Dans

Rosa Löften -Rosaskimrande dans som leker med kön, kropp och identitet

15 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

Rosa Löften
Scen: Dansens Hus
Idé & koreografi: Malin Hellkvist Sellén
Dansare: Marianne Kjærsund
Kostymdesigner: Lena Lindgren
Ljusdesigner & scenograf: Erik Westerlund
Maskdesigner: Marina Ritvall
Kompositör: Niklas Swanberg
Teknisk samordnare & tekniker: Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Foto: Åse Bengtsson Helin
Producent: Anne Koutonen/Therese Terry Johnson
Produktion: Malin Hellkvist Sellén

I snart tolv år har Malin Hellkvist Sellén tillsammans med dansaren Marianne Kjærsund turnerat runt med sina Rosa löften, en dansföreställning som leker med kropp, kön och rörelse och som i en svängom dekonstruerar bugg- och foxdansens fyrtaktsmusik med mazariner, hårgelé och romantik.

In på scen äntrar dansproffset Marianne Kjærsund. I queer-gestaltning helklädd i rosa tröja och byxor och med skäggstubb och krulligt blonderat hår ser vi Mariannes persona. Karaktären känns igen från Bättre folk från 2006. Men här placeras den in i ett rosafärgat rum med löften om kärlek, närhet och ömhet. På ett framdukat bord står en smarrig mazarin-kaka vars lyster fuktar Mariannes gommar. I föreställningen fyller mazarinen en viktig funktion. Men mer om det sen.

Med bestämdhet tar Marianne en tugga av kakan. Försiktigt börjar hon att mumsa i sig hela härligheten. Så drar buggen igång. Till Sven Ingvars Leende guldbruna ögon rör Marianne på chinohäcken. På scengolvet med graciösa rörelser glider hon fram. Det är en lek både med kön, könsidentitet samt med buggkulturens binära uppdelning i manligt och kvinnligt. Historiskt har buggmannen alltid varit den som för i dansen medan kvinnan följer med. En uppdelning som på senare tid allt mera börjat att luckras upp, även om det tillhör undantagen att se en kvinna föra i dansen.

Foto: Sofia Runarsdotter

Åter till mazarinen. Malin själv förstod först inte vilken avgörande betydelse denna smakrika bakelse hade. Mazarinen är kan man säga dansbandsmusikens stora gral. En kaka vars symbolvärde är fulladdad med betydelse. I rosa Löften representerar den gemenskapen, ensamheten samt det lustfyllda i dansen.

Malins kroppspolitiska analytiska koreografi ifrågasätter samhällets dikotominer – fin och fulkultur. Högt och lågt. Här står hon över den klassiska devisen. Med en analytisk blick och med en stor dos torr humor för hon in den folkliga buggen och mazarinen i finrummet.
En hedervärd insats.

Något som vid första ögonkast (För att referera till en smått heteronormativ tv-serie – “ Gift vid första ögonkastet) kan uppfattas som en ironi, ett cyniskt ironiserande över dansbandskulturens heteronormativa tänk och enkla formspråk, visar sig tvärtom handla om en lovsång. Med Rosa Löften omfamnar Malin med viss distans den folkliga dansen där rikligt kafféintag, hårgelé och nystrukna skjortor är självklarheter. Och med Lasse Stefanz i högtalarna tar Marianne sig en svängom. Hon gestaltar pardans men är således allena. Där och då blir hen i fyrtakts-musiken både förare och följare. En slags dekonstruktion av ett binärt tänk. Och en metafor för ensamhet, ett tillstånd många människor har suttit i. Den desperata jakten efter sann kärlek går i buggens tecken. Heteronormativitet och monogami är par- och relationsstrukturer vi alla förhåller oss till.
Rosa Löften undersöker tematiken med lupp. Musiken förstärker budskapet. Det finns , hör och häpna, ett mänskligt djup i Sven Ingvars svängiga fyrtakts-musik. Mycket hjärta och smärta och starka känslosvall.

Rosa Löften badar i detaljer där mazarinen ramar in helheten. Det är det subtila och de små nyanserna i dansbygget som gör hela skillnaden. Annars är Rosa löften i sitt upplägg både repetitiv och transcendental dans. Den liknas närmast en ritual som aldrig verkar vilja ta slut. Det är kontexten som dansen ramas in i som gör att dansföreställningen lyfter. Med knivskarp blick för det folkliga samt med torr humor klär koreografen buggkulturen i guldpolerad skrud. Löften om en rosaskimrande värld kan i Malins ögon bli till verklighet.

Petter Stjernstedt

Stockholmspremiär för Cullbergbalettens ON THE CUSP

12 februari, 2019 by Redaktionen

Cullbergbalettens senaste verk ON THE CUSP, i koreografi av Ian Kaler och med musik av Planningtorock, hade urpremiär på Tanzquartier i Wien och Sverigepremiär på Norrlandsoperan i Umeå i januari. Efter utsålda hus och lysande recensioner, senast i helgen på PACT Zollverein i Essen, är det nu dags för Stockholmspubliken att möta dansarna i ON THE CUSP. Två föreställningar ges på Dansens Hus, 21-22 februari.

Ett pressmeddelande:
Koreografen Ian Kaler (AT/DE) har för första gången skapat ett verk för Cullbergbaletten. Musiken är nyskriven elektronisk brassmusik av Planningtorock. ON THE CUSP är ett kombinerat live- och videoverk, en samling porträtt av de enskilda dansarna och av gruppen. Dansarna i Cullbergbaletten har sin egen historia och kompaniet håller ihop dem. Vilka är människorna i gruppen och hur bygger de upp den? Vilka är de och hur formar de scenkaraktärerna genom att navigera och röra sig genom olika situationer?

Ian Kaler
Ian Kaler, ursprungligen från Österrike, studerade Transmedial Art vid University of Applied Arts i Wien och har en examen från pilotprogrammet inom samtida dans, kontext och koreografi vid Center for Dance vid, Konsthögskolan i Berlin. Sedan 2010 har han utvecklat sin fysiska och kreativa praktik i en rad koreografiska serier tillsammans med olika konstnärer och genom olika (visuella) media. Han arbetar bland annat tillsammans med dansaren och modedesignern Stéphane Peeps Moun, Jam Rostron/Planningtorock och trummisen Joy Leah Joseph. Ett speciellt format inom den koreografiska serien o.T. är RAW PRACTICE som presenterades på LABO-festivalen Stockholm i april 2018, arrangerad av Cullbergbaletten. I en strukturerad och improviserad jamsession visar Kaler och Planningtorock sin gemensamma praktik och vidareutvecklar den i en intim dialog som kommunicerar mellan olika medier och språk. I augusti 2017 hade verket LIVFE premiär, det första i en ny serie verk som kombinerar rörelse med (talat) språk, livemusik och livevideo, inom ramen för ImPulsTanz Wien International Dance Festival. Ian Kaler arbetar även med workshops som forskningsformat bland annat för DOCH, Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, ImPulsTanz Wien International Dance Festival, Tanzquartier Wien och för Escuela Profesional de Danza i Mazatlán och University of Sonora i Mexiko.

– Jag är mycket intresserad av berättandet, hur riktiga och personliga berättelser finns i våra kroppar och kan komma till liv genom rörelse, förstärkas genom musik och frammana minnen och associationer i den miljö man befinner sig i. ON THE CUSP är en del i en koreografisk serie där jag utforskar porträtt. Titeln syftar på en situation på gränsen, stunden innan något annat händer. Jag vill skapa porträtt av varje dansare som överlappar det biografiska med det fantastiska, det föreställda eller det önskade. Jag vill bygga karaktärer som är specifika för dem och på samma gång skapade, säger Ian Kaler om sitt nya verk för Cullbergbaletten.

Planningtorock
Jam Rostron/Planningtorock är född i Bolton, England men bor och arbetar idag i Berlin. Planningtorock är låtskrivare, kompositör, producent och regissör med tre kritikerrosade studioalbum och samarbeten som operor, filmmusik och remixer bakom sig. Hen är en självlärd, icke-binär arbetarklassmusiker som har varit verksam i över tio år. Planningtorock debuterade i Noughties med 2006 års Have it all [Chicks On Speed] och hittade tidigt en konstnärlig samhörighet med andra likasinnade och självlärda som Peaches och The Knife. Soundet – trollbindande dansmusik, oväntat bleckblås och dova röster som har blivit Planningotorocks signatur har gett hen en trogen publik. W, Planningtorocks kritikerrosade debut från 2011 på DFA, avslöjade en visionär och politiserad producent med en djup queer art-pop. 2014 kom All Love’s Legal (”en mästarklass i vänsterorienterad dansmusik” enligt Mixmag) på Rostrons eget bolag Human Level med färdiga slogans som Patriarchy Over And Out och Let’s Talk About Gender, Baby gav prov på Planningtorocks förmåga att kombinera popmusik med ett politiskt budskap.

– För ON THE CUSP har jag arbetat uteslutande med bleckblåsinstrument som har den unika egenskapen att vara både humoristiska och dramatiska på samma gång. Det ”filmlika” soundtracket som jag skriver förändras från bombastiska danslåtar med attityd och en känsla av iver, till symfoniska berättelser som översvämmas av känslor och historier, säger Jam Rostron/Planningtorock.

ON THE CUSP
Koreografisk inramning och regi: Ian Kaler
Musik: skriven och producerad av Planningtorock
Scenografi: Stephanie Rauch
Ljusdesign och video: Imogen Heath
Kostymdesign och koreografisk input/koreografassistent: Stéphane Peeps

Producerad av: Cullbergbaletten och samproducerad av Tanzquartier Wien, Norrlandsoperan Umeå och PACT Zollverein Essen.

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

18 november, 2018 by Rosemari Södergren

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till ”Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Danskritik: Monolit Polygon – Unika organiska formationer med valmöjligheter till strålande överlevnad

8 november, 2018 by Lotta Altner

Monolit Polygon
Koreografi Virpi Pahkinen
Koreografiassistent Pontus Sundset Granat
Ljusdesign Tobias Hallgren (Lumination of Sweden)
Musik Jonas Sjöblom
Kostym Virpi Pahkinen, Yin Ai Ping
Foto José Figueroa
Producent Birna Bolladóttir Wallin (Bohm Bohm Room)
Stockholm Stadsteatern, Klarascen
Urpremiär den 7 november 2018

I en värld där det mesta i konstnärlig form har någon typ av en början, en mitt och ett slut, kan modern dans ibland upplevas som en spännande gåta som man antingen utmanas av eller känner sig förbisedd av. För vad är det man ska hänga upp sina intryck på om handlingen spretar? Utan att rå för det letar jag således ännu en gång efter trådar (inte alltid röda) som kan fogas samman och skapa mening när inga ord utan enbart rörelser levereras. Jag rår inte för att jag oroar mig över att komplexiteten är så intensiv att jag kommer att missa någon, eftersom det är svårt att läsa mellan raderna.

Kvällens urpremiär ger i förväg inte mer förklaring om sig själv än namnet i sin titel d.v.s ”Monolit Polygon”. Tittar man då på varje ord för sig så kan man tolka det som ett större föremål i formen av en geometrisk månghörning. Med glädje ser jag också att många rörelsemönster under kvällen bjuder just på formationer som går att härleda till fasta geometriska figurer. Dessutom känns det som att koreografen blivit inspirerad av en av den moderna dansens pionjärer, Isadora Duncan.

Även om inte föreställningen medvetet vill utge sig för att ha en markant röd tråd genom föreställningen, så ger den mig känslan av att vilja påbjuda hur ett organistiskt samhälle är uppbyggt och vad som krävs för dess överlevnad. Jag upplever att det finns utvalda krafter med rätten att få välja livskvalitet, samtidigt som dessa måste slåss för att ligga på topp. De solodansare som erbjuds hela scenen för att uttrycka sin nödvändighet, får också förr eller senare dansa emot någon av de andra och ta sin livsviktiga position. Aldrig förr har jag skådat en sådan unikhet mellan solodansare än vad kvällen erbjöd. Ingen var den andra lik vare sig i teknik, uttryck, muskelstyrka eller utstrålning. I en levande organism kunde de lika gärna ha kunnat vara ett öra, en fot, munnens läppar och en tunntarm. Ingen av dem kunde därmed räknas bort om helheten skulle hålla ihop för organismens överlevnad.

Det fanns också en mörk symmetrisk massa av dansare. Oftast var de tillsammans i konstellationer med en gemensamt drivande kraft som dock skiftade dem i emellan. Vid ett tillfälle växte de samman i en knoppliknande näckros där kroppsdelar gick om varandra och där vems arm eller ben i sammanflätningen spelade mindre roll. Det var härligt nog det gemensamma resultatet som var det viktigaste i deras formationer. Deras individuella undergivenhet gav utrymme för att resultatet dem tillsammans kunde få lov att bli utomordentligt strålande och nervkittlande. Energin kunde gå från styrka, finmotorik och tydlig underkastelse.

Uppsättningens kläder/kostymer upplevdes uttrycksfulla och individuellt baserade. Varje färg, materiel och form hade ett syfte . För en gångs skull hade man också tagit hänsyn till både synintrycken och dansarens fysiologi. Att kombinera det tighta delarna, med de draperande och ojämna, gjorde att varje enskild rörelse hos samtliga dansare gav mer än enbart det självklara. Det krävs så mycket mer än långa ben för att kunna bära upp en kjol och behövs mer än spänd muskulatur för att återge styrka i polyester.

Om man enbart kan leva i nuet och glädjas av det som händer då, skulle jag rekommendera den inställningen till föreställningen. Det är rörelsescheman av enbart njutning för böjligheten, yogan och anatomin som kanske inte ens ska sättas ord på. Dans kräver kroppsmedvetenhet för att göra det koreografen säger. Men för att lyckas med det där lilla extra måste en koreograf få kroppar, som vågar tänja på alla orimliga gränser. Kvällens uppsättning gav sken av att ett fantastiskt samarbete, utöver det vanliga, måste ha skett mellan skaparen och materialet. Så glöm inte när du sitter där att bara njuta av det som erbjuds för njutningens skull.

Dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Philip Sundset Granat, Tibault Monnier, HUI-HUI Hu Gustavsson

Studerande vid yrkesdansutbildningen vid Balettakademien Stockholm
Annika Alarotu, Jessica Bergström, Filippa Fahlin, Jenny Håltem Fongaard, Sigrid Jegleim, Fannie Johansson, Alicia Karhunen Larsson, Isabell Karlsson, Erna Landefjord, Filippa Lindman, Zofia Lundbäck, Linnea Malmström, Tuvalisa Nilsson, Minna Rieppo, Ella Maria Snellman, Simon Stenholm Söderlund, Alexandra Svensson, Serine Torp Drejer, Emma Wagenius, Ragnar Westerberg Martinez, Sabine Young Langeland

Danskritik: Drone på Riksteatern – Långsamheten blir utmanade meditativt om än något för länge

2 november, 2018 by Lotta Altner

Drone
Koreograf Erik Linghedes
Komposition Eric Sjögren
Scenografi Johanna Mårtensson
Ljus Mira Svanberg
Kostym Erika Sjödin
Diselverkstaden, stora scen Nacka
Urpremiär 1 november 2018, Riksteatern

I förväg hintar föreställningen om att vi kommer att få se ”dans i vakuum”. Det är naturligtvis spektakulärt i sig eftersom ingen människa kan leva fritt och röra sig i ett utrymme utan syre. Därmed tilldelas vi en utmanande tanke att leka med, hur det skulle kunna vara möjligt att röra sig i luftfrihet om det verkligen var möjligt. Precis som att ”lyssna till bruset i tystnaden”.

Mitt på scen står en trädram med en öppen cirkel. Det lyser i cirkel och det kommer rök bakom. Jag fylls av någon for av urkraft som om vartannat ger eller tar kraft/syre i framträdandet och till dansarna. Kan det vara en annan planet som påverkar eller kan vi eventuellt befinna oss i rymden där det faktiskt lär vara vakuum?

Dansarna bär enbart vita och svarta kläder. De blir två motsatser och två enkelheter i värld där de borde få lov att finnas färgnyanser och tolkningsutrymme. Jag tror dock att färglösheten hjälper till i känslan av att vilja ge rörelse i en värld där man fysiskt inte kan röra en fena. Rymddräkts känslan ligger inte heller helt långt borta.

I små minimalistiska poser som knappt är synliga rör sig inledningsvis två dansare mot hålet, urkraften/balansen/luften. Vid mötet av varandra backar dansarna upp varandra i ett givande och tagande som om det inte finns plats för dem båda i samma positioner. Att vara nära hålet är dock bådas önskan om än inte samtidigt. Under föreställningens gång är det aldrig synkronisering mellan aktörerna utan alltid rörelser i beroende av varandra. Det är som om de inte kan röra sig på liknande frekvenser eller kan ha liknande utgångspunkter ihop.

Efter halva föreställningen känner jag av publikens frustrerande rastlöshet. Människan av idag är inte van vid att under så lång tid uppleva så lite synligt. Ögonen letar i snabba rörelser efter mer att förstå och mer att se. Sinnena hungrar efter mer information att få tugga i sig. Precis som i retreaten är vi rädda för stillheten och inväntan av vad som händer med oss själva när för lite händer runt omkring oss och vi blir själva med våra egna tankar utan yttre påverkan. Så när hastigheten ökar för ett kort ögonblick genom en dansare som glider på en s.k. ORB wheel skrattar stora delar av publiken. Skrattet är nervöst och underlättande, eftersom det äntligen händer något drastiskt på scen. Glädjen är mall placerat men man tager vad man kan få.

Vid två tillfällen riktas scenljuset skarpt mot oss i publiken. Ljuset ändrar också färg på ett sådant vis att vi bländas och inte riktigt vet vad som händer omkring oss. Kanske är det så att våra synintryck ibland behöver den skarpa tillsägelsen, ’ du tittar för mycket och känner för lite’. Jag känner mig avtrubbad och sänker min blick nästan i skam och tänker att det är dags att försöka känna mer genom ögonen.

Rörelserna blir ofta som tyngdlösa statyer och man ges tillräckligt mycket tid för att registrera dess skiftningar. Kanske hade en tydligare story i rörelsemönsterna get mig fler hållhakar att greppa begreppen på. Slutligen blir jag dock trött på ett sätt jag inte vill eftersom mina intryck är mättade på det jag sett den senaste timmen. Konceptet är genomarbeta för min del.

Dansarna svettas mycket trots de långsamma och få rörelserna. Det förvånar mig först, men inser sedan att minimalism kostar på när stora dramatiska rörelser måste frysas. När enbart det lilla ska få råda måste det finnas en kroppslig behärskning. Dansarnas positioner är också ofta obekväma och det är med stor beundran man förstår att det kostar på att inte ta chansen av varaner storslagen. Det är som att kräva mjuk ljuvhet av en vildvuxen kaktus.

Medverkande på scen
Yared Cederlund
Katrine Johansen
Robin Sundberg
Bamban Frost

Dans

Footer

Om oss