• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mediekritiska pjäsen Bruset invigde Radioteaterns vårtema där klassbegreppet ska granskas

3 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Dmitri Plax pjäs ”Bruset” är en fascinerande och ruggigt rolig föreställning som bygger på de ord som flödar fram i mediebruset, ord och fraser som ofta förlorat sin mening för dagens människor.
Träffsäkert avslöjar ”Bruset” hur ord plötsligt kan få en ny betydelse när de setts in i en ny ordning för orden, eller en del av ordet plockas ut och sätts i ett annan sammanhang.

”Bruset” hade premiär i Radioteatern lördag den 3 mars och då var Kulturbloggen inbjuden för att lyssna på dramat i Radiohuset och samtidigt fira ugivningen av Dmitri Plax bok ”Re citat iver”. Pjäsen bygger på delar ur boken.

-Det är en viktig bok för mig som är resultatet av ett arbete jag gjort under de senaste tio år, sade Dmitri Plax inför premiärsändningen.

Dmitri Plax är konstnär och författare och han skriver på tre språk: svenska, engelska och ryska.

– Jag ville hitta ett sätt att nå samma konstnärliga mål utan att behöva översätta. Jag sökte mig till källan där språken kommer ifrån, till ordrötterna, berättade han.

– Som konstnär jobbar jag ofta i den gråa zonen mellan det verbala och det visuella.

I boken finns flera tematiska nivåer. Ett av dessa teman har bearbetats till föreställningen ”Bruset” som skildrar alla tomma ord och fraser.

– Jag är född och uppvuxen i ett land som inte finns längre. Allt var uppbyggt på skitsnack. Inget var vad det påstod sig vara, sade Dmitri Plax och fortsatte:
– Skitsnack är intressant språkligt sett. Och nu befinner vi oss i mediebruset hela tiden. De från början betydelsefulla orden börjar tappa betydelse.

Ja, ”Bruset” är en träffsäker mediekritisk ordföreställning som sätter fingret på politisk korrekthet och verkligen visar hur orden tappar sin betydelse. Regissören och skådespelarna har lekt med alla ord som flödar i mediebruset och visar hur det går att vrida betydelsen genom att ändra en del i ordföljden.

Ett citat ut föreställningen:
Att vara eller inte vara
är också
bara en vara

”Bruset” invigde Radioteaterns vårtema där teatern ska undersöka klassamhället och ställer frågor som: Vad är klass? Hur och när uppstår ett klassamhälle? Är klass något som behövs?

Stina Oscarson, Radioteaterchef, sammanfattar sina tankar om projektet i ett pressmeddelande:

”Jag räknar till 17 människor som en kall januarikväll sitter invirade i filtar längs Kungsgatan i Stockholm. Och jag som uppfostrats i tron att samhällets klyftor minskar står frågande. Jag läser att man uppskattar samhällets kostnad för en gängmedlem till 23 miljoner och hör entusiastiska uttalanden om att den uträkningen kommer att göra oss mer motiverade att lösa problemen. Jag undrar om det stämmer.

I Londons kravaller plundrades butiker. Men detta var inte de hungrigas uppror skrev Zymunst Bauman, utan de misslyckade konsumenternas som på detta sätt försöker ta tillbaka sin värdighet.

I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna står att ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Går det att misstolka? Nej. Men har inte deklarationen snarare blivit ett vackert papper man viftar med för att stärka nationens varumärke än som man använder i praktiken?

Jag träffar en Irakisk skådespelare som levt 3,5 år som papperslös och lyft tunga kartonger i Årstaberg för några kronor i timmen. Han hörs nu i Radioteaterns uppsättning av Kristian Lundbergs Yarden, en av föreställningarna i Radioteaterns satsning Människor utan klass.

I Människor utan klass ingår följande produktioner:
Brott & straff av Fjodor Dostojevskij. Bearbetning och regi: Mattias Andersson
Bruset av Dmitri Plax. Regi: Dmitri Plax
Praktikplats Sverige av Osbourne Blandini. Regi: Peter Schildt
Yarden av Kristian Lundberg. Regi: Jacob Hirdwall
Jag lägger mina räkningar i tvättkorgen av Max Hebert. Regi: Reine Lööf
Saxofonmannen baserad på Gitarrmannen av Jon Fosse. Regi: Max Lundqvist
Grabben i graven bredvid av Katarina Mazetti. Dramatisering och regi: Åsa Melldahl
Reklamen är livsfarlig av Sven Lindqvist. Dramatisering och regi: Kajsa Isakson
En stjärnas fall av Clarice Lispector. Regi: Magnus Berg
De äger inte oss – vi äger dem! eller De misslyckade konsumenternas uppror av Erik Uddenberg. Regi: Suzanne Osten
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf. Regi: Gunilla Bresky

Här kan du lyssna på Radioteaterns föreställningar.

Läs även andra bloggares åsikter om Radioteater, Dmitri Plax, mediekritik, Bruset

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bruset, Dmitri Plax, mediekritik, Radioteater

Recension: Rebecca & Fiona, Uppsala Konsert och Kongress

3 mars, 2012 by Redaktionen

Rebecca & Fiona, Uppsala Konsert och Kongress
Betyg: 3

När det första av två ”förbanden” till Rebecca & Fionas emotsedda show på Uppsala konsert och kongress nedre hall tar plats, två killar med en laptop och övrig DJ-utrustning, tänker jag mig att duon har ett syfte att inte bara bjuda in verksamma tjejer utan även killar för att visa på riktig jämställdhet där alla ska med. När den andra gruppen ställde sig på scen och började dansa till sin egna musik förstärktes denna känsla med tanke på att både tjejer och killar var verksamma där. Men det visade sig snabbt att jag velat läsa in för mycket i dessa val av de så kallade förbanden. Det handlar aldrig om något större politiskt budskap, utan om att bara skapa en så stor pepp på dansgolvet för att ha roligt med dans och melodi.

Nu är det förstås ingenting fel på att ha roligt och låta sig underhållas av en konsert, för klart man ska ha roligt till musiken man älskar, men just i detta sammanhang känns det bara halvdant. För mig blev Rebecca & Fiona kända genom den SVT Play-baserade webbserien med deras duo-namn och då inte bara för sin snyggt virkade singel ”Luminary Ones” (som de vägrar spela live, fick inte heller höra den när jag såg dem på Peace & Love-festivalen förra sommaren) utan även för sitt politiska engagemang. När de senast uppträdde på P3 Guld-galan nu i början av året använde man sig utav stora skärmar för att påminna om att ”ingen människa är illegal” men efter viss kritik mot tilltaget verkar man nu ha tonat ned sin åsiktsspridning. För det här är Sverige, och här riskerar vi att stöta oss med andra människor om vi har åsikter som kan framstå som, ack och ve, politiska och inte bara simpel underhållning. Kanske var man också rädd att återupprepa kritiken efter att ha utannonserat om att man skulle hålla hov på Berns salonger (trots att de redan bytt ägare och att blockaden därför redan var borta, och kritiken därför obefogad) om man återigen tog ton på scen?

Vad som är kvar är dock inte fy skam, faktiskt. Deras musik är som sagt väldigt bra och de lyckas väva ihop sina låtar i varandra och skapa en sömlös upplevelse som får folk att dansa och ha allmänt roligt (vilket det som sagt inte är något fel på). Ljusshowen var bländande och ingav disco-känslan som verkligen behövs i sammanhanget. För även om jag rent allmänt anser att dylika DJs hör hemma på discotek och klubbar och inte på konserthallar och sportarenor är just Uppsala en ganska låst stad om unga vill ta del av spelningar; eftersom de oftast är låsta till klubbar som kräver 18-årsgräns eller att man studerar på universitet och innehar nationskort. Så här lyckas man öppna upp en annars låst värld för både unga och äldre; bakre delen var trots allt låst för 18+personer och där fanns alltså en bar. Yngre fick hålla sig till scenen och dansgolvet.

Det var lite utav en besvikelse att se dansöserna duon hade tagit med sig: två tjejer som ”skakade lite rumpa” och försökte höja stämningen lite. Tyvärr var både Rebecca & Fiona bättre på detta, trots att de hade skor med enorma platåer som mest liknande blytunga klossar. En av de medföljande dansöserna visste knappt vad hon gjorde där, stod mest stilla och försökte be sin kompis om tips och inspiration. Jag tycker att dansare, oavsett kön, ska kunna sin sak och inte framstå som en osäker mellanstadieelev när de åker runt med en så professionell duo som Rebecca & Fiona ändå är. Men detta vägde de ändå upp så gott de kunde, genom att bland annat dansa helt galet själva, hoppa ned från scen för att möta och hålla om sina fans, och ibland prata i mic själva och säga några fina ord som ”Uppsala, hur är det?” eller ”Uppsala, vi älskar er” mer mot slutet. Åter igen inget politiskt laddat när de väl öppnar käften. Bara slätstrukna och välanvända konsertklyschor. Att påminna unga tjejer och pojkar om att det är viktigt att ha roligt verkar viktigare än att påminna dem om att bry sig om viktiga frågor och sina medmänniskor.

Allt som allt var det alltså en ganska medioker show som ändå lyckades bjuda på bra tryck emellanåt. Men när den besökande duon dansar och vevar med armarna mot skyn sträcker de sig måhända efter stjärnorna, men når inte ens upp till taket …

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Rebecca & Fiona, musik, recension, DJ, Uppsala

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: DJ, Musik, Rebecca & Fiona, Recension

Bokrecension: De korrupta av Robert Kviby

2 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: DE KORRUPTA
Författare: Robert Kviby
ISBN: 9789186183430
Förlag: Telegram Bokförlag

Från romanens minimalistiska framsida med de 3 gyllene knogjärnen och det rättframma namnet De Korrupta är det inte svårt att gissa sig till vad den handlar om. Romanens tema är, som sig bör, världens ondska vs. den individuella godheten, viljan till sanning kontra ondskans behov av mörkläggning. Vad händer när en idealistisk journalist, som på köpet är gravid, riktar sin ficklampa i mörkret där de dolda makterna agerar? Hinner hon se något innan hon själv slukas? Den som viftar med ett bräckligt ljus, hur starkt hon än håller i handtaget, riskerar att upptäckas först och försvinna. Som ni märker så har vi att göra med en spänningsroman. Den handlar om den sällan beskådade korruptionen i världens politik och samhällsliv. Om ondskan i människans hjärta och så vidare. Men framförallt är det en välgjuten deckare.

Bokens inledande hjältinna är Annie Lindner. På hennes jobb säger man om henne att hon är hård men att hon också tar allting hårt. Hon är en klassisk hjältefigur med en drivkraft, måhända en livsfarlig sådan: som kvinna, som dotter till en mördad kvinna, vill hon få fram i ljuset vad som ligger bakom flertalet mord på prostituerade. Hon misstänker att en svensk överklassklubb vid namn Herrskapet, med de styrande krafterna i svensk politik, i någon mån är inblandad.

Men det är inte en helt vanlig kriminalroman, berättelsens perspektiv är splittrat till flera olika karaktärer. En ny fokaliserad handlingsfigur dyker upp så ofta att det bildar ett mönster varigenom vi ser historien. Det är så vanligt att vi börjar fråga oss, mot slutet av romanen, när får vi följa nästa person? Vems inre skall vi nu beskåda? Trots att vi får direkt inträde i flertalet tvivelaktiga personers själsliv lämnas vi i ovetskap om vem eller vad den riktiga skurken är. Det är mycket skickligt konstruerat och spänningen stiger desto fler spelare blir inblandade. Totalt ser vi historien utifrån 7 människors perspektiv. När sambanden sakta stiger fram är det som man ser ondskans sol resa sig över historien, samhället och individerna som rör sig ovetande på Stockholms gator tills mardrömmen tar vid även för dem. Författaren leker med tanken om ”kaoset som drabbar andra” och hur det griper in i våra egna liv. Den mullrande ångesten i botten av våra själar kommer fram till ytan i några koncentrerade och oväntade scener. Jag kan säga er att det är j-t starkt. Precis som hos den i vignetten citerade Dostojevskijs alster kan De Korrupta vara svårläst för den känsliga typen.

Och på tal om den känsliga typen. Annias man, och fadern till barnet i hennes mage, heter Max och är hennes motsats. Han är en osäker, grubblande, självömkande jazzgitarrist med ett kaotiskt leverne som intensifierats i och med graviditeten och Annies jobbmani. En artistsjäl. Han drömmer i Cole Porters anda om långa improvisationer och nästa ackord – en frihet bortom omvärlden i ett suspenderat nu. Inte konstigt att han super, han tål inte det fula i världen. Hans existens i berättelsen ger författaren chansen att verkligen beröra. Skildringarna av deras förhållande, från den första blomstringstiden tills stänga-dörrar-i-ilska-och-inte-prata-stadiet är riktigt bra om än lite summerande i Hollywoodstil. Det viktigaste Max tillför i historien är dock en blick från traumats centrum. Man märker i de små detaljernas berörande kraft att författaren kan kometnedslagets, domens, mardrömmens verkan på individen. En sån liten grej som ”när han kom in i hallen lät hans puls som en virvel bakom vänster öra” visar tecken på att författaren är erfaren. Lyckligtvis inte bara som människa, utan också som författare.

Vi får inte glömma att vi har att göra med en debuterande författare. Robert Kviby har haft en framgångsrik karriär och jobbar nu som VD för MTG Radio. Han har pysslat med De Korrupta på kvällarna i smyg. Som alla vi ambitiösa poeter med gömda lyriksamlingar i garderobens innersta skrymslen har han till slut lyckats skriva färdigt boken. Men alla nykomlingens brister finns självfallet där.

Ett exempel är de poetiska ordvalen. De kan ibland kännas på gränsen till pekoral: istället för att stärka engagemang och känsla hos läsaren i berättelsens handling stannar man upp och undrar varför detta konstlade urromantiska språk tilläts passera? Men oftast lyckas han faktiskt. Mer om det längre ner.

Vi har en del enligt mig onödiga avsnitt som alltför mycket förslöar intrigens framfart — långa diskussioner som kan tyckas oändliga, jag gäspade och irriterades av den första genusdiskussionen som förekommer i början av berättelsen (historien i sig är tillräckligt genusmedveten) och flertalet gånger nånstans i mitten av boken när handlingen nästan stannade av på grund av babbel, vi har de djuplodande beskrivningar av företagsverksamhet som jag inte kan se som något annat än ett inlägg av realism i en redan tillräckligt realistisk roman. Vi tror dig redan från början, du behöver inte gång på gång bekräfta din auktoritet och kunskap i de här ämnena. Researcharbete, yes, viktigt, men lite ger mycket är en bra tumregel i själva utformandet.

Och som jag tidigare nämnt har vi ett komplicerat nätverk av karaktärer och sidohandlingar. Det är en konst att lyckas väva samman allt. För er som har läst Snabba Cash kommer här ett nytt inslag: vi får även en direkt inblick i den övre klassens själsliv: den cancersjuke åldringen Johan Droth, regent över ett både inrikes och utrikes maktimperium, och hans stackars märklighet till son Buster Droth. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det har att göra med familjeintriger och hemligheter.

Självklart, eftersom det är en svensk kriminalroman, har vi den obligatoriska juggen. I Snabba Cash heter han Mrado och i De Korruptas variant är det Vitomar Jozak. Han har lämnat Serbien för att han inte krigar för land, kultur eller folkslag utan bara för pengar. Sverige är ett lämpligare land för det, tycker han. I beskrivningen av hans utseende finner vi ett lyriskt inslag som genomgriper romanen, här genom ett kraftfullt Chandlerskt bildspråk ”hans ögon satt tätt som mynningen på en hagelbössa”. Det sammanfattar hans karaktär samtidigt som det ger romanen en högre nivå av litterärt anspråk.

Det var längesen jag läste en deckare överhuvudtaget. Jag är glad för att De Korrupta, trots mitt jäktande liv som student och musikskribent, lyckades få mig att njuta och, så att säga, ”vända blad”. Det var, trots det tunga ämnet, en avkopplande läsning på nattetid – och den bidrog till, för en grubblare som mig, förvånansvärt mycket tänkande.

Robert Kviby berättar själv om sin roman.

Läs även andra bloggares åsikter om Robert Kviby, bokblogg, bokrecension, böcker, deckare, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Bokblogg, Bokrecension, Deckare, Robert Kviby

Skivrecension: Memoryhouse – The Slideshow Effect

2 mars, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Memoryhouse
Titel: The Slideshow Effect
Betyg: 3

Vad som började som ett konstnärligt projekt mellan Denise Nouvion och Evan Abeele har efter ett par lockande EP:s nu mynnat ut i duons första fullängdare The Slideshow Effect där sedvanligt snillrika popmelodier gömmer sig bakom dagdrömska produktioner.

Fotografier verkar vara ett återkommande tema på den Ontario-baserade duons debutskiva. I Punctum lyder texten ”it’s not enough to live your past through photographs”. Vidare ska självaste titeln The Slideshow Effect – åtminstone enligt egen utsago – göra anspråk på en viss fototeknik.

Musikaliskt har Memoryhouse ofta jämförts med Beach House och visst finns det belägg för att dra paralleller de båda grupperna emellan. Bland annat är de lena gitarrljuden ofta lika somrigt smekande samtidigt som de innefattar samma typer av kusliga undertoner som Teen Dream från 2010. Men det är nog framförallt på grund av röstlikheten mellan Nouvion och Victoria Legrand som tankarna ofta förs till Beach House.

Trots att skivan överlag är rätt så tillbakadragen är höjdpunkten när de höjer tempot en aning, som i medryckande The Kids Were Wrong. Med The Slideshow Effect har de konstruerat en stadig grund att stå på men på nästa skiva får de gärna höja tempot lite oftare.

Bästa spår: The Kids Were Wrong

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Memoryhouse, The Slideshow Effect

Skivrecension: Xiu Xiu – Always

2 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Xiu Xiu
Titel: Always
Betyg: 3
Release: 27 februari 2012

Ziu Xiu är dramatisk experimentell rock blandat med melodiös synthpop. Det är udda arrangemang, ibland frustrerande rörigt, på gränsen till oljud men också stundvis imponerande kraftfullt och överraskande bra.
Sången får ta plats, ibland mer ibland mindre men oftast är det mer. Texterna är ju också lite själen i Xiu Xius musik, de är tunga, sorgliga. Ömsom ilsket skränigt, ömsom vackert dramatiskt framförda av låtskrivaren och den sedan tio år trogne bandmedlemmen Jamie Stewart.

Det vilar ett allvar över musiken, något tungsint men det är inte ett mörker utan mer en form av uppriktighet eller ärlighet. Och det är en galen blandning rytmer, ljud och oljud. Från det dansvänliga och småmelodiöst poppiga första spåret ”Hi” till det de allvarsamma stråkarna och den dramatiska sången i ”Drum machine”. Det bästa spåret är dock helt klart ”Smear The Queen”.

Kolla in videon till ”Hi” här:

Och så favoriten ”Smear The Queen” (dock utan någon tuff video):

Text: Linda Thelander

Läs även andra bloggares åsikter om Always, Xiu Xiu, skivrecension, popmusik, musik

Text: Linda Thelander

Relaterat: Betyg 8 av 10 hos Dagens skiva

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Always, Musik, Popmusik, skivrecension, Xiu Xiu

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1246
  • Sida 1247
  • Sida 1248
  • Sida 1249
  • Sida 1250
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in