestival.

Fotot är vackert och suggestivt. Regissören jobbar med närmast litterära medel emellanåt, där människornas tankar skildras istället för dialogerna.

Betyg 3 är ett bra betyg och filmen är snyggt paketerad och skådespelarna gör absolut bra ifrån sig. Det som drar ner betyget är en viss seghet i berättelsen men framför allt några händelser i slutet, under upplösningen, som tidsmässigt inte stämmer. För att inte göra en spoiler kan jag inte utveckla detta mer.

Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Persbrandt, film, Stockholm Östra, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Mikael Persbrandt, Scen, Stockholm Östra

Recension – Bamse och världsmästaren i elakhet på Lorensbergsteatern

16 oktober, 2011 by Redaktionen

Premiärföreställningen av Bamse och världsmästaren i elakhet på Lorensbergsteatern i Göteborg var välgjord. För mig som är uppvuxen med Bamse och hans vänner så blev föreställningen onekligen en igenkännandets glädje. Bamse, världens starkaste och snällaste björn; ”är du stark måste du vara extra snäll”, resonerande som en politiskt tänkande person, försedd med farmors dunderhonung och vilja att kämpa för de små.

Föreställningen är en dryg timme lång. Linus Wahlgren är regissör. Ensemblen består av:

Johan Gustavsson (Bamse & Stollen) – blå hängselbyxor – 30-årig värmlänning från Balettakademin, Göteborg, och med rollen som Lill-Klippen i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter sommaren 2010
Kalle Rydberg (Lille Skutt & Slusken) – lätt igenkännbar i vit träningsoverall, utomhuständer, röd fluga – Stockholmsboende skånepåg, debuterade i julkalendern Trolltider, återkommande i Fredriksdalsteatern, Helsingborg, skådespelare i Hata Göteborg, kommande filmen Odjuret
Mathilda Simonsen Hebrand (Nina Kanin & Fixarsork) tv-reporter, stått på scen på Fredriksdalsteatern, Helsingborg, tre somrar i rad – nu senast i Viva la Greta
Viktor Åkerblom (Reinard Räv/ världsmästaren i elakhet) – ny bekantskap – bronsmedalj i Let’s Dance , 180 avsnitt av TV-serien Hotell Seger
Måns Nathanaelson (Skalman/Häxan Kraxa)- mästerlig rolltolkning, med identisk lik tecknad serieröst – Reidar Dahlén Jr i Rederiet, Vita Lögner, Livet i Fagervik
Morgan Svensson (Busifer) – medverkan i flertalet musikaler i Stockholm såsom My Fair Lady, Grease, Miss Saigon

Övrig personal:

Janne Andersson – producent
Martin Karlsson – musik
Jens Hansegård – manus
Erik Fredriksson – scenografi
2Entertain, Zeffer & Lovberg – produktion

På Intiman, Stockholm, har teaterföreställningen gått för utsålda hus i två säsonger. Det är första gången på 15 år som Bamse sätts upp som teaterföreställningen. Efter 6 november går föreställningen vidare till Malmö, fram till jul.

Föreställningen är verkligen för både unga barn (3 år) och gamla barn med både skratt, spänning, sprittande, taktfast och klappvänlig musik i den till gränsen fyllda salongen från en svunnen tid. Signaturmelodin är mycket igenkännbar. Barnen har dialog med Lille Skutt: ”jo, du måste hjälpa Bamse.” Definitivt politiskt tema: ”är du stark ska du hjälpa de små”, ”ingen blir snällare av att straffas.” Enkel scenografi med storskogen och interiörer från hemma hos Lille Skutt och i Tuffa Tuffingars föreningslokal.

När Bamse blir förstenad, efter att ha inmundigat basiliskelixir från samarbetet mellan häxan Kraxa och Reinard Räv, prövas vännen i nöden: lille Skutt som är rädd för spöken måste vara modig ändå. När problemen är lösta så sticker Bamse och Lille Skutt till farmor för att äta pannkakor. Det stora perspektivet, samtidigt med det lilla perspektivet, kommer till uttryck. En tanke stannar ändå kvar att i dagens samhälle så prövas barnasinnet hos både ung och gammal. Ont och gott och kamp mot orättvisor är ständigt aktuella teman, i vilken tidsera du än befinner dig.

Den är rolig för mig, den är definitivt rolig för barnen. Den är ett tidsdokument från en svunnen tid och en samtid och – mycket möjligt – för en framtid. Vi måste alla hjälpas åt för att elakheter och oansvarighet inte får breda ut sig, för då är vi illa ute.

Text: Katarina Bredberg, Göteborg

Läs mer på Lorenbergsteatern, Teaterns facebooksida, Bamseteater och i Svenska Dagbladets recension.

Kommentarer från tidigare föreställningar: ”Expressen skrattade högt”, ”En succéföreställning” (KANAL5), ”Måns Nathanaelson briljerar” (EXPRESSEN), ”En dundershow för stora & små.” (EXTRA)

Läs även andra bloggares åsikter om bamse, barnteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bamse, Barnteater, Göteborg, Lorensbergsteatern

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1306
  • Sida 1307
  • Sida 1308
  • Sida 1309
  • Sida 1310
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in