Artist: Diagrams
Titel: Black Light
Betyg: 4
Släpps: 2012-01-16
Sam Genders ville fokusera på att få sitt privatliv tillbaka i rätt spår. Han säger att tiden före och under hans medlemskap i det nu splittrade Tunng var mörk. Det som botade honom var att jobba 3 år på en grundskola och läsa självhjälpböcker. Black Light är musiken som har sprungit fram ur den nya självkänslan.
När jag först hörde Tunng fastnade jag för ”Bullets” från albumet Good Arrows. Redan då var jag övertygad om släktskapet till tidiga Brian Eno, cirka Another Green World: den brittiska accenten hjälpte jämförelsen, men likheten är djupt rotad. Det är känslan av att musik är en outtömbar leksakslåda. Musikalisk legobyggnadsarkitektur. Risken finns att det uppfattas som distansierat och spetsfundigt. Men när den lekfullt sprudlande konstrocken är som bäst tänker man inte på det, utan rycks med av musiken. Den märkliga, av effekter blomstrande ljudvärlden engagerar fullständigt. Musikuniversumet, en illusion, bryts aldrig av ett illa placerat riff. David Bowie uppfann en fantasm av framtiden i sin tidiga musik, idag känns hans 70talsvision inte längre främmande, dess futurism är rotad i vårt undermedvetna, en variant av hur vi tror att det kommande kan låta som musik, men också hur det som redan är här låter, för vi vet att visionen i viss mån förverkligats och att flygbilarnas konstiga 16bitsklingande snart är här, ja, vi är halvt hemma i framtiden – rymdrockens ljudvärld har blivit en del av vår vardag. De flesta unga är inte ens medvetna om hur uråldrig den är.
Risken är att återbruket av den gamla framtidsmusikens klink och klonk kan uppfattas som ironisk och parodierande. Speciellt när allvarligt menade texter kläs i dess märkliga melodier. Genders är medveten om att musiken kan ses så: ”Appetite is either a tongue in cheek parody of the self help mindset or it’s my attempt to write a song that celebrates the sheer ‘bloody hell what an amazing experience’-ness of life. I’m more inclined towards the latter view these days”. Låten ”Appetite” är hans försök att uttrycka den livsfilosofi som finns i må-bättre-litteraturen. Själv märker jag mörka undertoner. Billiga synthljud möter krafsiga, absurdistiska microriff på elgitarren. Postpunkigt. Det låter förvrängt och kyligt samtidigt. Versen rör sig vinkelformat fram i stackatopunkter tills Genders uttryckslöst mässar orden ”appetite for life”, klatschigt som en refräng. Känslan av att hans röst är artificiell är genomgående, ett vanligt drag i 80tals synthpop. Men den egentliga refrängen har en förlösande kraft, den raka stelheten som finns i verserna och mellanspelen smälter ner i ett ohörbart mummel, ett milt reverbdis. I bakgrunden hörs stråkarna subtilt. Detta ska nog representera WOW-momentet i livet, den där stunden då man rycks lös ur vardagslivets blekhet, det där upplysta ögonblicket. Min favoritlåt på skivan.
På ”Mills” är musikens släktskap till brittisk psykadelia och progrock uppenbart. Det är fortfarande minimalistiskt, men man hör tydliga likheter till Genesis och även, märkligt nog, det mer obskyra och svårtillgängliga Gentle Giant. Att plundra i progrockens mausoleum börjar bli populärt. Det av kritiker mest tabuklassificerade området har till slut blivit offer för retromentaliteten, alla andra musikgravar har ju grävts upp för längesen. Justice släppte sin hyllning till dess utsvävande maximalistattityd med fjolårets kritikerflopp Audio, Video, Disco, och jag förutspår att electroartister som Rustie kommer att dominera i år med deras fluoroscenta neoprog. Men hos Diagrams är proggens stildrag inte omvandlade till något nytt, utan koncentrerade till den atmosfäriska essensen. Progrocksögonblick i en sakta förvandlande stillbild. Förvänta er inte hyperkomplicerade gitarrsolos på Black Light.
Ett annat nutida band med retrofuturistiska drag är Hot Chip, men de är mer indränkta i ljudet av samtida pop och electro; Animal Collective delar den lekfulla relationen till det förgångna, men lutar sig mer åt Beach Boys-hållet; Sufjan Stevens mer åt experimentell indiecountry.
Och Black Light har också, precis som exbandet Tunng, ett countryinfluerat sound. ”Night All Night” är en postmodern folkballad med hymnartad simpelhet. Ackustiska gitarrer. Texten och Sams röst är i fokus. Givetvis samma uppbyggande struktur. Rikltigt med stämsång och körande, speciellt i det fylliga klimaxet. Mer tillbakadraget dock med de elektroniska effekterna, de bidrar bara med att tillföra till stämningen. Den liknar Enos simplaste grejer, exempelvis den mer behärskade ”By This River” från Before And After Science. ”Nigh All Night” har dock en annan atmosfär: det är som att försöka värma sig på en TV-lägereld i en kall bergtraktsstuga.
Det är min upplevelse av albumet: intimiteten mellan sångare, musik och lyssnare känns som en tredelad skypekonversation. Ett delande av youtube-klipp på msn. Tack och lov avslutas den med ett sakta gryende leende, en verklig värme, en berörande broderlighet som jag alltid gillat med Sam Genders. Man är ute i solen, och trots att albumet bygger på konceptet att vad som är ljus och vad som är mörker är ambivalent, så är man verkligen ute i solen nu. Det är inte en 40wattslampa man stirrar in i. När man har lyssnat sig ut ur den nattliga neonlabyrinthen får man en kram.
Text: Bojan Buntic
Skivan är helskön och mina favorit låtar är Mills och Night All Night!
Hoppas de kommer till Sverige och Göteborg snart!!! Kanske till och med något för Way Out West!! 🙂