Baserad på roman med samma titel av Amanda Svensson
Manus och regi: Caroline Andréasson och Emilie Strandberg
Kostym & scenografi: Lisa Hjertén
Koreografi: Sara Suneson
Mask: Maja Asp
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Musik: Peter Cliffordson Weicht
På scen: Daniel Adolfsson, Caroline Andréasson, Emilie Strandberg samt Soul´s Telegraph ( Alice Johannessen, Linn Grosvernier, Vidar Lindström, Rasmus Hölesjö, Ebba Reibe, Agust Marmander och Sofia Ramstedt)
Urpremiär 26/10 2024 gos Teater Trixter i Göteborg
Spelas till och med 30/11
Konstkollektivet Snö som funnits sedan 2013 listar på sin hemsida nio fasta medarbetare varav två ingår i denna sällsamma produktion. Premiären krockade med premiär på Stadsteatern vilket fick till följd att jag istället var med om en matinéföreställning dagen efter. För ett par år sedan nådde en inbjudan mig, förtrollades då av deras bearbetning av Dostojevskijs Arma människor i ett rum högt i tak och utan naturlig scen, ett öppet kontorslandskap jag inte tidigare vistats i som under föreställningen alstrade en elektrisk stämning. Den recenserades här i en text som också innehöll en presentation av Snö. Min upplevelse ligger på ett bakvänt vis nästan kollektivet i fatet, vid bedömningen av hur de tagit sig an Amanda Svenssons senaste märkliga roman. Får veta av producenten att författaren bevistade urpremiären.
Hade flitens lampa lyst skulle jag så klart ha tagit mig för att läsa Själens telegraf (romanen fanns att köpa i samband med föreställningen). Beröringspunkter med källan till manus saknas ändå inte. I fjol hörde jag nämligen 37-åringen på mitt lokala bibliotek prata om boken och sitt författarskap. Tog kontakt efteråt och berättade att jag med behållning läst två andra titlar, vilka kännetecknas av lätt bisarr humor och skoningslös blick. Syftar på hejdlösa debuten Hey Dolly och fresken i folkhögskolemiljö döpt till Allt det där jag sa till dig var sant. Amanda tog upp vikten av att få faktauppgifter rätt även när man skriver fiktion och om svårigheter henne far stött på (Per Svensson) i arbetet med Augustprisade biografin om Anders Zorn. Vidare upplyste jag om mina två terminer i södra England. Detta för att Svenssons roman utspelas i Storbritannien under 90-talet medan mina studier ägde rum tidigt 80-tal. Författaren är gift med en engelsman och flyttade hit 2015 från Malmö. Minns tyvärr inte hur idén till Själens telegraf uppstod. Om hon influerats av en autentisk händelse som varit en nyhet, eller om berättelsen som ramar in hennes research om ett samhälle på dekis är ett utslag av hennes fantasi.
Publiken sitter på olika typer av stolar på ömse sidor om den mittgång där delar av handlingen utspelas. Sceniska fantasin tar också plats på stegar bakom oss i båda ändar. I foajén bakom ett genomskinligt draperi håller i ett par scener mamman till, framställd med övertygande fladdrig frenesi av Caroline Andréasson. Och på gradängen i bortre ändan huserar frejdiga bandet Soul´s Telegraph. Från taket hänger dekorerade trådar vilka symboliserar den excentriska mammans prunkande trädgård och hennes äppelodling. Finurligt detaljrika scenografin speglar ett temperament impregnerat av New Age och i början placeras kristaller ut intill oss.
Grace försörjer sig enligt dottern (Emilie Strandberg) som hålls hemmavid genom att lura folk. Fast epitetet spåtant vill inte färggranna yrvädret som sysslar med tarotkort kännas vid. Män ur hennes mystiska förflutna och sådana ute efter hennes tjänster dyker upp (skissartade biroller flyhänt exekverade av Daniel Adolfsson), vilka förvirrar dottern som givetvis vill veta identiteten på sin pappa. Till slut hinner verkligen i fatt mor och dotter. Iris handlar därefter med förödande konsekvens, blir omhändertagen efter att bränt ner huset hon växte upp i. När hon 1998, sex år senare, anställts på en underklädesavdelning i en varuhuskedja i Glasgow träffar hon en karismatisk, tillika renhårig snubbe. Det förälskade paret bildar ett band (framtaget för denna uppsättning, eller?) som brejkar, men behöver få ihop pengar för att gå in i studio och tillverka en skiva. Förvecklingar uppstår mot den fond av lågkonjunktur som präglade landet efter Thatcher-eran.
Föreställningen pågår i cirka halvannan timme utan paus. Då ingår ett knippe up tempo låtar framförda med rytmsektion, gitarrist, keyboardist, trombonist och berättarjaget trakterar häpnadsväckande nog cello. Bandet låter sprittande charmigt ´a la Dexy Midnight Runners, fast man undrar om de unga medlemmarna instruerats att spela på ett oslipat om än sympatiskt melodiskt sätt eller om soundet är deras naturliga uttryck. Finns repliker värda att sätta på pränt i denna sceniska bearbetning. Snappade upp låtskrivaren Ruperts uttalande: ”har man varit nära att dö får man bråttom att leva”. Och i den eller närliggande scen replikerar Iris: ”Fattar, men varför vill du bli berömd?” En annan kommentar (från Grace om jag minns rätt) lyder: ”Alla vill samma sak – skapa något bestående”.
Till saken hör att den i föreställningen strängt sysselsatte Adolfsson frontar genom att sjunga. något han gör med skapligt resultat. Att skådespelare sjunger överraskande väl har noterats senaste åren på framför allt Göteborgs Stadsteater. Det är modigt gjort! Adolfssons fokus är att skildra en visionär, bräcklig humanist vars förälskade natur känns en smula tillyxad. Aktören är duktig på att härbärgera känslor och släppa ut dem, med emfas eller diskret. Gör dessutom ett fint porträtt på den stenhuggande granne Iris tyr sig till i Somerset. Vad som emellertid ligger honom i fatet motsvarar vad jag skrev om konstkollektivet Snö i inledande stycket. Skådespelarens kolossalt övertygande prestationer i Nattvarden hos Tofta Teater, i nobelpristagaren Fosses Jag är vinden också hos Trixter samt i Isadora och kärleken på Hagateatern. De höjderna nås inte här, även om mångsidigheten och nyanser i tonfall ska framhållas.
Caroline Andréasson excellerar i att svepa fram medelst utstuderad koreografi. Den excentriska mamman hon mejslat fram tillhör en kategori undantagsmänniskor vi känner igen, överlevnadskonstnärer som inte inordnar sig, utan bejakar vad som roar dem. Blir uppenbart hur kollektivets konstnärlige ledare njuter av sammanhang där svängar kan tas ut, vilket understryks i biroller som skrävlande manager i solglasögon och som docerande terapeut med rolig dialekt.
Emilie Strandberg gestaltar i den originella berättelse som ligger till grund för ett underhållande scenkonstverk, tonårstjejen vars försenade upptäckt av världen utanför trädgårdens trygghet skildras med engagerande energi och en inlevelseförmåga som blir trovärdig. Hon som till synes genom slumpens skördar finner sin väg framåt symboliserar Nietzsche-devisen ”det som inte dödar gör oss starkare”. Och att råka sitta en halvmeter ifrån Strandberg när hon gnider stråken över cellon är en förunderlig situation i en uppsättning som gör mig upprymd.