• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från premiären på Äktenskapet – (Retreat from Moscow) på Stockholms stadsteater

13 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Äktenskapet (Retreat from Moscow)
Stockholms stadsteater
Premiär 13 januari 2012

Äktenskapet (Retreat from Moscow) av den hyllade författaren William Nicholson hade premiär på Stockholms stadsteater – och det vimlade av kulturpersoner i premiärpubliken, ska inte rada upp alla här. Författaren själv var också där.

William Nicolson som bland annat skrivit böckerna bakom storfilmer som Shadowlans och Gladiator har i dramat Äktenskapet – (Retreat from Moscow) skildrat ett medelålders pars skilsmässa.

Paret i pjäsen heter Edward och Alice. De har varit gifta i 33 år. Rollerna görs av äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos (ja, Lennart Hjulströms son, skådespelaren Niklas Hjulström, fanns förstås i premiärpubliken).

Föreställningen börjar en helg då 30-årige sonen Jamie är på besök. Alice känner att det gått för mycket slentrian i äktenskapet, det finns inget liv i deras samvaro, hon upplever inget gensvar från maken Edward och hon försöker tvinga fram något genom att tjata och pressa. Edward är undvikande, hon når inte fram till honom. Ganska snart får vi också förklaringen: han släpper bomben: han vill skiljas. Han har redan packat sina saker, han har träffat en ny kvinna.

Alice bryter ihop totalt. Livet tar slut. Hon blir helt förkrossad. Hon är troende katolik, för henne är en skilsmässa otänkbar. Hon klamrar sig fast och försöker på alla möjliga sätt att tvinga kvar Edward.

Eva Bergman har regisserat och hon berättar i en pressartikel om sina tankar kring pjäsen:
− Pjäsen är en kärleksfull skildring av hur svårt det är att skiljas och hur dessa tre människor förändras under skilsmässoprocessen. Hur förändras vi av uppbrott i livet? Vad händer med människor när de utsätts för en svår konflikt? I botten finns en moraldiskussion om vilken rätt vi har att göra våra närmaste illa för att själva överleva.

Föreställningen står och faller med att skådespelarna gör bra ifrån sig. Vilket de gör. Ena stunden kan jag bli så irriterad på Alice, hur hon tjatar och pressar på Edward. Nästa stund blir jag så arg på Edwards feghet, att han aldrig kan säga vad han tycker.

Scenografin är föredömligt stram och ändå talande, en stor välfylld bokhylla av äldre modell till höger på scenen, en jättekrukväxt till vänster, en soffa i mitten och ett köksbord med några stolar framför bokhyllan. Scenografin placerar oss direkt i rätt sammanhang, vi förstår att det är en familj med utbildning men ändå inte någon överklass, en enkel men utbildad medelklass.

Manus är träffsäkert, dialogen, grälen mellan ett par som varit tillsammans länge men inte tagit itu med sina konflikter känner vi nog alla igen. På något sätt har väl alla någon gång varit med om liknande ordväxlingar. Pjäsen skildrar ett äktenskap som spruckit men skulle kunna handla om andra krissituationer i livet också. Det handlar om hur människor tar sig igenom uppbrott i livet och svåra händelser. På så sätt har föreställningen något att säga alla. Varje människor hamnar någon gång i en livssituation där livet förändras, där saker går i kras, det må vara att skilja sig från vänner, familj, älskare, barn eller från arbetet eller drabbas av svår sjukdom.

Gunilla Nyroos gör rollen som den övergivna Alice så äkta att det gör ont i mig ibland och jag vill rusa upp på scen och skaka om henne. När det är som värst är hon precis så jag-centrerad i sin olycka som bara den mest deprimerade kan vara. ”Det vore bättre för mig om Edward var död, då hade jag en grav att gå och sörja vid”, menar hon.

Richard Forsgren som spelar sonen Jamie pasar perfekt i sin roll. Också för vuxna barn kan det vara svårt att uppleva  föräldrars skilsmässa. Richard Forsgren gör en eftertänksam man, lugn och väldigt ärlig. Det känns befriande med ett drama där mycket händer under ytan men det inte är några stora gester med blod och slagsmål. Dramatiken ligger nära de vardagsliv vi känner igen oss i. De stora gesternas draman kan ibland kännas för mycket teater och för lite av äkta vara. Här möter vi livet i dess tillkrånglade form. Livet i all sin komplicerade enkelhet.

Behöver jag säga att föreställningen fick stående ovationer när regissören och författaren kom upp på scen? Fast redan de tre skådespelarna var själva värda dessa ovationer: föreställningen står och faller med att skådespelarna tar hand om rollerna väl. Vilket de alla tre gjorde.

Det var en stark föreställning som gav många tankar om livet och om kärleken och äktenskapet.

Lite bakgrundsfakta från pressmaterialet:
Pjäsens engelska originaltitel Retreat from Moscow hänger samman med att Edward i pjäsen läser en bok om Napoleons fruktansvärda reträtt från Moskva 1812 där de franska soldaterna var tvungna att lämna sårade och försvagade kamrater för att själva överleva. Edward överför detta till sitt eget liv – att han måste såra för att hålla sig själv levande.
William Nicholson, som skrivit pjäsen, har inte gjort någon hemlighet av att det är sina föräldrars skilsmässa han skildrar . Retreat from Moscow gick fem månader på Broadway och nominerades till tre Tony Award, bland annat för bästa pjäs. Nicholson, nu en hyllad manusförfattare, startade som dokumentärfilmare på BBC och gick så småningom över till att skriva tv-drama. Sitt internationella genombrott fick han med Shadowlands som vunnit alla tänkbara priser först som BBC-film, sen som Broadwaypjäs och sist men inte minst filmversionen med Anthony Hopkins och Debra Winger i rollerna. Sen dess är han flitigt anlitad i Hollywood. Han har skrivit manus till Gladiator, Elizabeth:The Golden Age och First Knight för att nämna några.
Äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos har arbetat tillsammans på teaterscenen och film tidigare. Bland annat i Willy Russells ”Timmarna med Rita” där de spelade mot varandra (Folkteatern i Göteborg och SVT). Filmerna ”Berget på månens baksida” och ”Rusar i hans famn” som gav Gunilla en guldbagge och en guldbaggenominering för bästa kvinnliga huvudroll regisserades av Lennart.
Eva Bergman kom till Stadsteatern 2005 med den mycket uppmärksammade dokumentära pjäsen Guantanamo. Just nu spelar hennes hyllade uppsättning av Påklädaren på Göteborgs stadsteater.

Richard Forsgren sågs senast i Orestien och Tartuffe här på Stadsteatern.
RETREAT FROM MOSCOW Sverigepremiär 13 januari på Lilla scenen
Av William Nicholson
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Erika Nicklasson

I rollerna:
Edward: Lennart Hjulström
Alice: Gunilla Nyroos
Jamie:  Richard Forsgren

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos i Äktenskapet – Retreat from Moscow.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stockholms stadsteater, recension, äktenskap, Lennart Hjulström, Gunilla Nyroos, Eva Bergman

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Äktenskap, Eva Bergman, Gunilla Nyroos, Lennart Hjulström, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

Skrivrecension: Anna Ihlis – Long Before My Hair Got Black

13 januari, 2012 by Thomas Johansson

Artist: Anna Ihlis
Titel: Long Before My Hair Got Black
Betyg: 4
Släpps: 2012-01-18

Svultsligt blås, skrikande hest och helt underbart. Det är Anna Ihlis som släpper sin andra skiva, den där svåra uppföljaren av en debut. Det är en förhoppning och ett hopp, en riktigt bra singer-songwriter. Vågar vara både lågmäld, för att några låtar senare blåsa på så att jag ser hur hon nästan blir blå i ansiktet. Hon vågar snudda vid jazzen, och hon får ibland likheter med Miss Lee, inte bara att de båda har lite dalmål i sitt engelska uttal. Jag gillar att det är lite vandringar mellan olika genrer, med det gemensamma i hennes röst. Lets go, sjunger hon, och jag följer med. Hon är en självsäker 30-årig kvinna, och hon vet vad hon vill. Jag följer med, med en leende på läpparna. Musiken tar plats, och arrangemangen är ibland stora och nästan svulstiga, för att nästa låt vara intim och oerhört nära. Detta är mitt soundtrack för vintern 2012, den där vintern som aldrig riktigt kom till Stockholm.

Anna bor just nu i lilla Gagnef i Dalarna, och det har tydligen varit bra för karriären, för nu lyfter det. När jag spelar skivan i datorn, står det okänt album av okänd artist, men det kommer snart att ändra på sig. För Anna Ihlis är värd en större publik, och den kommer bli mycket större med denna skiva.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Anna Ihlis?

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Ihlis, musik, skivrecension, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Anna Ihlis, Musik, Popmusik, skivrecension

Legend of the Seeker, säsong 2 nu på dvd: magi och övernaturlig miljö och lite för gulligt emellanåt

12 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Legend of the Seeker, säsong 2
Betyg 2
Släppt på dvd 4 januari 2012

Första säsongen av fantasy-äventyrssagan om sökaren Richard Cypher och hans medhjälpare, Trollkarlen Zedd och biktmodern Kahlan, fick mig fast. Visst är den en söt berättelse, ibland lite för sockersöt och för gullig och en del är alltför förutsägbart och de goda kan döda hur många människor som helst för den goda sakens skull. Ändå fastnade jag för den.
Den var underhållande och av och till blev det både överraskande och spännande.

Visst, det märks att filmen inte har toppskiktet inom filmkonsten till sitt förfogande. Filmeffekterna kan vara rätt klumpiga. Jag har sett bättre effekter, det är sant. Men jag förlåter allt sådant, för det är ändå en spännande fantasy-miljö med magi och trolleri och om kamp mellan onda och goda som underhåller mig.

När andra säsongen precis gick på tv struntade jag i den. För jag vill inte följa tv-serier på tv, jag vill inte vara tvungen att sitta framför tv:n en viss tid – och Legend of the Seeker går dessutom på en kanal som spränger in reklamsnuttar. Därför väntar jag alltid tills serier kommer på dvd, om jag vill se dem. Nu har jag sett säsong 2 i den dvd-förpackning som släpptes 4 januari.

Richard med vänner lyckades ju bekämpa den onde diktatorn Darken Rahl i första säsongen. Den segern kostade något: en reva i slöjan mellan underjorden och livet på jorden öppnade sig. Den revan gör att underjordens onda härskare kunde skicka ut onda varelser för att första allt levande.

Om första säsongen trots allt handlade om sådant som vi kan relatera till och tog upp diskussioner och tankar kring vad en diktatur är och hur mycket som kan ursäktas med att uppsåtet är gott tar andra säsongen steget ut till en övernaturlig värld med en mängd slagsmål och strider och blod som flyter i kampen mellan det onda och det goda.

Att säsong 2 inte fått de bästa översättarna stör mig också emellanåt. Richards efternamn stavas olika, ibland stavas det Skiffer och ibland Cypher. Ibland översätter de Darken Rahls namn till Mörken Rahl och ibland får han fortsätta heta Darken Rahl i den svenska översättningen. Ja det är lite töntigt namn, Mörken Rahl.

Hur som helst, Darken Rahl eller Mörken Rahl, har hamnat i underjorden och härskaren där, som kallas Bevararen, är väl den ondaste djävul som kan tänkas och han är emot allt levande. Det blir lite för mycket när boven är helt igenom hundra procent ond – och den goda sökaren Richard Cypher alltid är supergullig och rättrådig. Utom när han blir utsatt för ond magi, förstås.

För min del är säsong 1 absolut flera steg bättre än säsong 2, som är fylld av magi, trollkonster, övernaturlighet och övergångar mellan döda och levande. Flera gånger om väcks människor upp från de döda och ja, det är helt enkelt en övernaturlig fantasyberättelse i högsta hastighet.

Nå, om du är nyfiken på hur det går för Richard, Kahlan och Zedd och min favorit Mord Sithen Cara, ja då ska du väl ändå vika undan tid för att se säsong 2. Producenten har sett till att göra det spännande ända in i slutminuten – och på ett smart sätt har producenten och regissören sett till att vi också får lite romantik. Genom lite trixande med magi och annat får Richard och hans stora kärlek Kahlan några tillfällen under säsong att komma varandra något närmare.

Visst, det är inte första klass vare sig på berättelsen eller filmmakeriet, det är sant. Men om du ändå gillade säsong 1 är det värt att låta sig underhållas lite av den fortsatta sagan om sökaren.

En eloge förresten till hur serien är upplagd, jag tror det blir svårt att göra en säsong till – och det är bra med filmmakare som inte försöker mjölka ut ännu mer av en färdigmjölkad produkt.

Craig Horner som spelar Richard är förresten ett riktigt charmtroll, född 1983 i Brisbane, Australien. Han har varit fullt sysselsatt av inspelningen av de här två säsongen. Jag gissar att han kommer att gå vidare till en del Hollywoodproduktioner framöver.

TV:s mest storslagna fantasyserie, Legend Of The Seeker, är tillbaka med den förtrollande andra och avslutande säsongen. Återupplev varje spännande ögonblick på den här otroliga 6-discutgåvan med ett exklusivt bonusmaterial. Den slutgiltiga striden mellan gott och ont når nya höjder när det uppstår en spricka i gränslandet mellan de levandes värld och Underjorden, och de mest fruktade krafter världen någonsin upplevt släpps lös. Bara med hjälp av den mytomspunna Tårarnas Sten kan sprickorna som sprider sig över världen stoppas. Hoppet står till Sökaren, som tillsammans med Kahlan, Zedd och Mord’Sithen Cara, är de enda som kan finna stenen och stänga igen öppningen för alltid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Tyrannosaur – starkt om samhällets bottenskikt i Storbritannien

12 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Tyrannosaur
Betyg: 4
Premiär: 13 januari

Peter Mullan är en brittisk skådespelare som framför allt gjort sig känd i roller i film och teater som tar ställning i samhällsfrågor. Han har bland annat haft roller i Ken Loachs Riff-Raff och i Trainspotting. Fast hans ansikte har också synts i de senaste två Harry Potter-filmerna, i rollen som dödsätaren Yaxley.
Nu spelar han huvudrollen i Paddy Considins debut som regissör i filmen Tyrannosaur, som definitivt är en stark film om människor i samhällets bottenskikt.

Peter Mullan spelar Joseph, en man med stora problem att hantera sin inre ilska och aggression. Filmen börjar med att han kommer hemraglande från puben och i total ilska sparkar ihjäl sin hund.

Nästa raseriutbrott har han på ett postkontor och då slår han sönder ett skyltfönster. Han flyr och hittar en secondhand-butik där han gömmer sig. Där möter han en vänlig kvinna, Hanna (spelas av Olivia Colman), som driver butiken.
Hanna är en from kvinna som tror på Jesus och faller ner på knä för att be för Joseph, som givetvis blir förbannad över detta och vräker ur sig förolämpningar mot henne.

Ganska förutsägbart växer sakta en slags vänskap mellan dessa två personer, som först kan synas udda. När vi tränger längre in i filmen upptäcker vi att också Hanna tillhör de som drabbats hårt av livet. Hon bor visserligen i ett finare område och har sin make James ( spelas av Eddie Marsan) som tycks tjäna bra, men han misshandlar henne. Rått. Hennes man är väl en av de vidrigaste mans-skildringar vi sett på film i en socialrealistisk film.

Fotot är starkt, rakt på och väjer inte för skiten. Den visar vilken fattigdom det finns i Storbritannien och det är tungt att inse vilken värld vi lever i.

Peter Mullan är en skådespelare som gärna tar ställning. Han har deklarerat sig som marxist och han var en av de ledande i en vänsterrörelse inom teater som blomstrade i Skottland under Thatcher-regering. Han har också uttalat sig starkt mot Tony Blair och den fackliga samorganisationen TUC. Till tidningen The Guardian har han sagt att TUC och The Labour har sålt ut arbetarklassen.

Tyrannosaur är en stark film, fotot är realistiskt och skådespelarna är mycket bra. Mitt i det kalla växer en värme fram. Det finns goda krafter i solidariteten. Det jag kan värja mig emot är att en hel del i berättelsen ändå är förutsägbart, att jag inte blir så överraskad. Att budskapet kan fått ta över för mycket av det konstnärliga uttrycket, för att tala kulturkritikers språk. Därför är det svårt att sätta betyg på filmen, jag pendlar starkt mellan en stark trea och en något svag fyra, men bestämmer mig till slut ändå för betyg 4. Skådespelarnas starka insats avgjorde. De är så trovärdiga och det känns som om jag själv varit med i det som hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om Tyrannosaur, marxist, Peter Mullan, film, filmrecension, socialrealism, samhällskritik

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, marxist, Peter Mullan, samhällskritik, Scen, socialrealism, Tyrannosaur

The Rum Diary – genomsyrad av fördomar

12 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: The Rum Diary
Betyg: 3
Premiär: 13 januari

Det märks att boken filmen baserats på är skriven av en vit man. Hunter S. Thompson skapade en ny typ av journalistik, gonzojournalistiken, som kännetecknar hypersubjektivitet. Endast därför är det förlåtligt att denna film har fått göras. För ur ett diskrimineringsperspektiv är den vidrig från början till start.

Paul Kemp (Johnny Depp) är en journalist som tröttnat på ”the american dream” och söker sig därför utanför USAs gränser. Han hamnar i Puerto Rico på den lilla lokaltidningen The San Juan Star. Om man ska se allt från Pauls ögon verkar befolkningen vara laglösa, karnevaldansare eller bara allmänt sunkiga. Han träffar på en sunkburk, Sala (Michael Rispoli), på tidningen och man får följa deras bromance genom filmens gång.

Som jag tidigare sagt så är filmen genomsyrad av fördomar. De tre kvinnliga karaktärerna jag minns var en galen voodoo-kvinna som inte kunde engelska, någons mans fru och fästmön till filmens fuling, Chenault (Amber Heard).

Det bjöds på en hel del underhållning. Johnny Depp spelar sin roll utan fel, som han alltid gör. Men den stora stjärnan är Rispoli, vars karaktär Sala bjuder på sig själv till en sådan grad att man blir alldeles varm inombords.

I övrigt var det medioker film vars enda kvinnliga biroll saknar IQ och bara frågar Paul vilken klänning hon borde ta till karnevalen.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om Hunter S. Thompson, Johnny Depp, film, filmrecension, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Hunter S. Thompson, Johnny Depp, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1271
  • Sida 1272
  • Sida 1273
  • Sida 1274
  • Sida 1275
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in