• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Labour of Love & Hate – inspirerande bok om hårdrockarnas liv i Asien

16 april, 2012 by Redaktionen

Labour of Love & Hate: An Underground Musical Journey Through Southeast Asia
Författare: Lena & John Resborn
Fotograf: John Resborn
Förlag: Bullseye
Bandtyp: Inbunden
Utgiven: 201202
Språk: Engelska
ISBN10: 9163398869
ISBN13: 9789163398865

Följ med på syskonen Lena & John Resborns resa genom extremmusikens undergroundscener i Sydostasien: ni får lära känna alltifrån politiska hardcorepunkare i Bangkok, Thailand till ett band i Singapore som lirar ritualistisk black metal inspirerad av vedisk filosofi. Labour of love & hate hör till en den genre av musikdokumentära böcker där man låtit arrangörerna, musikerna och fansen genom intervjuer berätta historien själva: den platsar alltså i min bokhylla bland favoriter som Please Kill Me (Den ocensurerade historien om punken) och My Band Could Be Your Life och England’s Dreaming. Syskonen Resborns bok är en hårdrockshistoria, reseskildring och ett fotografiskt repotage. På en djupare nivå fungerar det som en samtidsskildring — vi får upp ögonen för en värld som inte är helt olik vår. Det ger oss ett perspektiv på vår tillvaro i Skandinavien. Vi behöver knappast vara rädda för att någon styrande farbror ska ta ifrån oss våra gitarrer eller skicka oss i fängelse för att vi övar ett Darkthroneriff i garaget.

Ja, denna alternativa hårdrockshistoria, som rent historiskt spänner sig på tre årtionden, förgylls och levandegörs av John Resborns högkvalitativa fotografier från resan, på städerna, naturen och hårdrockarna, och bilderna talar lika mycket som människorna själva. De har en dubbel funktion av bakgrund och fördjupning. Jag märker att jag ofta fastnar vid ett fotografi och försöker leva mig in i musikernas liv i Sydostasien. Hur kan black metal existera i detta metropoliska sagoland (Singapore)?

Lena Resborn fyller i berättelsens konturer mellan intervjuerna med bakgrundsinformation, kommentarer och roliga sidospår. Hon har en lekfull, varm och humoristisk prosastil: vi får en direkt-i-upplevelsen-intimitet. Jag skrattar ofta och tycker att hon är en fantastisk guide genom Sydostasien. Det händer ibland att ett och annat stavfel dyker upp eller att grammatiken felar men det är enkelt att förbise.

Nå, vad är det för en historia? Här får ni lite inblickar:

Vi får veta hur den amerikanska rockmusiken kom till Thailand via soldaterna under vietnamkriget; man lärde sig spela The Doors och The Rolling Stones för att tjäna pengar på amerikanarna – de ville ju höra sin musik. Sen stannade rocken och utvecklade sig genom åren.

Låt oss titta på Sydostasiens finansiella centrum Singapore: paranoia, metal och övervakningsdystopi; punkscenen är idealogisk och slåss, som man säger, ”against the system”. Budskapet i låttexterna blir som kryptiska meddelanden som bara diskuteras under konserterna. Man har inte ”freedom of speech” i Singapore, så musiken och konsten blir det enda sättet att kommunicera och upplysa folk. Punken i Sydostasien är en sann anarkistisk rörelse, även i Singapore. Det är inte tillåtet att protestera emot staten, men punk och metal är ekonomiskt gångbart, så det accepteras, som en vara i det kapitalistiska systemet, så länge det inte uttrycker kritik mot staten. De styrande går först och främst emot anarkisterna, eftersom de anses vara hot, men låter djävulsdyrkarna och de grönhåriga emokidsen på mtv vara. Hur farliga kan de vara? Till och med regeringen har fattat att mainstream är lamt som lamm.

Med mitt dubbelliv som hårdrockare känner jag igen mig i de intima miljöerna och människorna som skildras. Det är, på sätt och vis, samma sak här som där borta. Det är samma människor men en annan plats, andra omständigheter. Den största skilnaden är vikten man lägger på religion och tradition. Hur kan man förena sitt liv som black metalgitarrist med sin tro på Islam? Hur kan man samtidigt vara buddhist och ändå anropa satan på scen? Kan man som goth-metalsångerska bära slöja på scen? ””You know, rage, for example, we don’t have much of that. Because Buddhism teaches us to always be positive and understanding” säger en av de intervjuade. Musiken fungerar inte bara som ett politiskt vapen, ett riskfyllt projekt, det är också ett medel till en djupare förståelse av sin egen identitet och sin religion. Vi möter till exempel en man som genom sin fascination för Skandinavisk vikingametal nästan erkänner en tro på asagudarna. Han tror sig vara en reinkarnerad viking.

Diskussionen kring äkthet, religion och tradition är alltså viktig för artisterna i boken, och därför får den en stor plats. Det är en diskussion som liknar de argument man ofta hör i skandinaviska länder. Inom den seriösare hårdrockskulturen (black metal, vegansk hardcorepunk osv.) är det viktigt att man är autentisk: att musiken man spelar, texterna man sjunger speglar ens livsstil och tvärtom. Samma diskusion, med ungefär samma ord, förs i Borneo, Malaysia. Men det är en sak att lira lite svärtad crustpunk på Härden i Göteborg då och då med sitt hobbyband och en helt annan sak att lira det i det politiska kaoset Thailand, där det är ett uttryck för en verklig protest i en Blade Runnerdystopi, eller i Singapore, där risken finns att man blir ”ivägtagen till en plats varifrån man inte kommer tillbaka”.

Det medkommer ett litet soundtrack i form av en CD med låtar från hårdrocksband från Sydostasien. Genrena sträcker sig alltifrån nu-metal till metal med traditionella instrument inspirerad av folkmusiken. Musiken låter dock i allmänhet som den gör i Europa; det finns kids som gör samma slags metalcore här i Göteborg som de spelar i Kuala Lumpur i Malaysia.

Ja, vi delar drömmar, värden och rädslor. Visst har man velat känna gemenskap med likasinnade musiker/fans i ett hemligt, avskärmat samhälle inuti det större? Sin egen plats, liksom. Visst känner man igen den där oron över att polisen när som helst ska komma in och sabba kvällen på en svartklubb? Labour of love & Hate visar alltså hur hårdrockskulturen har spridit sig över världen och blivit en seriös kontrakultur, en livsstil som i sig nästan närmar sig en religion. Boken visar hur musiken har förenat människor världen över och hur vi genom musiken kommer närmare varandra, oavsett avstånd. Hårdrock är en global kultur med sina egna värderingar och uttrycksformer. Det finns en Truckstop Alaska i Alaska, men det finns också i Sverige och Jakarta, Indonesien. Som Shai i boken säger: ”Punk is not Western, it’s a human reaction”. Ja, vart du än i världen vänder finns det en chans att du hittar en kamrat att lyssna på Mayhem tillsammans med.

Åker syskonen ut på ännu en trip hänger jag gärna med. Boken är så inspirerande att man önskar att man själv hade varit med.

Text: Bojan Buntic

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Asien, Hårdrock

Äntligen en ny Bodil Malmsten: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag – så bra, så bra

16 april, 2012 by Rosemari Södergren

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag
Författare: Bodil Malmsten
Formgivare: Lars Sundh
Förlag: Modernista
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201203
Antal sidor: 189
Upplaga: 1, Vikt i gram: 334
ISBN10: 9186629832
ISBN13: 9789186629830

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är den fjärde av mina loggböcker. Loggböckerna hör ihop, inte bara för att titlarna är tagna från poeter som springer fram och tillbaks mellan böckerna, utan för att det hela blir en berättelse om ett av mina liv, det liv som skymtar på min blogg. Livet på bloggen är inte mitt privatliv, loggböckerna är inte bloggböcker, loggböckerna börjar där bloggen slutar och innehåller också texter från andra håll. Och bilder.
Så presenterar Bodil Malmsten själv sin nya loggbok.

Bodil Malmstens fjärde loggbok består som de tidigare av med korta inlägg, som i en blogg. Fast ändå är det inte blogginlägg, boken är inte bloggen överförd till pappersbok. Bodil Malmsten använder bloggens form för att berätta något. Det är skickligt och jag önskar att det fanns sådana bloggar, som samtidigt då håller den litterära kvaliteten som allt Bodil Malmsten släpper ifrån sig.

Jag slutade följa hennes blogg för ganska länge sedan, eftersom hon aldrig svarade på kommentarer, jag upplevde den inte särskilt interaktiv. För att jag ska fastna för en blogg vill jag känna någon kontakt med den, känna att den reagerar, att det sker ett utbyte, något socialt. Hennes blogg upplevde jag bara som ännu ett ställe där hon förmedlade sina litterära alster.

Det är hon nu inte ensam om bland kända personer. Tvärtom är det ganska många kändisar som använder bloggverktyget mest för att få ännu en kanal att sprida reklam om sig själv på. Fast i fallet Bodil Malmsten är det i och för sig skillnad: Inte ens när det verkar som mest lättsmält är hon ytlig.

Hon är skicklig och det skenbart lättflytande innehållet kan verka lättskrivet. Jag har ingen aning om hur mycket tid hon lägger ner på att skriva eller hur mycket hon skriver om. Däremot vet jag att många av de författare som skapar text som verkar flyta så lätt har krävt mycket omskrivningar, mycket tid och energi. Att skriva så det flyter lätt är en stor konst som bara de skickligaste behärskar.

Bodil Malmsten berättar så mycket genom att skildra små situationer. Jag har så roligt när jag läser hennes loggbok, men jag blir också ledsen för det samhälle hon beskriver har många sprickor i fasaderna.

Som:

Varumärksbevakning – uppgift för vår tids butikskontrollant; att vakta på att inte vem som helst går omkring med butikens kassar.
En uteliggare, en hemlös med sina saker i en Pradakasse, och varumärkeskontrollanterna får gripa in.

Hon är rolig samtidigt:
När jag stiger av bussen vid Stureplan och känner mig nere som jag brukar göra där, SMS:ar jag til mina vänner att jag är nere på stan.
Ett försök att vara rolig som bara de som känner mig förstår.

I denna fjärde loggbok flyttar hon från en fransk stad, där hon inte trivs, till en förort i Sverige. Träffsäkert skildrar hon vårt svenska samhälle och Stockholm.

Fast jag börjar tänka om när det gäller hennes blogg. Det gör egentligen ingenting att hon inte svarar på mina kommentarer.Jag tror jag ska återvända till att följa hennes blogg, för att helt enkelt få mer av hennes finurliga, underfundiga, skarpa skildringar av samhället och våra liv där.

Här är Bodil Malmstens blogg, förresten.

Recension av loggboken i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om Bodil Malmsten, Finistere, blogg, loggbok, bokblogg, bokrecension, litteratur, samhällskritik, Stureplan

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Blogg, Bodil Malmsten, Bok, Bokblogg, Bokrecension, Finistere, loggbok, samhällskritik, Stureplan

Skivrecension: Spiritualized – Sweet Heart Sweet Light

16 april, 2012 by Rosemari Södergren

Spiritualized
Nytt album: Sweet Heart Sweet Light
Betyg 4
Release: 16 April

Jason Piece alias Spiritualized har haft olika epoker – och vi kan aldrig vara helt säkra på vad hans nästa album ska ha för inriktning. Han har haft tunga, ångestfyllda perioder med inte särskilt lättlyssnad progressiv rock och han har haft religiösa perioder med vackra gospelsånger. Fast vad han än släpper ifrån sig finns det en kärna som gör att vi känner att det är Spiritualized. Känner är nog rätt ord, för Spiritualizeds musik talar till alla känslor.

Hans sjunde studioalbum ”Sweet Heart Sweet Light” sammanfattar på något sätt alla hans epoker. Pressmeddelandet berättar att tiden sedan det kritikerrosade albumet ”Songs In A&E” från 2008 varit kantrat av svårigheter. Återhämtningen efter en dubbelsidig lunginflammation 2005 var en lång process, ett förlopp Spaceman skildrade på ”Songs In A&E”. Vägen tillbaka lät honom dock inte bara släppa det ovan nämnda albumet, utan möjliggjorde också en världsturné där Spiritualized framförde det omåttligt hyllade ”Ladies And Gentlemen… We Are Floating In Space” på båda sidor Atlanten. Inte långt därefter, efter att inspelningen av ”Sweet Heart Sweet Light” var färdigställd, insjuknade Spaceman igen. Sjukdomen som lämnade honom hemmabunden i över 6 månader spenderade Spaceman med att mixa det nyinspelade materialet.

Resultatet är en skiva som känns väldigt mycket Jason Piece, med en blandning av alla hans stilar, där är spacemusik, proggrock, psykedeliskt, brittpop, blues och gospelslingor. Det känns som en skiva där vi kommernärmare honom eftersom låtarna är inte så i detalj genomorkestrerade och de kvinnliga soulbakrösterna är inte lika betonade som i de senaste albumen.

Washington Post skriver om albumet

There’s nothing here that comes close to popcorn music — Pierce doesn’t do popcorn music — but by Spiritualized standards, “Sweet Heart” is almost accessible. Songs come in at reasonable lengths, and although most don’t have hooks, they’re almost conventionally structured, and anchored in way that keep them from floating off into the ether.

“Hey Jane” is eight-plus minutes of wobbly organ and a pinballing beat; it’s one of only a few songs that don’t make reference to Pierce’s health problems (which include double pneumonia and liver disease). “Sometimes I wish that I was dead,” he croons on the rollicking roots-rock-meets-space-opera “Little Girl,” because “only the living can feel the pain.” And that’s one of the happy songs. “I Am What I Am” represents the apotheosis of Pierce’s Americana aspirations. Co-written by blues legend Dr. John, it’s a stunner, a gospel song for the chillout tent.

Låtlistan:
Huh (intro)
Hey Jane
Little Girl
You Get What You Deserve
Too Late
Headin’ For The Top Now
Freedom
I Am What I Am
Mary
Life Is A Problem
So Long You Pretty Thing

Läs även andra bloggares åsikter om Spiritualized, skrivrecension, musik, brittpop, space, blues, proggrock, psykedeliskt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: blues, brittpop, Musik, proggrock, psykedeliskt, skrivrecension, space, Spiritualized

John Oates på Hamburger Börs, recension och massor av bilder

16 april, 2012 by Rosemari Södergren

John Oates
Hamburger Börs, Stocholm, 15 april 2012
Betyg 4

John Oates spelade för första gången som soloartist i Stockholm när han äntrade scenen på Hamburger Börs. Senast han spelade på svensk mark var med duon Hall & Oates. Charmig med sitt lockiga mörka hår, iklädd grå jeans och grå väst över grå tshirt stod han omgiven av sitt band som bestod av en keyboardist, en trummis, en basist och en gitarrist och själv spelade han på halvakustisk gitarr i de första låtarna och växlade sedan mellan sin elgitarr.

Han lovade att överraska oss med sin repertoar och det gjorde han. Han bjöd på en ovanligt blandad kompott av RnB, soul, folk, bluegrass, rock och blues. Första avdelningen var med RnB och först ut var låten ”Lady Rain” i en ganska bluesig tappning. Den följdes upp av en annan låt från samma album, låten ”When the Morning Comes”,
RnB-sektionen för kvällen avslutade han med en av de stora hitlåtarna från eran med ”Hall & Oates”, nämligen låten ”Maneater”.

Som ett litet mellanstick inför nästa sektion som han kallades ”folk” spelade han en ny sång som ännu inte var inspelad på skiva, en skön countrysoulsång med titeln ”A Different Kind of Groove”.

Under den delen av konserten han kallade ”folk” spelade han bland annat ”Leaving On a Jetplane” som är skriven av John Denver men är mest känd med Peter, Paul & Mary.
Folkrock eller om vi mer ska kallade det folkcountry är inte riktigt John Oates starkaste kort. Hans version av den här klassikern blev en mer mjuk RnB-variant.
Han bjöd på en nyskriven låt till som han kategoriserade under ”folk”-sektionen: ”A Day In A Life of An American Man” som han framförde ensam, utan sitt band.
På sitt kommande album kommer han också att ha med låten ”Dance Hall Girls” av Alan Frazer, som är en av de sånger John Oates lyssnade på när han växte upp i en liten amerikansk småstad under sextiotalet.

Efter RNB och folk-kategorin följde funk-delen där han kom loss ordentligt i en riktigt bra funkig nyskriven låt, inte den heller inspelad på skiva än: ”Six Men Gonna Lay You Down”.
Funk är inte oväntat en avdelning som fungerar bra för John Oates och publiken tände till ordentligt till ragtimelåten och till en klassisk bluegrass-sång som i Oates variant med soul/blues.

Men sedan kom den avdelning som överraskande nog var han allra starkaste kort: Blues.
Vilken bluesröst han har. Oates annars soulkrämiga röst blev härligt bluesraspigt hes. Konserten som varit helt godkänd höjdes flera snäpp. Vilken bluesman. Mer blues med John Oates – det vill jag ha.

Sista delen av konserten, före extranumren, ägnades åt rock´n´roll, påstod han. Men John Oates rock´n´roll är minst lika mycket RnB och soul. Så är det. Publiken gillade det, verkade det som, och när extranumren blev några riktigt fartfyllda rocklåtar åt rockabillyhållet till var det många som tog sig förbi de framdukade borden och dansade framför scenen till bland annat ett svängig Chuck Berry-låt (som jag tyvärr inte kommer ihåg vad den heter.) Fullt ös var det – och behöver jag nämna att publiken som suttit vid bord reste sig för stående ovationer?

Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om John Oates, recension, musik, Hamburger Börs, soul, RnB, blues

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: blues, Hamburger Börs, John Oates, Musik, Recension, rnb, Soul

Skivrecension: The Soundtrack of Our Lives – Throw it to the universe

16 april, 2012 by Redaktionen

Artist: The Soundtrack of Our Lives
Album: Throw it to the universe
Betyg: 4

Det här är ingen vanlig skivrecension. Det här är tack och hej till ett av Sveriges bästa och största band. Det är den sista skivan med The Soundtrack of Our Lives, vilka har blivit en institution i svensk musikhistoria. Men det finns ingen sorg över det, kanske en aning sentimentalitet bara. Bandmedlemmarna själva uttrycker det ganska ärligt när de säger att de helt enkelt är klara nu. Och det gör att min respekt för dem växer än mer. Och skivan låter faktiskt som ett fint och stilla farväl.

TSOOL är bandet som mognade fram ur spillrorna av det legendariska och galna Stooges-doftande Union Carbide Productions. De bytte punkigheten mot psykedelisk 60-talsrock, men behöll energin. Det, i kombination med en osviklig fingertoppskänsla för melodier, gav en omedelbar framgång som manifesterades i superhiten ”Instant repeater 99” som finns på ep:n Homo habilis blues och första fulländaren Welcome to the infant freebase, båda från 1996. Nu, 16 år och sex fullängdare senare, håller de samma klass på låtarna, men energin som fanns i början har bedarrat.

Jag minns en gång i mitten av 90-talet. Jag gick omkring på Bengans i Göteborg och hade en sån där dag i skivaffären med total idétorka. Plötsligt exploderar ”Galaxy Grammofone” i högtalarna och jag blir helt knäckt. Den nerven, pulsen, öset. Hela den ep:n får mig fortfarande på fall. Det har hänt ett par gånger sedan dess att de gjort låtar som är sådär bra. Detta avskedsalbum kanske inte har några sådana extrema toppar, men som album betraktat är det ett starkt album. Fast det är svårt att inte påverkas av vetskapen att detta är deras avsked. Albumets första låt avslutas också med samma parti som inleder ”Firmanent vacation” från första plattan, som en hälsning till det förflutna. Några av låtarna är dessutom gammalt material. Så nog är de medvetna om att det är ett sentimentalt avsked till en lång karriär. Men det gör inget. Låtarna blir bara extra fina.

Oavsett avskedets påvekan är detta ett album med flera bra låtar. Övervägande delen utgörs av lugna och finstämda låtar, några har till och med hymnvarning. Det är de låtarna som är bäst. Tänker man på låtarna som avsked får man nästan en tår i ögat, den kalibern är det på flera spår. Och det känns som en värdig och passande avslutning på en fantastisk musikalisk karriär.

Text: Tommy Lucassi

OBS Du har väl inte missat vår intervju med Ebbot, sångare i TSOOL? Han avslöjar att det kommer ytterligare ett album med bandet, förmodligen i höst. Läs intervjun här.

Läs även andra bloggares åsikter om The Soundtrack of Our Lives, skivnytt, musik, TSOOL recension, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, skivnytt, skivrecension, The Soundtrack of Our Lives, TSOOL. recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1219
  • Sida 1220
  • Sida 1221
  • Sida 1222
  • Sida 1223
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in