Artist: Anna Ihlis
Titel: Long Before My Hair Got Black
Betyg: 4
Släpps: 2012-01-18
Svultsligt blås, skrikande hest och helt underbart. Det är Anna Ihlis som släpper sin andra skiva, den där svåra uppföljaren av en debut. Det är en förhoppning och ett hopp, en riktigt bra singer-songwriter. Vågar vara både lågmäld, för att några låtar senare blåsa på så att jag ser hur hon nästan blir blå i ansiktet. Hon vågar snudda vid jazzen, och hon får ibland likheter med Miss Lee, inte bara att de båda har lite dalmål i sitt engelska uttal. Jag gillar att det är lite vandringar mellan olika genrer, med det gemensamma i hennes röst. Lets go, sjunger hon, och jag följer med. Hon är en självsäker 30-årig kvinna, och hon vet vad hon vill. Jag följer med, med en leende på läpparna. Musiken tar plats, och arrangemangen är ibland stora och nästan svulstiga, för att nästa låt vara intim och oerhört nära. Detta är mitt soundtrack för vintern 2012, den där vintern som aldrig riktigt kom till Stockholm.
Anna bor just nu i lilla Gagnef i Dalarna, och det har tydligen varit bra för karriären, för nu lyfter det. När jag spelar skivan i datorn, står det okänt album av okänd artist, men det kommer snart att ändra på sig. För Anna Ihlis är värd en större publik, och den kommer bli mycket större med denna skiva.
Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Anna Ihlis?
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Ihlis, musik, skivrecension, popmusik