• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Laike – Långt från stadslivets dån

11 februari, 2012 by Redaktionen

Artist: Laike
Album: Långt från stadslivets dån
Betyg: 2

Om en dröm där du möter Snusmumriken vid en porlande bäck med regnbågsfärger och talande flöjtar hade haft musik i bakrunden så hade det varit Laikes album Långt från stadslivets dån som spelats. Laike är livlig folkpop med drömmande och psykadeliska inslag som tonas ut i abstrakta frekvenser då gitarrerna och Christofer Ståhles lyrik tystas ned. Först förstod jag inte vart det ”psykadeliska” i Laikes musik låg gömd, för beskrivningen av Lakies musik utlovade ”psykadelisk folkpop”, kanske var det i texterna som enligt mig beskrev surrealistiska drömmar, eller var det i de stillsamma flöjtarna man tänkt att psykadelismen skulle växa ur. Jag förstod inte. Förrän låt nummer tre på albumet gjorde entré i mina uttröttade hörlurar. Ungefär fem minuter in på denna låt kallad ”Ser du inte vad som fattas” förflyttas ens sinnen iväg till en mörk skog full av dimma och övernaturliga väsen, precis sådär lagom som en psykadelisk låt ska göra med dina sinnen. Man dras med i den drömvärld Laikes musik har sin kärna. Är man riktigt inne i musiken blir man besviken då den upphör och man till sin förtvivlan upptäcker att man inte är en sagolik älva i den förtrollade skogen med Snusmumriken vid sin sida. Tvingas inse att verkligheten är mer än problemfri, harmonisk stillsam musik. För det är precis vad denna musik är.

Problemfri. Harmonisk. Stillsam.

Laike är ett soloprojekt av Christofer Ståhle som spelat i flera band innan han fick idén om Laike, till exempel spelade han flöjt på albumet ”Beautiful days” av det exprientella folkpop-bandet Majessic Dreams som nog har influerat Christofer Ståhles soloprojekt relativt mycket. Andra influenser Laike beskriver sig själv ha är brittiska folkpop/rock band från 70-talet som Pentangle och Fairport Convention.

Detta är ingen dansmusik. Långt ifrån. Det är inte heller pop i sin egentliga bemärkelse. Det är svävande, lugnt och fridfullt. Den slags musik man vill lyssna på efter en jobbig dag. Den slags musik man kan somna till. Det är just där det negativa ligger, att man så lätt kan bli uttråkad och somna till denna typen av musik där flöjten och de lätta orden leder resten av musiken. Personligen tycker jag att det händer för lite i låtarna, hur vackra och sagolika de än är, söker man efter det där lilla extra som får ens hjärta att slå dubbelt är det inte Laike du söker. Men gillar du abstrakt, djup och såklart –psykadelisk folkpop- är detta ett album du bara inte får missa. Laikes musik är långt från stadslivets dån.

Lyssna om du gillar: JJ, PJ Harvey eller Björk blandat med Jojje Wadenius.

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, musik, skivrecension, Laike

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Laike, Musik, skivnytt, skivrecension

Recension av Vit Jazz av James Ellroy i nyutgåva

11 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Vit jazz

Författare: James Ellroy

Utgiven: 2011-10-05

ISBN: 9789186629328

Förlag: Modernista

Svartare än så här blir det inte. Välkommen till 409 sidor svart kriminalroman i James Ellroys karaktäristiska stil.

James Ellroy började skriva böcker efter en period av missbruk, hemlöshet och brottslighet. Hans mamma mördades av en okänd förövare och det är inte svårt att se spåren efter detta i hans skapande. Efter en svår lunginflamation slutade han dricka och började arbeta som caddie på en golfklubb. Jobbet som caddie gav bra inkomster och gjorde att han kunde ägna eftermiddagarna åt skrivande. Enligt James Ellroys Wikipediasida fortsatte han med caddiejobbet ända from till sin femte bok.Vit Jazz är sista boken i Los Angeleskvaretten som börjar med Den svarta dahlian.

Ellroys intresset för mordet på Elizabeth Short (Den svarta dahlian) bottnade sannolikt i det ouppklarade mordet på Ellroys mamma. James Ellroy använde både tid och resurser till att försöka hitta sin mors mördare men gav till slut upp. Hans uppfattning var att andra, mer uppmärksammade mord under samma tid var intressantare för polisen att utreda. Besattheten av  mordet på Elizabeth Short kan lätt ses som surrogat för den misslyckade utredning av mordet på mamman.

Som författare hade James Ellroy tidigt en trogen publik men med Los Angeleskvartetten vann han bredare populäritet. Vit Jazz är den sista i serien och är den bok där James Ellroys säregna staccatostil formas.

James Ellroys förläggare bad honom korta ner romanen från drygt 900 sidor till 350. För att inte ta bort något från historien plockade han sonika bort verb och bindeord. Effekten av detta blir nästan surrealistisk men bidrar till en förtätad stämmning. Det förstärker också effekten av att boken är den första där Ellroy skriver i första person. Känslan av att få ta del av huvudpersonens tanke- och känsloprocesser gör att karaktärerna nästan kryper innanför skinnet.

Det som utmärker James Ellroys romaner är att handlingen är mindre viktig och ofta rörig och slingrande. Det som är intressant är karaktärerna och relationerna dem emellan. Spelet, helt enkelt. Det är särskilt utmärkande i Vit jazz. Karaktärernas moral och motivation är deras egen, var och en lever sitt liv på det sätt  kan. Den som vill ha tydliga gränser mellan gott och ont, rätt och fel bör välja något av Agatha Christie i stället.

Svårläst? På sätt och vis. Historien är som vanligt Los Angeles undre värld med poliser, kriminella,  våld, rasism,  korrumption och alla former av mänsklig svaghet i en het blanding. Som vanligt möter vi en del av tidens kända namn och politiska händelser och de bildar bakgrund till handlingen.

Språket är en blandning av knarkarslang, kriminellas och polisens jargong. Det fungerar bättre på engelska och i svensk översättning blir det lätt för mycket. Ibland kan det vara bättre att inte översätta slang. Å andra sidan kan det inte ha varit en lätt uppgift att översätta denna bok och man får säga att översättaren ändå lyckas förmedla det väsentliga i bokens stämning och handling.

 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Recension, Vit Jazz, James Ellroy, L.A-kvartetten, deckare

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Deckare, James Ellroy, L.A-kvartetten, Recension, Vit Jazz

Kort möte – i all sin enkelhet superb

10 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Kort möte
Regi: Colin Nutley
Manus: Noël Coward
Stockholms stadsteater
Premiär 10 februari 2012

En medelålders kvinna, Laura Jesson, gift och med två barn, hamnar på ett järnvägscafé i engelska Milford 1939, mitt under världskrig och bombplan som flyger över husen så tekopparna skakar. Laura har fått en sotflaga i ögat och det gör ont och är irriterande. En medelålders läkare, Dr Alec Harvey, sitter på cafét och tar en eftermiddagste. Som läkare är han duktig på att ta ut sotflagor ur ögon och han hjälper snabbt och effektivt Laura.

Båda befinner sig mitt i livet, har barn och är gifta och har vänner och är relativt nöjda med sina liv. Eller? De är inte helt missnöjda i alla fall. Men något drabbar dem och när de av en slump stöter på varandra snart igen börjar de samtala. En häftig förälskelse har drabbat dem. Men det är inte så enkelt att ha ett förhållande vid sidan om, både det egna samvetet stör och det finns alltid någon i bekantskapskretsen som dyker upp oväntat.

Helena Bergström i rollen som Laura Jesson och Jakob Eklund i rollen som Dr Alec Harvey är bra val. De fungerar bra tillsammans och samspelet dem emellan växer under föreställningen.

Colin Nutley har regisserat Noël Cowards mest berömda pjäs och satt sin prägel på den. Filmregissören bakom Änglagård med flera filmer använder på ett snyggt sätt filmmediet genom att använda bakre delen av scenväggen som filmduk, där en del av föreställningen är förinspelad och vi får se Helena Bergström och Jacob Eklund i täta närbilder och en del av dialogen sker på filmduken. Effektivt och snyggt, fotograferat stilenligt som om det vore en film från 1939. Colin Nutleys uppsättning är en blandning av David Leans film, Cowards originalpjäs och Emma Rices bearbetning. Scener ur den klassiska filmen har spelats in på nytt med Helena Bergström och Jakob Eklund i rollerna. Dessa är gjorda av den svenske fotografen Jens Fischer.

Scenografin är härligt brunmurrig och där finns till vänster interiörer från järnvägscaféet, i mitten några bord och stolar där resturangbesöken spelas upp och till höger två insuttna fåtöljer från Lauras hem som känns väldigt trettiotal. Där sitter ofta hennes man och läser något eller om han löser korsord.

Tidskänslan förstärks dessutom av pianot till vänster på scenen där jazziga sånger spelas och sjöngs. I föreställningen ingår även sju av Cowards odödliga sånger, bland annat ”A room with a view”, alla översatta till svenska av Rikard Wolff. De framförs av Lindy Larsson, Jessica Heribertsson Katrin Sundberg Fredrik Meyer och Ole Forsberg. Föreställningen innehåller även nyskriven musik av Per Andreasson. På järnvägscaféet skildras också några små bihistorier kring kärlek, som speglar tidsandan.

På ett plan är Kort möte en lättsam föreställning – den är lätt att se och blir aldrig tråkig. Den har dessuotm mjuka komiska inslag. Men ändå fångar den ändå lite av livet, i kortformat. Vi lever vanliga liv, men mitt i allt det vanliga och ganska grå utspelar sig våra livs draman och vi ställs inför de situationer där vi tvingas välja väg.

Före föreställningen samtalade jag med en vän vars dotter går i gymnasiet och där hade haft som uppgift att läsa Hamlet. Gymnasieungdomen och hennes kompisar hade tyckt den var tung och svår och den hade inget att säga dem. (Nu menar jag inte att Hamlet inte har något att säga. Det var deras ord) De hade sagt att om det var teater, då var teater inget för dem. Nu uppmanar jag gymnasielärare som vill öppna ungdomars ögon för och intresse för teater: gå på Kort möte. Föreställningen skildrar vardagsliv under kriget och ett möte mellan två människor som det finns mycket att diskutera vidare kring. Valde Laura och doktorn rätt? Vad är viktigast i livet? Vad är kärlek?

Kort möte är i all sin enkelhet superb.

I rollerna:
Laura Helena Bergström
Alec Jakob Eklund
Fred Lindy Larsson
Dolly Jessica Heribertsson
Myrtle Katrin Sundberg
Stephen Robert Panzenböck
Albert Godby Ole Forsberg
Beryl Katharina Cohen
Stanley Fredrik Meyer
Johnnie Bashkim Neziraj
Bill Mats Qviström

Av Noël Coward
I bearbetning för scenen Emma Rice
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Colin Nutley
Scenografi och kostym Charles Koroly
Film Jens Fischer
Komposition, Musikarrangemang Per Andreasson
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg

Fotot överst:Carl Bengtsson
Övriga foton: Carl Thorborg

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Noël Coward, Colin Nutley, Helena Bergström, Jakob Eklund, Stockholms stadsteater, teater, recension teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Colin Nutley, Helena Bergström, Jakob Eklund, Noël Coward, Recension Teaterrecension, Stockholms stadsteater, Teater

Here comes the sun – episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet

10 februari, 2012 by Redaktionen

Here comes the sun
Av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck
Malmö stadsteater
Urpremiär 10 februari 2012

Here comes the sun har ingen egentlig handling, det finns ingen berättelse med början och slut. Pjäsen är en betraktelse över döden, baserad på intervjuer Klas Abrahamsson gjort med folk som lever nära döden. Genom en rad episoder belyser pjäsen konceptet döden utifrån många olika vinklar.

Trots att dödligheten är 100 procent är döden inget vi pratar om. Vem av oss har egentligen planerat vad som ska hända vid vår egen död. Jag vet av erfarenhet att ett ton praktiska uppgifter ramlar över den som ska sköta det praktiska runt ett dödsbo och begravning och jag är tacksam över att min mor hade lämnat klara instruktioner både om vad som skulle hända, men även vad som inte skulle ske vid hennes begravning.

– När jag var sju år så var jag med om en bilolycka och eh, det blev en, jag jagade en boll,och kom över på andra sidan och blev påkörd av en Golf, och for upp i luften, ner och slog i huvudet.
Först mötte jag den där enorma ljustunneln som var fantastisk, bara slungades in i den, bara kände som jag sögs in i den och eh, sen kände jag bara kärlek och att all oro bara flöt bort. Och sen kände jag en hand som tog min och så kände jag igen två ögon som var min morfars.
Och mamma satt och väntade att jag skulle komma tillbaks och kallade på mig. Jag kom tillbaks efter tre veckor, i koma, och var på håret hela tiden på att gå över.
(ur Here Comes the Sun)

Episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet. Vissa av episoderna sliter verkligen tag i mig, medan andra lämnar mig oberörd.

De mest rörande är berättelserna från de som jobbar i vården och måste hitta vägar att hantera det de ser varje dag. Berättelsen om hur en död man delar ut en örfil får salongen att vrida sig i skratt.

Samma skratt fastnar dock i halsen när begravningsentreprenören beskriver begravningar betalda av socialen, där samhällets ensamma och bortglömda läggs till de sista vilan i en ceremoni med endast präst, organist och begravningsentreprenör närvarande.

Trots ojämnheten är Here comes the sun värd ett besök.

Text: Peter Johansson

I rollerna:
Lennart Almroth, Jenny Antoni, Göran Dyrssen, Cecilia Lindqvist, Kenneth Milldoff, Marianne Mörck
Regi: Ronny Danielsson
Längd: 2 timmar 30 minuter (med paus)

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Intiman, Malmö, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Intiman, Malmö, Teater, Teaterrecension

Polis – intimt porträtt av skamfull verklighet

9 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Polis
Betyg: 4
Svensk premiär: 10 februari

På barnskyddsroteln i Paris arbetar man med fall där barn är involverade och blivit speciellt utsatta. Det kan röra sig om brott som pedofili, incest eller vanvård och polisernas uppgift är att intervjua, trösta och vägleda. Vi får lyssna på smärtsamma berättelsen om övergrepp från både barnets och förälderns sida och får en bild av en sådan relations komplexitet med förnekande och undanflykter.

Maïwenn, filmens regissör, agerar både framför och bakom kameran då hon även står för manuset. Inför inspelningen av ”Polis” som är baserad på verkliga fall, gjorde hon mycket förarbete. Hon lärde känna människorna på barnskyddsroteln i Paris(CPU) och belönades förra året för filmen med jurypriset i Cannes. Som den timida fotografen Melissa ger Maïwenn en inblick i polisernas hårda vardag. Hon är där på uppdrag att dokumentera enhetens arbete men har svårt att komma in i det tajta gänget. Istället blir hon den utomstående, tysta iakttagaren som ifrågasätts och kritiseras för den bild hon vill skildra genom sitt objektiv. Rollen som Melissa är liten men viktig och håller ihop filmen. Det är genom hennes långsamma närmanden av gruppen som vi får se hur de olika individernas privatliv färgas av yrket.

På lunchrasterna samtalas det vilt och konversationerna kan handla om allt från kritik mot Sarkozy och hans invandrarpolitik, till relationsproblem. Specialgruppen blir som en familj- sammansvetsade, och kommer tätt inpå varandra. Efter en lång dag med frustration över alla orättvisor kan det många gånger vara svårt att stänga av och inte ta med sig jobbet hem. Yrket smyger sig in i deras privatliv och påverkar relationer såväl skapar konflikter. Filmen behandlar de psykiska kraven som ställs på personalen, den påfrestelse som jobbet medför och vidrör den generella uppfattningen om att hjälp aldrig finns till hands när man behöver den.

”Polis” är en tung berättelse med snyggt foto och starkt skådespeleri. Det är ett intimt porträtt av en verklighet fylld av dysfunktionalitet och skam. Ibland tenderar den att ge en lite väl heroisk bild av karaktärernas insatser men med en stor dos glädje och humor balanseras bristerna upp.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Polis, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, polis, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1257
  • Sida 1258
  • Sida 1259
  • Sida 1260
  • Sida 1261
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in