Dans

Av Camilla Ekelöf

På scen och medskapare: Johanna Byström, Lisa Agby, Julie Dariosecq/ Moa Sobelius, Caroline Rauf och Adriana Aburto Essén.

Ljudkomposition/ musik: Adriana Aburto Essén och Frangie

Kostymdesign och scenografi: Karin Dahlström

Ljusdesign: Håkan Larsson och Malin Arnesson

Med stöd av Rum för Dans, Riksteaterns Produktionsresidens, Dans 2019 och Teater Halland

Gästspel på 3e våningen Sockerbruket i Göteborg 27-29/2 2020 (i samarbete med ONYX kulturproduktion)

Har bara gett mig på att recensera dansverk några få gånger. Koreografer har då varit namn som Peter Svenzon, Benke Rydman samt Benedikte Esperi. Sist nämnde mångsysslare satte för ett par år sedan upp ett platsspecifikt verk betitlat Mo(r)d. Koreografen och hennes meddansare fick fram sällsynt djupa känsloregister, för kringvandrande publik i rum/ korridorer, som fram till förra seklets början utgjort kvinnofängelse. Resulterade i magisk konst, vars like jag tvivlar på kommer upprepas för mitt vidkommande. Minns att Esperi lycksaligt kommenterade recensionen (hävdade att texten gjorde henne fullkomlig rättvisa)., ”Medger” att den förmådde verbalisera vad jag upplevde. Till saken hör att jag vid tidpunkten ådragit mig sömnproblem och därmed mental utmattning, vilket dränerade mig på energi. Efter kort tids sjukskrivning från slitsamt nattarbete, klev jag rakt in i detta rörelsebaserade, exceptionella konstverk.

Även om Feardom inte var lika genomträngande, har kulturskribenten i mig lust att förmedla tankar, om vad som inträffade på 3e våningen en timma i slutet av förra veckan. Camilla Ekelöf har undersökt ”utsatthet, fruktan och den innersta avgrunden”. Hon har gjort produktioner som visats på flera av landets största teatrar och operahus. Enligt de nycklar till förklaringar vi tillhandahålls, förkroppsligas oönskade tillstånd genom surrealistiska förvrängningar. Mycket av vad jag ser har drag av katharsis. Knyckiga mönster som upprepas, förmodligen som besvärjelser.

Skeendet börjar i den spatiösa scenens bakre regioner med armrörelser, sprider sig till fingrarna. Fem svartklädda kvinnor i yngre medelålder illustrerar tematiken. Förvånas över i hur få sekvenser kvintetten agerar samfällt. Ska poängteras att de utför några originella formationer mot slutet, ett slut som mest indikerar en pågående process. Individuellt eller parvis åskådliggörs merparten av budskapet. I åtskilliga moment intar en av medskaparna en icke-dansande roll, eller görs till betraktare. Märkligt att iaktta!

Oförutsägbar spännande koreografi väver samman street med fridans, stänk av balett med performance. Trots ett helt igenom kvinnligt team, ges allmängiltiga erfarenheter. Verket lämnar mig inte lika dyster som förutspåtts, efter referenser till dystopi, misslyckanden och faror. Ett hastigt uppdykande inslag av hambo, visar på en lustig, hoppfull motvikt. I övrigt råder en kreativ brottning. Bristande självförtroende och rädsla, mixas med kampmoment jämte inslag av hoppfullt motstånd.

Det sepiafärgade ljuset runtom sprider paradoxalt en varm, sensuell stämning. Ljudlandskapet är raffinerat skiktat. Mer än tacksamt pumpande beats förekommer. Strupar väser och stönar, bildar en slags underström. Och en av dansarna till och med sjunger stående på bänk. Feardom kompletteras, ovanligt nog, av ett oral dimension. Caroline Rauf fungerar delvis som mikrofonförsedd berättare. Efterhand överlämnas mikrofonen till andra. Påpekandet att obehaget för att tala offentligt, inger större ångest än döden hos många, blev en komisk ingång i vad som kom att utspelas. Tejpremsor över munnar anspelar näppeligen på den rädslan, snarare på diktaturers förnekande av individens frihet.

Genom ett filter av kvinnlig identitet förmedlas tankeväckande scenkonst. Känd kontext styr koreografin, vilket avsevärt underlättar förståelsen, gör vad jag ser intressantare.. Likaså att duktiga dansare ägnar sig åt mer än enbart rörelsebaserade uttryck. Tog till mig ett estetiskt helgjutet verk, med delvis annorlunda förlopp än jag föreställt mig.

obs På Internationella kvinnodagen kan Feardom ses på Frölunda Kulturhus

Idé, koreografi, video, ljudmix och framförande (dans): Benedikte Esperi

Dansdramaturg: Thomas Schaupp

Ljud- och ljustekniska lösningar + teknik under föreställningar: Finn Pettersson

Dansare i videoverk och process: Benedikte Esperi, Karolin Kent, Anna Emilsson och Fanny Kivimäki

Spelas till och med 16/11 2019 på 3:e Våningen Sockerbruket 9 i Göteborg

Scenografin utgör en installation öppen dagtid under spelperioden

Produktionen är en del i nätverket GIBCA Extended och en samproduktion med 3:e Våningen (konstnärsdriven arena för nutida dans, konst och musik).

Benedikte Esperi har väldigt många strängar på sin lyra: koreograf, konstnär, performance-artist, filmskapare, akademiker, producent och curator. Har dessutom tävlat i Poetry slam. Sitt residence har hon på Ringön i Göteborg, varifrån flera internationella turnéer utgått senaste åren. Hemmavid avslutades i regionen nyligen ett performance-projekt. Hon ägnar sig gärna åt platsspecifika uppsättningar, varav undertecknad hade förmånen att rapportera om sällsamma MO(R)D härom året på forna Kvinnofängelset i Göteborg.

I sitt nya koreografiska och multimediala verk formulerar hon sig kring döden. Vad händer med vår syn på livets slut, det obevekligt naturliga, när ritualer allt mer rationaliseras? Esperi ledsagar oss in i sitt knappt timslånga föreställning, genom att undra om fler konstverk om döden behövs. Den konstruktiva utgångspunkten hos henne: Vad har jag att tillföra? I rigor Mortis (likstelhet) använder hon sig av exempelvis utlåtanden från forskare i psykologi, klockradio, klädesplagg förvarade i en kartong, rök samt en korg fylld av jord.

Första gången jag besöker 3.e våningen i Majorna, beläget nära Röda Sten och Älvsborgsbron. Tog mig två byten med Västtrafik att ta mig hit. Premiärpubliken samlas i vitt kalt rum där en videoutställning från Sydafrika pågår. Scenen ligger på andra sidan korridoren. Vi sitter i ena änden av en rektangulär, spatiös lokal med svart blänkande golv. På flankerna finns ett tjugotal monitorer.

Platsen är som gjord för att förmedla perspektiv, pendlande mellan distansering och intimitet. Saknar till viss del den platsspecifika närhet som präglade MO(R)D. Och framför allt den laddade interaktion som då uppstod i ensemblen. Denna gång hade jag missförstått fakta om föreställningen, satt och väntade på att fler dansare skulle göra entré. Vad vi ser är istället ett soloverk indelat i tio moment. ”Ett iscensatt nu gestaltas av ett navigerande mellan komplexa passager av det levda, upplevda och föreställda. Med fragment av fiktiva och faktiska minnen, vardagliga handlingar, objekt, rum och ljud flätas längtan, drömmar och den faktiska stunden samman.”

Allt tar sin början med en utläggning i högtalare på engelska från holländsk psykolog. Hans tes handlade om att Darwin hade fel. Samtidigt kan en person iakttas med ryggen vänd mot oss. Öronen identifierar det mest vilsamma stycke Bach skrev, nämligen vad vi känner som signaturmelodin till Beppes Godnattstund. (Psykologen och Bach återkommer). Personen beger sig till motsatta sidan. Knästående navigerar Esperi genom att skruva mellan (skval)kanaler på medhavd klockradio. Varpå hennes kropp sträcker ut och kryper ihop, tar in världen genom att erövra rummet. Rörelserna sker lika mycket liggande som upprätt. Koreografin överlag eftertänksamt expressiv.

Fångas av Benedikte Esperis synkroniserade rörelser och kroppskontroll. Kontrastverkan uppstår när dans, i oftast utdraget tempo, ackompanjeras av pumpande trance med stänk av ambient, i programbladet angivet som kvinnlig(!) techno. Berör mest gör otvivelaktigt den del där klädesplagg i barnstorlek(?) packas upp och hängs på galgar. Psalmen Blott en dag förekommer i instrumental version. Den och jorden som sprids ut i ringlande formation – knastrande under dansarens fotsulor – påminner om ceremonier kring begravningar, även om dess ritualer förändrats.

På ett sinnrikt, noga genomtänkt sätt har Finn Pettersson arbetat med ljussättningen, som metodiskt ledsagar betraktaren. Strålkastare riktas mot vad som ska belysas. Och olika grad av nedsläckning kombineras med rök. Ibland skönjer man bara en gestalt på scen, somliga ögonblick är personen osynlig. Kanske för att laborera med och upphäva skiljelinjen mellan liv och död, pågår spmligti ett skuggigt skymningstillstånd.

Märkligt nog blir en inte lika förstämd som förmodat, trots att verket relaterar till den sorg vi bearbetar när nära och kära avlider. Esperi behandlar varsamt och värdigt det ofrånkomligt grymma som utgör livets motsats. Ger publiken, om inte tröst, så personliga ingångar att fundera vidare på. Även om jag jämfört med MO(R)D inte påverkades och uppslukades i lika hög grad, ett fängslande multimedialt verk.