• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Miike Snow – Happy to you

16 mars, 2012 by Redaktionen

Artist: Miike Snow
Albumtitel: Happy to you
Betyg: 3

Jag är inte frälst av genren indieelektronisk pop. Det finns något inbyggt kortlivat i det. Ett tag i slutet av förra decenniet poppade det upp många sådana indieelektroniska dagsländor. Det verkade Brooklyn-fräscht ett tag, men växte snart som en gröt i munnen.
Miike Snow däremot, de verkar hålla lite längre. Deras senaste album Happy to you visar att konceptet, med två svenska producenter och en amerikansk indiesångare, är mer än ett koncept. Som prisbelönta hitmakare åt bland annat Britney Spears blev jag både skeptisk och intresserad, för det är något speciellt med Miike Snow. Deras musik är renodlad dansant elektronisk indiepop. Men där finns stråk av annat, det hörs att de har fler ambitioner. De vill vara ett band som gör låtar och album, samtidigt som de är dj:s och producenter. Och de lyckas väl med att förena dessa två, likt Hot Chip, eller Sebastian Tellier, eller Rebecca och Fiona. Det är nog därför de skiljer sig från övriga artister i genren. Det finns något trovärdigt och enkelt över deras låtar, något lätt och vilsamt. Deras tidigare hittar Animal och Silvia hade ett lågmäld dansant uttryck och en känsla av ljud från analoga instrument.

De två första släppen från nya albumet, Happy to you, har ändrat kurs en aning. De två första släppen, Devil’s work och Paddling out, har båda samma sound som förra skivan men ett högre driv. Mer analoga ljud som piano och trummor. Resten av skivan är lugnare, kanske inte långsammare men mer lågmäld än de två första släppen. Som förra skivan ungefär.

Happy to you är inte omskakande på något sätt, utan det är en skiva att trivas med, vad man nu anser om det betyget. Det är när de lutar åt den större ljudbilden, och sången får vara i centrum, som det blir riktigt bra. De får gärna utvecklas i den riktningen. Då kan det hända intressanta saker med Miike Snow.
Bästa spår: Devil´s work, men bästa video: Paddling out.

Text: Tommy Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om Miike Snow, musik, skivrecension, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Miike Snow, Musik, Recension, skivrecension

Cullbergbaletten och The Strindberg Project – en annorlunda synvinkel på August

15 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Cullbergbaletten – The Strindberg Project

Två delar:
August did not have what is commonly considered good taste as far as furniture is concerned
Idé, regi, kostym, scenografi: Tilman O’Donnell
Scenografi, ljusdesign, repetitionsledare: Thomas Zamolo
Ljuddesign: Mårten Ihre
Mask: Anna Olofson
Verket är skapat av Tilman O’Donnell och dansarna Agnieszka Dlugoszewska, Mirko Guido, Hanako Hoshimi-Caines, Gesine Moog, Luis Alberto Rodriguez, Adam Schütt, Daniel Sjökvist och Patricia Vázquez

Translations
Idé, regi, dramaturgi och scenbild: Melanie Mederlind
Koreografi i samarbete med dansarna
Kostym: Ulrika van Gelder
Ljuddesign: Mårten Ihre
Dramaturg: Marc Matthiesen
Dansare: Alexandra Campbell, Johanna Lindh, Åsa Lundvik Gustafson/Fem Rosa Has, Andrea Martini, Shumpei Nemoto, Victoria Roberts, Csongor Szabó och Kristóf Várnagy

Urpremiär 15 mars 2012
Dansens Hus, Stockholm

Koreografen Tilman O’Donnell och dansare ur Cullbergbaletten tolkar Strindberg på ett i allra högsta grad eget sätt. Föreställningen är uppdelat i två akter. Den första är en färgsprakande lustig skildring av det galna i Strindberg. Dansarna klädda i gympakläder i starka färger kryper på alla fyra som hundar och skäller – en bild för manligt revirpinkande kanske? Alla dansarna har skägg klistrat i ansiktet och de rör sig på olika delar av scenen, ofta i förvridna rörelser.

Koreografen Tilman O’Donnell berättar om när han läste Strindbergs brev till sin tredje fru, Harriet Bosse:
Medan jag läste växte känslan av att Strindberg i breven vände sig till någon annan än Harriet. Som om alla hans snabbt skiftande känslor och reflektioner, han påståenden och teorier, hela tiden riktades mot en slags osammanhängande och förvrängd bild som rörde sig runt och tillbaka till – och i slutänden endast angick – honom själv.

Det sammanfattar bra vad första akten sände ut för bild på Strindberg och på vilket sätt Tilman O’Donnell ser på Strindberg. Att jag inte håller med om den bilden, är en annan sak. Dansarna förmedlade skickligt och tydligt de bilder som var tanken. Tror jag.

Allra mest till sin rätt kom dansarna i den andra akten, efter paus, den delen med namnet Translations. Den utgår från att de sista åren av sitt liv övergav Strindberg i stort sett skönlitteraturen och ägnade sig åt att försöka bemästra det kinesiska språket.
– Nu kommer kineserna, det vore kanske på tiden att lära sig deras språk! utropar han i en av sina texter.

Strindberg hade en teori om att det funnits ett ursprungligt språk för människor, som Bibeln om tiden för Babels torn. Kinesiskan kan ha varit detta ursprungsspråk, enligt Strindberg.

Den andra akten skildrar språk och översättning och svårigheter med att kunna säga samma sak med ett annat språk.

Åtta dansare, klädda i svart, får verkligen visa upp sin skicklighet och sin bredd. Det är stilistiska rörelser, ibland på gränsen till mim – och det är också avsnitt med mer traditionell dans och det är sångnummer också.

Andra akten är den ur danshänseende mest imponerande, men så mycket om Strindberg berättar den förstås inte, det är mycket mer betoning på Cullbergbaletten. Men vad gör det? Det var imponerade skickligt och snygg koreografi och det gav en del tankar kring språk och svårigheterna att föra över en dikt från ett språk till ett annat.

Foto: Urban Jörén

Läs även andra bloggares åsikter om The Strindberg Project, Tilman O’Donnell, Cullbergbaletten, Dansens Hus, dans, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Cullbergbaletten, Dans, Dansens Hus, Recension, The Strindberg Project, Tilman O’Donnell

Estrid Ericson – kvinnan bakom Svenskt Tenn

15 mars, 2012 by Redaktionen

Estrid Ericson – Svenska arkitekter och formgivare
Författare: Christian Björk
Förlag: Orosdi-Back AB
ISBN10: 9186593145
ISBN13: 9789186593148

Christian Björk har inom serien Svenska arkitekter och formgivare skrivit en bok om firman Svenskt Tenns grundare, Estrid Ericson. Hon startade den väletablerade butiken redan 1924 och verkade under de första åren som både formgivare och konstnärlig ledare. Firman är idag ett välkänt varumärke och med sina lokaler på Strandvägen står den i mångas tycke för exklusivitet. Christian Björk skriver i bokens inledning att ”hennes oklanderliga stilkänsla hade anknytning till tradition och modernitet och har stått som symbol för borgerlighetens smak och känsla sedan 1924”.

Boken redogör för funktionalismens intåg på 1930-talet och skildrar vilken ställning Svenskt Tenn, med Estrid Ericson i spetsen, tog i debatterna som rasade. Christian Björk delar in firmans historia i två avgörande epoker. Första epoken anses vara de första åren, från 1924 fram till början av 30-talet. Under denna period formgav Estrid Ericson varor själv eller anlitade konstnärliga medarbetare. Hon var en av de första att ta till sig funktionalismens ideal som efterlyste samarbete mellan industrimän och konstnärer för att få fram vackrare och mer ändamålsenliga vardagsvaror som alla människor skulle ha råd att köpa. Tongivande i denna rörelse var idag välkända namn som Ellen Key, Carl Malmsten, Gregor Paulsson och Uno Åhren. Christian Björk beskriver hur butiken byggde upp en konstnärlig status genom att regelbundet anordna välbesökta designutställningar. Många av tidens framstående formgivare ville tack vare detta knytas till butiken.

Trots det funktionalistiska formspråket fick butiken sin lyxstämpel ganska omedelbart. Estrid Ericson tog aldrig sida i den ideologiska designdebatten som pågick utan tog i första hand till sig den estetiska riktningen. Firman klarade sig trots detta förvånansvärt bra undan negativ kritik. Christian Björk skriver att det kan ha varit tack vare att Uno Åhren ingick i Svenskt Tenns formgivarstall. Han var en av funktionalismens mest tongivande debattörer och få inom rörelsen ville därför ställa sig kritisk mot någonting som han deltog i.

Den andra epoken är från början av 1930-talet och framåt. Nu börjar samarbetet med Josef Frank, den formgivare som Svenskt Tenn nästan uteslutande sammankopplas med idag. Josef Franks formspråk var friare och mer konstnärligt präglat, med värden som bekvämlighet, hemtrevnad och färgrikedom i centrum.
I slutet av boken kopplar Christian Björk ihop funktionalismens ideologi och Svenskt Tenn med bland annat socionomen Bourdieus tankar. Denne argumenterar för att det estetiska sinnet och människors förhållande till konst och estetik är det som i första hand bidrar till att skilja samhällsklasserna åt.

Funktionalismen blev snarare ett inredningsideal för att markera medvetenhet och medelklasstillhörighet.
Denna skrift av Christian Björk väcker insikt om att design i hög grad handlar om ideologi och makt. Firman Svenskt Tenn står än idag som nästan oantastlig representant för den goda smaken. I botten vilar dock en ideologi som ville nå ut med det vackra till de stora massorna. Det vore synd om detta glöms bort.

Text: Sigrid Abenius

Läs även andra bloggares åsikter om Estrid Ericson, tenn, recension, bokrecension, bokblogg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Estrid Ericson, Recension, tenn

Anna Ternheim på Uppsala Konsert och Kongress: recension, bilder och video

15 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Anna Ternheim
Uppsala Konsert och Kongress
Betyg: 5

Inför denna spelning i konserthusets stora sal var jag rädd för att den intima känslan Anna lyckades bygga upp på Reginateatern sist jag såg henne här i Uppsala skulle gå förlorad, men det visar sig snabbt att den rädslan var högst obefogad. Tack vare en väldigt mysig interiör som för tankarna till ett vardagsrum med piano och en gammal sliten lampa, fåtölj och vin med tillhörande glas, lyckas hon skapa en väldigt gemytlig atmosfär. Den uppstoppade vargen som stirrade aggressivt mot publiken gjorde nog sitt också…

Vanligtvis brukar jag ha svårt för band och artister som monterar ned sina låtar för att framföra dem akustiskt eller utan band, men den här gången visar verkligen Anna att hennes röst och låtmaterial kan stå för sig själv. Hennes röst är också starkare än någonsin tidigare. Samtliga låtar framstår dessutom som material från hennes senaste album, The Night Visitor, som jag personligen håller som hennes främsta hittills. Det är absolut ingen dålig bedrift. Tvärtom är det ett kvitto på den utveckling hon gjort både som person och artist. Och även om man kan sakna låtar som ”Halfway to Fivepoints” eller ”What Have I Done” framstår det ändå som småskavanker i låtlistan när hon framför ”Wedding Song” under en löst hängande lampa, eller beger sig av mot pianot för att framföra låten hon önskar hon själv hade skrivit: Broder Daniel-covern ”Shoreline”, som snabbt drar höglåtande applåder.

Även om hon inleder konserten helt allena får hon bara efter några låtar support av producenten och låtskrivaren Dave Ferguson som tidigare jobbat med storheter inom countrymusiken och nu hjälpt Anna med hennes senaste album och efterföljande turné. Till en början stegar han in på scenen som en anonym statistskådespelare, eller kanske äkta make, och gömmer sig i bakgrunden i en skön fåtölj med ett bord bredvid sig där han häller upp ett par glas vin åt sig själv och Anna. Detta simpla grepp framstår faktiskt som helt genialt i sin kontext och förstärker känslan av att man inte åkt till en konsertlokal för att lyssna på musik, utan istället blivit inbjudna hem till Dave och Anna som vill spela lite för sina nära och kära.

Egentligen behöver Anna ingen som helst hjälp med sina låtar, hon klarar av att leverera fullkomligt briljant ändå, men faktum är att låtar som ”Walking Aimlessly” och ”The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss)” vinner extra styrka med sångunderstöd och diverse instrumentpålägg från Dave som inte bara förgyller hela konserten utan faktiskt får den att lyfta högt ovanför stjärnorna. Där uppe är det natt, men faktum är att Dave och Anna inte är de enda gästerna. De har nämligen hela publiken med sig. Och när hela avslutningen kulminerar i stående ovationer bevisar det bara att vi övriga nattgäster inte velat vara just någon annanstans, och att de (enligt diverse Nashwille-musiker som också hjälpt till med skivan) lyckligt sorgliga låtarna verkligen tar lyssnaren i handen och leder oss genom mörkret mot ljuset i snirkliga vägar …

Text, foto och video: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Ternheim, Uppsala, recension, musik, konsert

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Anna Ternheim, konsert, Musik, Recension, Uppsala

”Pre-study for Hamlet” och ”What they are instead of” – lek med papper och bråte och ingen dans

15 mars, 2012 by Redaktionen

”Pre-study for Hamlet”
Koreografi: Jens Östberg
Medverkande: Ludde Hagberg & Jens Östberg
Musik: Daniel Söderberg

”What they are instead of”
Koreografi och medverkande: Angela Schubot & Jared Gradinger
På MDT i Stockholm

Tänk så snabbt vinden vänder. Från grymt taggad till oförklarligt ledsen inom ramen av ett par timmar.
Vet inte riktigt vad det var jag var bevittnade i första delen av MDTs Double Bill. Var det två apors långsamt plågsamma parningslek? En abstrakt förkroppsligad andningsövning?

Tyskan Angela Schubot och amerikanen Jared Gradinger möttes för tio år sedan och detta är deras tredje samarbete i egen regi. I ”what they are instead of” fortsätter duon utforskandet av det dynamiska, kroppsliga uttrycket. Kan vi med intimitet forma en gemenskap som sträcker sig utanför hudens gränser? Pretentiöst. Ja, givetvis.

Det är ömsom våldsamt manipulerande av kroppar och andning, ömsom varsam guidning, i princip aldrig utan att tappa greppet om varandra. Endast med andning som ackompanjemang. Duons kroppar står enkom för uttrycket, då deras ansikten och mimik är i princip avstängda, vilket får mig att längta efter ett livstecken utöver deras sammansvetsade kroppar. Tyvärr bidrar det till att stycket blir humorlöst, trots att kroppens kompositioner ibland bjuder på fantasirika föreställningar. Styrkan i duetten är det primitiva och enkla, men det repetativa och saknaden av process eller utveckling i verket gör att jag blir uttråkad och reprisen dom gör, är totalt överflödig.

Döm då av min förvåning när det visar sig att denna första del är den med ljusår bättre parten av kvällen på MDT. Från den vita, rena studioscenen förflyttas vi till ett scenrum, som av Bortalaget med Jens Östberg i spetsen, har belamrats med bråte, skräp och pappersblad med samma innehåll som de programblad vi tilldelats i foajén. ”Pre-study for Hamlet” delar två kvällar med Schubot & Gradinger, men spelas även i en lång version på fem (!!) timmar den 16 mars. Gud hjälp oss!

Det här är Dum & dummare möter Gökboet. Som ett illa regisserat barnprogram. Men mer känns det som om Hamlet-fasaden bara är en ursäkt för att vuxna män ska kunna ställa sig på scenen med inga egentliga idéer över huvudtaget för att leka med papper och bråte. Ja, jag är hård, men det här är provocerande uselt. Förmildrande omständigheter? Knappt några alls.

Det skulle kunna vara iden som presenteras i programbladet, som faktiskt har en poäng. Frågan Bortalaget ställer sig hur dödar vi den uttjatade pjäsen Hamlet? Kan det vara så att om man gör den ultimata uppsättningen, tar den därmed bort all lust att vilja återuppföra den igen? En fråga som i sig kan projiceras på näst intill vilken pjäs som helst.

Och deras dissekering av Hamlet börjar finurligt med skapandet av den klassiska teaterkostymen med hjälp av programblad, för att sedan marschera och skövla sig fram genom uppbyggda pappersslott av Hamlet. Men sen tar det slut. Det dör. På alla tänkbara sätt. Och jag längtar efter en ny uppsättning av Hamlet. Men det kanske var en dubbeltydig mening i Bortalagets frågeställning? Att vi faktiskt VILL se en ny uppsättning igen.

Och kalla mig mer än gärna danskonservativ, men jag saknar dans. För kvällens andra del har i min värld absolut ingenting med dans att göra. Överhuvudtaget.
Det är med sorg i hjärtat jag lämnar MDT, men jag vägrar bli bitter, utan blickar hellre framåt mot nya dansäventyr. Med dans i.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om MDT, dans, recension, Jens Östberg

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, Jens Östberg, MDT, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1238
  • Sida 1239
  • Sida 1240
  • Sida 1241
  • Sida 1242
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in