Monolit Polygon
Koreografi Virpi Pahkinen
Koreografiassistent Pontus Sundset Granat
Ljusdesign Tobias Hallgren (Lumination of Sweden)
Musik Jonas Sjöblom
Kostym Virpi Pahkinen, Yin Ai Ping
Foto José Figueroa
Producent Birna Bolladóttir Wallin (Bohm Bohm Room)
Stockholm Stadsteatern, Klarascen
Urpremiär den 7 november 2018
I en värld där det mesta i konstnärlig form har någon typ av en början, en mitt och ett slut, kan modern dans ibland upplevas som en spännande gåta som man antingen utmanas av eller känner sig förbisedd av. För vad är det man ska hänga upp sina intryck på om handlingen spretar? Utan att rå för det letar jag således ännu en gång efter trådar (inte alltid röda) som kan fogas samman och skapa mening när inga ord utan enbart rörelser levereras. Jag rår inte för att jag oroar mig över att komplexiteten är så intensiv att jag kommer att missa någon, eftersom det är svårt att läsa mellan raderna.
Kvällens urpremiär ger i förväg inte mer förklaring om sig själv än namnet i sin titel d.v.s ”Monolit Polygon”. Tittar man då på varje ord för sig så kan man tolka det som ett större föremål i formen av en geometrisk månghörning. Med glädje ser jag också att många rörelsemönster under kvällen bjuder just på formationer som går att härleda till fasta geometriska figurer. Dessutom känns det som att koreografen blivit inspirerad av en av den moderna dansens pionjärer, Isadora Duncan.
Även om inte föreställningen medvetet vill utge sig för att ha en markant röd tråd genom föreställningen, så ger den mig känslan av att vilja påbjuda hur ett organistiskt samhälle är uppbyggt och vad som krävs för dess överlevnad. Jag upplever att det finns utvalda krafter med rätten att få välja livskvalitet, samtidigt som dessa måste slåss för att ligga på topp. De solodansare som erbjuds hela scenen för att uttrycka sin nödvändighet, får också förr eller senare dansa emot någon av de andra och ta sin livsviktiga position. Aldrig förr har jag skådat en sådan unikhet mellan solodansare än vad kvällen erbjöd. Ingen var den andra lik vare sig i teknik, uttryck, muskelstyrka eller utstrålning. I en levande organism kunde de lika gärna ha kunnat vara ett öra, en fot, munnens läppar och en tunntarm. Ingen av dem kunde därmed räknas bort om helheten skulle hålla ihop för organismens överlevnad.
Det fanns också en mörk symmetrisk massa av dansare. Oftast var de tillsammans i konstellationer med en gemensamt drivande kraft som dock skiftade dem i emellan. Vid ett tillfälle växte de samman i en knoppliknande näckros där kroppsdelar gick om varandra och där vems arm eller ben i sammanflätningen spelade mindre roll. Det var härligt nog det gemensamma resultatet som var det viktigaste i deras formationer. Deras individuella undergivenhet gav utrymme för att resultatet dem tillsammans kunde få lov att bli utomordentligt strålande och nervkittlande. Energin kunde gå från styrka, finmotorik och tydlig underkastelse.
Uppsättningens kläder/kostymer upplevdes uttrycksfulla och individuellt baserade. Varje färg, materiel och form hade ett syfte . För en gångs skull hade man också tagit hänsyn till både synintrycken och dansarens fysiologi. Att kombinera det tighta delarna, med de draperande och ojämna, gjorde att varje enskild rörelse hos samtliga dansare gav mer än enbart det självklara. Det krävs så mycket mer än långa ben för att kunna bära upp en kjol och behövs mer än spänd muskulatur för att återge styrka i polyester.
Om man enbart kan leva i nuet och glädjas av det som händer då, skulle jag rekommendera den inställningen till föreställningen. Det är rörelsescheman av enbart njutning för böjligheten, yogan och anatomin som kanske inte ens ska sättas ord på. Dans kräver kroppsmedvetenhet för att göra det koreografen säger. Men för att lyckas med det där lilla extra måste en koreograf få kroppar, som vågar tänja på alla orimliga gränser. Kvällens uppsättning gav sken av att ett fantastiskt samarbete, utöver det vanliga, måste ha skett mellan skaparen och materialet. Så glöm inte när du sitter där att bara njuta av det som erbjuds för njutningens skull.
Dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Philip Sundset Granat, Tibault Monnier, HUI-HUI Hu Gustavsson
Studerande vid yrkesdansutbildningen vid Balettakademien Stockholm
Annika Alarotu, Jessica Bergström, Filippa Fahlin, Jenny Håltem Fongaard, Sigrid Jegleim, Fannie Johansson, Alicia Karhunen Larsson, Isabell Karlsson, Erna Landefjord, Filippa Lindman, Zofia Lundbäck, Linnea Malmström, Tuvalisa Nilsson, Minna Rieppo, Ella Maria Snellman, Simon Stenholm Söderlund, Alexandra Svensson, Serine Torp Drejer, Emma Wagenius, Ragnar Westerberg Martinez, Sabine Young Langeland
I första akten är Fredrik Benke Rydman själv på scen. Han möter en industrirobot och dansar med och mot den. Det är snyggt, förstås, oerhört suggestivt men det förmedlar en mängd tankar och känslor också.
Detta fantastiska framförande av dansarna har jag inte ord att beskriva. Dessutom framfördes en stor del av andra akten på en scen med massor av vatten. Dansarna var genomdränkta och det måste ha krävt en en hel del av dansarna att röra sig på blött och plaskigt golv. Vattnet skapar spegeleffekter och förmedlar känslor av natur och klimat. Premiärpubliken var helt begeistrad. De reser sig snabbt upp när föreställningen var klar för kraftfulla stående ovationer.
Benke Rydmans version lär inte kräva några polisinsatser. Tiden har väl hunnit ikapp så det finns publik idag som uppskattar föreställningar som bryter ny mark. Scenbilderna och musik, ljud och ljus, är en stor upplevelse i sig, men tillsammans berättar de något också, de skapar många tankar och bilder inne i mig om naturens gång, om liv och död och om balansen på jorden och i första akten om människans förhållande till maskiner. Robotens rörelse mot och med Benke Rydman blir som en levande varelses rörelser. Som publik upplever jag det som att dansaren och roboten har ögonkontakt, att de förstår varandra, att de kommunicerar. Andra delar av första akten talar om olika sätt robotar och maskiner används, på gott och ont.
