• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Maktens män med George Clooney och Ryan Gosling är en överraskande luring

28 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Maktens män
Betyg 4
Sverigepremiär den 4 november 2011

Maktens män är en slags rysare om spelet bakom kulisserna i politikens värld, eller åtminstone inom den amerikanska politiken. Guvernör Morris (spelas av George Clooney) är en drömkandidat till presidentjobbet ur europeisk synvinkel. Han vill bli demokraternas kandidat i presidentvalet. Morris är emot dödsstraff, för fri abort och vill satsa på jobb och forskning i USA. Han vill att USA ska sluta kriga i Irak och Afganistan. Han vill till och med satsa på att stoppa klimatförändringarna och vill satsa på energi som inte förstår miljön och inte bygger på olja. Bästa sättet att bli av med terrorismen är att bygga ett bättre och mer jämlikt samhälle.

Egentligen är han en helt otrolig och omöjlig kandidat till presidentposten. En sådan politiker är nog chanslös i USA.vNu är det dock inte detta som filmen handlar om, inte på ytan i alla fall. Morris har förstår en stor stab av kampanjmakare omkring sig. En av de som arbetar nära Morris hans presstalesman, Stephen Meyers, som spelas av Ryan Gosling.

Maktens män är en luring. Den börjar ganska lugnt och sansat och nästan långsamt. Men sakta men säkert skruvas tumskruvarna åt och allt är upp och ned-vänt.

 

Filmen början inför primärvalet i Ohio. Två kandidater konkurrerar om att bli utsedda till demokraternas kandidat i presidentvalet: Morris och Pullman. Morris är väldigt vänster för att  vara demokrat och leder otroligt nog i opinionsmätningarna. Men det finns fula knep att ta till, i synnerhet som också oberoende och republikaner får rösta i Ohio.

Filmen är fylld av duktiga skådespelare, som Philip Seymour Hoffman i rollen som Morris kampanjmakare Paul Zara, Paul Giamatti som konkurrentens kampanjmakare Tom Duffy och Evan Rachel Wood som den ung kvinnlig praktikanten Molly Stearns och Marisa Tomei spelar en reporter vid New York Times.

George Clooney spelar en av huvudrollerna och har också regisserat. Han är en av de Hollywoodstjärnor som tydligt engagerar sig i samhällsfrågor och i politik. Han har nog inte några falska illusioner om hur spelet går till om den politiska makten. Tvärtom tyder filmen på att han är rätt desillusionerad.

Berättarmässigt är filmen stark och också överraskande. Den föder en hel del tankar om vad som driver människor som tar plats i politikens centrum. Intressant är också hur vi liksom känner med filmens huvudkaraktär och begriper hans agerande, fast vi väl egentligen inser att han bedriver ett fult spel. Men i ett fult spel tvingas alla att agera fult för att överleva. Jag säger inte vem jag menar, för då blir det lite av en spoiler.

I filmens pressmeddelande står:
MAKTENS MÄN är en berättelse om sex, ambitioner, lojalitet, svek och hämnd. I centrum står en ung presstalesman som faller offer för maktspelet som äger rum bakom kulisserna i det politiska livet, liksom för förrädiska manipulationer och lockelser.

Vilket ju är en kortfattad, korrekt beskrivning. Det är en film som alla som är intresserade av amerikansk politik bör se och gärna i sällskap som du kan diskutera saker med efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om George Clooney, Ryan Gosling

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: George Clooney, Ryan Gosling

Uncharted 3: Drake’s Deception – matinéäventyret fortsätter att imponera

28 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Uncharted 3: Drake’s Deception
Betyg: 5
Utvecklare: Naughty Dog
Distributör: Nordisk Film
Format: Playstation 3
Sverigepremiär: 2 november 2011

Äventyrsgenren har genomgått ett könsbyte. Lara Croft har tappat sina bröst och inte bara odlat ett manligt könsorgan, utan även en mer inbjudande personlighet. Hon heter numera Nathan Drake och är hyllad huvudkaraktär i en av Playstation 3:s hetaste konsolmonogama spelserier.

Vad vet jag om Tomb Raider och Lara? Hon plågas av sin mors död, svingar i lianer och har enorma bröst. Hon är sur och stel. Hon är fröken korrekt och perfekt. Lustigt nog är det precis så jag skulle beskriva mig själv. Nathan, å andra sidan, får mycket mer utrymme för sin personlighet.

Inspirerad av skådespelaren Harrison Ford och Jackass-stjärnan Johnny Knoxville låter han förvisso vanilj och blasé. Jag borde inte gilla Nathan, just för att han skulle kunna vara vilken vit antihjälte som helst. Men jag älskar honom, av den simpla anledningen att han inte är det. Han är väl medveten om de bisarra situationer han hamnar i. Han har syrlig humor, men är inte elak. Han gör bort sig, men är inte dum. Till skillnad från sexualiserade Lara har Nathan en sexualitet som är en del av Uncharteds berättelsepussel.

Tänk att en nallebjörnsfabrik som Naughty Dog skulle sy ihop en BRA version av Indiana Jones. Med Jak and Daxter och Crash Bandicoot i leksakslådan verkade det inte sannolikt. Men de lyckades! Serien är en smaskig potpurri av plattform, äventyr och tredjepersonsskjutare. Den har i sin fullaste actionäventyrlighet tagit mig från Stilla havet till Nepal, i jakten på jordens bortglömda skatter. Nu styr Uncharted 3: Drake’s Deception kartan mot sandens Atlantis. Som jag har längtat!

När Uncharted 2: Among Theives smekte mina ögon för första gången kunde jag inte förstå hur någon, någonsin, kunnat göra en så pass fulländad äventyrsberättelse. Spelvariationen, miljöbytena, den perfekta balansen mellan action och äventyr. För att inte glömma dialogerna och humorn som fick tårarna att spruta åt alla håll. Även denna gång skakade jag av förväntan när den välgjorda öppningsscenen drogs igång i Drake’s Deception. Men jag kunde ändå inte sluta oroa mig över att spelet skulle få svårt att toppa en redan uppnådd perfektion.

Och visst är det så. Det är snyggare än någonsin, dialogerna är lika vassa som vanligt, Nolan North gör en fantastiskt bra tolkning av Nathan, som vanligt. Men när extraordinära miljöer finns bakom kröken, ser jag Nathan hukandes bakom en grå stenhög. Även om det blir bättre, mycket bättre, förvånas jag över första speldelens miljöval. När Naughty Dog kan slänga ihop vilken exotisk plats som helst, när de har gjort det tidigare, bjuds det istället på ytterst tråkiga tunnlar och andefattiga slott. Grafiken är så snygg att det rinner saliv från mungipan, vilket till en början nyttjas med snålhet.

Men det gör givetvis att undantagen lyser klarare. Miljövariationer har det inte snålats med denna gång heller. Även om Among Thieves miljöer känns mer unika är omgivningen väldigt levande även här. När hus rasar samman tvingas Nathan söka nya utrymningsalternativ. Det gör upplevelsen mer realistisk. Ingenting är en självklarhet i Uncharted 3. Först när tre utgångar brinner och en trappa brakar ihop upptäcks en klättervägg som tar honom uppåt.

Däremot kan det osjälvklara vara annat än roligt, snarare schizofrent. Ibland känns det nämligen som att Nathan styrs av någon annan. Kanske rentav av sig själv? Även om interaktionen mellan honom och miljöerna känns mer spontana än tidigare, går inte min och spelets vilja alltid hand i hand. Nathan springer, hoppar och smyger sig dit spelet vill. Vare sig man vet åt vilket håll man ska springa eller ej görs valet åt en.

Apropå hand i hand läggs det mer vikt på knytnävsaction och vapenhantering än tidigare. Eldstrider och smygmoment är mer koncentrerade och utdragna än vad ad/hd-äventyraren i mig orkar med. Addera den schizofrena kontrollen, och så känns det som att både Drake’s Fortune och Among Thieves var mer lättsmält och intresseslukande.

Skjutmomenten borde egentligen inte klankas ner på. De behövs och har varit trevlig i lagom doser, och med kryddig humor för att kunna svälja alla kulor. Men det är äventyrsdelen och de unika miljöerna jag avgudat med Uncharted-serien. Därför blev starten med de gråa, blöta stenväggarna lite av en besvikelse.

Tomb Raider skulle kunna lära sig en hel del av sin genre-lillebror. Som att ge mer utrymme för sin huvudkaraktärs känslor, det förtjänar Lara. Uncharted 3: Drake’s Deception är ett saftigt actionäventyr med lika fantastiska karaktärer som miljöer. Ändå är det inte lika vasst och fräscht som Among Theives. Trots detta förtjänar det högsta betyg, bara för att föregångaren förtjänar mer, bara för att Uncharted är den bästa actionäventyrsserien jag någonsin upplevt.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om Drake’s Deception, spel, spelrecension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Drake's Deception, Spel, spelrecension

Downton Abbey, snart säsongspremiär

27 oktober, 2011 by Redaktionen

Downton Abbey
Säsongspremiär 29 okt, SVT 1
Betyg: 5

I somras tipsade jag om miniserien Stolthet och fördom som inte bara älskas av mig utan av flera kvinnor i varierande åldrar i min närhet. Jag hoppas och tror att det inte bara är kvinnorna som har vett nog att uppskatta den fantastiska dramaserien Downton Abbey.

Downton Abbey är namnet på godset vars invånare serien kretsar kring. Vi får följa herrskap såväl som tjänstefolk, och deras relationer och intriger. Så långt intet nytt. Men förutom att Downton Abbey är av sällan skådad kvalitet – jag har hört siffrorna 1 miljon pund per avsnitt och det vore väl katten om det inte syntes också – så handlar serien om så mycket mer än om spelet mellan människor av över- och underklassen.

Vi befinner oss i 1910-talet. Första säsongen börjar med att Titanic sjunker. Elektriciteten introduceras och karaktärerna, eller i alla fall de kvinnliga karaktärerna, börjar kasta blickar bortom könsgränserna. Säsongen avslutas med utbrytandet av första världskriget. När säsong 2 startar befinner sig England mitt i kriget, och ingen i staden Downton har lämnats oberörd. Inte bara könsrollerna tvingas ifrågasättas, även idén om klass-skillnader börjar naggas i kanterna.

Downton Abbey är en serie om förändring, välkomnad och fruktad, som sätter människorna i fokus. Och det hela ramas in med fantastiskt foto och miljöskildringar.

Text: Malin Kairis

Läs även andra bloggares åsikter om Downton Abbey, tv

Arkiverad under: Recension Taggad som: Downton Abbey, tv

Batman live, en mycket barntillåten föreställning

26 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Batman Live
Globen, Stockholm
26 oktober 2011

Batman och Robin och kommissarie Gordon och spännande, mörka Gotham City har kommit till Globen i en show. Föreställningen som turnerar runt i världen går fyra dagar i Stockholm, i Globen.
Det var massor av barnfamiljen i publiken, med rätt små barn från lågstadiet och öppet. Mycket passande för det är en i allra högsta grad barntillåten Batmanföreställning som presenteras.

Visserligen talar skådespelarna engelska, förutom en presentatörsröst som kommenterar lite i korthet på svenska. Allt som sägs finns dock att läsa på svenska i en stor serieliknande gul bubbla långt upp på scenen. Det kan inte vara särskilt barnvänligt. För barn i lågstadiet hinner sällan med att läsa texter i den farten och de är inte så säkra på engelska heller. Å andra sidan har föreställningen mycket av cirkus över sig och mycket är lätt att begripa ändå och barnen skrattade också på de rätta ställena.

Vi får se berättelsen bakom hur Bruce Wayne blev Batman och hur han träffar Dick Grayson som blir Robin. Ja vi får träffa en lång rad av de kända Batmankaraktärerna: Pingvinen, The Riddler, Catwoman, Twoface, Scarecrow, Ivy Poison och framför allt Jokern.

Trots att onsdagskvällens föreställning var den första av de fyra i Stockholm och därför Stockholmspremiär var det en halvfylld, eller halvtom, Globen som tog emot Batman med vänner och fiender. Lite synd, för även om det är en barnvänlig föreställning har den kvaliteter, speciellt första delen före paus. Ett snygg scenbygga med en mörk och skärmmande Gotham väntade oss och artisterna är imponerande duktiga akrobater vilket vi fick se mycket av.
Kanske kommer det blir till den sista föreställning på en lördag. Det kan vara lite sent för barnfamiljer att vara på en föreställning som håller på till strax efter nio en vardagskväll.

Förutom att scenen bredde ut sig på en del av golvytan projicerades stora bilder från Gotham och Batmangrottan på väggen. Det är en påkostad föreställning och en Batmanbil som heter duga. Också den som inte är bilfreak blir nog imponerad.

Den rätta Gotham citykänslan, mörkt och spännande, fanns där och samtidigt var föreställningen serietidningsvänlig med barntillåten nivå på slagsmålsscenerna.

Jag är ett Batmanfan och hade nöje av föreställningen, även om den var förutsägbar och för oss som är över nio år är den inte särskilt spännande. Den är mer underhållande och snygg.

Läs även andra bloggares åsikter om Batman live, Globen, Bruce Wayne

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Batman live, Bruce Wayne, Globen

Humorhimlen blandar och ger

26 oktober, 2011 by Redaktionen

Avslutning på Humorhimlen, Live i Radio från Babel i Malmö
26 oktober

Den som undrar om det är skillnad mellan att vara rolig i radio och att vara det framför en publik i direktsändning kan lyssna på finalen på Humorhimlen. Folk som både lockar till skratt och eftertanke i radio klarar tyvärr inte alltid av att göra samma sak på scen.
Jag vet inte om det ändrade formatet som gör det. Babel var så fullpackat som det kan bli och det är möjligt att det lockar komikerna att höja tonläget. Men det var länge sedan orden ”slicka fitta” var provocerande, snarare kändes det rätt passé.

Ett annat problem med formatet är att de inte bestämt sig för vem de uppträdde. Var det för de runt 500 på plats, eller var det för radiolyssnarna? Det kändes som om de försökte göra både och, vilket aldrig är en höjdare. Antingen gör man programmet för radiolyssnarna och publiken på plats för acceptera att de är en ljudkuliss, eller också gör man en sprakande show för de som är på plats och hoppas stämningen går igenom radion.
Jag måste erkänna att jag på grund av trängseln lämnade Babel efter knappt en tredjedel av programmet, men jag följde hela sändningen via Iphone och radio. Jag upplevde sändningen från båda perspektiven. Ingendera var särskilt bra.

Den som vill småle kan istället lyssna på när Pang Prego analyserar Skånska.

Text: Peter Johansson
Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Humorhimlen, recension

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Humorhimlen, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1299
  • Sida 1300
  • Sida 1301
  • Sida 1302
  • Sida 1303
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in