Artist: Xiu Xiu
Titel: Angel Guts: Red Classroom
Betyg: 5
Det amerikanska bandet Xiu Xiu har alltid varit extremt ojämna. Vissa av deras skivor är fantastiska, andra bara tråkiga. Bandet har aldrig stått stilla: man har experimenterat med olika musikstilar, olika instrument, olika sätt att spela in skivor. På förra årets Nina inspirerades man av klassisk jazz och improviserade fram musiken. Resultatet blev sådär. På nya Angel Guts: Red Classroom har man lämnat jazzen bakom sig. Istället inspireras man av mörk experimentell musik från sjuttio- och åttiotalet, band som Suicide och Einstürzende Neubauten, musikstilar som postpunk och industri. Det här är stilar som ligger närmare det Xiu Xiu brukar göra, och det fungerar betydligt bättre.
Angel Guts inleds med ett instrumentalt spår som är uppbyggt kring ett brusande oljud och en distad synth. Stämningen som öppningsspåret skapar, mörk och filmisk, finns kvar genom hela skivan. Ibland bara i bakgrunden, ibland tydligt betonat. När Angel Guts är som mörkast är skivan svårlyssnad, intensivt obehaglig och ångestladdad. Men här finns också låtar som betonar Xiu Xius popsida, där musiken är både medryckande och vacker.
På Angel Guts hörs spåren från den musik man influerats av tydligt. Man hör spår av tidig postpunk, tidig industrimusik, små ekon av allt från Joy Division till Cabaret Voltaire. Ljudbilden låter smutsigt tidigt åttiotal och musiken byggs upp av maskinrytmer, synthar, sprakande oljud och ångestladdad sång. Musikaliskt är det skickligt gjort, snyggt. Jag gillar syntharnas sätt att skapa mörka melodier och ljudmattor, trummornas suggestiva stil, oljudens sätt att förstärka stämningen. Särskilt faller jag för sångaren Jamie Stewarts röst, som rör sig mellan mjuk sång, viskande prat och rena skrik. Stewart har ett sätt att fylla allt han gör med en viss känsla. Ibland, som när hans ömtåliga sång blandas med mörka ljudmattor, gör det musiken riktigt vacker.
Även om Angel Guts inte är särskilt spretig för att vara Xiu Xiu så är det ändå en spretig skiva. Ibland, som på singelspåret Stupid in the Dark, är musiken både medryckande och dansant. Ibland, som i låten New Life Immigration, är musiken stämningsfull och sorglig. Andra gånger rör sig skivan mot någon sorts kompakt mörker, musik som är så fylld av ångest och skärande oljud att den blir obehaglig och ansträngande att lyssna på. Själv föredrar jag Angel Guts när skivan är mer lättlyssnad, när musiken blir en sorts uppdaterad postpunk, en sorts förvriden popmusik. Trots sin ojämnhet är Angel Guts bland det bästa som Xiu Xiu gjort, och när skivan är som bäst är den fantastiskt bra.
Bästa spår: Stupid in the Dark
Text: Felix Lindén
