• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

5 juni, 2025 by Rosemari Södergren


Foto Sam Taylor

Saknad, aldrig glömd 6
Betyg 5
Premiär första avsnittet 24 maj 2025 på SVT
Skapad av Chris Lang
I rollerna Sinéad Keenan, Sanjeev Bhaskar, Myanna Buring, Elham Ehsas, Maximilian Fairley, Victoria Hamilton m.fl.

Saknad, aldrig glömd – En av många efterlängtad brittisk kriminalserie har till många glädje kommit med en ny, sjätte säsong. Åter igen får Londonpoliserna Sunny och Jess ta itu med att hitta mördaren till ett mord begånget flera år tidigare. Mänskliga kvarlevor hittas i Whitney Marsh, ett träskliknande område. Seriens skapare har lyckats med något mycket sällsynt: efter fyra säsonger togs huvudpersonen DCI Cassie Stuart, spelad av super-charmiga och briljante Nicola Walker, bort ur serien. Ersättaren som trädde in i säsong 5 blev Sinéad Keenan, som spelar DCI Jessica ”Jessie” James och det kompletterades med att Cassie Stuarts sidekick DI Sunil ’Sunny’ Khan (spelad av duktiga Sanjeev Bhaskar) fick mer utrymme. Att Sunny fått ta för sig mer i bild och handling har seriens mått bra av.

Den första säsongen med Jessica James var inte lika bra som de tidigare fyra med Nicola Walker men nu till denna sjätte säsong har seriens skapare och dess regissörer lyckats få till en imponerande säsong som når upp till samma höga kvalitet som de fyra första säsongerna. Karaktärerna har fördjupats och deras relationer väcker engagemang. Ett skäl är absolut att Sunny Khan fått mer plats och större tyngd i handlingen.

Denna nya säsong har sex avsnitt vilket blir alldeles perfekt. De mänskliga kvarlevorna som hittats visar sig vara från en man, Gerry, som var högerextremist och våldsam. Det fanns många som är misstänkta som mördare och kan haft sina skäl att vilja döda Gerry.

Denna serie är en av de i särklass bästa kriminalserierna och som många brittiska tv-serier bygger den höga kvaliteten på en rollista med en lång rad duktiga brittiska skådespelare. Dess stora styrka ligger i att det egentligen inte är mycket brottet och dess lösning som är det viktiga. Serien skildrar människor som möter utmaningar och svårigheter och agerar högst mänskligt. Det är ingen som är genuint ond, ingen är bara god. Allt skildras med djup och människornas handlingar är trovärdiga. Detta är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu på streaming eller om man så föredrag att titta efter tv-tablån.

Seriens titel på engelska – Unforgotten – klingar för övrigt mycket bättre än den svenska titel. Svensk Krim har mycket att lära av de bästa brittiska som Saknad, aldrig glömd.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Kriminalserie, Recension av tv-serie, Sanjeev Bhaskar, SVT Plau, SVT Play, TV-serie, Unforgotten

Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

4 juni, 2025 by Mats Hallberg

Göran Strandberg trio

HELLO

3

Inspelad och mixad 17-19/7 2024 på Bildhuggarvägen i Stockholm av Peter Danemo

Producent: Göran Strandberg

Resonansium Records

Releasedatum: 9/4 2025

Göran Strandbergs nya trio bildades 2019. Den består av honom själv vid flygeln, Peter Danemo bakom trummorna som ansvarat för inspelning och släppt plattan på eget bolag samt på kontrabasen Svante Söderqvist. Jag recenserade trions debut där musiken i likhet med denna gång nästan uteslutande skrivits av deras ledare. För kännedom ska sägas att föregångaren efter viss tvekan inkasserade en 4:a. Den cirka en halv generation äldre pianisten hade för övrigt en annan trio på 90-talet. Man överdriver inte om man utser nuvarande medlemmar till svensk jazzadel. I kortfattad presstext hävdas att deras sökande och utforskande av formatets möjligheter fortsätter. Apropå att förflytta sig med toner leks det med ord. Geografiska för somliga oumbärliga hjälpmedlet GPS, råkar ha samma initialer som pianotrions medlemmar.

Strandberg har gett ut fjorton album, fanns med i Red Mitchells Communication, ingått i Stockholm Jazz Orchestra sedan 1990 jämte gästat andra orkestrar/ storband, haft en Nonet och en duo med Sebastian Voegler, var 2018 composer in residence hos Norrbotten Big Band och spelat med åtskilliga internationella storheter. Träffade honom härom året under Stockholm Jazzfestival i samband med konsert med Tessan Milveden. Även Peter Danemo har varit composer-in-residence hos NBB och jag har ett antal gånger hört hans egna projekt live och på skiva och dessutom när han innehaft position som sideman hos andra. Också den tredje komponenten, kontrabasisten och cellisten Svante Söderqvist, är i högsta grad etablerad sedan ett par decennier tillbaka. Och dennes trio som huvudsakligen framför sin ledares musik, har jag haft förmånen att recensera live och på skiva x 2, vilket framgår av Söderqvists hemsida.

Läst att debuten berömdes av kritiker och att LIRA hyllat färska albumet. Jag är själv inte lika begeistrad. Uppföljaren kan beskrivas som en vidareutveckling av samma estetik. Skenbart(?) fria, delvis fladdrigt lättsamma infall kombineras med genomarbetat sväng. Det låter boppigt och lyriskt om vartannat. Musiken väcker halvvägs ens intresse. Interaktionen är luftigt superb, pianospelet fängslande och utbroderade teman förmår stundtals fånga mig. Hos dessa tre rutinerade herrar, vilka jag inte hört tillsammans live, vandrar som väntat fokus. Fast anser sammantaget att trions ledare fått en för dominant roll. Vidare är stötestenen att alldeles för få bärkraftiga kompositioner förekommer. Skulle kunna kunna nämna minst ett dussin inhemska pianotrios av samma dignitet, vilka kännetecknas av sina låtar på trollbindande nivå. Den substansen finns sällan här, tyvärr. Emellanåt blir det skissartat och därmed frapperande fragmentariskt. Kan det rent av vara en medveten strategi som urskiljer dem från andra jazziga pianotrios att förhållandevis intrikata och fritt svävande passager varieras med mer handfasta tongångar?

Titellåten placerad först söker sig fram med stimulerande behag i ett öppet sinnelag. Gillar lyhört samspel, dynamiken som uppstår här och var och roas av sekvenser med stegrad intensitet. Vad gäller sist nämnda ingrediens åsyftas exempelvis Danemos tillförsel på Efter hand jämte Söderqvists spel med stråke i Frisim 1. Frosten visar sig vara en härlig melodi som gärna hade fått veckla ut sig längre än två och en halv minut. En lätt bluesig Coda tillhör de definitiva höjdpunkterna. Man tar farväl av sina lyssnare via ett maffigt grepp. Punkt sätts nämligen i Segel genom att låta slutackordet klinga ut. Trots att speltiden är knappt 42 minuter innehåller albumet sexton stycken/ melodier, vilket ter sig anmärkningsvärt. Hade föredragit fler längre och samtidigt sammanhållna kompositioner.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

3 juni, 2025 by Rosemari Södergren


https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2025/06/eftersagolandet.jpg

Efter sagolandet
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Kirsi Nevanti

En briljant gripande skildring av Sverige som kanske till och med är smartare än filmskaparna inser. Vi får möta olika människor och öden i Sverige under under åren 2019-2022, tre år som varit omvälvande i Sverige. Mycket sägs under ytan, genom att vi själva minns, känner och tänker.

I dokumentärens början möter vi en dam från Sölvesborg som gnäller över att kommunens politiker inte köper in modern konst utan enbart satsar på etablerad äldre konst. Det skrämmer mig att någon kan ödsla energi och gnäll på något sådant när barn och ungdomar dör i gängvåld i Sverige. Kan vi få perspektiv och proportioner, tack. Men inledningen får ett tydligt svar, ett starkt genmäle, i avslutningen. För övrigt undrar jag vad det gör om en av Sveriges 290 kommuner inte köper inte konst av nutida konstnärer utan bara äldre, etablerad konst? Vad gör det i det stora hela? Är det inte positivt att se äldre konst också?

Vi möter människor mitt i pandemin, skolstrejkerna mot klimatförändringarna, Putins anfall mot Ukraina, svensk panikrusning till Nato. Det är en film som väcker upp en kavalkad av minnen. Filmen är långt ifrån objektiv, men med det starka slutet blir det en stark helhet. Denna minnenas resa genom tre år i Sverige bjuder på fantastiskt foto med isigt vatten, fiskelägen och både stad och landsbygd fast med en rejäl övervikt av lantliga och havsnära miljöer.

Kvinnan från Sölvesborg som är upprörd över hur konstinköpen går till får också stå oemotsagd i sin kritik av en del av restriktionerna kring covid, där hon kritiserar att kommunen inte vill ta emot invånare från Sölvesborg som smittats av covid på ett sjukhus på en annan orts sjukhus, vilket kan vara ett beslut för att skydda sköra äldre i Sölvesborg. Det är ett av många uttalanden av olika personer i filmen som får stå helt oemotsagda och utan någon fördjupande förklaring.

I en scen tas en nyhetsbevakning upp från ett storbråk i Linköping mellan högerextremister som bränner en koran och motdemonstranter. Det är lite bisarrt att koran-brännaren och dennes anhang kallas extremister medan motdemonstranterna som slåss och attackerar inte alls kallas extremister, fast de försvarar en ideologi där kvinnor inte har samma rättigheter som män, där kvinnor inte ens får gå in i moskéer genom samma dörr som män. Är inte båda sidor extremister? Båda sidor drivs av hat. Ja denna dokumentär sätter fingret på mycket som hänt och händer.

Under dessa år, 2019-2022, började Migrationsverket att strama åt och skära ned på uppehållstillstånd. En kvinna som är engagerad för att stödja asylsökande kritiserar Migrationsverkets hårdare, nya restriktivare linje. Det gör att dessa människor som nekas asyl söker vidare i land efter land i Europa. Det är konstigt eftersom det finns en överenskommelse mellan EU-länderna att alla som söker asyl ska göra det i det första landet de kommer till och inte ska kunna söka i land efter land. Det är flera sådana saker som inte tas upp ur olika aspekter. Jag kan sakna det. Men samtidigt gör det att alla som ser filmen tillsammans med någon eller några kan prata om de olika frågorna efteråt – och det är viktiga frågor som tas upp, mycket viktiga.

En berörande scen är mötet med en asylsökande mamman med dotter från Afghanistan som verkar fått nej till att stanna i Sverige. Det är jättekonstigt. Om det är några som förtrycks, som är helt ofria, är det kvinnor i Afghanistan. När en kvinnan lyckas fly därifrån förstår jag inte hur Migrationsverket kan säga nej. Denna dokumentär sätter igång många känslor och tankar. Jag tror ingen kan se denna film utan att ha mycket att diskutera efteråt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Migrationsverket, Pandemin, Putin

Filmrecension: Young Hearts – imponerande

3 juni, 2025 by Ulf Olsson

Young Hearts
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Anthony Schatteman
Rollerna Lou Goossens som Elias, Marius de Saeger som Alexander, Saar Rogiers som Valerie, Emilie De Roo som Elias mamma, Geert Van Rampelberg som Elias pappa och Dirk van Dijck som Elias morfar.

Elias som är 14 år bor på den belgiska landbyggden tillsammans med sin familj. En dag flyttar Alexander som är lika gammal in i huset mittemot. Det visar sig att de går i samma klass. De börjar umgås och deras vänskap blir starkare och starkare. När de under en cykeltur stannar till börjar Alexander berätta om sin första kärlek och säger att kärlek är världens bästa känsla. På Elias fråga vem hon var svarar Alexander att det var en han. Det får Elias att oroligt börja fundera över sina framväxande känslor för den nya vännen och jämföra de nya känslorna med sina känslor för Valerie som han ser som sin flickvän. Efter den första korta kyssen, som Alexander tar initiativ till, börjar Elias funder över vem han egentligen är och vad han ska göra med alla sina känslor som bara väller fram. Särskilt svårt blir det när den fest som han har planerat att gå till tillsammans med Valerie börjar närma sig. Nu vill han hellre gå med Alexander och klä ut sig tillsammans med honom.

Det han börjar känna för Alexander är något helt annat än vad han känner för Valerie. Är det världens bästa känsla, hans först riktiga kärlek. Det slutar trots allt med att han går på festen tillsammans med Valerie. Men Valerie märker mer och mer att Elias distanserar sig från henne och att det är något mellan Elias och Alexander.

Allt ställs på sin spets när han följer med till Alexanders släktingar i Bryssel och Alexander presenterar honom som sin pojkvän. Elias som blir både glad och rädd vågar inte visa kärleken till Alexander öppet för andra i byn. Alexander undrar om Elias skäms för honom och drar sig tillbaka. Även Valeria drar sig undan. Elias blir tystare och tystare och irriterad på allt och alla. Mamman försöker prata med honom men möts bara av tystnad. Efter ett bråk med familjen, särskilt med pappan, flyr Elias till sin morfar som bor på landet. Morfar märker också att det är något som inte är som de brukar vara. Särskilt som Elias säger att han helst vill försvinna och dö. Morfar föreslår att Elias ska bo några dagar hos honom och att de ska vandra i Ardennerna där morfadern brukade vandra med sin fru, Elias döda mormor. När Alexander frågar morfadern om han saknar sin fru svarar han, jag gör det varje dag. Samtalet gör att Elias försiktigt vågar börja berätta om sina känslor för Alexander och hur svårt det är för honom att känna så samtidigt som det är det enda han vill. Morfar säger att han inte skall tänka för mycket utan att han bara ska njuta av sina känslor, att han ska vara glad för att han kan känna så.

När de återvänder hem möter Elias mamma och bror dem vid tåget. Under bilfärden hem ber Elias plötsligt sin mamma att stanna bilen. Uppmuntrad av sin morfar berättar han om sina känslor för Alexander och att han inte kan låta bli att känna så trots att han försöker ändra på sig och intala sig själv att det är Valerie han älskar. Mamman sätter sig i baksätet tillsammans med Elias, kramar honom och säger, du ska inte ändra på dig, vi älskar dig, vi är stolta över dig.

Några dagar senare är det skördefest i byn. Med tvekan går Elias dit tillsammans med några vänner. Alexander verkar inte vara där, men efter en stund får Elia syn på honom och söker upp honom med tveksam beslutsamhet.
Det är en vacker film om dem första kärlekens i de tidiga tonåren. Det handlar om att söka sin identitet bortom skuld och skam och om hur man skall förhålla sig till andra. Den handlar om att möta sina egna fördomar snarare än andras.

Kärlek är helt enkelt kärlek, hur skulle det kunna vara något annat. Elias och Alexanders insatser som skådespelare är imponerande. I de trovärdiga rörelserna mot och från varandra, närhet och avstånd. Deras ansiktets minspel, känslouttryck och känslospel. En av filmens styrkor är det vackra fotot över det belgiska landskapet, det är nästan som om man som åskådare tycker att man är där.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Young Hearts

Svängig Svante Thuresson-tribut inför entusiastisk krogpublik – En hip kväll med Werner Borgs Orkester

1 juni, 2025 by Mats Hallberg

foto Fredrik Zetterberg

29/5 2025

Utopia nedanför Stigbergstorget i Göteborg

Konstaterar till min förvåning att det är över ett år sedan bokning på Utopia resulterade i recension här. I höstas publicerades på Orkesterjournalens hemsida den text jag skrev efter konsert med Lars Jansson / Erik Söderlind kvartett. Några gånger har det blivit bild(er) och formuleringar direkt på facebook. Har inte frekventerat Utopia lika ofta senaste halvåret som tidigare. Dock, stämningen, utbudet avseende livemusik och meny, personalens bemötande och ägarens generositet gör det alltid mödan värt att ta sig hit.

Av de konserter jag lyssnat på i sin helhet eller haft möjlighet att höra ett set av under den perioden kan framhållas Jo Mi – tribut till Joni Mitchell av nuvarande eller forna elever på Skurups Folkhögskola, succéartad comeback för folkrockiga Den fule, Bäck Brothers Jazz Tivoli x 2 varav den ena hade Dizzy & Bird tema och den andra gästades av Johanna Hjort, Sam Vesterberg All Stars vilka också går under beteckningen Äntligen-bandet (syftar på platta av Nynningen), vitalt boppiga Erik Tengholm Quintet, lysande Vivian Buczek med utomordentlig pianotrio, trixigt spelande Kasper Agnas trio, Juke Jointers covers på Stones, Van The Man, r & b mm, Mauritz Gullbransson Quintet med ledaren på jazzgitarr featuring uttrycksfulle Karl-Martin Almqvist samt inte att förglömma 3-års jubiléet på vars event jag vann krogens vita fina t-shirt.

Svante Thuresson (1937-2021) behöver näppeligen presenteras. Han fick ett första genombrott redan 1963 genom att bli medlem i vokalgruppen Gals and Pals och tre år senare representerade han Sverige i Eurovision med Lill Lindfors. The rest is history passar in på en sångare som erhöll extra status efter skivan 1995 (äger cd:n), vars titel delvis fick sätta rubriken för programmet och som sina sista tio aktiva år fick något av en nytändning, Jag såg honom ett antal gånger på festivaler, på Liseberg samt i Falkenberg på deras Jazzdagar. Utdelade högsta betyg 2019 till det Beppe-tema (lästa och sjungna formuleringar) han turnerade med uppbackad av Claes Crona trio. Svensktoppsplaceringar och krogshower varvades med att fronta jazzkvartetter och storband. Det blev Grammis, Monica Z- och Cornelis stipendium för artisten, vars mångsidigheten speglades föredömligt av Werner Borgs orkester på Utopia. Rytmiken i fraserandet grundlade Thuresson i ungdomen genom att ha varit trumslagare.

foto Fredrik Zetterberg

Werner Borgs Orkester är ett samlingsnamn för olika projekt initierade av dess kapellmästare gitarristen Stefan Wernborg. Tonvikten för i år ligger på ”En hip kväll” vars premiär skedde på Utopia, med hela åtta personer som fick samsas om begränsade utrymmet på scen. Några av dem kände jag till väl medan andra var nya ansikten. Flera huserar i lokala storband (särskilt det hemmahörande i Mölnlycke) och coverband. Ingelssons stämma har hörts hos bland andra Mölnlycke Storband, kören Rabalder och Loud n Proud.

Upprinnelsen ska ha varit att Wernborg spånade för ett tag sedan med sångaren Patrick Ingelsten om att sätta samman ett projekt för att hylla en manlig jazzsångare, en svensk sådan. Idén körde fast tills Ingelsson föreslog vad som borde tett sig självklart från första början i processen. Man ville ha klassisk sättning inklusive blås plus duettpartner. Innan medlemmarna till nya konstellationen rekryterades återstod ett slitsamt arbete. Syftar på att kapellmästaren saknade tillgång till noter varför han på eget bevåg fixat fram arr. Av tjugotvå arr användes sjutton till den testballong som spelningen innebar, ett test som gav blodad tand. Enligt egen utsago är det sällan kapellmästaren investerat med liknande energi och möda.

foto Fredrik Zetterberg

Förutom Wernborg på gitarr och hans samarbetspartner i rollen som uttolkare av Svante Thuressons idiom utgör duktige trumslagaren Johan Almqvist och stabile Magnus Eliasson på elbas ryggraden. På ena ytterflanken vid flygeln skådas meriterade Stefan Wingefors (ingår i åtskilliga kvalificerade smågrupper och med ett förflutet i Bohuslän Big Band) medan blåsarna håller till i andra änden av scen. De är förste trumpetaren från Mölnlycke storband Stefan Kolmberger jämte Michael Högdahl som lirat med både Roffe Wikström och självaste Svante T. Till lycka för dem har rutinerade Johanna Hjort tid och lust att komplettera formationen. Duettpartnern som bland annat berömts av undertecknad för hur hon frontar Sweet Little Angels, berättar att hon i gymnasieåldern fått sjunga med hyllningsobjektet.

Av Ingelsson får vi reda på viktig info om Svante Thuressons karriär när låtar introduceras. Dock, på detta område finns potential till utveckling, i likhet med vad jazzarkeologen Samuel Olsson ägnar sig åt eller mer spontant David Bäck. För egen del roas jag av att göra research i efterhand. Räknar jag rätt är åtta låtar på repertoaren hämtade från dubbel-cd:n vars omslag syns ovan. Om det putsas lite här och var och kanske repas en vända till har projektet mycket goda förutsättningar framledes. Att det var premiär märktes ibland. Mycket satt som det skulle medan vissa sekvenser svajade. Noterar skapligt balanserat ljud även om vi berövades pianospelets fina nyanser när orkesterns öste på för öppna spjäll. Inte fel att säga att krogen vars sittplatser var upptagna när det var helgdag en torsdag omslöts av styrkan i ljudvågorna från scen.

foto Fredrik Zetterberg

Snyggt synkat sväng med fett blås inleder. Visar sig vara en ordlös variant på In The Mood, samma variant ska ha gjorts till orkester på krog i Masthugget för så där femtio år sedan av den som får sin tribut. Första avdelningen pågår i cirka fyrtio minuter. Under den tiden händer åtskilligt av stimulerande art. Beppe Wolgers geniala försvenkning av Take Five (P. Desmond/ I. Brubeck) avverkas omgående. Patricks riviga röst sätter stämningen i detta sugande, smittsamma groove omöjligt att inte falla för. (Melodin i femtakt blev för övrigt en oslagbar succé såväl kommersiellt som konstnärligt.) Vi bjuds på distinkt trumpetsolo och glänsande inpass på flygeln.

En annan varsamt anpassad standard är titellåten Du ser en man (This Guy´s In Love With You av Burt Bacharach) som blev populär på nytt när den tolkades av Anne-Lie Rydé. Här sträcker Johanna Hjort ut souligt passionerad. Hon briljerar också i en av alla de covers jag inte kände till att Svante Thuresson gett sig på. Tänker på lite udda Nära mig som i originalet från 1961 nära nog blev till en one-hit-wonder av Ben E. King och hans producenter och som fick en revival i och med filmen med samma namn från 80-talet. En ballad präglad av ikoniskt basgång och blåsets förträffliga fraserande och vars gospelkänsla Hjort gör rättvisa. Ljuvligt nedtonat outro! Apropå soundtrack idkas ”hårdkörning” direkt efter paus. Blir rafflande duett hämtad från berömd duett i The Wiz från 1978 mellan Michael Jackson & Diana Ross som ska ha fått svensk text av Pugh med titeln Jag vill komma som jag är. Svante gästade på platta med Lill Lindfors. Denna supersnabba snärtiga hit ges extra skjuts av Mikael Högdahls lödigt utbroderade tema. Vilken knock out-start efter paus. Märks att orkestern blivit varma i kläderna, avslappnade inför uppgiften.

Första set avrundas underhållande genom en kul dänga från 30-tals soundtrack signerat George Formby. När jag putsar fönster ingick med sitt shuffle-beat, om jag uppfattade rätt, i en musikal och kännetecknas av vispspel och tendenser till ragtime. En av höjdpunkterna vad beträffar duetter är ytterligare en standard Beppe Wolgers odödliggjort, nämligen Va e´de´där? (B. Timmons – O. Brown / B. Wolgers). En tungtvrickande text där betoningarna måste vara exakt inprickade, vilket fixas galant av firma Ingelsten & Hjort. Krängande kompositionen kännetecknas av stompigt röj där gitarristen hakar på, rockigt solo levereras. Stor variationsrikedom av stilar således!

Märker nu att det blir ogörligt att fördjupa sig alltför mycket i den repertoar kapellmästaren beslutade sig för. Konstaterar att det finns massvis av intressant material i Svantes katalog som han aldrig framförde live under 2000-talet. Ett par av dessa är samarbeten med Peter Le Marc, bland annat Lita aldrig på en man., klämmig bit man frestas kalla för schlager-rock där Wernborg ansluter i refrängen. Den Le Marc- komposition som liras efter paus, Pojken på vulkanen, känns däremot skör, lite ofärdig. Antar att den tillhör de knepigaste att tillägna sig.

Men för att återgå till den mästerlige Beppe förekommer han titt som tätt i denna tribut ( i förfjol hyllade ett antal av Svantes eminenta medarbetare honom i gala i Stockholm). Vi förunnas Jag har nära nog nästan allt vars original förknippas med Tony Bennett och inte minst Svante Thuresson (jag är hip) med intrikata taktbyten jämte inskjutna monologer och musik av C-A Dominique. En hit där det rimmas innovativt på cool och insprängda break accentuerar verserna. Denna publikfriande tolkning liksom Va e´de´där? tillhör konsertens krön.

foto Fredrik Zetterberg

Blåssektionen ska ha en stor eloge för vad de tillför. Mikael Högdahl är mer sysselsatt än Stefan Kolmberger, demonstrerar beundransvärd tajming och energigivande glöd. Tenorsaxofonist och trumpetare gör storartade insatser när melodin färgas i spralliga turer i schlager-duetten Nygammal vals, på Blåst, i en calypso på slutet och i soulindränkta Plocka ner en stjärna skriven av Dan Sundquist för att nämna fler exempel. Just Blåst, ett av få original från hyllningsobjektet, med sitt framåtlutade 70-tals beat riffas det läckert. En rytmisk friskt doftande pärla vars övergångar det bara är att åka med i. Rytmsektionen firar triumfer. Angenäm attack i text och melodi!

foto Fredrik Zetterberg

Stefan Wingefors kommer bäst till sin rätt när volymen tas ner. Då urskiljs hans svängiga löpningar och lyriska anlaget på pianot får fullt genomslag. En ömsint stund uppstår när musik av Gunnar Svensson spelas från klassiska Tage Danielsson-sagan Karl-Bertil Jonssons julafton. Hade inte hört den reflekterande text som Johanna rörande återger tidigare. Charmig bagatell med italiensk förlaga som toppade Svensktoppen 1971, där sång och komp frejdigt utövar call and response-teknik, utgör uppsluppen final på ett fylligt program. För att vara premiär går det inte att anse något annat än att en hip kväll i Svante Thuressons anda gav mersmak.

ps Ha överseende med den kanske onödiga researchen som delvis lade beslag på utrymme för (bedömning och beröm) av Werner Borgs orkester.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in