Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Svenska Baletten-utställningen på Dansmuseet förlängs

by

Dansmuseet har lånat in samtliga bevarade originalkostymer från Bibliothèque nationale de France, BnF, i Paris till jubileumsutställningen ”Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete” – Ballets Suédois 1920–1925. Utställningen förlängs och därmed kan besökare se Svenska Baletten-kostymerna till och med 15 maj i år, berättar ett pressmeddelande:

Bland kostymerna från BnF finns en kubistisk kostym designad av Fernand Léger. Kostymen togs fram till Jean Börlin i rollen som Poeten eller Galningen i uppsättningen Skating Rink från 1922. Även kostymer till Fågelhandlaren, designade av Hélène Perdriat, med Svenska Baletten finns representerade. Totalt visas 15 kostymer i en specialbyggd kostymmonter i museets bankhall.

– Att se kostymerna i naturlig storlek är extra roligt eftersom vi har skisser till dem i våra samlingar. Men de små skisserna är ofta just skissartade och ger inte riktigt rättvisa åt den härliga färgprakten i de välbevarade plaggen. Dessutom avslöjar de hur dansaren kan ha rört sig som till exempel kostymen från Skating Rink med inbyggda pinnar vilket måste ha skapat ett kantigt och stelt rörelsemönster, säger Eva-Sofi Ernstell, museichef på Dansmuseet i Stockholm.

Alla besökare måste förköpa sin biljett
För närvarande har Dansmuseet begränsade öppettider och alla besökare måste köpa sin biljett i förväg. Biljetter finns på museets hemsida. Dansmuseet ger pengarna i retur om museet skulle tvingas stänga.

Utställningen ”Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete” – Ballets Suédois 1920–1925 öppnade den 25 oktober 2020, på hundraårsdagen av Svenska Balettens premiär i Paris.

Hui-Han Hu – en dansare och koreograf berättar om sitt arbete

by

Hui-Han Hu har jobbat som professionell dansare inom dans och teater i flera år. Just nu leder Hui-Han Hu projektet En dansande himmel. I föreställningen ligger publiken på en matta för att se uppåt, vilket blir  ett annorlunda perspektiv.

Hui-Han Hu berättar här om sitt projekt och sig själv:
Under forskningsprocessen (december 2019 – januari 2020) hade vi en stor provpublik som kom och information för slutförande föreställning har gått ut i god tid.

Detta annorlunda perspektiv gör att man koppla av och utmanas att se utanför normer och ramar.  Verket är dans och ger möjlighet att vara abstrakt som vuxna från provpubliken uttryckte det. Alla menade att det skulle kunna komma en stor publik. Men så slog pandemin med corona till och sedan blev det. Så vi har inte fått så stor publik som förväntat.

Feedbacken från publik och mina mentorer har sagt mig att föreställningen har en hög estetisk kvalitet och tillför ett intressant perspektiv.

Mina tankar kring föreställningen
Visuellt och estetiskt, som idé, tänkte jag, varför kan vi inte ligga ner och se föreställningen underifrån? Inspirationen var de första skratten från mitt barn när han var fyra månader gammal, som gjorde att jag kände hur min själ kastade sig ut och flög och svävade ner ovanpå honom. Dessa skratt väckte funderingar kring att göra en föreställning där man ligger på golvet och tittar upp och omkring sig, så som en bebis upplever världen innan den kan sitta. Som att ligga på stranden och koppla av i solen.

Jag känner mig avkopplad i liggande position för att jag kan se världen sammankopplad i horisonten och vertikalt på ett sätt där jag själv kan välja. Därefter föddes tankar kring gravitationen, att allt dras nedåt, att människor, växter och djur, när de är gamla, ruttnar, att saker slits sönder och faller isär. Tankar kring allts ändlighet, att girighet, makt och pengar som samlas en dag tar slut och att också solen blir gammal och en dag upphör att lysa. Om man kan zooma in allt detta i ett mikroskopiskt perspektiv som vi kan se i en liten skärm framför oss, skulle det då se ut som kalejdoskop?

Åtta år senare tog jag mitt barn till Tekniska museet. Vi låg under ett nät och lekte och sökte friheten genom att tränga sig in i nätets maskor. Det väckte glädje, lugn, men också många funderingar. Världen ovanpå och under nätet drog mig till min mamma, som dog när jag ung och jag att även hon återgått till jorden, men även tankar om en vattenyta och om allt liv som interagerar underifrån och ovanifrån genom en vattenyta. Till föreställningen tog jag tanken om att pröva om en begränsning av var man står, i ett ytfält, kan möjliggöra kommunikation och utbyte på ett mer fullkomligt vis?

Mitt arbete med dansföreställningen
För att utveckla dessa tankar började jag läsa Suzanne Ostens böcker, jag hörde av mig till Gustaf Gredebäck (professor i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet), jag klättrade runt i olika parker där det finns nät och besökte Aerial Dance Festival. Detta förstärkte önksan att vilja utmana publiken med ett annan perspektiv för att uppleva världen.
Kostymerna reflekterar att jag tycker att det är fascinerade att molekyler omvandlas och bildas, men även att sperma och ett ägg skapar ett nytt liv. Jag bär en kostym med små bollar som påminner om molekyler, medan en annan dansare har en kostym som ser ut som flytande vatten. Ljud- och ljuslandskapen syftar till att skapa ett landskap som stimulerar publiken. Rörelsespråket försöker öppna för att vi ska kunna röra oss förhållandevist fritt ovanpå och under nätet (vi har inte full rörelsefrihet utan behöver balansera rörelserna hela tiden som skapar rörelser mellan cirkus och dans).

Under föreställningen sker en gemensam uppvärmning som bygger övningar på att improvisera med bestämda teman. Det berikar vårt rörelsespråk och tänjer potentialen för rörelsernas kvalitet. Jag ser själv att projektet har stora utvecklingsmöjligheter visuellt och scenografiskt, beroende på vem som kommer och på vilka tider och platser som den spelas på.

Vem jag är
Jag född i Taiwan och är utbildad som professionell dansare. Jag började med kinesisk klassisk dans och kinesisk folkdans på en dansskola som tonåring och turnerade då i såväl Europa som i andra asiatiska länder. Jag är dansare och danspedagog med examen från Taipei Physical Education College (Taiwan) och Dans- och Cirkushögskolan (Stockholm).
Under de senaste tre åren har jag varit verksam som dansare, koreograf och projektledare. Jag har arbetat med dans och teater för vuxna och för barn och unga. Som dansare har jag arbetat med bland annat med Virpi Pahkinen, Marionetteatern, Teater Tre och Masthuggsteatern. Som projektledare har jag samarbetat med föreställningar på Kulturhuset Dieselverkstaden, Dansmuseet och Östasiatiska museet. Jag har arbetat med stöd från bland annat Kulturrådet, Region Stockholm, Stockholm Stad, Konstnärsnämnden och Nacka kommun.

Text: Hui-Han Hu

Här är länkar som ni kan få lite mer information.
På Dieselverkstaden 1-7/8

På Bagarmossen folkets hus 11-15/8

Samlade information finns på min webbsida

Filmrecension: Cunningham ger en läskigt tydlig bild av tradition, praktik och historik av koreograf och dansare

by

Cunningham
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 april 2020
Manus och regi Alla Kovgan
Filmfotograf Mkrtich Malkhasyan
Regi och koreografi Jennifer Goggans
Redigerare Alla KOvgan, Andrew Bird
Koreografisk regiassistent Robert Swintons
Producent Helge Albers, Ilann Gerard, Alla Kovgan
Kostymör/designer Jeffrey Wirsing
Originalmusik av Volker Bertelmann

I dokumentärfilmen om dansaren och koreografen Cunningham får vi möta en av Amerikas största. Han är en mytomspunnen man som det har spekulerats mycket om, och då inte enbart i danskretsar. Kanske var det att Merce strävade efter att vara lika äkta mot sig själv privat som på scen och därmed inte stack under stolen om sin homosexuella identitet. Att våga vara sig själv är idag mer på modet än någonsin, men är man född strax efter första världskriget 1919 (dog 90 år gammal) kan man utan att tveka säga att han var en man före sin tid. Själv menar Cunningham att dans för honom är ,”Allt stort och litet kan gå ihop och blir en helhet genom det vi känner” (fritt översatt)

I filmen har man ett spännande upplägg i sin dokumentation kring koreografen, dansaren och personen Cunningham. Man börjar ofta med att visa ursprungsdansen, med noteringar och kommentarer i kanten. Samtidigt blandar man färger, filmformat och ljusperspektiv utan att tveka, vilket gör att det tar en stund innan man förstår upplägget. Men när man väl hänger med i sammanhangen är det informativt och spännande att följa berättandet. Det underlättar mycket om man kan lite om dans och om Cunningham innan man ser, eftersom tonen i dokumentären kräver att man är en inbiten kulturnörd. Ibland upplever jag att man gjort det lite väl komplicerat för den ovana åskådare, men det tror jag är ett medvetet val.

Gång på gång i filmen frågar intervjuare koreografen själv hur han ser på sin konstform. Varje gång betonas att han skapar och gör kroppsuttryck som det enbart är upp till andra att tolka om de vill. Han vill tänja på kroppens gränser och upplever att alla rörelser är möjliga och att det är det som inspirerar honom. Cunningham vill inte bli pålagd några etiketter eller konventioner på sin dans eller sin koreografi. Han blir mycket irriterad och upplevs förolämpad och jag kan förstå honom. Gång på gång i filmen uttalar man dock att hans dans är den moderna danskonstens grundpelare och att den kan ses som avantgarde. Dessa uttalanden gör inte dansaren mer bekväm i sina fortsatta konkretiseranden. Istället upprepar han ”I have nothing to say and I´m saying it – that is poetry as I need it”.

Filmen påvisar på en fint sätt hur Cunninghams danstraditioner fått leva vidare. Det ser man tydligt i hur dansare återger scenbilder från tidigare filmer och noteringar av koreografen själv. Genom att få se ursprungsfilmerna och sedan dagsfärska scenbilder av andra dansare idag, förs hans traditioner vidare. Många uppsättningar kommer att leva kvar och inte glömmas bort. Arvet förs vidare och har stor betydelse för dansens historia. Oavsett om koreografen själv eller vi vill sätta ord på det som händer i hans dans, finns det många danstraditioner som vilar på Cunninghams val av rörelsemönster. Jag hade dock önskat att dokumentären hade kunnat ge koreografen, dansaren, konstnären och musikpedagogen Martha Graham (1894-1991) någon typ av benämning, med tanke på hur Cunningham fick inspiration, uppbackning och skolning från denna kända kollega. Men det känns som om det inte har någon betydelse för dem.

Jag vet inte om det gör mig mer glad eller mindre ledsen, att jag har väldigt svårt för koreografens återspeglande personlighet i dokumentären. I mina ögon verkar han dock enbart vara sig själv på gott och ont. Får man verkligen tycka att en homosexuell dansare som inte längre lever var mycket obehaglig? Är det politiskt korrekt? Får man kritisera en icke levande själ? Jag vet inte. Jag tänker dock tillämpa hans dansmetoder i mitt skrivandet. Jag tänker tänja på mina gränser lite och försöka vara genuint ärlig mot min natur så långt det känns medmänskligt utan slag under bältet. Jag ser i dokumenten, framförallt på hans kvinnliga dansare att han inte verkar ha varit en lätt man att samarbeta med. Snarare skulle jag vilja påstå att det var rädsla i luften och ett förtryck gentemot den kvinnliga kroppen. Kvinnan och kvinnligheten upplevs som ointressant dessutom på något vis. Ständigt lyfts och bärs kvinnor hit och dit. Det är alltid män eller Cunningham själv som är huvudrollen i alla huvudnummer. När jag dessutom hör hans manliga medarbetare/älskare prata om dans, dansarna och gemenskapen i danssällskapet, blir jag illa berörd. Det lyser igenom med hånfulla skratt och jargonger, vilka stjärnor och genier de själva tyckte att de var. Det ger mig lätta sura uppstötningar från magtrakten. Fast faktum är ju att en god konstnär inte behöver innebär en fantastiska personligheter som man tycker om. Det är viktigt att skilja det ena från det andra. På så vis sticker man i dokumentären inte under stolen med att dansaren troligtvis inte var ”en dans på rosor”.

Huvud dansare Ashley Chen, Brandon Collwes, Dylan Crossman, Julie Cunningham, Jennifer Goggans, Lindsey Jones, Corinthians Kresge, Daniel Madoff, Rashaun Mitchell, Marcin Munnerlyn, Silas Reiner, Glen Rumsey, Jamie Scott, Melissa Toogood.

Teaterkritik: Kollision på Soppteatern är en gott-och-blandad påse

by

Kollision
Regiöga Fredrik Meyer
Soppteater/öppen bar på Under Fontänen, Kulturhuset Stadsteatern
Premiär den 7 mars 2020

Kollision är en gott och blandad påse, där man försöker ge olika bitar av skratt och allvar. Vissa bitar är klockrena, andra hade jag valt bort

Kollision är en dansföreställning med inslag av teater, musik och sång. Det är också en föreställning om förutfattade meningar kring professioner, kulturer, framgångar och vänskaper. Dessutom är det ett försök till parodier och ironi om det som en publik utsätts för och aktörerna låtsas vara med om i samma stund. Man skämtar exempelvis om dansföreställningar när man sitter där som dansare och om dålig sångröst medan man sjunger lite falsk.

Dansarna ritar inledningsvis bilder med krita på en vägg bakom sig, förklarar därmed sina morgonrutiner och hur deras morgnar därmed varierar. Bilderna och dansen går mycket bra ihop och det är en berättarform som fungerar gynnsamt. Ett koncept som jag gärna hade sett mer av genom hela föreställningen. Att kasta sig in i vanliga skådespelar roller var jag inte helt förberedd på att de skulle. Jag påminns tydligt under föreställningen om att regi och koreografi inte är samma sak och att man inte kan förvänta sig det heller. Ett regiöga känns inte som tillräckligt.

Dans behöver inte bäras upp av någon annan profession än sin egen. Jag känner att jag längtar efter att vilja ge dem mer utrymme på scenen för mer kroppslig rörelse, som det bemästrar på ett helt annan nivå. Idag känns det som om musklerna och farten stoppas på för få kvadratmeter. Det är som guldfisken som simmar rak in i akvarieglaset gång på gång, men sedan måste ge upp och vända eftersom det inte finns mer plats att få. Varför har man valt platt agerande framför avancerad dans, frågar jag mig.

Rekvisitan utnyttjas maximalt i föreställningen och är inte bara fyndig, utan genomtänkt med starka syften. Varje liten vinkel eller användningsområde nyttjas för att skapa nya miljöer . Framförallt är jag enormt imponerad av hur ett draperi kan skapa så många känsloyttringar och funktioner med aktörerna på scen. En skodans förekommer exempelvis bakom ett förhänge och en hel historia i pantomimversion ger härliga bilder till vår fantasi. Det går att skratta åt det gulliga, men också det makabra i den påtvingade tvåsamheten. För vad är det för fel att känna trygghet med en hamster eller en död mormor?

Att olikheter kan bidra till utveckling och inte enbart är ett hinder, är ett gott syfte som jag upplever att föreställningen i klarspråk förmedlar. Lika barn behöver inte leka bäst, så länge man öppnar upp för ett gemensamt äventyr. Bara man mötas och respektera några grundläggande platåer att stå på, är man i hamn. När Jangfeldt och Rydman ger sig ut i salongen och vill inkludera publiken i sina samtal, blir det en större öppenhet kring dialogerna och en inkluderande gemenskap. Vänskapen kan vara så befriande enkel. Publiken reagerar mestadels med förtröstan när konventionerna mellan scen och publik bryts. Ibland räcker det dessutom med att höra vad som sägs bakom ens rygg.

Det är däremot alltid uppfriskande och uppmuntrande att se smart, klatschig och genomtänkt dans, speciellt när det är två jämna och professionella dansare på scen. Båda går från explosivt samarbete, till långsamma rytmer var och en för sig. Ofta lyckas de sammanfläta budskapen och humor till funktionell rörelse framåt, även om det ibland är något ojämnt. Fläckvist haltar handlingen i genuinitet och språket går från högtravande till ”coola” uttryck. Publiken skrattar dock mestadels och med lättsamheten rycks vi ändå med utav. Det är ju inte fult att bara ha lite kul.

Av och med Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman

Mello! – publiksuccé!

by

(Hela ensemblen sjunger, till stående ovationer från publiken, ABBA:s ”Waterloo” som vann ESC i Brighton, 1974 – foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Denna lördagkväll är det final i den svenska Melodifestivalen, och senare i mitten på maj är det tänkt att Eurovision Song Contest (ESC) ska hållas i Rotterdam, Nederländerna. Men man behöver nödvändigtvis inte bege sig vare till Stockholm eller Rotterdam för att få uppleva musikalisk glädje i sann melloanda och det med liveband som numera fattas i mellosammanhang.

Det räcker faktiskt att som undertecknad gjorde idag på eftermiddagen, tillsammans med ett drygt 100-tal andra sätta sig till rätta i Ronneby folkteater och där få se och lyssna till elever som går på Ronneby Kulturskola. För de bjöd med bravur, ackompanjerat av en orkester på scen, på det bästa och värsta från Melodifestivalen och Eurovision.

Det var både hits och floppar svenska och andra länders bidrag från både då och nu vi fick se och höra. Det framfördes musikaliska nummer på såväl spanska (Eres tú) som portugisiska och så vi fick se finska monstermasker på scen till de mycket välbekanta tonerna av Lordis ESC-bidrag från 2006. Kulturskolans hyllning till melodifestivalen har redan blivit en publiksuccé.

Gårdagens föreställning blev slutsåld, fick jag veta av Ronneby Kulturskola, eftermiddagens nästintill bara enstaka platser var lediga och kvällens är också den slutsåld. Och när man sitter där, taktfast med hela publiken applåderande till refrängerna i ”Satellit”, ”Guld och gröna skogar”, ”Håll om mig”, ”Hard Rock Hallelujah” och sist men inte minst ”Waterloo” så förstår jag varför. SVT borde ta kontakt med Ronneby Kulturskola för så här ska Mello vara.