• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från premiären för Barbarellas Vau de Ville på Odenteatern

25 februari, 2012 by Redaktionen

Barabrellas Vau de Ville

Premiär 24 februari 2012

Odenteatern

Barbarellas Dragshow är tillbaka tillsammans Trollkarlen John-Henry.

Odenteatern ger en rolig, fartfylld och rätt snuskig föreställning med sång, musik och bizzarra trollerinummer.

Du behöver inte älska dragshow för att tycka den här föreställningen är roligt. Trolleriet är av hög klass och dessutom grisigt, våldsamt och rätt snuskigt. Vad mer kan man begär.

Du bör vara utvilad, äta en inte alltför tung middag och möjligtvis ett glas inte alltför billigt vin. Har du inte det hemma finns det i pausen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Premiär, Odenteatern, Barbarellas Vau de Ville, Dragshow

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Barbarellas Vau de Ville, dragshow, Odenteatern, premiär

Stockholms stadsteater tar fram det allmängiltiga i Onkel Vanja

25 februari, 2012 by Redaktionen

Onkel Vanja
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär den 24 februari 2012

Stockholms stadsteater sätter upp Tjechovs klassiker Onkel Vanja i regi av Eirik Stubø. Stadsteatern berättar i ett pressmeddelande:

Vojnitskij eller Vanja som han kallas är 47, ogift och lever ett händelselöst och inrutat liv på landet tillsammans med sin mor och sin systerdotter Sonja. Men allt förändras när hans före detta svåger, professor Serebrjakov kommer på besök med sin unga vackra fru Jelena. Vanja ligger vaken om nätterna och grämer sig över åren som gått. Vad blev det av hans liv?

Regissören Eirik Stubø om Onkel Vanja:
– Det här är en pjäs om att man aldrig vill vara där man är utan någon annanstans. Det är ett urtema hos Tjechov. Det är roligt att sätta upp en klassiker som många har så starka uppfattningar om.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Jelena (Petronella Barker) har ingen uppgift alls, utom att vara vacker, och även hennes värde sjunker i och med makens pensionering. Sonja (Sara Jangfeldt) trånar efter doktorn och tror att allt skulle ha varit bättre om hon inte varit ful. Liknande tankar har Telegin (Per Sandberg) som blev lämnad på sin bröllopsdag för en vackrare man. Astrov (Shanti Roney) inser att han har blivit en kuf och skyller det på alla andra kufar på landsbygden.

Vojnitskaja (Katarina Ewerlöf) har en mindre framträdande roll men sannolikt är hon, som också beundrat och slitit hårt för professorns skull, också bitter. Marina (Lena-Pia Bernhardsson) är den som verkar trivas bäst med sitt liv, när professorsparet äntligen åker och rutinerna går tillbaka till det normala.

Regissören Eirik Stubø har tagit fram det allmängiltiga i pjäsen med hjälp av moderna kläder och musik av bland annat Neil Young. Det är lätt att applicera budskapet på dagens samhälle där det är lätt att hamna i en prestationsspiral utan att veta vart man är på väg eller i ett utanförskap som är svårt att ta sig ur.

Bild: Petronella Barker, Magnus Krepper och Shanti Roney. Foto: Carl Thorborg

Onkel Vanja av Anton Tjechov

Översättning: Lars Kleberg
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus Ellen Ruge
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask: Frida Johansson

På scen
Serebrjakov: Sten Ljunggren
Jelena: Petronella Barker
Sonja: Sara Jangfeldt
Vojnitskaja: Katarina Ewerlöf
Vojnitskij: Magnus Krepper
Astrov: Shanti Roney
Telegin: Per Sandberg
Marina: Lena-Pia Bernhardsson
Ankorna: Britta, Greta
Hönorna: Vera, Falka, Vanja och Olga

Läs även andra bloggares åsikter om Tjechov, Onjel Vanja, Stockholms stadsteater, Eirik Stubø

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Onkel Vanja, Stockholms stadsteater, Tjechov

Politikerns sista tal med Lilla Parken skildrar självgod mättnad

25 februari, 2012 by Redaktionen

Pjäs: Politikerns sista tal av Anthony Swirling
Teater: Lilla Parken
Scen: Kafé Klaver, Stockholm
Premiör: 24 februari 2012
Skådespelare: Emil Kekonious

Jag kommer ganska snart på mig själv med att fundera på vad tusan det är han står och babblar om, den där riksdagsmannen, tillika författare och föredragshållare. Det är förmodligen avsikten. Fångade som slavar på ett skepp mot okänd destination, med en inledningsvis behaglig om än något långrandig skeppare, förstår vi att oavsett hur avfärden är, kommer resan att sluta i någon slags tragik.

– Vi måste hjälpas åt att sprida den svenska toleransen, intygar vår riksdagsman, Peter Ragnarsson.

Illavarslande ord, när ”vi” i det här fallet omfattar ett gäng utrikiska dignitärer, främst från länder som kan tänkas vara intresserade av att ta emot benäget svenskt bistånd. Ännu mer illavarslande när det ”vi” och riksdagsmannen är samlade för att lyssna på hans föredrag ”Vi & Ni”. Med tanke på pjäsens titel är det högst osäkert om det här slavskeppet överhuvudtaget når land.

Anthony Swerlings text spänner över ett Sverige som hade Birgit Friggebos lilla fadäs med ”We shall overcome” i Rinkeby i färskt minne. Sverige är överlägset (i princip) alla andra länder. Därför kan vi ta oss friheten att berätta för alla andra att med gemenskap, en dos svensk tolerans, kan alla andra nå fram till det perfekta samhället. I Politikerns sista tal befinner vi oss förvisso på UD, och ”vi” är som sagt utrikiska dignitärer, men det är ett intelligent drag som drar en linje mellan två ytterligheter i samhället och därmed tycks inkludera alla i denna lektion om hur världen skulle kunna leva tillsammans.

Emil Kekonious insats som Peter Ragnarsson är inte oäven. Ibland, framför allt när de mer känslosamma partierna ska framföras, försvinner varje drag av subtilitet i Swerlings drama. Men, jag tappar ändå inte intresset för hur det här skeppet ska sjunka, även om jag vet att risken är överhängande att även jag dras med i djupet. Det gäller för övrigt med föreställningen i stort. Inget är oävet, men allt är en smula grovhugget. Scenografin, i den mån man kan påstå att det finns någon, hjälper oss knappast att färdas bort från tallriksslamret från kaféet in till UD:s representationsrum.

Vad gör väl det, när jag lika gärna kan föreställa mig att Peter Ragnarsson är förman på det slavskepp som stävar mot en oundviklig undergång. Inte för att slavarna gör uppror, inte för att skepparen ser sina egna brister, inte för att skeppet är odugligt, utan för att man ätit sig mätt på sin egen självgodhet.

Riksdagsmannen som håller sitt sista tal har egentligen brutit samman redan när pjäsen tar sin början. Skenbart sammanhållen, men tecknen finns där, i väntan på att ett efter ett bli avtäckta och blotta välgörarens ihåliga samvete. Det perfekta samvetet – beroende av andras armod. Känner du dig lite självgod idag? Gå och se Politikerns sista tal.

Text: Johan Ranstam

Foto: Oscar Solberger, på bild Emil Kekonius

Läs även andra bloggares åsikter om teater, samhälle, Lilla Parken, recension, politiker

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Lilla Parken, politiker, Recension, samhälle, Teater

Nobels Testamente, recension av filmen

23 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Nobels Testamente
Betyg 2
Premiär 2 mars
Regi Peter Flinth

Liza Marklunds deckare Nobels testamente är den sjätte boken i serien om Annika Bengtzon. Den släpps nu som film och har fått en ny skådespelerska i rollen som journalisten Annika Bengtzon. Malin Crépin har nu trätt in i rollen som den nyhetshungriga envisa reportern, som har en del likheter med Liza Marklund.

Malin Crépin fungerar bra, hon gör det hon ska i filmen. Filmens ena behållning är listan av bra svenska skådespelare i rollerna. Vi har Björn Kjellman som den rätt fjantiga tidningschefen Anders Schyman, Leif Andrée som nattchefen Spiken, Björn Granath som vetenskapsmannen Ernst Ericsson och Johan Holmberg som Sören Hammarsten.

Sidohistorierna fungerar bäst, skildringen av familjelivet som strular när det är som mest att göra på jobbet är typisk. Jag tror många också känner igen sig i den förtvivlan och ilska Annika känner när sonen Kalle blir mobbad av ett annat barn. Tölpen till sambo är förstås helt oförstående.

En annan rolig del är skildring av redaktionen på en kvällstidning med den typiska konkurrensen mellan reportrar. Filmen liksom boken sätter fingret på den ytlighet som ofta styr nyhetsvärderingen. Extra rolig är nöjeschefen, som inte är överdriven som det kan tyckas.

Deckarhistorien däremot tänder aldrig till. Annika Bengtzon är utskickad för att rapportera från festligheterna kring Nobelfesten. Annika tvingas av nattchefen att stanna kvar till dansen.

En liten detalj berättelsen som inte är logisk: när Annika rapporterat klart från middagen och vill åka hem får hon order att stanna kvar och rapportera från dansen också. Fotografen som var med har redan dragit hem. Hur troligt är det att en stor kvällstidning är så slarvig i sin planering att reportern inte vet om i förväg att han eller hon ska stanna kvar och skriva om dansen också? Är det verkligen så illa med redaktionernas planering?

En mystisk kvinna i aftonklänning smyger sig obemärkt in på Nobelfesten i Stockholm. Hon råkar stöta till Annika som dansar. Mitt på dansgolvet skjuter den mystiska kvinnan den israeliske Nobelpristagaren i medicin, Aaron Wiesel, och Nobelkommitténs ordförande Caroline von Behring.
Annika Bengtzon får dock inte skriva om dramat, polisen lägger yttrandeförbud på henne eftersom hon är ett vittne.

En islamistisk terrorgrupp tar på sig ansvaret för morden. Hela världens medier rapporterar om religiösa motiv med kopplingar till Mellanöstern, men Annika förstår givetvis snabbt att de är på fel spår. Annika forskar efter svaret på dramat i vetenskapsvärlden och bland forskare istället.

Kriminalhistorien är seg och svårt att känna något engagemang för. Allt för ofta vet jag som tittare vad som ska hända, inte för att jag läst boken utan för att filmen är övertydlig. Det är för mycket som berättas genom samtal mellan Annika Bengtzon och någon annan, istället för att det dramatiseras.

Musiken är bra, klassisk filmmusik, som fungerar i filmens början. En bit in i filmen blir det lite för mycket när musiken signalerar att det är spännande men jag som tittare inte tycker det är särskilt upphetsande.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Annika Bengtzon, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Annika Bengtzon, Filmrecension, Liza Marklund, Scen

Skivrecension: Alice B – Alice B

23 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Alice B
Album: Alice B
Betyg 5
Release: 22 Februari

Jag var såld på Göteborgspopen långt innan jag flyttade till Göteborg. Det kanske till och med var på grund av musiken som jag flyttade hit. Artister som Broder Daniel och Håkan Hellström målade upp en bild av en stad fylld av romantik, dekadens och tonårsångest, något som kanske inte låter så tilltalande för många egentligen, men jag såg en stad fylld av själ och känsla. Blev det för pretantiöst nu? Nåväl..

Alice B lyckas med sitt självbetitlade album väcka nytt liv i den särpräglade genren. Även om hon har blivit hyllad som nykomling så tycker jag att texterna om hennes nya album har varit aningen orättvisa. Leta upp valfri recension av debutplattan, med största sannolikhet så kommer du att hitta minst ett ställe bland raderna där Alice beskrivs som en kvinnlig Håkan Hellström. Jag skulle våga påstå att de som skrivit så inte har lyssnat ordentligt.

Själv så skulle jag inte riktigt vilja jämföra Alice med någon befintlig artist. När jag lyssnar igenom spåren så hör jag snarare uppslaget av ett nytt kapitel i Göteborgs (och Sveriges) popscen. Många andra som försökt ta sig in i genren har försökt att härma artister som Håkan, Broder Daniel och Hästpojken. Nej, jag känner snarare att Alice tillför mer till scenen än vad hon lånar ifrån det som redan finns där.

Jag uppskattar verkligen hur alla låtarna skiljer sig ifrån varandra, även om det finns några återkommande teman. Det finns inget tråkigare än album där alla spåren låter likadant, då spelar det ingen roll hur bra det låter egentligen. Om det är något som alla låtarna har gemensamt, så är det att det är svårt att inte bli berörd av texterna i någon av dem. Fast det kanske är just det, i kombination med dekadensen och romatiken som är den ultimata gemensamma nämnaren hos de stora namnen inom Göteborgs popscen, som annars är ganska svår att definiera. Kanske är det just det som får folk att taktlöst stämpla henne som en kvinnlig Håkan Hellström.

Nej, det här är ingen kvinnlig Håkan Hellström. Det här är Alice B, och om jag har rätt, vilket jag nästan är helt säker på, så kommer vi få se mer av henne ett bra tag framöver.

Bästa spår: Akta lekande barn

Text: Anthon Zümendorf

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1250
  • Sida 1251
  • Sida 1252
  • Sida 1253
  • Sida 1254
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in