• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Submarine – utan tvekan en av de bästa komedierna som gått upp på svenska biografer

3 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Submarine
Submarine
Betyg: 5
DVD-premiär 14 december 2011
I Richard Ayodes filmatisering av Joe Dunthornes brittiska roman Submarine, möter vi 15-åriga Olivier Tate. En neurotisk, ung Woody Allen-figur som spenderar sin tid i sitt pojkrum åt att läsa klassiska romaner av J.D Salinger och lyssna på fransk 60-tals musik. Klädd i duffeljacka och en portfölj i handen får man följa Olivier tampas med typiska tonårsproblem i skolan samtidigt som han försöker rädda föräldrars äktenskap som hotas av en nyinflyttad granne.

Filmen berättas av Olivier själv och är uppdelad i tre delar under vilka vi får bekanta oss med två karaktärer som driver handlingen framåt, pyromanflickvännen Jordana och New age-grannen Graham. Olivier hamnar i mitten av allt kaos då han försöker balansera kärlekslivet med att finnas till för flickvännen samtidigt som han oroar sig över en eventuell skilsmässa mellan föräldrarna och desperat försöker lösa deras problem.

Submarine är en charmig berättelse som bland vinylskivor, polaroidkameror och blandband, tar upp tonårens svårigheter och nedstämdheten som kommer och går under livet. Känslan av att precis som en ubåt, vara under vatten.
De vackra walesiska miljöerna i kombination med Alex Turner-komponerade melankoliska toner och en perfekt casting gör filmen till en fempoängare. Det är utan tvekan en av de bästa komedierna som gått upp på svenska biografer förra året.

Text: Victoria Machmudov

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Spännande utgivning av fem noveller av nya spanska författare

2 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Fem noveller:
Andrés Barba Efter oss syndafloden
Nuria Labari Slippa se regnet
Elvira Navarro Leken
Blanca Riestra La noche sucks
Sònia Hernández Överlevaren
Förlag: Astor Förlag

Noveller är ett fantastiskt format för berättelser. En bra novell kan på några få sidor säga enormt mycket. Astor förlag har inlett en satsning på utgivning av novellerna. Jag har läst det första paketet som består av de fem novellerna jag nämnt här ovan. Alla är skrivna av spanska författare.

Det är fem mycket välskrivna noveller och exempelvis Andrés Barbas novell är surrealistiskt experimentell som skildrar en prostituerad kvinna som kämpar för att få operera in horn i sitt huvud. En novell som påverkar läsaren känslomässigt och som kan tolkas symboliskt på olika sätt.

Slippa se regnet av Nuria Labari fångar en pojkes känslor under föräldrarnas separation. Vi kommer så nära pojkens tankar och känslor, att det känns som om det är jag som läsare som är den pojken.

En annan stark novell är den otäcka ”Leken” v Elvira Navarro. Pricksäkert har Navarro skildrat en lek som urartade.

Jag läste alla fem novellerna med stor behållning. Det märks att förlaget ansträngt sig och valt ut fem mycket bra noveller till debututgivningen. Men de två noveller som jag uppskattade allra mest och kommer att läsa om ett par gånger är Blanca Riestras ”La Noche Sucks” och ”Överlevaren” av Sònia Hernández.

”Överlevaren” skildrar en man som råkade ut för en svår olycka, men överlevde och sex år senare får svår ångest och blir djupt deprimerad av tanken på att han inte använt dessa år på ett bra sätt. En novell om existentiell ångest. ”La Noche Sucks” är ett bra exempel på en novell där flera händelser pågår parallellt och författaren med mycket små medel kan fånga miljöer och situationer träffsäkert.

Novellerna är alla förpackade i varsin egen liten bok, i ett trevlig format, lagom att ha i fickan.

Den 8 december inleder Astor förlag en novellutgivning. Novellerna kommer att publiceras enskilt i ett mindre format. Serien inleddes alltså med dessa fem noveller från Spanien. Utgivningen fortsätter under nästa år med ytterligare fem noveller från Italien och fem från Portugal. Jag ser fram emot den utgivningen.

Astor novell introducerar på det här sättet unga, samtida europeiska författarskap i ett nytt och lättillgängligt format.

Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, noveller, Astor Förlag

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Astor Förlag, noveller, Spanien

Shame, filmen: snygg, elegant, rå och kall, om sexmissbruk

2 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Shame
Betyg 3
Sverigepremiär 6 januari 2012

”Shame” med Michael Fassbender i huvudrollen som Brandon Sullivan, en man som är sexmissbrukare. Brandon Sullivan har ett välbetalt jobb och klarar att hantera både jobb och sitt sexmissbruk ända tills han syster Cissy kommer. Hon har ingenstans att bo och tycker att hennes bror bör kunna ge henne plats i lägenheten. Plötsligt blir det väldigt svårt för Brandon att få ihop tillvaron.

Carey Mulligan spelar systern och hon är en duktig skådespelerska och Fassbender är väl en av de största skådespelarna nu. Dessutom är filmen regisserad av Steve McQueen som skrivit manus tillsammans med Abi Morgan. Självklart garanterar alla dessa starka kort en film av hög kvalitet.

Men det finns ett stort men. Livet i New York skildras i hårda bilder och det är svårt att känna något för någon av personerna. Det lämnas ingen förklaring till varför Fassbender är sexmissbrukare.
Det blir svårt att känna någon engagemang för filmen och den ger inga antydningar heller till hur vi ska förstå sexmissbruket. Därför har jag svårt att känna något för filmen. På IMDB har Internetbesökare gett filmen högt betyg, den har fått ett genomsnitt på 8 av 10 möjliga. Fassbender har fått Venedigfestivalens skådespelarpris för rollen som Brandon Sullivan och en Golden Globe-nominering, så många tilltalas av filmen.

Sexmissbruket skildras mycket närgånget och rått. Men att en film håller hög konstnärlig kvalitet i foto, filmklipp och skådespelarnas insatser räcker inte för mig. Jag vill känna något inför en film eller uppleva att den ger mig något eller att den förklarar något. Den känns snygg men meningslös, den tillför ingen förståelse av sexmissbrukare.

DN/TT Spectra skriver om filmen:

”Shame” innehåller så många naken- och sexscener att den i USA fått samma åldersgräns som porrfilmer. Fassbender säger om sina många nakenscener:

– Det är klart att det känns pinsamt, det gör det väl för alla, om man inte är exhibitionist. Men det måste göras. Ska rollfiguren gå omkring naken, så är det mitt jobb. Jag är där för att hjälpa till med att berätta historien, så det är bara att kavla upp skjortärmarna och sätta igång utan att tänka för mycket på det.

Fast för fans av Michael Fassbender är filmen förstås ett måste. Och jag är en stor beundrare av Fassbender sedan hans genombrottsfilm ”Hunger”, också den i regi av Steve McQueen.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Fassbender, Steve McQueen, sexmissbruk, filmrecension, film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Michael Fassbender, Scen, sexmissbruk, Steve McQueen

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, absolut en av årets bästa romaner

29 december, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Grand Final i skojarbranschen
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201110
ISBN10: 9100126853
ISBN13: 9789100126858

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand Final i skojarbranschen, är nog den bästa boken jag läst i år.
Berättelsen är fantastiskt, språket vidunderligt och medan jag läste ville jag att boken aldrig skulle ta slut.
Fast på sätt och vis tar den inte slut – för det den skildrar finns kvar, som förlagsbranschen, Svenska Akademien, frågor kring vad det är att skriva och framför allt Kerstin Ekman.

Berättelsen handlar om Lillemor Troj som är en äldre kvinna, firad författare. En dag möts hon av sin förlagsredaktör med ett bokmanus inskickat i hennes namn, men som hon inte skrivit själv. Det är skrivet av Babba, som är den kvinna som egentligen skrivit alla Lillemor Trojs böcker.

Babba kan skriva, men är klumpig och ful och inte trevlig att ha i finare sammanhang. Lillemor och Babba har helt enkelt samarbetat. Babba har skrivit böckerna som getts ut i Lillemors namn. Lillemor Troj har fått stå i rampljuset, åka på bokmässor och motta fina priser och till och med valts in i Svenska Akademien.

Sedan några år tillbaka har Lillemor vägrat att ha något med Babba att göra. Nu får hon ett manus i sin hand där Babba avslöjar hela historien om hennes falska författarskap. Fast vad är sant? Boken skildrar Babbas berättelse omväxlande med Lillemors tankar. Babba behöver uppenbarligen Lillemor Troj lika mycket som Lillemor behöver Babba.

Visst är det en underbar skröna om förlagsbranschen och dess villkor. Det är samtidigt en betraktelse över vad det är att skriva, vad gör en person till författare, vad krävs för att författa? Det är också en betraktelse kring vad sanning är. Babba har skrivit sin version av det som hänt, det är hennes sätt att se på det. Lillemor har sin sanning.

Några ställen i boken som jag noterade i kanten för att ta upp i min recension:
När jag läste Josef i Egypten tyckte jag att Thomas Mann lyckades skildra vårt välmående förrum till utplåningen i hela dess överdåd. Eller dödsrum helt enkelt, Som alla riktigt bra författare var han ute i förtid.

Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt. Och inte heller då ska man ändra för mycket på det man sett. Man ska ta vara på de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste och det är inte som de unga genierna i korta svara överrockar numera anser en eftergift åt filmmediet. de vill arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel säger de, det vill säga språket och de formed det kan bära. Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig.

Texten är fylld av tankeväckande stycken som var för sig fungerar som något att fundera vidare kring och diskutera.

Boken påverkade mig så starkt, den kändes så verklig att jag börjar undra om den är sann, finns det en hemlig kvinna, en väninna som alltid följer med Kerstin Ekman och är hennes Babba?

Givetvis inser jag att vad hon skildrar är kluvenheten inom henne själv och inom, förmodar jag, många författare. Att skriva kräver att få vara åtskild, att ha mycket tid i ensamhet. Samtidigt ställs det krav på författare att vara tillgängliga, att de ska delta i bokmässor och i seminarier. Många författare trvis nog också att få vara med i hetluften.

Elisabeth Hjort skriver i Svenska Dagbladet om ”Grand Final i skojarbranscken”:

Fenomenet autofiktion med dess vilda förgreningar i debattartiklar och forskningsrön har länge tarvat en uppdaterad metakommentar skriven av en skicklig författare. Nu är den här. Men Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är samtidigt en klassisk roman om urgamla spörsmål.

Boktokig skriver:

När jag läser Grand final i skojarbranschen slås jag av hur enormt duktig Kerstin Ekman är med språket. Det är bara böljar fram fast det är komplext. Det är underfundigt, roligt och underhållande.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Kerstin Ekman, Grand Final i skojarbranschen, recension, bokblogg, böcker, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Böcker, Bok, Bokblogg, Grand Final i skojarbranschen, Kerstin Ekman, Recension

Förkunnaren av Unni Drougge: rolig men rejält överdriven

24 december, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Förkunnaren
Författare: Unni Drougge
Förlag: Massolit Förlag
Serie: Berit Hård 2
Utgiven: 201111
ISBN10: 9186649191
ISBN13: 9789186649197

”Förkunnaren” är den andra boken i en planerad serie med tre delar om Berit Hård, en överviktig journalist som är förtjust i att dra hem unga män för en natt med sex. Berit Hård är en riktig antihjälte: hon gillar mat och skäms inte för att det gör henne rätt överviktig, hon kan inte hymla och vara diplomatisk och har därför svårt att få bra journalistjobb. Dessutom är hon helt fri från skamkänslor kring sex, hon raggar upp män enbart för att ha sex med dem, hon vill inte ha någon längre djupare relation. Hon är nog Unni Drougges sätt att ironisera med Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon.

”Förkunnaren” handlar hur Berit Hård blivit arbetslös och först råkar ut på en riktig parodi till jobbcoach men sedan räddas från arbetsförmedlingens kurs om att lära sig tänka positivt genom att hon får jobb på en reklambyrå som drivs av hennes gamla vän Stina Strid. Där får Berit Hård ansvaret för att skapa PR för artisten Lotuz Love, som är en ordentligt överdriven drift av Thomas DiLeva.

En massa konstigheter inträffar. Stina Strid säljer PR-byrån till Miranda Ottosdotter, Berit Hård gör succé på byrån mot sin vilja och byrån får dessutom Socialdemokraterna som kund. Byrån ska hjälpa Socialdemokraterna att skapa en image som gör dem pupulärare. Ovanpå allt visar det sig att Magnus jobbar på byrån. Magnus som är ett av de bästa ligg Berit Hård haft, eftersom han har så stor kuk. Men han råkar vara tillsammans med byråns nya ägare, Miranda.

Onda saker sker och så småningom också några mord. Det blir dock aldrig spännande, vi får redan tidigt i handlingen klart för oss vem som är ond.

Unni Drougge har ett rappt språk, det är rakt på rödbetan och inga underliggande djupare betydelser, inga språkliga experiment med rytm och formuleringar. Det gör inget när det det en sådan här typ av berättelse. Berättelsens främsta syfte verkar vara att driva med en mängd samhällsfenomen och framför allt att visa upp en negativ bild av Thomas DiLeva. Även om det inte är han har Lotuz Love alldeles för många likheter med honom för att en läsare ska kunna blunda för det.

Flera saker är rejält överdrivna. När PR-byrån får Socialdemokraterna som kund kommer ett gäng ur högsta politiska ledningen till PR-byrån. Det är inte så det går till. Den politiska ledningen är inte inblandad i processen kring att upphandla en PR-byrå och det är informationsenheter som sköter allt sådant.

När Berit Hård går till arbetsförmedlingen tillhör hon AF Kultur, som jobbar med kulturarbetare, dit journalister räknas. Där möter hon en jobbcoach. Nu jobbar inte AF Kultur med jobbcoacher. Det är absolut bra att lyfta upp det många gånger löjliga fenomenet med jobbcoacher, men när det görs på ett sätt som i hög grad strider mot hur det fungerar i verkligheten faller udden av ironin.
En annan detalj som inte heller är trovärdig: PR-byråns nya ägare ger de anställda ingen lön under sommaren, med andra ord har byrån inget kollektivavtal. När det kommer fram i medier hoppar förstås Socialdemokraterna av från byrån. Nu är jag rätt säker på att Socialdemokraterna överhuvudtaget aldrig skulle knyta avtal med en byrå utan att kräva att den har kollektivavtal för de anställda. Inom LO råder i alla fall den bestämmelsen och jag har svårt att tänka mig att Socialdemokraterna gör annorlunda.

Unni Drougge har helt klart hämtat inspiration till flera av bokens karaktärer från verkligheten. Förutom Lotuz Love har vi Socialdemokraternas ministerämne Henrik som har många likheter med Thomas Bodström. Vi har PR-kvinnan Stina Strid som måste vara Mia Törnblom. Vi har Lotuz Loves flickvän och vi har hans son och hans före detta fru.
Samtidigt blandar Unni Drougge in verkliga personer och låter dem vara sig själva, som Leif GW Persson och den nu avlidne guru Sai Baba.

Hon driver framför allt väldigt mycket med religiösa människor som dras till österländska religioner och hon framställer dem som riktiga nötter. Boken är lättläst men för överdriven och då tappar den också stinget. Jag känner många som är seriöst intresserade av österländska filosofier och religioner, att dra alla över en kam och beskriva dem som fån gör att jag har svårt att skratta med. Medierapporteringen kring när Thomas DiLeva var misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän hade flera skumma delar. Själv har jag slutat att lyssna på hans musik sedan dess. Men i ”Förkunnaren” blir det för mycket: Lotuz Love drogar sin före detta fru med heroin, han kör in en kristallstav i rumpan på kvinnor, ligger med unga tjejer kors och tvärs och tillsammans med sin vakt har han gruppsex, han hypnotiserar en äldre kvinna till att försöka mörda, han planerar att offra människor på ett altare och han organiserar gemensamt massjälvmord och han mördar själv och han hjälper till att dölja guruns pedofila verksamhet och han skattefuskar. Det blir för mycket för att det ska bli trovärdigt och därmed faller det mesta.

En detalj gladde mig dock: Berit Hård lyssnar på hårdrock och bland annat lyssnar hon en del på brasiliansk hårdrock. Jag vet att en bloggbekant, Johnny Olosson på ”Enligt min Humla” kan en hel del om den musiken. Mycket riktigt. I eftertexten tackar Unni Drougge honom för hjälp att orientera sig i den brasilianska hårdrocken.

Om Unni Drougge hade dragit ner lite på farten och inte gjort Lotuz Love fullt så genomvidrig, då hade deckaren blivit flera steg bättre. Bara det att ha en hjältinna som kan bete sig som män gjort genom tiderna och att hon inte skäms för att hon gillar mat – det är störtskönt. Mer Berit Hård vill vi ha, men något mer trovärdiga berättelser.

Kritikern i Expressen skrev:

Efter ett tag är det som att titta på TV6. Mängden skräp man måste gå igenom under en veckas tittande dränker pärlorna i skit. Drougge är en skicklig debattör, men en sämre satiriker. Berit Hård har ett putslustigt Kalle Anka-språk som är svårt att uthärda ända fram till den förväntade upplösningen.
Den här boken är ett omständligt sätt att bestraffa Thomas di Leva samt hedra hans exfru, Zinat Pirzadeh. En större överraskning än så hade jag väntat mig av Drougge.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Berit Hård, Böcker, Bokblogg, Bokrecension, Thomas DiLeva, Unni Drougge

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1273
  • Sida 1274
  • Sida 1275
  • Sida 1276
  • Sida 1277
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in