Dans

Danskritik: Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

12 december, 2019 by Rosemari Södergren

Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik ”Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik ”Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.

Fascinerande om dödens närhet – rigor Mortis av Benedikte Esperi på 3:e Våningen

11 november, 2019 by Mats Hallberg

Idé, koreografi, video, ljudmix och framförande (dans): Benedikte Esperi

Dansdramaturg: Thomas Schaupp

Ljud- och ljustekniska lösningar + teknik under föreställningar: Finn Pettersson

Dansare i videoverk och process: Benedikte Esperi, Karolin Kent, Anna Emilsson och Fanny Kivimäki

Spelas till och med 16/11 2019 på 3:e Våningen Sockerbruket 9 i Göteborg

Scenografin utgör en installation öppen dagtid under spelperioden

Produktionen är en del i nätverket GIBCA Extended och en samproduktion med 3:e Våningen (konstnärsdriven arena för nutida dans, konst och musik).

Benedikte Esperi har väldigt många strängar på sin lyra: koreograf, konstnär, performance-artist, filmskapare, akademiker, producent och curator. Har dessutom tävlat i Poetry slam. Sitt residence har hon på Ringön i Göteborg, varifrån flera internationella turnéer utgått senaste åren. Hemmavid avslutades i regionen nyligen ett performance-projekt. Hon ägnar sig gärna åt platsspecifika uppsättningar, varav undertecknad hade förmånen att rapportera om sällsamma MO(R)D härom året på forna Kvinnofängelset i Göteborg.

I sitt nya koreografiska och multimediala verk formulerar hon sig kring döden. Vad händer med vår syn på livets slut, det obevekligt naturliga, när ritualer allt mer rationaliseras? Esperi ledsagar oss in i sitt knappt timslånga föreställning, genom att undra om fler konstverk om döden behövs. Den konstruktiva utgångspunkten hos henne: Vad har jag att tillföra? I rigor Mortis (likstelhet) använder hon sig av exempelvis utlåtanden från forskare i psykologi, klockradio, klädesplagg förvarade i en kartong, rök samt en korg fylld av jord.

Första gången jag besöker 3.e våningen i Majorna, beläget nära Röda Sten och Älvsborgsbron. Tog mig två byten med Västtrafik att ta mig hit. Premiärpubliken samlas i vitt kalt rum där en videoutställning från Sydafrika pågår. Scenen ligger på andra sidan korridoren. Vi sitter i ena änden av en rektangulär, spatiös lokal med svart blänkande golv. På flankerna finns ett tjugotal monitorer.

Platsen är som gjord för att förmedla perspektiv, pendlande mellan distansering och intimitet. Saknar till viss del den platsspecifika närhet som präglade MO(R)D. Och framför allt den laddade interaktion som då uppstod i ensemblen. Denna gång hade jag missförstått fakta om föreställningen, satt och väntade på att fler dansare skulle göra entré. Vad vi ser är istället ett soloverk indelat i tio moment. ”Ett iscensatt nu gestaltas av ett navigerande mellan komplexa passager av det levda, upplevda och föreställda. Med fragment av fiktiva och faktiska minnen, vardagliga handlingar, objekt, rum och ljud flätas längtan, drömmar och den faktiska stunden samman.”

Allt tar sin början med en utläggning i högtalare på engelska från holländsk psykolog. Hans tes handlade om att Darwin hade fel. Samtidigt kan en person iakttas med ryggen vänd mot oss. Öronen identifierar det mest vilsamma stycke Bach skrev, nämligen vad vi känner som signaturmelodin till Beppes Godnattstund. (Psykologen och Bach återkommer). Personen beger sig till motsatta sidan. Knästående navigerar Esperi genom att skruva mellan (skval)kanaler på medhavd klockradio. Varpå hennes kropp sträcker ut och kryper ihop, tar in världen genom att erövra rummet. Rörelserna sker lika mycket liggande som upprätt. Koreografin överlag eftertänksamt expressiv.

Fångas av Benedikte Esperis synkroniserade rörelser och kroppskontroll. Kontrastverkan uppstår när dans, i oftast utdraget tempo, ackompanjeras av pumpande trance med stänk av ambient, i programbladet angivet som kvinnlig(!) techno. Berör mest gör otvivelaktigt den del där klädesplagg i barnstorlek(?) packas upp och hängs på galgar. Psalmen Blott en dag förekommer i instrumental version. Den och jorden som sprids ut i ringlande formation – knastrande under dansarens fotsulor – påminner om ceremonier kring begravningar, även om dess ritualer förändrats.

På ett sinnrikt, noga genomtänkt sätt har Finn Pettersson arbetat med ljussättningen, som metodiskt ledsagar betraktaren. Strålkastare riktas mot vad som ska belysas. Och olika grad av nedsläckning kombineras med rök. Ibland skönjer man bara en gestalt på scen, somliga ögonblick är personen osynlig. Kanske för att laborera med och upphäva skiljelinjen mellan liv och död, pågår spmligti ett skuggigt skymningstillstånd.

Märkligt nog blir en inte lika förstämd som förmodat, trots att verket relaterar till den sorg vi bearbetar när nära och kära avlider. Esperi behandlar varsamt och värdigt det ofrånkomligt grymma som utgör livets motsats. Ger publiken, om inte tröst, så personliga ingångar att fundera vidare på. Även om jag jämfört med MO(R)D inte påverkades och uppslukades i lika hög grad, ett fängslande multimedialt verk.

Rosa Löften -Rosaskimrande dans som leker med kön, kropp och identitet

15 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

Rosa Löften
Scen: Dansens Hus
Idé & koreografi: Malin Hellkvist Sellén
Dansare: Marianne Kjærsund
Kostymdesigner: Lena Lindgren
Ljusdesigner & scenograf: Erik Westerlund
Maskdesigner: Marina Ritvall
Kompositör: Niklas Swanberg
Teknisk samordnare & tekniker: Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Foto: Åse Bengtsson Helin
Producent: Anne Koutonen/Therese Terry Johnson
Produktion: Malin Hellkvist Sellén

I snart tolv år har Malin Hellkvist Sellén tillsammans med dansaren Marianne Kjærsund turnerat runt med sina Rosa löften, en dansföreställning som leker med kropp, kön och rörelse och som i en svängom dekonstruerar bugg- och foxdansens fyrtaktsmusik med mazariner, hårgelé och romantik.

In på scen äntrar dansproffset Marianne Kjærsund. I queer-gestaltning helklädd i rosa tröja och byxor och med skäggstubb och krulligt blonderat hår ser vi Mariannes persona. Karaktären känns igen från Bättre folk från 2006. Men här placeras den in i ett rosafärgat rum med löften om kärlek, närhet och ömhet. På ett framdukat bord står en smarrig mazarin-kaka vars lyster fuktar Mariannes gommar. I föreställningen fyller mazarinen en viktig funktion. Men mer om det sen.

Med bestämdhet tar Marianne en tugga av kakan. Försiktigt börjar hon att mumsa i sig hela härligheten. Så drar buggen igång. Till Sven Ingvars Leende guldbruna ögon rör Marianne på chinohäcken. På scengolvet med graciösa rörelser glider hon fram. Det är en lek både med kön, könsidentitet samt med buggkulturens binära uppdelning i manligt och kvinnligt. Historiskt har buggmannen alltid varit den som för i dansen medan kvinnan följer med. En uppdelning som på senare tid allt mera börjat att luckras upp, även om det tillhör undantagen att se en kvinna föra i dansen.

Foto: Sofia Runarsdotter

Åter till mazarinen. Malin själv förstod först inte vilken avgörande betydelse denna smakrika bakelse hade. Mazarinen är kan man säga dansbandsmusikens stora gral. En kaka vars symbolvärde är fulladdad med betydelse. I rosa Löften representerar den gemenskapen, ensamheten samt det lustfyllda i dansen.

Malins kroppspolitiska analytiska koreografi ifrågasätter samhällets dikotominer – fin och fulkultur. Högt och lågt. Här står hon över den klassiska devisen. Med en analytisk blick och med en stor dos torr humor för hon in den folkliga buggen och mazarinen i finrummet.
En hedervärd insats.

Något som vid första ögonkast (För att referera till en smått heteronormativ tv-serie – “ Gift vid första ögonkastet) kan uppfattas som en ironi, ett cyniskt ironiserande över dansbandskulturens heteronormativa tänk och enkla formspråk, visar sig tvärtom handla om en lovsång. Med Rosa Löften omfamnar Malin med viss distans den folkliga dansen där rikligt kafféintag, hårgelé och nystrukna skjortor är självklarheter. Och med Lasse Stefanz i högtalarna tar Marianne sig en svängom. Hon gestaltar pardans men är således allena. Där och då blir hen i fyrtakts-musiken både förare och följare. En slags dekonstruktion av ett binärt tänk. Och en metafor för ensamhet, ett tillstånd många människor har suttit i. Den desperata jakten efter sann kärlek går i buggens tecken. Heteronormativitet och monogami är par- och relationsstrukturer vi alla förhåller oss till.
Rosa Löften undersöker tematiken med lupp. Musiken förstärker budskapet. Det finns , hör och häpna, ett mänskligt djup i Sven Ingvars svängiga fyrtakts-musik. Mycket hjärta och smärta och starka känslosvall.

Rosa Löften badar i detaljer där mazarinen ramar in helheten. Det är det subtila och de små nyanserna i dansbygget som gör hela skillnaden. Annars är Rosa löften i sitt upplägg både repetitiv och transcendental dans. Den liknas närmast en ritual som aldrig verkar vilja ta slut. Det är kontexten som dansen ramas in i som gör att dansföreställningen lyfter. Med knivskarp blick för det folkliga samt med torr humor klär koreografen buggkulturen i guldpolerad skrud. Löften om en rosaskimrande värld kan i Malins ögon bli till verklighet.

Petter Stjernstedt

Stockholmspremiär för Cullbergbalettens ON THE CUSP

12 februari, 2019 by Redaktionen

Cullbergbalettens senaste verk ON THE CUSP, i koreografi av Ian Kaler och med musik av Planningtorock, hade urpremiär på Tanzquartier i Wien och Sverigepremiär på Norrlandsoperan i Umeå i januari. Efter utsålda hus och lysande recensioner, senast i helgen på PACT Zollverein i Essen, är det nu dags för Stockholmspubliken att möta dansarna i ON THE CUSP. Två föreställningar ges på Dansens Hus, 21-22 februari.

Ett pressmeddelande:
Koreografen Ian Kaler (AT/DE) har för första gången skapat ett verk för Cullbergbaletten. Musiken är nyskriven elektronisk brassmusik av Planningtorock. ON THE CUSP är ett kombinerat live- och videoverk, en samling porträtt av de enskilda dansarna och av gruppen. Dansarna i Cullbergbaletten har sin egen historia och kompaniet håller ihop dem. Vilka är människorna i gruppen och hur bygger de upp den? Vilka är de och hur formar de scenkaraktärerna genom att navigera och röra sig genom olika situationer?

Ian Kaler
Ian Kaler, ursprungligen från Österrike, studerade Transmedial Art vid University of Applied Arts i Wien och har en examen från pilotprogrammet inom samtida dans, kontext och koreografi vid Center for Dance vid, Konsthögskolan i Berlin. Sedan 2010 har han utvecklat sin fysiska och kreativa praktik i en rad koreografiska serier tillsammans med olika konstnärer och genom olika (visuella) media. Han arbetar bland annat tillsammans med dansaren och modedesignern Stéphane Peeps Moun, Jam Rostron/Planningtorock och trummisen Joy Leah Joseph. Ett speciellt format inom den koreografiska serien o.T. är RAW PRACTICE som presenterades på LABO-festivalen Stockholm i april 2018, arrangerad av Cullbergbaletten. I en strukturerad och improviserad jamsession visar Kaler och Planningtorock sin gemensamma praktik och vidareutvecklar den i en intim dialog som kommunicerar mellan olika medier och språk. I augusti 2017 hade verket LIVFE premiär, det första i en ny serie verk som kombinerar rörelse med (talat) språk, livemusik och livevideo, inom ramen för ImPulsTanz Wien International Dance Festival. Ian Kaler arbetar även med workshops som forskningsformat bland annat för DOCH, Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, ImPulsTanz Wien International Dance Festival, Tanzquartier Wien och för Escuela Profesional de Danza i Mazatlán och University of Sonora i Mexiko.

– Jag är mycket intresserad av berättandet, hur riktiga och personliga berättelser finns i våra kroppar och kan komma till liv genom rörelse, förstärkas genom musik och frammana minnen och associationer i den miljö man befinner sig i. ON THE CUSP är en del i en koreografisk serie där jag utforskar porträtt. Titeln syftar på en situation på gränsen, stunden innan något annat händer. Jag vill skapa porträtt av varje dansare som överlappar det biografiska med det fantastiska, det föreställda eller det önskade. Jag vill bygga karaktärer som är specifika för dem och på samma gång skapade, säger Ian Kaler om sitt nya verk för Cullbergbaletten.

Planningtorock
Jam Rostron/Planningtorock är född i Bolton, England men bor och arbetar idag i Berlin. Planningtorock är låtskrivare, kompositör, producent och regissör med tre kritikerrosade studioalbum och samarbeten som operor, filmmusik och remixer bakom sig. Hen är en självlärd, icke-binär arbetarklassmusiker som har varit verksam i över tio år. Planningtorock debuterade i Noughties med 2006 års Have it all [Chicks On Speed] och hittade tidigt en konstnärlig samhörighet med andra likasinnade och självlärda som Peaches och The Knife. Soundet – trollbindande dansmusik, oväntat bleckblås och dova röster som har blivit Planningotorocks signatur har gett hen en trogen publik. W, Planningtorocks kritikerrosade debut från 2011 på DFA, avslöjade en visionär och politiserad producent med en djup queer art-pop. 2014 kom All Love’s Legal (”en mästarklass i vänsterorienterad dansmusik” enligt Mixmag) på Rostrons eget bolag Human Level med färdiga slogans som Patriarchy Over And Out och Let’s Talk About Gender, Baby gav prov på Planningtorocks förmåga att kombinera popmusik med ett politiskt budskap.

– För ON THE CUSP har jag arbetat uteslutande med bleckblåsinstrument som har den unika egenskapen att vara både humoristiska och dramatiska på samma gång. Det ”filmlika” soundtracket som jag skriver förändras från bombastiska danslåtar med attityd och en känsla av iver, till symfoniska berättelser som översvämmas av känslor och historier, säger Jam Rostron/Planningtorock.

ON THE CUSP
Koreografisk inramning och regi: Ian Kaler
Musik: skriven och producerad av Planningtorock
Scenografi: Stephanie Rauch
Ljusdesign och video: Imogen Heath
Kostymdesign och koreografisk input/koreografassistent: Stéphane Peeps

Producerad av: Cullbergbaletten och samproducerad av Tanzquartier Wien, Norrlandsoperan Umeå och PACT Zollverein Essen.

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

18 november, 2018 by Rosemari Södergren

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till ”Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Dans

Footer

Om oss