• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Kriget – Submission

2 november, 2011 by Redaktionen

Artist: Kriget

Titel: Submission

Betyg: 4

Det var en slump att jag hittade bandet Kriget. En felsökning på youtube ledde mig till låten What a day från debutskivan med samma namn, jag har sedan den dagen varit fast, fast i Krigets jazzpunkiga, elektroniska kaosvärld. Kriget är ett band som arbetar snabbt så det var med glädje jag mottog beskedet att nya skivan Submission redan anlänt.

Submission är den perfekta uppföljaren, bandet har utvecklats på ett mycket positivt sätt. Musiken har ett mörker över sig, en råhet, som inte fanns med på första skiva som gör den både nyskapande och spännande. Jag gillar’t!

Min favoritlåt på skivan är I was 19 and I was 12. Med sina lite orientaliska vibbar känns den som en obligatorisk låt på alla dansgolv. Den har även fått ta plats som min senaste ringsignal, ohyes. Blir stolt varje gång telefonen ringer ringer. En annan riktigt grym låt på skivan är Never ending ending, låten är sådär hetsigt svängig, svår att stå stilla när man hör den och trummorna låter amazing, som en tripp.

Skivan är i hela sin prakt en riktigt grym skiva, dock så måste jag klaga lite. För Submission kommer inte att släppas som CD, utan den kommer endast släppas som digitala filer och på vinyl, något som får mitt plastälskande unga hjärta att gå i kras. Men men, får bli lite true och köpa en vinylspelare, men tills dess får jag nöja mig med Spotify.

Men allra mest vill jag reka att gå och se Kriget LIVE på debaser slussen den 18e november. Jag har en riktigt bra magkänsla !!

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Vi har en påve! – en komedi om påven som ångrar sig

1 november, 2011 by Rosemari Södergren

Vi har en påve!
Betyg 4
Svensk biopremiär den 4 november

Reglerna kring hur en ny påve inom katolska kyrkan utses är mycket noggranna och följs rigoröst. Kardinalerna som ska välja är inlåsta i ett rum, ingen annan får komma dit och när de enats om en ny påve signaleras det med en vit rök och därefter klockringning.

Människor samlas i massor i Vatikanen utanför huset där kardinalerna är samlade och där finns stora pressuppbåd. För många människor inom den katolska världen är påvevalet en megastor händelse.

Den italienska regissören Nanni Moretti har regisserat en slags satir kring hur påvevalet går till. När kardinalerna inte kan enas eftersom det finns flera favoriter blir helt oväntat en annan kardinal vald, Melvin. Han blir chockad och vill inte. Han blir iklädd de förnäma påvekläderna och ska gå ut på balkongen och ta emot folkets jubel och välsigna folket. Han får då en panikattack och vägrar.

Reglerna är tydliga – det går inte att ersätta honom med någon annan. Han måste få hjälp, en framstående psykiatriker tillkallas.

Bildmässigt är det en fantastiskt snygg film och en rolig film. Jag uppskattade att filmen inte skildrar katolska kardinaler som genomelaka psykopater. Tvärtom reagerar säkert en del på att kardinalerna är lite för sympatiska, att de skildras som en stor skock snälla äldre farbröder. Men jag tycker det finns religionskritik, fast under ytan. I bilderna när en av vakterna får spela påven. Eller som när psykiatrikern har kallats till påven. Han får inte ens träffa påven ensam och han får inte tala med den nyvalde påven om sex eller förträngda behov, helst inte om drömmar och inte för mycket om barndomen. Vad finns då kvar att prata om när kyrkan lagt ut sitt filter?

Nu ska jag inte avslöja mer, för att inte berätta för mycket om hur filmen utvecklas.

Det är en rolig, varm film, men absolut inte världens vassaste religionskritik. Den som vill att katolska kyrkan till varje pris ska skildras med hårda ord ska undvika denna film. Men det betyder inte att kritiken inte finns, den smygs in på ett mer försåtligt sätt.

Habemus papam/Italien/ 2010
Längd: 105 min
Regi: Nanni Moretti
Manus: Nanni Moretti, Francesco Piccolo, Federica Pontremoli
Medverkande: Michel Piccoli, Nanni Moretti, Jerzy Stuhr, Margherita Buy
Foto:A llessandro Pesci
Ljud: Allessandro Zanon
Klipp: Esmeralda Calabria

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, påve, religion, katolska kyrkan

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Katolska Kyrkan, påve, Religion, Scen

Katinkas kalas, recension av film från filmfestivalen

1 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Katinkas kalas
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival, sedan biopremiär ”vintern 2011/2012”

Svensk film har haft ett tacksamt år med Happy End, Apflickorna och nu Levan Akins långfilmsregidebut Katinkas kalas som exempel. I det senare av dem dissekeras det sociala spelet under en födelsedagsbjudning för Katinka som fyller år. Bjudna är hennes intellektuella vänner med jobb inom media eller konstvärlden. Stämningen är väldigt trevlig, miljöerna gemytliga och fotot stiliserat. Det är först när Katinkas broder och hans nya flickvän dyker upp som allting börjar rivas upp.

Det som gör filmen så speciell, förutom det kreativa kameraarbetet och den välskrivna dialogen som i sin presentation påminner mer om klassisk teater än en traditionell spelfilm, är hur neutralt man porträtterar hela karaktärsgalleriet. Levan gör aldrig något försök till att berätta vem som är snäll eller elak, utan låter istället varje person träda fram i sin enkelhet och sedan bedömas utifrån sina egna skavanker eller de motspelarna bär på. Resultatet är mycket laddat!

Mycket utav spänningen ligger i Katinkas make Greger och Linda, som är Katinkas broders nya flickvän, som med sina positioner i den sociala utkanten blir som mest utsatta men hela tiden för händelseförloppet framåt. Speciellt Linda med sitt programledarjobb för ett ”ring-in-och-vinn-pengar”-program som sänds mitt på dagen när de flesta är på jobbet. Hennes åsikter och erfarenheter är långt ifrån de andras och helt plötsligt startar en social jordbävning med katastrofala följder. Recept: missförstånd, alkohol samt lika delar fördomar som kylig elakhet. Blanda väl och du har hela middagsbjudningen.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Laura Veirs: Tumble Bee, är lika sockersött som det låter

1 november, 2011 by Redaktionen

Artist: Laura Veirs
Titel: Tumble Bee
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 8 November

Laura Veirs är relativt okänd för Sverige, dock inte för mig. Första gången jag hörde henne, var när jag köpte eller fick (minns ej) hennes näst-nyaste album Saltbreakers (släpptes 2007) för ett par år sedan och fastnade direkt. Jag vet nästan ingen sötare musik än hennes. Hennes oskyldiga och vänliga sound påminner lite om någon som inte vill växa upp, men inte på ett dåligt sätt.

Med sig har hon genom åren haft sin producent och make Tucker Martine. Laura Veirs har nu släppt sitt nya, åttonde album som heter Tumble Bee och är lika sockersött som det låter.

Sångerna på albumet är hennes egna versioner på äldre barnvisor från Amerika, där hon även är verksam och född. Artisten och hennes make har ”en relativt ny unge” (enligt hennes hemsida) och berättar även att mycket av sin inspiration för albumet är hämtat just från hennes moderskap. När hon insåg att det var en barnskiva med äldre folksånger hon ville spela in, researchade hon och hennes make genom att lyssna på hundratals sånger från Anthology of American Folk Music och välja ut de sånger som bäst passade henne.

På skivan har Laura Veirs tagit in flera stora musiker inom folkrockscenen, såsom Colin Meloy (Decemberists), Jim James (My Morning Jacket), Bela Fleck och Brian Blade (Bob Dylans trummis). När jag själv lyssnar på Tumble Bee väcks det moderskänslor i mig, och framför mig får jag en mental bild av massa små ungar som springer runt och är nersmutsade, gräsfläckade och lyckliga för att sedan springa in i sitt trygga bo och bli matade, allt till Tumble Bee. Om jag själv hade ett barn skulle jag spela skivan för dem, även fast de inte förstod ett dyft om vad som sas på skivan, men stämningen i musiken är så söt och kommer passa varenda unge, världen över. Om du inte har barn/är ett barn kan jag även rekommendera skivan som en typisk ”kvällsskiva” till läsning eller andra avkopplade aktiviteter, kanske en kopp thé?

Text: Lottie Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Laura Veirs, musik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Laura Veirs, Musik, skivrecension

Monster av Micael Dahlén: kan det bli äckligare än så här?

1 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Monster
Författare: Micael Dahlén
Förlag: Volante
Utgiven: 201110
ISBN10: 9186815660
ISBN13: 9789186815660

Micael Dahlén är författare och professor på Handelshögskolan i Stockholm. Som många vet räknas eleverna där som framtidens företagsledare. Många kan nog tycka att vad den utbildningen föder fram är monster, kapitalismens monster vars ekonomiska system skapat klimatförändringar, miljöförstörelse och enorma klyftor mellan en liten stenrik grupp människor och många fattiga och svältande människor i världen.

I boken Monster skriver Micael Dahlén om andra monster. Micael Dahlén har en fascination för seriemördare och har specialstuderat fem, bland annat Charles Manson, och han har fått träffa dem.

Han skriver om hur människor flockas kring dessa seriemördare och hur de får en massa fans och äktenskapserbjudanden. Enligt Dahlén är alla fascinerade av mördare.

Dahlén berättar att han började sina efterforskningar för att han var fylld av förundran över att så många människor tycktes beundra dessa mördare. Under processens gång blev Dahlén själv en beundrare av dem, eller nästintill.

Dahlén spekulerar kring varför vi fascineras av mördare och menar att det bland annat kan bero på att de människor som idag lever i sina gener har överlevare. De som var överlevare för tiotusentals år sedan var de som hade förmågan att döda, annars skulle de inte överleva. Eftersom vi därför alla har mördares gener i oss, kan vi inte låta bli att beundra de som klarar att gå över gränsen och faktiskt mörda.

Jag tycker Micael Dahlén är helt ute och cyklar. Han jämför till exempel att våld i filmer och i spel säljer väldigt bra med intresset för mördare. Det är något helt annat. Eftersom historien igenom har det alltid funnits människor som griper till våld, i krig eller i frustration, vid sviken kärlek eller vid psykisk sjukdom eller vid drogbruk. Att film och teater och annan kultur skildrar våld är naturligt, eftersom våld finns med i mänsklighetens historia. Det är inte alls samma sak som att människor skulle ha någon inre beundran för mördare.

Själv spyr jag vid tanken på mördare. Jag kan inte hitta någon känsla inne i mig av beundran för någon av de fem mördare Micael Dahlén skildrar. Tvärtom. Jag skulle vägra att träffa dem, tror jag. Jag skulle spy efteråt. Jag mår illa vid tanken på dem.

Jag är intresserad av fenomenet sekter, hur människor kan dras till olika slags läror och leva ut detta till hundra procent. Charles Manson kan beskrivas som en sektledare. Han drev sin sekt till att utföra flera blodiga mord. Anledningen till att jag tackade ja till att läsa recensionsexemplar av Monster var att Charles Manson är en av de fem som skildras i boken och som Micael Dahlén träffat. Tyvärr blev jag besviken också på den punkten. Berättelsen skildrar mer hur Manson ser ut idag än att den ger någon djupdykning i hans sekt.

Världen är full av alla möjliga slags människor. Det är dock ett som är säkert. Micael Dahlén berättar hur dessa mördare får fans och vänner i Facebook. Jag har svårt att tro på att det verkligen är så. Javisst, det är klart att det måste stämma att en del Facebook-användare vlll vara vänner till dessa mördare, men majoriteten av mänskligheten är nog friskare än så. Att dyrka seriemördare, det är ändå sjukt.

Jag blir inte klok på vad Micael Dahlén vill med sin bok. Menar han på allvar att vi alla innerst inne beundrar mördare? I så fall bedömer han mänskligheten efter sig själv och kanske de människor han har i sin omgivning. För min del hyser jag inte minsta beundrar för någon mördare och skulle inte vilja slösa bort en sekund av mitt liv på att träffa någon seriemördare. Jag känner ingen i min omgivning som dyrkar mördare heller.

Kan det vara så att de grupper som tar för sig mest i samhället har något gemensamt med de människor som är beredda att mörda andra? Micael Dahlén jobbar ju på Handelshögskolan där de som i framtiden ska hugga för sig högst bonusar utbildas.

Så här skriver om Monster:
”Jag ska inte döda dig. Var inte rädd”, hör jag honom viska bakom mig.

I Micael Dahléns nya bok får du bland annat möta Charles Manson och den japanske kannibalen Issei Sagawa – sammanlagt fem av världens mest kända mördare med skrämmande historier som spänner över ett halvt sekel.

Fem monster. Och en författare som träffat dem alla. Micael Dahlén har utforskat en värld fylld av blod och död – men också av pengar, kärlek och kändisskap. Han har korsat tre kontinenter på jakt efter svar. Hur är det möjligt att människor upphöjts till världskändisar genom att mörda? Varför är vi så fascinerade av mord och mördare – i de mest sedda filmerna, i de mest lästa böckerna, i våra egna tankar?

Svaren som han finner är lika skrämmande som morden i sig. ”Monster” är Micael Dahléns första bok på svenska efter succén ”Nextopia”, men boken liknar inget han gjort tidigare, det är snarare en personlig reportagebok med känsla av spänningsroman.

Relaterat: Micael Dahléns hemsida.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1297
  • Sida 1298
  • Sida 1299
  • Sida 1300
  • Sida 1301
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in