Artist: Laike
Album: Långt från stadslivets dån
Betyg: 2
Om en dröm där du möter Snusmumriken vid en porlande bäck med regnbågsfärger och talande flöjtar hade haft musik i bakrunden så hade det varit Laikes album Långt från stadslivets dån som spelats. Laike är livlig folkpop med drömmande och psykadeliska inslag som tonas ut i abstrakta frekvenser då gitarrerna och Christofer Ståhles lyrik tystas ned. Först förstod jag inte vart det ”psykadeliska” i Laikes musik låg gömd, för beskrivningen av Lakies musik utlovade ”psykadelisk folkpop”, kanske var det i texterna som enligt mig beskrev surrealistiska drömmar, eller var det i de stillsamma flöjtarna man tänkt att psykadelismen skulle växa ur. Jag förstod inte. Förrän låt nummer tre på albumet gjorde entré i mina uttröttade hörlurar. Ungefär fem minuter in på denna låt kallad ”Ser du inte vad som fattas” förflyttas ens sinnen iväg till en mörk skog full av dimma och övernaturliga väsen, precis sådär lagom som en psykadelisk låt ska göra med dina sinnen. Man dras med i den drömvärld Laikes musik har sin kärna. Är man riktigt inne i musiken blir man besviken då den upphör och man till sin förtvivlan upptäcker att man inte är en sagolik älva i den förtrollade skogen med Snusmumriken vid sin sida. Tvingas inse att verkligheten är mer än problemfri, harmonisk stillsam musik. För det är precis vad denna musik är.
Problemfri. Harmonisk. Stillsam.
Laike är ett soloprojekt av Christofer Ståhle som spelat i flera band innan han fick idén om Laike, till exempel spelade han flöjt på albumet ”Beautiful days” av det exprientella folkpop-bandet Majessic Dreams som nog har influerat Christofer Ståhles soloprojekt relativt mycket. Andra influenser Laike beskriver sig själv ha är brittiska folkpop/rock band från 70-talet som Pentangle och Fairport Convention.
Detta är ingen dansmusik. Långt ifrån. Det är inte heller pop i sin egentliga bemärkelse. Det är svävande, lugnt och fridfullt. Den slags musik man vill lyssna på efter en jobbig dag. Den slags musik man kan somna till. Det är just där det negativa ligger, att man så lätt kan bli uttråkad och somna till denna typen av musik där flöjten och de lätta orden leder resten av musiken. Personligen tycker jag att det händer för lite i låtarna, hur vackra och sagolika de än är, söker man efter det där lilla extra som får ens hjärta att slå dubbelt är det inte Laike du söker. Men gillar du abstrakt, djup och såklart –psykadelisk folkpop- är detta ett album du bara inte får missa. Laikes musik är långt från stadslivets dån.
Lyssna om du gillar: JJ, PJ Harvey eller Björk blandat med Jojje Wadenius.
Text: Izabelle Zeijlon
Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, musik, skivrecension, Laike