• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Vi tolererar inga förlorare:- Klanen Kennedy

19 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Vi tolererar inga förlorare:- Klanen Kennedy
Författare: Britt-Marie Mattsson
ISBN: 9789164203625

Vi tolererar inga förlorare, det är en rätt hemsk slogan. Det var efter den Joe och Rose Kennedy styrde sin klan som byggde på de nio barnen, varav en, John blev president och en var nära att bli president, Bobby.

Journalisten Britt-Marie Mattsson är liksom många av oss som växte upp under sextio- och sjuttiotalen påverkade av bilden av Kennedyklanen. Många av oss minns när president John F Kennedy 1963 blev ihjälskjuten. Det var ett stort trauma som gick igenom hela världen.

Därför är det med stort intresse jag slänger mig över Britt-Marie Mattssons imponerade tjocka biografi. Britt-Marie Mattsson berättar i romanens form Kennedysagan från början av 1910-talets Boston till 2010-talets Washington.

Hon har valt att göra den som ett mix mellan en biografi och ett skönlitterärt verk. Det underlättar att hon skriver mer litterärt, mer berättande och försöker skildra händelserna utifrån huvudpersonernas känslor och upplevelser. Fast det är väl fel att definiera språket som litterärt. Det är ett typiskt journalistspråk som flyter fram.

Exempelvis:
Sensommaren 1919 var fortfarande varm men inte med samma fuktiga hetta som på högsommaren. Luften var klarare och dimman vek undan tidigt på morgonen och det kändes skönt att lämna den karga och klippa delen av Mainekusten fö skogvägarna som ledde till Willam Grays stuga.

Jag kan undra om det är den allvetande författaren som berättar detta eller om det är någon av karaktärernas tankar och upplevelser.

Sådana detaljer stör dock inte. För jag ser ju ändå boken som en form av biografi.

I vissa delar av boken kan jag undra om Britt-Marie Mattsson valt att vara mer snäll än många andra som skrivit biografiskt om Kennedysläkten. Hon går in på Kennedybrödernas kvinnohistorier, men mycket mindre än många andra gör. Hon skriver om när John F Kennedy och Jackie förlorade sitt tredje barn, som dog under den några veckor för tidiga födelsen. Efter den händelsen åkte Jackie iväg med sin syster och den grekiske skeppsredaren Aristoteles Onassis (som hon ju senare gifte sig med). Britt-Marie Mattsson skriver att John F Kennedy var missnöjd med detta. Men hon tar inte upp att detta troligen skedde för att John F Kennedy haft otaliga kvinnohistorier vid sidan av deras äktenskap.

Men jag imponeras av den stora kunskap som Britt-Marie Mattsson har om Kennedyklanen och amerikansk politik och dess huvudpersoner. Jag lär mig mycket nytt och inser att hon måste ägnat mycket tid åt efterforskningar för att få ihop denna informationsfyllda biografiska berättelse.

Hon har valt att ägna mer än hälften av boken åt Joseph P Kennedy och Rose, alltså föräldrarna till John F Kennedy, Bobby och övriga sju i syskonskaran. Vilken ruggigt välbärgad bakgrund dessa nio syskon har. Joe Kennedy skapade en enorm förmögenhet och var dessutom amerikansk ambassadör i London ett par år. Att denna klan blev demokrater är nästan otroligt.

Kanske kan klanens tillhörighet med demokraterna förklaras av att de aldrig kände sig accepterade i Boston, där den protestantiska eliten aldrig fullt accepterade de katolska uppkomlingarna? Ganska lustigt att samtidigt som de själva led av att inte bli accepterade helt eftersom de var katoliker levde de ändå med stora klyftor genom att ha anställda som inte alls hade samma möjligheter som de själva. Mamma Rose som tycks ha varit nästan fundamentalistisk katolik vägrade till och med att komma på ena dotterns begravning, eftersom dottern gift sig med en som inte var katolik.

Joseph P Kennedy samlande ihop en gigantisk förmögenhet som kunde betala presidentkampanjer. Han försökte själv att skapa sig en politisk karriär, men lyckades inte och istället ställde han kravet på den äldste sonen att bli USA:s president. Men äldste sonen, Joe Jr omkom i andra världskriget.

Ambitionen fördes då över på näst äldste sonen John F Kennedy. Det var dock lite oväntat för John först, han hade sedan barnsben varit mycket sjuk och hade tillbringat mycket tid på sjukhus som liten. Han hade också rollen som busen i familjen, var under uppväxten den oansvarige sonen.

Britt-Marie Mattssons hjärta verkar klappa lite extra för Bobby, som enligt den här biografin verkar ha drivits av ett stark engagemang för att förbättra världen.

Den nästan 600 sidor tjocka biografiska boken är absolut ett måste för alla som är intresserade av internationell politik.

—

Vi tolererar inga förlorare. Det var på den grunden som Joseph P Kennedy byggde sin familjedynasti. Och han insåg att pengar är vägen till framgång, först på Wall Street och i filmindustrin med Gloria Swanson, sedan i politiken. Charmfull, skrupelfri och hänsynslös jagade han den makt och det inflytande som berövats honom av de förnämsta släkterna i hemstaden Boston. Revanschlusten blev drivkraften också för hustrun Rose och de nio barnen.

När Joseph P Kennedy inte lyckats med en politisk karriär ställdes kravet på den
äldste sonen att bli USA:s president. Men när han omkommit i andra världskrigets
slutskede överfördes ambitionen på den näst äldste sonen John F Kennedy. Och när han mördats som president gick uppgiften vidare till näste son Robert som sköts ihjäl just som han var på väg att nå Vita huset. För att lämnas vidare till den yngste sonen Ted som inte klarade av att bli president men som blev en av USA:s mest långvariga och betydande senatorer.

Kennedyklanens framväxt och dominans tillhör det mest fascinerande i historien med enastående framgångar och glamour blandat med bottenlös sorg och tragedi, och en exempellös förmåga att från början skapa den glorifierade bild av släkten som länge levde vidare.

Britt-Marie Mattsson berättar i romanens form Kennedysagan från början av 1910-talets Boston till 2010-talets Washington. Det är en rikt detaljerad dramatisering med stark verklighetsförankring.

Relaterat: AdLibris

Läs även andra bloggares åsikter om Kennedy, politik, samhälle, Britt-Marie Mattsson, biografi

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, Britt-Marie Mattsson, Kennedy, Politik, samhälle

Noel Gallagher har blivit vuxen

18 oktober, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: Noel Gallagher’s High Flying Birds
Titel: Noel Gallagher’s High Flying Birds
Betyg: 3

Alla recensioner av Noel Gallaghers debutskiva kommer nog mer eller mindre se ut på ungefär samma sätt. Så vad kan Kulturbloggen egentligen tillföra till den äldre av bröderna Gallaghers trubbiga värld som inte redan har sagts?

Under sin artonåriga karriär blandade Oasis tidslösa melodier med mediaomfamnad och inte minst NME-vänlig syskonkärlek. Deras inverkan på dagens syn på England är svår att sudda ut men när jag lyssnar igenom Noel Gallagher’s High Flying Birds gör jag det med förutsättningen att Oasis aldrig har existerat. Jag vill ge Noel Gallagher chansen att stå på egna ben och inte leva på gamla meriter.

Till att börja med är skivan långt ifrån så avskalad som jag först hade trott, det är fullfjädrade arenaproduktioner vi talar om. Redan i inledande Everybody’s on the Run står det klart för mig att anglofil rock’n’roll-estetik med medryckande refränger är den röda tråd som kommer genomsyra hela skivan.

Förutom i åtminstone textmässigt överdrivet simplistiska (I Wanna Live in a Dream in My) Record Machine låter det både vuxet och världsvant. På skivans bästa låt AKA… What a Life reflekterar Noel över sina tjugo år i rampljuset ackompanjerat av en loopad pianoslinga och ett drivande trumkomp. Det här är ljudet av en britpoppare som vuxit upp.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Noel Gallagher, Noel Gallagher's High Flying Birds, Oasis

Skivrecension – Ebba Forsberg gör musik för vuxna öron

18 oktober, 2011 by Thomas Johansson


Artist:
Ebba Forsberg

Titel: Falling Folding Flipping Feeling

Betyg: 4

Datum: 19 oktober 2011

Jag faller, för den mjuka rösten och Ebba Forsbergs röst. Hon är tillbaka efter utflykter i Cohen och Dylan-landet, och det märks ibland. Det tungvrickande namnet på den nya skivan är Falling Folding Flipping Feeling, och jag tror att det är känslor hon vill att lyssnaren ska uppleva. Jag tar extra till mig det första och sista ordet, falling och feeling. Det är känslan jag får när jag lyssnar på skivan i skogen under en promenad i höstsolen. Känslan musiken lyckas sätta mig i, gör mig tårögd. Jag snurrar runt i solen, och känner mig lycklig. Ändå är detta musik som passar bättre i ett mörkt rum, än i en solig höstskog.

Det känns att Ebba Forsberg lägger in mycket av sig själv i skivan, och den känns ärlig och öppen. Skivan är enligt uppgift inspelad live i studion, och det finns en stor närvarokänsla i musiken.  Det här är ingen musik som passar speciellt bra i radio. Den tar plats, är vuxen, är här och nu. Jag har svårt att stoppa in musiken i ett fack. Det är pop, jazz, indie och några till stilar till eller kanske ska vi skapa ett eget fack för Ebba Forsberg. Hon är värd sitt eget fack, och hon är värd att få en mycket större skara lyssnare än bad jag inbillar mig att hon har. Detta är hennes fjärde skiva med eget material, och jag längtar att få höra detta material live, för det är Ebba värd.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Ebba Forsberg, Vuxen

Positivt överraskad av nya Jane’s Addiction

18 oktober, 2011 by Redaktionen

Artist: Jane’s addiction

Titel: The Great Escape Artist

Betyg:3

Tjugo år efter den första splittringen så har det nu blivit dags för Amerikanska rockarna i Jane’s Addiction att släppa ny platta. För mig har bandet alltid varit lite på sidan, de har funnits med länge men de känns ändå relativt anonyma. Men vet vilka de är men när man ska nynna på deras mest klända låt så släpper hjärnan som ett äpple från ett träd. I år trodde jag att Dave Navarro bara var nån rocker som lyckats gifta sig med Carmen Electra, år senare insåg jag att han var med i Jane’s addiction, pinsamt. Nu lär jag dock aldrig glömma vilket band han lirar i, för nya skivan är bra, riktigt bra.

”The great escape artist” känns genomgående rätt nedstämd, men den är även rätt sexig. Om en skiva nu kan vara det? Musiken är chill men ändå hård, lite tråkig fast ändå jäkla bra.

När bandet skapat låtlistan så har de inte sparat på krutet, öppningslåten Underground är även skivans bästa med Navarro’s feta riff som rullar igenom hela låten. När Perry sjunger We’re all hustlers vill man bara ropa med. Uppbyggnaden av låten är grym och när det hela bara exploderar, åh. En annan favorit på skivan är I’ll hit you back som känns som ett långfinger rakt upp i ansiktet på någon man inte gillar.

Det som jag gillar mest med skivan är att låtarna känns genom tänkta. De är inte bara ihopslafsat vers, stick, refräng, vers, stick, refräng, solo, refräng x5 med en eventuell höjning i tonart, nej, låtarna byggs upp och ner och fram och tillbaka. Det är variation så man hinner aldrig tröttna på låtarna innan det kommer någonting nytt. Den ända låten jag inte gillar är Twisted Tales, den är rätt jättetråkig. Men annars är jag nöjd! Eller okej, skivomslaget är brutalt fult och drar ner betyget en del. Den påminner mig om ett gammalt New Found Glory omslag som skrämmer slag på mig, usch.

Men annars så är jag nöjd med denna skiva, det är förmodligen inte årets bästa, men den är absolut värd en chans!

 

 

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

M83 gör ingenting halvdant

18 oktober, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: M83
Titel: Hurry Up, We’re Dreaming
Betyg: 4

Från episka Zola Jesus-introt till avslutande Outro är M83s, eller Anthony Gonzalez som han egentligen heter, sjuttiofyra minuter och tjugotvå spår långa dubbelalbum Hurry Up, We’re Dreaming en rätt så fantastisk historia.

Vi bjuds på högkvalitativ elektronisk, drömlik och uppslukande pop och skivan känns i mångt och mycket som en fortsättning (eller förbättring) på Saturdays=Youth från 2008. Det är inga överraskningar men jag kan inte låta bli att imponeras av hur fulländad skivan känns. Jag önskar att fler band hade sådana här ambitioner.

Det är kompakt, välgenomtänkt och lättlyssnat trots skivans längd som egentligen borde vara mer utmanande. Det är utan tvekan hans bästa skiva hittills. De känslomässiga syntmattorna och euforiska refrängerna får vem som helst att smälta.

Den största skillnaden från tidigare verk är hur han vågar använda rösten som ett mer framträdande instrument. Han kanske inte kan tävla med Zola Jesus men han har definitivt utvecklats och fått ett nytt mod som sångare.

Att jämföra vissa låtar med shoegaze-akter á My Bloody Valentine och Slowdive känns heller inte som helt taget ur luften. Ljudbilden är faktiskt rätt så snarlik även om dynamiken är helt annorlunda. Medan My Bloody Valentine framför allt ägnar sig åt att överväldiga lyssnaren med en adrenalinkickande väg av ljud går M83 i en annan riktning och för vers-refräng-tänket till en ny nivå.

Bästa spår: Midnight City

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Hurry Up, M83, We're Dreaming

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1305
  • Sida 1306
  • Sida 1307
  • Sida 1308
  • Sida 1309
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in