Cullbergbaletten – The Strindberg Project
Två delar:
August did not have what is commonly considered good taste as far as furniture is concerned
Idé, regi, kostym, scenografi: Tilman O’Donnell
Scenografi, ljusdesign, repetitionsledare: Thomas Zamolo
Ljuddesign: Mårten Ihre
Mask: Anna Olofson
Verket är skapat av Tilman O’Donnell och dansarna Agnieszka Dlugoszewska, Mirko Guido, Hanako Hoshimi-Caines, Gesine Moog, Luis Alberto Rodriguez, Adam Schütt, Daniel Sjökvist och Patricia Vázquez
Translations
Idé, regi, dramaturgi och scenbild: Melanie Mederlind
Koreografi i samarbete med dansarna
Kostym: Ulrika van Gelder
Ljuddesign: Mårten Ihre
Dramaturg: Marc Matthiesen
Dansare: Alexandra Campbell, Johanna Lindh, Åsa Lundvik Gustafson/Fem Rosa Has, Andrea Martini, Shumpei Nemoto, Victoria Roberts, Csongor Szabó och Kristóf Várnagy
Urpremiär 15 mars 2012
Dansens Hus, Stockholm
Koreografen Tilman O’Donnell och dansare ur Cullbergbaletten tolkar Strindberg på ett i allra högsta grad eget sätt. Föreställningen är uppdelat i två akter. Den första är en färgsprakande lustig skildring av det galna i Strindberg. Dansarna klädda i gympakläder i starka färger kryper på alla fyra som hundar och skäller – en bild för manligt revirpinkande kanske? Alla dansarna har skägg klistrat i ansiktet och de rör sig på olika delar av scenen, ofta i förvridna rörelser.
Koreografen Tilman O’Donnell berättar om när han läste Strindbergs brev till sin tredje fru, Harriet Bosse:
Medan jag läste växte känslan av att Strindberg i breven vände sig till någon annan än Harriet. Som om alla hans snabbt skiftande känslor och reflektioner, han påståenden och teorier, hela tiden riktades mot en slags osammanhängande och förvrängd bild som rörde sig runt och tillbaka till – och i slutänden endast angick – honom själv.
Det sammanfattar bra vad första akten sände ut för bild på Strindberg och på vilket sätt Tilman O’Donnell ser på Strindberg. Att jag inte håller med om den bilden, är en annan sak. Dansarna förmedlade skickligt och tydligt de bilder som var tanken. Tror jag.
Allra mest till sin rätt kom dansarna i den andra akten, efter paus, den delen med namnet Translations. Den utgår från att de sista åren av sitt liv övergav Strindberg i stort sett skönlitteraturen och ägnade sig åt att försöka bemästra det kinesiska språket.
– Nu kommer kineserna, det vore kanske på tiden att lära sig deras språk! utropar han i en av sina texter.
Strindberg hade en teori om att det funnits ett ursprungligt språk för människor, som Bibeln om tiden för Babels torn. Kinesiskan kan ha varit detta ursprungsspråk, enligt Strindberg.
Den andra akten skildrar språk och översättning och svårigheter med att kunna säga samma sak med ett annat språk.
Åtta dansare, klädda i svart, får verkligen visa upp sin skicklighet och sin bredd. Det är stilistiska rörelser, ibland på gränsen till mim – och det är också avsnitt med mer traditionell dans och det är sångnummer också.
Andra akten är den ur danshänseende mest imponerande, men så mycket om Strindberg berättar den förstås inte, det är mycket mer betoning på Cullbergbaletten. Men vad gör det? Det var imponerade skickligt och snygg koreografi och det gav en del tankar kring språk och svårigheterna att föra över en dikt från ett språk till ett annat.
Foto: Urban Jörén
Läs även andra bloggares åsikter om The Strindberg Project, Tilman O’Donnell, Cullbergbaletten, Dansens Hus, dans, recension
[…] Cullbergbaletten och The Strindberg Project – en annorlunda vinkel på August Tags: CullbergbalettendansStrindberg […]