• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Liza Marklund: Du gamla, du fria – verkar vara ett farväl till Annika Bengtzon

23 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Du gamla, du fria
Författare: Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 2011-11-30
ISBN 978-91-642-0334-2

Liza Marklund är tillbaka med en slags spänningsroman om journalisten Annika Bengtzon. ”Du gamla du fria” skiljer sig från övriga i serien, det är inte någon deckargåta som ska lösas. Det är mer som om det är ett farväl till figuren Annika Bengtzon.

Annika Bengtzon är tillbaka på Kvällspressens redaktion efter att några år ha varit utskickad som tidningens korrespondent i Washington. Den nye chefredaktören Anders Schyman har problem med de pressetiska reglerna, ägarna och de nya yngre nyanställda struntar helt i de gamla reglerna och Schyman står som en åsna mellan två hötappar. Liza Marklunds beskrivning av hur arbetet går till på redaktionen vittnar om att Marklund gett upp hoppet om en god journalistik. Hon beskriver hur journalisterna ägnar dagarna åt att redigera web-tv och knycka notiser från skvallersajter på nätet.

Annika Bengtzon har svårt att känna någon entusiasm för jobbet. Hon har flyttat ihop med sin före detta man Thomas igen, han jobbar på utrikesdepartementet och skickar på en konferens i Nairobi och kidnappas där.

Annika Bengtzon verkar trött på det mesta: på jobbet och på sin man. Hon är fullt medveten om att hennes man är otrogen så fort han får chansen.

Detta kunde förstås ha blivit en spännande berättelse. Men Liza Marklund verkar ha gett upp sina ambitioner inom konsten att skriva spännande böcker utan använder händelserna för att beskriva orättvisorna i världen och i samhället. Inget dåligt syfte men det är fel format för att det ska fungera i en Bengtzon-deckare.

Liza Marklund har i och för sig alltid haft ett samhällsengagemang, men nu verkar de fått ta över helt, vilket inte blir ett helt lyckat slutresultat. Ett skäl till att det inte fungerar är nog att det är för många olika ämnen: journalistikens ytlighet, globaliseringen, orättvisor i världen, relationer …

Jag hoppas för min del att Liza Marklund i nästa bok helt släpper spänningsromanen och kastar sig in i det samhällspolitiska skrivandet helhjärtat, istället. Ingen mer Annika Bengtzon, säger jag. Jag är rätt irriterad på henne nu. Hon blir allt klumpigare och envis på gränsen till dum.

Har Liza Marklund tröttnat på sin Annika Bengtzon eller är det journalistiken som hon tröttnat på? Eller är det deckarformatet hon nu säger adjö till?

Bokbutiken beskriver boken så här:

En ung småbarnsmamma hittas död. Hon är det fjärde offret på kort tid.

På Kvällspressen anar man en seriemördare, något som Annika Bengtzon avfärdar som vilda fantasier. Hennes man Thomas blir under en konferens i Nairobi kidnappad tillsammans med sex personer från olika delar av Europa.

Samtidigt som kvinnomorden blir allt fler, och misstankarna om en seriemördare börjar ta form även hos polisen, dras Annika in i ett våldsamt kidnappningsdrama som skakar både Europa och Östafrika.

Det är lite av bluff. Det låter som om det är en spänningsroman. Det är det inte. Däremot är det en total avklädning av kvällstidningarnas journalistiska etik/heder.

Ulrika Kärnborg är i Aftonbladet kritisk både till den nya romanen och till deckargenren:
En gång i tiden var jag en rätt hängiven deckarläsare, men nu början ledan häfta vid boksidorna och det är inte bara Liza Marklunds fel. Genren känns trött, söndertröskad, vi känner igen allt sedan förut.
Det finns knappt något att utvinna längre, varken förtäckt samhällskritik eller smart spänning.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Rush – Time Machine 2011: Live In Cleveland – årets liveskiva

23 november, 2011 by Redaktionen

Artist: Rush
Album: Time Machine 2011: Live In Cleveland
Betyg: 5
Release: 8 November 2011

Att Rush släpper en liveskiva av årets jubileumturne bör inte överraska någon. Men bandets 9e liveskiva är faktiskt en som sticker ut ur mängden.

Skivan består av 26 spår som sammanfattar bandets 43åriga historia och dessutom innehåller albumet Moving Pictures, bandets längsta och mest framgångsrika skiva, i sin helhet för första gången. Vilken trots sina 40 år känns den fräsch och aktuell. ”Caravan” och ”BU2B” från den kommande skivan får också plats och bidrar till variationen.

Ljudet på skivan är så perfekt det kan bli uppfångat i en spellokal och återspeglar bandets utmärkta prestation samtidigt som publiken känns mer levande än någonsin. Det är lätt att drömma sig in i den och se bandet framför sig omringade av psykedeliska filmklipp.

Den är inspelad under bandets besök i Cleveland men spellistan är nästan identisk den bandet framförde i Sverige tidigare i år, något som gör skivan lite speciellare för alla oss som hade turen att närvara vid någon av spelningarna.

Utan tvekan bandets bästa liveskiva och definitivt något för alla fans.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: progressive, rock, Rush

Filmrecension: Simon och Ekarna

21 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Simon och ekarna

Betyg: 4

Biopremiär: 9 december

Simon och ekarna kan man nog lätt påstå är en av de mest hajpade svenska filmerna iår, baserad på Marianne Fredrikssons hyllade bok med samma namn. Filmen handlar om Simon som bor strax utanför Göteborg med sin familj som är av arbetarklass. Simon känner sig udda jämte sin familj, hans pappa vill att han ska snickra och smutsa ner sig som andra pojkar, men Simon ligger hellre i sin ek och drömmer om exotiska djur och läser böcker. Simon åker själv in till Göteborg och söker till en finare skola, mot sina föräldrars gillande börjar han på skolan där han blir vän med judiske Isak. Andra världskriget bryter ut och Isaks mor får ett nervöst sammanbrott och försöker döda hela familjen, detta slutar med att Isak får flytta hem till Simons familj. Allt verkar vara frid och fröjd, tills den dagen Simons mamma Karin tvingas berätta en välbevarad hemlighet som kommer att slita hela familjen itu.

Filmen är regisseras av Lisa Ohlin som kom in i projektet senare, det var från början meningen att Björn Runge skulle regissera.

Simon och ekarna är en väldigt vacker film med väldigt vackert foto där 40-talets Sverige porträtteras kusligt likt. Det bästa rent visuellt för mig är alla vackra naturbilder, ekarna som blåser och dimman som ligger tät på vattnet. Lisa Ohlin har själv sagt att naturen behandlades som en egen karaktär, med rätt . Ekarna är en viktig del för Simon och filmen.

Simon spelas av två skådespelare, när han är liten spelas han av Jonatan Wächter som tolkar rollen som Simon med bravur, bra barnskådisar är något vi har ont om i Sverige, men någonting känns annorlunda med Jonatan. Jag hoppas få se honom i fler filmer snart.

När Simon blir äldre är de Bill Skarsgård som hoppar ner i rollen som Simon och det är även Bill som är ”posterboy” för filmen, vilket jag tycker är fel då han med sitt bitvis stela agerande är den som i slutändan sinkar filmen. I rollen som Isaks pappa ser vi tyska skådespelaren Jan Josef Liefers som imponerar med sin svenska. Enligt Lisa Ohlin talar Jan ingen svenska alls, utan allt han gjorde var att lära sig sina repliker, coolt då han har en bärande roll och otroligt många repliker. Även Stefan Gödicke gör ett väldigt bra jobb som Simons pappa, jag har nästan glömt hur pinsamt dåligt han spelade i Andra Avenyn.

Men vid sidan av alla dessa  manliga skådisar står filmens riktiga stjärna, Helen Sjöholm som spelar Simons villkorslöst älskande mamma som hela tiden arbetar för att stå alla till lags. Hon visar att hon är så mycke mer än en begåvad sångerska.

I helhet tycker jag att Lisa och skådespelarna lyckats få ihop en väldigt vacker och bra film som lämnar åskådaren med en varm känsla. Det ända negativa jag egentligen kan säga om filmen är att jag tycker att den gick lite väl fort mot slutet. Det kändes lite som tiden tog slut och de bara ville få den överstökad, vilket dödar slutet av filmen som ska vara väldigt känslosamt. Och sen måste jag säga, som jag petade på tidigare, om Bill Skarsgård, visst är han en snygg yngling som kan gråta på kommande, men han är inte en sån magnifik skådis som han hyllats för att vara, alla vet nog egentligen att han rider på sitt efternamn. Men annars så är jag väldigt nöjd med filmen och jag kan redan nu höra hur guldbaggarna kryper i gräset.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Misantropen på Dramaten överraskar med lek med scenutrymmet

20 november, 2011 by Rosemari Södergren

Misantropen
Dramatens Lilla Scen, Stockholm
Premiär 19 november 2011

Molieres Misantropen handlar om en man som hatar falskhet och smicker, en sanningssägare som genomskådar all förljugenhet.  När den nu sätts upp på Dramatens Lilla scen spelas Misantropen av en mycket ilsken Andreas Rothlin Svensson.

På en mycket enkel scenlösning – en scen som bara har en jätteaffisch på den bakre väggen med en närbild på ansiktet på Célimène (spelas av Livia Millhagen) som är den kvinna alla föreställningens män flockas kring och är förälskade i. Under föreställningens gång fylls scengolvet på med färgglad konfetti som regnar ned alltmedan konflikterna trappas upp.

Livia Millhagen gör en ung, lekfull Célimène som trivs med att uppvaktas och hon är i sitt esse när hon ivrigt påhejad av sina uppvaktande kavaljerer kan snacka skit om vänner och bekanta som inte är närvarande.

Misantropen Alceste har förälskat sig i henne, liksom de flesta män har gjort. Han inser att hon har fel och att hon liksom de flesta av samtidens människor ägnar sig åt att falskt smickra människor i sin omgivning och bakom ryggen på dem säga annat. Han inser att han borde passa mycket bättre ihop med någon rättrådig person som liksom han själv är sanningssägare. Men det finns inte många sådana, världen är fylld av uslingar. Kärleken följer inte logiken, det vet till och med misantropen.

Misantroper liksom smickrande falska personer fanns det gott om när Molière under 1600-talet skrev pjäsen – och det finns lika gott om dem i dagens värld. Regissören Eirik Stubø har valt att låta skådespelarna spela iklädda moderna kläder av idag men samtidigt låter han dem behålla dialogerna på vers. Ännu närmare oss kommer spelet genom det sätt skådespelarna tar plats bland publiken och tränger sig in mellan bänkraderna medan de diskuterar med varandra.

Jag tycker att Misantropen inte bara driver med alla besserwissrar, pjäsen driver också med hur de flesta människor älskar att snacka skit bakom ryggen på andra men när de står öga mot öga med personerna är de falska och insmickrande vänliga. Diplomatiska som det brukar kallas, eller som det står i jobbannonser: bra på samarbete. Vilket ofta betyder att spela med och vara på gott humör och inte säga ifrån.

Sanningssägare, misantroper, är å andra sidan rätt själviska och egofixerade, oftast cirklar allt kring dem. Som Lars Forsell skriver:
Misantropen Alceste, är han inte den moderna extremisten, som i varje yttring av mänsklig aktivitet ser indoktrinering, utsugning, manipulation? — Hans tal är inte bara nej, nej och ja, ja. Det är framförallt jag, jag, Jag tycker, jag vill, jag anser. — Alcestes rättshaveri illustreras bra av att det bara är hans känslor som räknas, att det alltid är han som har rätt. Hela världen är en enda stor förolämpning mot honom.

De två karaktärer som klarar sig bäst igenom händelserna är Philinte (Torkel Petersson) och Éliante (Ellen Jelinek) som är de som är mest diplomatiska och de deltar minst i skitsnacket, även om de deltar, men ofta mest på utkanten. Det är väl en sann bild av samhället idag, en bild av vilka människor som flyter lättast med utan att få större törnar av omgivningen.

Molière spelade själv misantropen Alcestes roll vid premiären 1666 och det är en vanlig tolkning att rollfiguren delvis är ett självporträtt.

Jodå, det är en komedi och en rolig föreställning, men med mycket allvar. Jag tror ljudinställningarna på de medburna mikrofonerna inte var helt perfekt inställda, för det var väl lågt ljud ibland och jag hörde flera ur publiken nämna det i pausen att de inte kunde höra allt. Dessutom talade skådespelarna på vers, vilket inte alltid flöt på naturligt, förutom för Livia Millhagen som lät som hon talade helt vanligt. Det vore intressant att se föreställningen efter några veckor, då lär skådespelarna blivit så vana med att tala i versform att det låter som de aldrig gjort något annat.

Margareta Sörenson skriver i Scenbloggen på Expressen:
Sitt lätta anslag till trots väjer inte Stubø för allvaret i botten på Molières komedi. En pretto poet är lika larvig idag som på 1600-talet, en moralistisk satmara också. Men när var tar sin, tar de (någorlunda) förnuftiga varandra och de svårartat egotrippade får trippa vidare på egen hand. Det är en hård läxa, men trösterik för alla socialt normalbegåvade utan alltför många principer. Som uppskattar ett mångfärgat regn av mänsklighet över en eller annan vit lögn.

Också Lars Ring på SVD berömmer föreställningen:
Stubøs iscensättning är något annat än sedvanlig Molièrefars, det är en scenisk essä om språk och sociala regler men också om vilka hemligheter småprat gömmer. Uppsättningen har en lätthet, en syrerik briljans som får ensemblen att lysa. Och den är fylld av lager på lager av mening.

I rollerna Livia Millhagen, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Angela Kovács, Per Mattsson, Torkel Petersson, Martin Wallström, David Mjönes

Översättning Allan Bergstrand
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Lena Strandmark
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Molière, Dramaten, Misantropen, teater, scen, recension, Livia Millhagen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Livia Millhagen, Misantropen, Molière, Recension, Scen, Teater

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, värd sin Augustprisnominering

20 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Lacrimosa
Författare: Eva-Marie Liffner
Formgivare: Sara Acedo
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201108
ISBN10: 912712729X
ISBN13: 9789127127296

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är en välskriven fascinerande historia. Berättelsen kretsar kring Carl Jonas Love Almqvist och ett vilt barn han hittar när han är informator i Finland. Almqvist tar hand om barnet, uppfostrar det i i Rousseaus anda. Barnet är ett flickebarn men lever under största delen av sitt liv som en man. Det är detta barn som omväxlande kallas Ros, Rose och herr Ross som romanen kretsar kring. Gestalten utgår från en av den svenska litteraturens mest fascinerande gestalter, Tintomara.

Ros är berättaren och vi följer hennes liv i en väv mellan olika tidpunkter. Som en väv, ett poetiskt drama, får vi följa en olöst kriminalgåta men framför allt är det en betraktelse över könens olika villkor. Som Ros berättar om när hon som 24-åring började leva ett tag i kvinnokläder:

Jag märkte snart att även annat skiljde man och kvinna åt – de karaktärsdag som tidigare setts som fasthet, mod och klokskap, räknades nu för påstridighet, vasshet och snusförnuft – trots att jag var en och samma mänska, blott klädd i kjolar.
…
Dessutom ägde en man utsikter medan en kvinna hade förpliktelser och saknade hon egna hus-sysslor räknades hon för olycklig, då ett hem utan make och barn var gjort av glas – allt detta erfor jag under loppet av fyra månader, likt en blind som plötsligt kan se bara för att upptäcka att världen består av enkelt målade kulisser.

Språket och berättelsen grep tag i mig från första raden, men mot slutet kroknar jag som läsare, tröttnar och får tvinga mig att fortsätta läsa. Författaren fastnar i sitt språk och i alla språkliga krumbukter. Språkakrobatiken blir viktigare än berättelsen som därmed tappar fart, det blir till och med ointressant att följa handlingen.

Eva-Marie Liffner låter sina karaktärer i ord och tankar använda gammelfranska uttryck. Avsikten är väl både poetiskt rytmiskt och för att förmedla tidsandan och attityder. Det blir dock överutnyttjad, det stänger ute läsare som inte kan franska språket.

Den som använder svordomar på scen behöver ofta bara låta skådespelaren som ska svära göra det några få gånger, den som ser föreställningen kommer ändå att uppleva karaktären som en svärande person. Det borde fungera likadant med karaktärer i litteratur som ska använda ett särskilt språk, det borde inte vara nödvändigt att detta upprepas boken igenom.

Bokbutiken skriver bland annat om Lacrimosa:
Lacrimosa är historien om:
– hur Ros följer Carl Jonas Almqvist till Stockholm och kvarteren i Klara
– hur Ros lär känna mamsell Emilie Högqvist, möter kärleken och hamnar vid den Kungliga Teatern
– hur Ros till slut återfinner sig själv vid en kust långt borta
men det är också en berättelse om tårar, arsenik och en olöst 1800-talsgåta.

Lacrimosa är en suggestiv roman där Tintomara från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” får berätta sin historia, ur sin synvinkel. Berättelsens ram är en liten italiensk bergsby där Ros som numer är en medelålders man som kallas herr Ross lever med en tjänstekvinna Sofia och hennes son Nino, som är en slags spegling av Ros. Nino är också en varelse som skrider över gränser, som är både djur och människa, barn och vuxen.

Herr Ross får ett besök som sätter igång alla minnen och ett besök som tvingar honom att använda sömnmedel för att få iväg en person som kan avslöja för mycket. Det är många dubbelbottnar, flera lager i berättelsen och Eva-Marie Liffner måste vara en av de nu levande svenska författare som skickligast behärskar ett poetiskt mångfacetterat språk. Litteraturen blir i hennes roman doft, rytm, färger och känslor som förmedlas på flera plan. Jag tror att den framför allt ska läsas som ett poetiskt verk, som DN:s recensent menar:

I kanten av ett diktarliv. Eva-Maria Liffners bok är fylld av livskraft och raffinerade inslag, men är för undanglidande för att växa till en roman. Maria Schottenius i DN läser den i stället som episk dikt och fram träder ett rikt verk.

Författaren Eva-Marie Liffne är född 1957 i Göteborg och debuterade 2001 med romanen Camera som belönades med både Polonipriset och Flintyxan. Hennes andra roman Imago nominerades till Augustpriset 2003. Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är helt klart värd sin Augustprisnominering.

Fler recensioner av Lacrimosa:
Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, litteratur, Lacrimosa, Eva-Marie Liffner, recension, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset, Bok, Bokrecension, Eva-Marie Liffner, Lacrimosa, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1286
  • Sida 1287
  • Sida 1288
  • Sida 1289
  • Sida 1290
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in