Artist: Laura Veirs
Titel: Tumble Bee
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 8 November
Laura Veirs är relativt okänd för Sverige, dock inte för mig. Första gången jag hörde henne, var när jag köpte eller fick (minns ej) hennes näst-nyaste album Saltbreakers (släpptes 2007) för ett par år sedan och fastnade direkt. Jag vet nästan ingen sötare musik än hennes. Hennes oskyldiga och vänliga sound påminner lite om någon som inte vill växa upp, men inte på ett dåligt sätt.
Med sig har hon genom åren haft sin producent och make Tucker Martine. Laura Veirs har nu släppt sitt nya, åttonde album som heter Tumble Bee och är lika sockersött som det låter.
Sångerna på albumet är hennes egna versioner på äldre barnvisor från Amerika, där hon även är verksam och född. Artisten och hennes make har ”en relativt ny unge” (enligt hennes hemsida) och berättar även att mycket av sin inspiration för albumet är hämtat just från hennes moderskap. När hon insåg att det var en barnskiva med äldre folksånger hon ville spela in, researchade hon och hennes make genom att lyssna på hundratals sånger från Anthology of American Folk Music och välja ut de sånger som bäst passade henne.
På skivan har Laura Veirs tagit in flera stora musiker inom folkrockscenen, såsom Colin Meloy (Decemberists), Jim James (My Morning Jacket), Bela Fleck och Brian Blade (Bob Dylans trummis). När jag själv lyssnar på Tumble Bee väcks det moderskänslor i mig, och framför mig får jag en mental bild av massa små ungar som springer runt och är nersmutsade, gräsfläckade och lyckliga för att sedan springa in i sitt trygga bo och bli matade, allt till Tumble Bee. Om jag själv hade ett barn skulle jag spela skivan för dem, även fast de inte förstod ett dyft om vad som sas på skivan, men stämningen i musiken är så söt och kommer passa varenda unge, världen över. Om du inte har barn/är ett barn kan jag även rekommendera skivan som en typisk ”kvällsskiva” till läsning eller andra avkopplade aktiviteter, kanske en kopp thé?
Text: Lottie Andersson
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Veirs, musik, skivrecension