Rosa Löften
Scen: Dansens Hus
Idé & koreografi: Malin Hellkvist Sellén
Dansare: Marianne Kjærsund
Kostymdesigner: Lena Lindgren
Ljusdesigner & scenograf: Erik Westerlund
Maskdesigner: Marina Ritvall
Kompositör: Niklas Swanberg
Teknisk samordnare & tekniker: Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Foto: Åse Bengtsson Helin
Producent: Anne Koutonen/Therese Terry Johnson
Produktion: Malin Hellkvist Sellén
I snart tolv år har Malin Hellkvist Sellén tillsammans med dansaren Marianne Kjærsund turnerat runt med sina Rosa löften, en dansföreställning som leker med kropp, kön och rörelse och som i en svängom dekonstruerar bugg- och foxdansens fyrtaktsmusik med mazariner, hårgelé och romantik.
In på scen äntrar dansproffset Marianne Kjærsund. I queer-gestaltning helklädd i rosa tröja och byxor och med skäggstubb och krulligt blonderat hår ser vi Mariannes persona. Karaktären känns igen från Bättre folk från 2006. Men här placeras den in i ett rosafärgat rum med löften om kärlek, närhet och ömhet. På ett framdukat bord står en smarrig mazarin-kaka vars lyster fuktar Mariannes gommar. I föreställningen fyller mazarinen en viktig funktion. Men mer om det sen.
Med bestämdhet tar Marianne en tugga av kakan. Försiktigt börjar hon att mumsa i sig hela härligheten. Så drar buggen igång. Till Sven Ingvars Leende guldbruna ögon rör Marianne på chinohäcken. På scengolvet med graciösa rörelser glider hon fram. Det är en lek både med kön, könsidentitet samt med buggkulturens binära uppdelning i manligt och kvinnligt. Historiskt har buggmannen alltid varit den som för i dansen medan kvinnan följer med. En uppdelning som på senare tid allt mera börjat att luckras upp, även om det tillhör undantagen att se en kvinna föra i dansen.
Foto: Sofia Runarsdotter
Åter till mazarinen. Malin själv förstod först inte vilken avgörande betydelse denna smakrika bakelse hade. Mazarinen är kan man säga dansbandsmusikens stora gral. En kaka vars symbolvärde är fulladdad med betydelse. I rosa Löften representerar den gemenskapen, ensamheten samt det lustfyllda i dansen.
Malins kroppspolitiska analytiska koreografi ifrågasätter samhällets dikotominer – fin och fulkultur. Högt och lågt. Här står hon över den klassiska devisen. Med en analytisk blick och med en stor dos torr humor för hon in den folkliga buggen och mazarinen i finrummet.
En hedervärd insats.
Något som vid första ögonkast (För att referera till en smått heteronormativ tv-serie – “ Gift vid första ögonkastet) kan uppfattas som en ironi, ett cyniskt ironiserande över dansbandskulturens heteronormativa tänk och enkla formspråk, visar sig tvärtom handla om en lovsång. Med Rosa Löften omfamnar Malin med viss distans den folkliga dansen där rikligt kafféintag, hårgelé och nystrukna skjortor är självklarheter. Och med Lasse Stefanz i högtalarna tar Marianne sig en svängom. Hon gestaltar pardans men är således allena. Där och då blir hen i fyrtakts-musiken både förare och följare. En slags dekonstruktion av ett binärt tänk. Och en metafor för ensamhet, ett tillstånd många människor har suttit i. Den desperata jakten efter sann kärlek går i buggens tecken. Heteronormativitet och monogami är par- och relationsstrukturer vi alla förhåller oss till.
Rosa Löften undersöker tematiken med lupp. Musiken förstärker budskapet. Det finns , hör och häpna, ett mänskligt djup i Sven Ingvars svängiga fyrtakts-musik. Mycket hjärta och smärta och starka känslosvall.
Rosa Löften badar i detaljer där mazarinen ramar in helheten. Det är det subtila och de små nyanserna i dansbygget som gör hela skillnaden. Annars är Rosa löften i sitt upplägg både repetitiv och transcendental dans. Den liknas närmast en ritual som aldrig verkar vilja ta slut. Det är kontexten som dansen ramas in i som gör att dansföreställningen lyfter. Med knivskarp blick för det folkliga samt med torr humor klär koreografen buggkulturen i guldpolerad skrud. Löften om en rosaskimrande värld kan i Malins ögon bli till verklighet.
Petter Stjernstedt