Nobels Testamente
Betyg 2
Premiär 2 mars
Regi Peter Flinth
Liza Marklunds deckare Nobels testamente är den sjätte boken i serien om Annika Bengtzon. Den släpps nu som film och har fått en ny skådespelerska i rollen som journalisten Annika Bengtzon. Malin Crépin har nu trätt in i rollen som den nyhetshungriga envisa reportern, som har en del likheter med Liza Marklund.
Malin Crépin fungerar bra, hon gör det hon ska i filmen. Filmens ena behållning är listan av bra svenska skådespelare i rollerna. Vi har Björn Kjellman som den rätt fjantiga tidningschefen Anders Schyman, Leif Andrée som nattchefen Spiken, Björn Granath som vetenskapsmannen Ernst Ericsson och Johan Holmberg som Sören Hammarsten.
Sidohistorierna fungerar bäst, skildringen av familjelivet som strular när det är som mest att göra på jobbet är typisk. Jag tror många också känner igen sig i den förtvivlan och ilska Annika känner när sonen Kalle blir mobbad av ett annat barn. Tölpen till sambo är förstås helt oförstående.
En annan rolig del är skildring av redaktionen på en kvällstidning med den typiska konkurrensen mellan reportrar. Filmen liksom boken sätter fingret på den ytlighet som ofta styr nyhetsvärderingen. Extra rolig är nöjeschefen, som inte är överdriven som det kan tyckas.
Deckarhistorien däremot tänder aldrig till. Annika Bengtzon är utskickad för att rapportera från festligheterna kring Nobelfesten. Annika tvingas av nattchefen att stanna kvar till dansen.
En liten detalj berättelsen som inte är logisk: när Annika rapporterat klart från middagen och vill åka hem får hon order att stanna kvar och rapportera från dansen också. Fotografen som var med har redan dragit hem. Hur troligt är det att en stor kvällstidning är så slarvig i sin planering att reportern inte vet om i förväg att han eller hon ska stanna kvar och skriva om dansen också? Är det verkligen så illa med redaktionernas planering?
En mystisk kvinna i aftonklänning smyger sig obemärkt in på Nobelfesten i Stockholm. Hon råkar stöta till Annika som dansar. Mitt på dansgolvet skjuter den mystiska kvinnan den israeliske Nobelpristagaren i medicin, Aaron Wiesel, och Nobelkommitténs ordförande Caroline von Behring.
Annika Bengtzon får dock inte skriva om dramat, polisen lägger yttrandeförbud på henne eftersom hon är ett vittne.
En islamistisk terrorgrupp tar på sig ansvaret för morden. Hela världens medier rapporterar om religiösa motiv med kopplingar till Mellanöstern, men Annika förstår givetvis snabbt att de är på fel spår. Annika forskar efter svaret på dramat i vetenskapsvärlden och bland forskare istället.
Kriminalhistorien är seg och svårt att känna något engagemang för. Allt för ofta vet jag som tittare vad som ska hända, inte för att jag läst boken utan för att filmen är övertydlig. Det är för mycket som berättas genom samtal mellan Annika Bengtzon och någon annan, istället för att det dramatiseras.
Musiken är bra, klassisk filmmusik, som fungerar i filmens början. En bit in i filmen blir det lite för mycket när musiken signalerar att det är spännande men jag som tittare inte tycker det är särskilt upphetsande.
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Annika Bengtzon, film, filmrecension