• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

J. Edgar – Clint Eastwoods film, gör mig besviken

16 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: J.Edgar
Betyg: 2
Svensk premirÄ 20 januari 2012

FBIs legendariske chef J.Edgar Hoover var både fruktad och beundrad. Han var mannen som låg bakom jakten på kommunister. När nu Clint Eastwood satt händerna i hans berättelse och gjort filmen om honom hade jag höga förväntningar. Jakten på kommunisterna och hur övergrepp på människors integritet försvarade har ruggigt stora likheter med vad som sker för att försvara jakten på terrorister och vad som sker för att jaga fildelare i dagens samhälle.

J. Edgar är filmad i en snygg brunton som påminner om Tomas Alfredsons ”Tinker Tailor Soldier Spy”. Fotot och färgsättningen ger en stark känsla av ett grått byråkratiskt center.

Leonardo di Caprio är strälande i rollen som J.Edgar Hoover. Att se denna vackre skådespelare sminkad till en fetlagd äldre man som börjar bli tunnhårig är rätt fascinerande. Leonardo di Caprio blev nominerad för sin insats till Golden Globe, fast priset gick ju till George Clooney. Helt klart kommer di Caprio att få en Oscarsnominering också. Allt annat vore skandal.

Nu tycker inte jag att snyggt foto och bra skådespelare räcker för att göra en film. Filmen har innehållsligt stannat vid att skildra människan J.Edgar Hoover som en makaber figur som bor ensam med sin mamma också när han börjar komma upp i medelåldern. Hans mamma kväver honom och deras relation är psykologiskt sjuklig. J.Edgar Hoover har en djup nära vänskap med Tolson, en advokat han rekryterar till FBI och som ställer upp på allt Hoover vill göra. Jo visst har Tolson en friskare syn på vad som är rätt och fel men ändå, hur kan Tolson vara så förälskad i Hoover att han smälter allt idiotiska idéer?

J. Edgar Hoover var med sin jakt på kommunister en av 1900-talets mäktigaste, mest kontroversiella och mest gåtfulla personer. Att göra en film om honom och inte beröra de övergrepp på den personliga integriteten som hans sätt att styra och ställa innebar.

Vad som är intressant är hur en så sjuk person kunde få så mycket makt och inflytande. Där börjar spännande frågor att komma. Det har Eastwood dock valt att inte tränga in djupare i.

Clint Eastwood har valt att inte fundera vidare på övergreppen som skedde i jakten på kommunister, han ger en skissartad förklaring där jakten i princip försvaras med att bolsjevikerna på fullt allvar ville ta över makten i USA med våld. Som regissör har han också väjt från att ställa andra frågor, som hur en så sjuk man kunde få så mycket makt. Eller så ställer sig Clint Eastwood inte dessa frågor.

J. Edgar Hoover var uppenbart bisexuell, fast i smyg och dolde sina känslor för sig själv också. Han gör ett försök att förklara sina känslor för sin mamma, som frankt förklarar att han inte är hennes son om han är homosexuell. Tragiskt och svårt att förstå idag.

Clint Eastwood har lyckats få Oscarsnomineringar för flera av sina långsamma draman – det lär trilla in några nomineringar till den här också. För amerikanarna är det hemska som skedde på ordet av den berömda FBI-chefen ett nationellt dåligt samvete. Den är värd att tas upp på mer allvar.

Rent filmmässigt var den hopklippt ganska rörigt och den är närmare två och en halv timme. Jag satt hela tiden och väntade på att den skulle komma igång. Två och en halv timme är för långt för en film som aldrig riktigt kommer till skott.

Läs även andra bloggares åsikter om Leonardo Di Caprio, J. Edgar Hoover, USA, FBI, politik, samhälle, integritet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: FBI, integritet, J. Edgar Hoover, Leonardo Di Caprio, Politik, samhälle, USA

Himlen finns på riktigt ger en glimt av livet efter detta

15 januari, 2012 by Redaktionen

Titel: Himlen finns på riktigt (Heaven is for real)
Författare: Todd Burpo, Lynn Vincent
Översättare: John Eriksson
Förlag: Gospel Media Sweden
Utgiven: 201107
ISBN: 9789186935030

Den självupplevda berättelsen Himlen finns på riktigt  har blivit en riktig storsäljare i USA. Förlaget började med att trycka en upplaga på 40 000 ex, men möttes av en oanad efterfrågan och boken som hamnade etta på New York Times best-seller-lista har nu sålt i över fem miljoner exemplar.

Himlen finns på riktigt är skriven av Todd Burpo, tillsammans med författaren Lynn Vincent, och handlar om Todds son Coltons oförglömliga besök i himlen. Colton har ännu inte fyllt fyra år då han drabbas av en sprucken blindtarm med en allvarlig bukhinneinflammation som följd. Coltons föräldrar, pastorparet Todd och Sonja Burpo, tillbringar flera veckor av väntande och ständig bön på lasarettet när pojken plötsligt tillfrisknar. Några månader efter operationen kommer de första glimtarna av vad Colton varit med om.

Colton beskriver för sina häpna föräldrar hur han lämnat sin kropp under operationen och med målande övertygelse berättar han om sitt besök i himlen. Pojkens berättelse kommer successivt under flera månaders tid. Ted och Sonja är noga med att inte pressa honom eller ställa ledande frågor. Vi får med spänning följa Teds återberättelse av sonens minnen, insprängda i familjens vardagsliv, och det är svårt att lägga ifrån sig boken när man har börjat läsa.

I himlen har Colton träffat människor som dött innan han själv föddes, bland annat Moffa, Teds morfar som avled när han var i 10-årsåldern. Colton känner inte igen Moffa på ett foto som Ted visar – ”pappa, ingen är gammal i himlen. Och ingen har glasögon” – men senare identifierar han honom utan att tveka från ett ungdomsfoto.

Han har också fått möta sin ofödda syster. Missfallet som hände mellan Coltons och hans storasyster Carries födelse tog mamma Sonja hårt, men det är inget som de talat om inför Colton. ”Det är ingen fara mamma. Hon har det bra. Gud adopterade henne”, säger han nu tröstande.

I himlen finns förstås också Jesus, änglar och Johannes Döparen ”Jesus kusin” som var ”jättetrevlig”. Coltons beskrivningar stämmer häpnadsväckande väl överens med bibelfakta som en fyraåring, även om det är en pastorson, svårligen skulle kunna känna till.

Himlen finns på riktigt ger en påtaglig bild av ett möjligt liv efter detta. Det är en ljus skildring fylld av hopp som är läsvärd för alla som någon gång funderat på vad som händer bortom graven.

Läs även andra bloggares åsikter om Himlen, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Himlen

Från premiären av det psykologiska dramat Zoo på Teater Pero

15 januari, 2012 by Redaktionen

Zoo
Teater Pero, Stockholm
Premiär den 14 januari 2012

En välklädd kvinna sitter på en parkbänk när publiken tar sina platser. En bok, en kaffetermos och en kanelbulle indikerar att hon tänkt sig en stillsam och trevlig eftermiddag. På scengolvet framför bänken ligger en gräsgrön matta.

Det är Studio Enigma som gästspelar enaktaren Zoo på Teater Pero. Pjäsen, med originaltiteln Zoo Story, är skriven av den amerikanske dramatikern Edward Albee, mest känd för Who’s Afraid of Virginia Woolf? Ursprungligen handlar pjäsen om två män, Jerry och Peter. Nu är det kvinnorna Carmen och Olivia som möts i parken.

Carmen kommer inskuttande på scenen som en liten flicka, med knästrumpor och sparkande på en boll. ”Jag har varit på zoo” deklamerar hon och börjar fråga ut kvinnan på bänken. Vi får veta att Olivia är gift, har två döttrar, två katter, två undulater och arbetar som bokförlagsredaktör.

Sedan börjar Carmen med rasande fart berätta om sig själv: om betonghöghuset i förorten där hon bor i ”ett skrattretande litet rum”, om den slemmiga hyresvärden och hans monster till hund. Hon framhåller också flera gånger nödvändigheten av att ibland gå omvägar för att nå dit man vill. Olivia är uppenbart obekväm med situationen, men hålls kvar av nyfikenhet inför vad som egentligen hände på zoo.

Zoo är en psykologisk skildring av ett möte mellan två människor från helt olika miljöer. Makten förskjuts under föreställningen och den till synes maktlösa Carmen får med psykologiska medel den trygga Olivia att agera som hon har förutbestämt. Helena Lewins Carmen är full av nerv och skörhet, samtidigt som den underliggande aggressionen skymtar fram mellan raderna i hennes svada. Med sitt uttrycksfulla minspel visar Caroline Ilea att den behärskade Olivia reagerar på det hotfulla i situationen samtidigt som hennes nyfikenhet driver henne att stanna.

Det är ett komprimerat psykologiskt drama som ger lite att fundera på. Det finns nu fyra chanser att se Zoo som framförs på  Teater Pero  den 15 (två föreställningar), 21 och 22 januari.

Översättning, bearbetning och regi: Christo Burman och Håkan Järund.
I rollerna: Caroline Ilea och Helena Lewin.

Läs även andra bloggares åsikter om Edward Albee, Teater Pero, Studio Enigma

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Edward, Studio Enigma, Teater Pero

Mastodon på Annexet

15 januari, 2012 by Redaktionen

Mastodon, Annexet
Betyg: 4+

Den 13:e Januari 2000 bestämde sig Brent Hinds, Brann Dailor, Bill Kelliher och Troy Sanders för att kalla sitt nybildade musikprojekt ”Mastodon”. Mastodon må bestå av samma medlemmar idag, men bandet som står framför oss på Annexets scen har ganska lite gemensamt med det som bildades exakt 12 år sedan i Atlanta.
Under de senaste åren har bandets sound utvecklats ofantligt mycket, dels åt det progressiva hållet men också med infogandet av större harmonier och dimensioner i låtarna, något som framstår tydligt i kvällens spelning då låtar från bandets samtliga fem skivor framförs.

Nya skivan, ”The Hunter” ligger självklart i fokus och framförs nästan i sin helhet. Den fungerar verkligen utmärkt live, och ”Curl of The Burl” och ”All The Heavy Lifting” blir bland kvällens absoluta höjdpunkter. Att nya skivan inte innehåller några längre spår kan kännas lite tråkigt, speciellt då kvällens låtlista saknar låtar som ”The Czar”, ”The Last Baron”, eller ”Heart’s Alive”.
I sin helhet är det en väldigt tight spelning där den komplexa musiken verkar skapas oförskämt lätt av de avslappnade musikerna som vandrar runt på scenen och ser ut att njuta av varje ögonblick lika mycket som åhörarna.

Hela 23 låtar framförs inför en road publik och efter cirka 90 minuter bjuder Mastodon fram förbandet som får hjälpa till med allsången på mystiska ”The Creature Lives”, som innebär en speciell avrundning på en fantastisk kväll.

Relaterat: Recension i Expressen.

Arkiverad under: Musik, Recension

Skivrecension: Diagrams: Black Light – efter den nattliga neonlabyrinthen får man en kram

14 januari, 2012 by Redaktionen

Artist: Diagrams
Titel: Black Light
Betyg: 4
Släpps: 2012-01-16

Sam Genders ville fokusera på att få sitt privatliv tillbaka i rätt spår. Han säger att tiden före och under hans medlemskap i det nu splittrade Tunng var mörk. Det som botade honom var att jobba 3 år på en grundskola och läsa självhjälpböcker. Black Light är musiken som har sprungit fram ur den nya självkänslan.

När jag först hörde Tunng fastnade jag för ”Bullets” från albumet Good Arrows. Redan då var jag övertygad om släktskapet till tidiga Brian Eno, cirka Another Green World: den brittiska accenten hjälpte jämförelsen, men likheten är djupt rotad. Det är känslan av att musik är en outtömbar leksakslåda. Musikalisk legobyggnadsarkitektur. Risken finns att det uppfattas som distansierat och spetsfundigt. Men när den lekfullt sprudlande konstrocken är som bäst tänker man inte på det, utan rycks med av musiken. Den märkliga, av effekter blomstrande ljudvärlden engagerar fullständigt. Musikuniversumet, en illusion, bryts aldrig av ett illa placerat riff. David Bowie uppfann en fantasm av framtiden i sin tidiga musik, idag känns hans 70talsvision inte längre främmande, dess futurism är rotad i vårt undermedvetna, en variant av hur vi tror att det kommande kan låta som musik, men också hur det som redan är här låter, för vi vet att visionen i viss mån förverkligats och att flygbilarnas konstiga 16bitsklingande snart är här, ja, vi är halvt hemma i framtiden – rymdrockens ljudvärld har blivit en del av vår vardag. De flesta unga är inte ens medvetna om hur uråldrig den är.

Risken är att återbruket av den gamla framtidsmusikens klink och klonk kan uppfattas som ironisk och parodierande. Speciellt när allvarligt menade texter kläs i dess märkliga melodier. Genders är medveten om att musiken kan ses så: ”Appetite is either a tongue in cheek parody of the self help mindset or it’s my attempt to write a song that celebrates the sheer ‘bloody hell what an amazing experience’-ness of life. I’m more inclined towards the latter view these days”. Låten ”Appetite” är hans försök att uttrycka den livsfilosofi som finns i må-bättre-litteraturen. Själv märker jag mörka undertoner. Billiga synthljud möter krafsiga, absurdistiska microriff på elgitarren. Postpunkigt. Det låter förvrängt och kyligt samtidigt. Versen rör sig vinkelformat fram i stackatopunkter tills Genders uttryckslöst mässar orden ”appetite for life”, klatschigt som en refräng. Känslan av att hans röst är artificiell är genomgående, ett vanligt drag i 80tals synthpop. Men den egentliga refrängen har en förlösande kraft, den raka stelheten som finns i verserna och mellanspelen smälter ner i ett ohörbart mummel, ett milt reverbdis. I bakgrunden hörs stråkarna subtilt. Detta ska nog representera WOW-momentet i livet, den där stunden då man rycks lös ur vardagslivets blekhet, det där upplysta ögonblicket. Min favoritlåt på skivan.

På ”Mills” är musikens släktskap till brittisk psykadelia och progrock uppenbart. Det är fortfarande minimalistiskt, men man hör tydliga likheter till Genesis och även, märkligt nog, det mer obskyra och svårtillgängliga Gentle Giant. Att plundra i progrockens mausoleum börjar bli populärt. Det av kritiker mest tabuklassificerade området har till slut blivit offer för retromentaliteten, alla andra musikgravar har ju grävts upp för längesen. Justice släppte sin hyllning till dess utsvävande maximalistattityd med fjolårets kritikerflopp Audio, Video, Disco, och jag förutspår att electroartister som Rustie kommer att dominera i år med deras fluoroscenta neoprog. Men hos Diagrams är proggens stildrag inte omvandlade till något nytt, utan koncentrerade till den atmosfäriska essensen. Progrocksögonblick i en sakta förvandlande stillbild. Förvänta er inte hyperkomplicerade gitarrsolos på Black Light.

Ett annat nutida band med retrofuturistiska drag är Hot Chip, men de är mer indränkta i ljudet av samtida pop och electro; Animal Collective delar den lekfulla relationen till det förgångna, men lutar sig mer åt Beach Boys-hållet; Sufjan Stevens mer åt experimentell indiecountry.

Och Black Light har också, precis som exbandet Tunng, ett countryinfluerat sound. ”Night All Night” är en postmodern folkballad med hymnartad simpelhet. Ackustiska gitarrer. Texten och Sams röst är i fokus. Givetvis samma uppbyggande struktur. Rikltigt med stämsång och körande, speciellt i det fylliga klimaxet. Mer tillbakadraget dock med de elektroniska effekterna, de bidrar bara med att tillföra till stämningen. Den liknar Enos simplaste grejer, exempelvis den mer behärskade ”By This River” från Before And After Science. ”Nigh All Night” har dock en annan atmosfär: det är som att försöka värma sig på en TV-lägereld i en kall bergtraktsstuga.

Det är min upplevelse av albumet: intimiteten mellan sångare, musik och lyssnare känns som en tredelad skypekonversation. Ett delande av youtube-klipp på msn. Tack och lov avslutas den med ett sakta gryende leende, en verklig värme, en berörande broderlighet som jag alltid gillat med Sam Genders. Man är ute i solen, och trots att albumet bygger på konceptet att vad som är ljus och vad som är mörker är ambivalent, så är man verkligen ute i solen nu. Det är inte en 40wattslampa man stirrar in i. När man har lyssnat sig ut ur den nattliga neonlabyrinthen får man en kram.

Text: Bojan Buntic

Du har väl inte missat att du kan vinna albumet?

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1270
  • Sida 1271
  • Sida 1272
  • Sida 1273
  • Sida 1274
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in