• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Umberto Eco – Begravningsplatsen i Prag: mustigt språk men svår att tränga in i

24 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Begravningsplatsen i Prag
Författare: Umberto Eco
Översättare: Barbro Andersson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 201109
Antal sidor: 547
ISBN10: 9173373249
ISBN13: 9789173373241

Begravningsplatsen i Prag är ingen lätt bok. Umberto Eco har sedan den filsofiska romanen/deckaren ”Rosens namn” många som uppskattar hans författarskap. ”Begravningsplatsen i Prag” är dock något helt annat än ”Rosens namn”.

Begravningsplatsen i Prag handlar flera saker, den har flera lager av betydelser.

Berättelsen utspelar sig under senare delen av 1800-talet och utgår kring om den Italienfödde Simone Simonini som föddes i Italien med så småningom flyttar till Paris. Han är uppväxt med en judehatande farfar. Detta judehat blir som ett med honom. Detta judehat är så starkt att Simonini liksom hans farfar menar att allt ont kommer från judarna och att judarna har nästlat sin in överallt, i katolska kyrkan, hos frimurarna, hos kommunister, hos regeringar och ja överallt. Judarna är till och med kannibaler och äter små barn, enligt Simonini och hans farfar.

Simonini visar sig ha en begåvning för att förfalska dokument och livnär sig på förfalskningar. Han blir också indragen i spionaffärer och tvingas bli såväl hemlig agent som dubbelagent och rent av trippelagent. Uppdragen tar han för att kunna skapa förfalskade dokument som ska få världen att förstå att de måste utrota judarna.

Det finaste av dokumenten handlar om ett möte med rabbiner på begravningsplatsen i Prag. Bokens handling kretsar till viss del kring detta dokument, förstås. Det är ju trots allt titeln på romanen.

Umberto Eco har ett underhållande, mustigt språk som beskriver livfullt och det doftar ända dit där jag sitter och läser. Däremot är romanen delvis rörigt uppbyggt. Berättelsen sker dels från bokens berättare men också av Simonini själv och en abbé Dalla Piccola som vi länge får fundera kring om det är ett andra jag av Simonini eller en annan person. (Jag kan inte avslöja vilket, då förstör jag en del av bokens handling).

Boken är underhållande, på grund av språket och delar av berättelsen är roliga och tankeväckande och träffsäkert absurda. Men jag undrar över detta judehat. De farliga rasisterna är knappast de som är så extrema som de i boken beskrivna antisemiterna. Om en person säger att judarna äter barn, då lyssnar väl ingen på den personen. Därför undrar jag vad Umberto Eco vill säga med boken. Vill han beskriva hur falska uppgifter låt till grund för det judehat som blossade ut i sin fulla förfärliga verkan under 1900-talet?

Fast kanske finns det människor som är beredda att tro på så extrema falska uppgifter. DN skriver i sin recension:

Ecos roman är kontroversiell på massor av plan. Naturligtvis för att de dryga fem hundra sidorna ekar av hatisk antisemitism (hur mycket han än använder den för att visa hur idiotisk den är), men också för att i stort sett allt är sant. Alla karaktärer som sveper förbi under de sjuttio slutåren av 1800-talet (utom en) är historiska personer, och deras repliker och tankar är autentiska. Umberto Eco för den gamla debatten om hur mycket fakta man får använda i ett fiktivt verk till en helt ny nivå.

Själv tror jag dock att den inlindade, dolda rasismen är betydligt farligare.

Umberto Eco har en massa hänvisningar till händelser och personer under 1800-talet, som är roliga i de fall jag känner till bakgrunden och karaktärerna, men mer utestängande när jag inte känner till dem. Den som inte kan sin europeiska 1800-talshistoria kommer inte att förstå allt i handlingen. Jag är inte riktigt förtjust i den form av litteratur som kräver förkunskaper.

Johan Dahlbäck som recenser boken i Göteborgsposten skriver om detta:

När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.

Bitvis är romanen underbar att läsa, med ett mustigt språk och skrämmande beskrivningar av människors dumhet framförallt när det gäller krig och revolutioner, men samtidigt är den svår att tränga in i. Jag tror att jag kommer att läsa den en gång till, för jag misstänker att jag missade en del när jag läste den första gången.

Läs även andra bloggares åsikter om Umberto Eco, bok, recension, judehat, litteratur, Brombergs

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Brombergs, judehat, Recension, Umberto Eco

Gears of War 3, när koncept dras för långt (recension)

24 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Gears of War 3
Betyg: 3
Utvecklare: Epic Games
Distributör: Microsoft Studios
Format: Xbox 360

När Gears of War släpptes år 2006 revolutionerade det actiongenren ur flera aspekter. Bland annat hade det ett spelmekaniskt djup baserat på taktiskt samarbete som genren aldrig tidigare skådat. Spelet belönade en varsam och lagbaserad spelstil medan taktlöst skjutande och hybris resulterade i en säker död. Trots att Gears of War bestod av övervåld och schablonporträtterade machomän kunde man ändå kalla det för ett smart actionspel.

Två år senare släppte utvecklarna Epic Games uppföljaren som hyllades unisont av såväl kritiker som publik. ’’Bigger, Bader, Harder’’ var designfilosofin man jobbade efter och det syntes. Fem år har nu paserat och inslagen i Gears of War har nu blivit standard inom genren och frågan som fansen ställt sig är hur Epic Games ska lyckas få konceptet att kännas nytt och fräscht en tredje gång.

I Gears of War 3 får vi återigen följa Marcus Fenix och hans gäng i kampen för mänsklighetens överlevad. Mycket har hänt sedan planeten Serras urinvånare – de monsterliknande Locust – förklarade krig mot mänskligheten då de kolonialisade planeten för att utvinna dyrbar bränsleenergi. Serra är nu i förfall, markytan till största delen täckt av hav och giftigt bränsle. Människan har tagit tillflykt till enorma stridsfartyg medan Locust desperat kämpar för sin överlevnad. Trots att högkvalitativ karaktärsutveckling och story aldrig har varit seriens signum tycker jag att man snyggt har vävt in bakgrundshistorien i spelet. Konflikten känns relevant – en klassisk historia om kolonialism, krig och intressena bakom dem.

De stora nyheterna inför den tredje installationen i serien är möjligheten att ta sig an äventyret tillsammans med tre andra spelare, samt det nya flerspelarläget Beast som man simpelt kan beskriva som en variant av Horde-läget där du istället för människa spelar som Locust.

Onlineläget i Gears of War 3 är lika underhållande som det alltid varit, och lite mer där till. Något annat hade dock varit en total besvikelse och eftersom man inte gjort några fundamentala förändringar i spelmekaniken fanns det inga anledningar till att tvivla på att Epic Games skulle lyckas på den fronten.

Kampanjläget å andra sidan tar dock två steg tillbaka till det första spelet, vilket inte hade varit fy skam om det inte vore för det faktum att originalet släpptes för fem år sedan (väldigt mycket i spelindustrimått). Låt mig förklara: Gears of War var banbrytande när det släpptes och man kunde således bygga ett äventyr som förlitade sig på det briljanta spelmekaniken. Till uppföljaren ökade man tempot till maxgränsen och proppade spelet fullt med episka händelser. I den tredje installationen har dessa episka ögonblick fått ge vika för en bandesign som är anpassad för fyra spelare, vilket till stor del innebär att du och dina kompanjoner tvingas ta striden bland väldigt stora ytor. De storslagna ögonblicken och det taktiska djupet från tidigare delar saknas. Det blir i längden svårt att tömma magasin efter magasin mot ens fiender utan att reflektera över hur monotont och variationsfattigt upplägget är.

För fansen är Gears of War 3 mer av det gamla, vilket vissa kanske blir mätta på men för de som hade högre förväntningar lär spelet lämna en bitter eftersmak och en känsla av otillfredsställelse.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om Gears of War 3, spel, spelrecension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Gears of War 3, Spel, spelrecension

Overkligt bra med Melvins på Strand

24 oktober, 2011 by Redaktionen

Melvins
Strand, Stockholm
23 oktober 2011
Betyg 5

Jag känner mig som världens mest lyckligt lottade människa som har haft världens bästa helg. På lördagen dansade jag loss till en makalös spelning med brittiska The Subways, dagen efter, söndag den 23 oktober har jag äran att stå framför The Melvins som tagit sig till Strand för att bjuda på jävligt hård musik.

Det första som slår mig när jag kommer in på Strand är de TVÅ trumsetten som står på scenen, redan där börjar man misstänka att någonting bra är på g. De båda trummisarna utnyttjas till max och det är slående hur tajta de faktiskt är, som på Spread Eaglebeagle.

Men nu hoppar jag i förväg, vi tar det från början. Melvins bildades 1982 av sångare och gitarrist Buzz Osborn, de har spelat in heeelt sjukt många skivor och har influerat band som Nirvana och Mastodon. Musikstilen har gått fram och tillbaka genom åren, punk, hardcore, doom osv, men det har alltid lyckats hålla sig till att göra riktigt bra musik. Och det är precis vad vi får se idag. Jag låter mig inte luras av de lite dorky kläderna bandet klätt på sig.

Melvins inleder med Hung bunny/Roman bird dog. För de som hört de låtarna, behöver jag säga mer. Jag är i extas. Jag vill kasta ut alla fina ord som finns. Och det blir bättre. Med låtplock från alla de bästa skivorna blir det en konsert av världsklass. Jag är dock lite besviken på att varken Night goat eller Joan of arc spelades. Men det kompenserades bra med bl.a  AMAZON, The talking horse, At the stake, The kicking machine och lite halvkonstiga The water glass, som jag absolut inte hatar längre, den var otroligt underhållande att se live. Kvällens bästa låt var dock utan tvekan ondskefulla  Lizzy från min favoritplatta Houdini.

Så, vad mer kan man berätta förrutom att det var en magnifik kväll. Mellansnack ignorerades helt, spelningen var som en två timmar lång musikorgie där gamla gubbar visar oss unga var skåpet ska stå. Buzz har petat ner Jello Biafra från coolaste scenmannen i världen, och vilken frisyr han har på de. Är det sideshow Bob som rymt från fängelset igen? Är det därför han gömmer halva ansiktet bakom en halsduk eller polokrage? Publiken var relativt stel, eller så var de paralyserade för att det var så jäkla bra, jag tar alternativ två. Mycket cred till killen som stog längst fram och spelade lufttrummor och såg allmänt lycklig ut. Tror killen hade orgasm i två timmar, trodde nästan att han skulle svimma när det blev för bra. Melvins får den starkaste femman i världen.

Hung Bunny/Roman bird dog

Arkiverad under: Recension

Natten är dagens mor – träffsäker och smärtsam och värd sina stående ovationer på premiären

23 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Natten är dagens mor
Dramaten
Premiär: 22 oktober 2011

Ricky fyller 16 år och bor med sin äldre bror Frank och mamma och pappa i ett hotell som familjen driver. Tiden är mitten av femtiotalet. Familjen är inte lycklig, bröderna tål inte varandra och pappa Martin tyngs av ekonomisk oro. Hotellverksamheten är nära konkurs, nu har han ännu en gång fått  en amortering som han inte kan betala. Men sälja hotellet och göra något annat kan pappa Martin inte tänka sig.

Familjen mår inte bra. De sårar varandra och ljuger för varandra. Sakta skalas sanningen fram – allt kretsar kring familjens pappa som börjat supa igen. Där finns också andra problem i familjen, men ingen har kraft att ta itu med de andra konflikterna. Pappans beroende hindrar familjen att växa och utvecklas, den är ett hinder för allt friskt. Egentligen finns det ju flera andra saker som familjen borde ta itu med, mamman har en hemsk hosta och ont i axel och armen, den yngste sonen i vilsen och äldste sonen skulle behöva få ge sig iväg och bygga upp sitt eget liv.

Örjan Ramberg spelar Martin, pappan, skrämmande träffsäkert. Alla som på nära håll umgåtts med människor med drogberoende känner igen beteendet. Föreställningen träffar så rätt och är smärtsam i hur väl den beskriver denna värld som så många lever i. Många familjer lider av att någon i familjen har beroendeproblem. Det behöver inte handlar bara om alkohol eller droger, andra beroenden kan också skada familjen, som arbetsnarkomani och spelmissbruk.

Föreställningen fick stående ovationer på premiären och det var Örjan Ramberg och hans medspelare Irene Lindh (spelar mamma Helen) och Niklas Engdahl (spelar Frank) och Rikard Lekander (spelar Ricky) väl värda. Föreställningen är till hundra procent beroende av trovärdigheten i hur de spelar sina roller och att deras spel mot varandra fungerar.

”Natten är dagens mor” av Lars Norén hade första gånger premiär i Sverige i Malmö 1982, då i regi av Göran Stangertz. Året därpå sattes den upp på Dramatens Lilla scen i regi av Göran Graffman. Örjan Ramberg spelade med i föreställningen på Dramaten 1983, då i rollen som ena sonen. Nu är han tillbaka i samma pjäs, men i rollen som fadern. ”Natten är dagens mor” sattes upp också i Göteborg 1983, i regi av Björn Melander, som regisserat den nya uppsättningen på Dramaten.

Litteraturkritikern Mikael van Reis berättar i programbladet för föreställningen om Björn Melanders uppsättning 1983 av ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med gud” :
Jag såg föreställningarna fyra-fem gånger och satt som fängslad av hur skådespelen både tätnade och växte. På detta nerdekade skånska hotell anades O`Neills långa dag liksom Hamlets svartsjukor och även Strindgergs fadersdelirium, men skådespelet rörde sig samtidigt i helt egna riktningar med femtiotalets idoler och kriminaldramatik som här fick illustrera en rite de passage från morgon till middag till midnatt och gryningsljus.
Hur många roller fanns in i rörelse i den sextonårige Rickys kvinna, ömtåliga trickstergestalt? Vem är pjäsens Chessman, Fadern eller Sonen?

Jag undrar om Mikael van Reis såg premiären eller har sett genrepet av den nya uppsättningen. Det skulle vara intressant att höra hans tankar som en jämförelse mellan den föreställningen av Björn Melander 1983 och den som hade premiär nu, 22 oktober 2011.

Lars Noréns draman som ”Natten är dagens mor” har rykte om sig att vara svarta och mörka. Mörk kanske kan vara rätt ord, eftersom den skildrar något som är svårt men den är inte långsam. Där finns inte en död minut, där händer något hela tiden. Däremot är det smärtsamt att se hur en hel familj påverkas av en familjemedlems beroende och hur de alla sitter försöker ta sig därifrån men det är så svårt, så svårt, eftersom det också finns kärlek. Att lämna någon man älskar är inte lätt.

Ett litet hopp kommer fram i den scen där de två bröderna förenas i sitt musikintresse. Den äldre brodern, som är så duktig och förståndig i alla lägen har dock ett gemensamt intresse med den yngre konstnärlige brodern. Båda älskar musik och speciellt den jazz som då är ungdomens musik. Den yngre brodern får till sin förvåning låna storebrors gamla saxofon och de spelar en låt tillsammans. Musiken förenar dem. Det är en stark scen.

Det är tungt att se hur mamman i familjen inte ens har tid att ta sig till läkare för att undersöka sin svåra hosta och värk, det är tragiskt att se hur mamman inte har ork och energi att se yngste sonen som törstar efter mammans uppmärksamhet. Det är allt följder av pappans missbruk som tar alla familjemedlemmarnas kraft och energi.

Att det ändå inte känns helt hopplöst beror på flera saker. Det finns en ingrediens av humor som Örjan Ramberg förmedlar i botten av sin gestaltning av pappan som ger oss igenkännande skratt. Att kunna skratta åt eländet är lite läkande. Kanske kommer sönerna och mamman att ändå resa sig och ge sig av. Det enda som kan lösa situationen är att lämna den. Och scenen där de två bröderna möts i musiken, den ger också hopp.

”Natten är dagens mor” fick stående ovationer och det var alla fyra skådespelarna och regissören väl värda. Föreställningen är något av det viktigaste som sätts upp på svenska teatrar i höst och jag hoppas att många, många ser föreställningen. Det är hur många som helst i Sverige som lever i närheten av en människa med missbruksproblem. Den är svart men har också humor och kärlek.

I rollerna Irene Lindh, Örjan Ramberg, Niklas Engdahl, Rikard Lekander
Regi Björn Melander
Scenografi Sören Brunes

Läs även andra bloggares åsikter om Örjan Ramberg, Lars Norén, Björn Melander, Dramaten, recension, teater, scen

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Björn Melander, Dramaten, Lars Norén, Örjan Ramberg, Recension, Scen, Teater

The Subways bjuder på oförglömligt röjj på Debaser Slussen

23 oktober, 2011 by Redaktionen

The Subways, Debaser Slussen
Betyg: 5

Det brittiska indierockbandet The Subways har för första gången lyckats ta sig till Sverige, bättre sent än aldrig, right?  Sedan debuten 2005 har jag varit ett stort fan, med hits som ”Rock n roll Queen” och ”Oh Yeah” är de, enligt mig, ett utav de bästa banden i sin genre. Trotts medverkan i programmet OC så har bandet inte slagit superstort, vilket gjort att de hållit sig ärliga och råa på ett sätt som är ovanligt inom musikvärlden. Att de kvällen till ära valt att spela på Debaser Slussen gör mig lycklig, bandet passar som handen i handsken på den låga, svettiga scenen. Förväntningarna på denna konsert är skyhöga.

I perfekt tid kliver bandet upp på scenen. Första riffet ur låten ”Oh Yeah” får scenen och publiken att explodera som en atombomb. Jag förvandlas genast till en blödig 14åring med händerna i luften och hysteriska, pubertala tjut som strömmar ur min käft. Snygga basistkvinna Charlotte är klädd i en discokula som lyser galet då hon studsar runt på scenen och sångare Billy ser genomblöt ut efter halva första låten.

The subways har totalt släppt tre skivor. Jag är personligen ett störst fan av debuten ”Young for eternity” så det blir naturligt att jag njuter bäst av låtarna från just den skivan. När introt till ”I wanna hear what you’ve got to say” börjar förvandlas rummet till ett skrikande hav. Alla på Slussen sjunger med, alla hoppar och alla njuter. Mitt fistpumping tycks aldrig ta slut. Det är helt underbart. Efter den blir det ”Rock n’ roll queen” och även där blir allsången total. BE MY, BE MY, BE MY LITTLE ROCK N ROLL QUEEN YEAH! Överallt flyger ben från folk som stagedivar, jag blir sugen men beslutar tillslut att avstå.

Andra bra låtar som spelades under kvällen är ”We don’t need money to have a good time” och fantastiska ”Mary”. Den sagolika kvällen avslutades med ”It’s a party”. Efter halva låten stagedivar Billy ut i publiken, han surfar bort till baren, sveper en öl på bardisken och sedan croudsurfar han tillbaka till scenen för att avsluta gigget. Jublet når nya höjder och svetten dryper från taket, härligt.

Nej, kvällen med The Subways på Debaser var lätt en utav årets absolut bästa konserter! Energin var oslagbar. Fullpott Subways!

Arkiverad under: Recension Taggad som: Debaser Slussen, The Subways

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1302
  • Sida 1303
  • Sida 1304
  • Sida 1305
  • Sida 1306
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in