Opera

Ålevangeliet
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigenter Marit Strindlund/Emil Eliasson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och peruk Therésia Frisk
Ensemble:
Baryton Olle Persson
Tenor Wiktor Sundqvist
Mezzosopran Linnea Andreassen
Instrumentalist på EWI Emil Jonason
Gästande körer Mikaeli kammarkör/Lilla kören, Folkoperans orkester
Urpremiär på Folkoperan 27 april 2022

Boken Ålevangeliet, som Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan, skrev för ett par år sedan, fick ett varmt mottagande och blev en storsäljare i flera länder. Inte konstigt det. Boken är en liten pärla, som genom att beskriva relationen mellan far och son, ålfisket som knyter dem samman och redogöra för ålens gåtfulla väsen, lyckas skapa en berättelse om själva livsgåtan, vår existens.

Boken har nu blivit till en opera som uruppfördes på Folkoperan den 27 april. Och hur kommer man då på att göra en opera på boken i fråga? Ja säg det. Jag går dit utan några speciella förväntningar. Musiken är nyskriven av den unga kompositören Emmy Lindström, som jag inte tidigare känner till. Librettot står Stina Oscarsson för, som jag uppskattar som en djup och reflekterande fritänkare. Det bådar i alla fall gott.

Inne på scenen sitter orkestern iklädd gula reflexvästar och kören uppställd i orangea fiskarbyxor som en passning till pappan i boken som förutom ålfiskare är asfaltsläggare.
Orkestern börjar spela, och hör och häpna, musiken är förvånansvärt vacker!

Ouvertyren framförs av blåsinstrument och är inte en typisk ouvertyr utan nedtonad men tonal och stämningsfull. Scenen är sparsmakad men effektfull. En ljusramp längst fram projicerar en vattenyta, där en ål emellanåt simmar fram. En ål har också en huvudroll i uppsättningen. Det är klarinettisten Emil Jonason, tillika kompositörens man, som pantomimlikt och svartklädd rör sig i och mellan scenerna och spelar instrumentet EWI, ett slags elklarinett.

De andra två huvudkaraktärerna på scenen är fadern, asfaltsläggaren och ålfiskaren, framförd av Olle Persson, baryton, och sonen, gestaltad av Wiktor Sundqvist, tenor. Och för att få in en kvinnlig sångsolist finns också ytterligare en huvudroll i form av en vetenskapskvinna, spelad av mezzosopranen Linnea Andreassen, som i sina sångnummer framför den ålfakta som det finns gott om i boken.

Verket är gåtfullt och stämningsfullt. Emmy Lindströms musik utgår från berättelsen och vågar vara vacker. Hon vågar göra bakåtblickar och låna av både barocken, romantiken, folkmusiken och filmmusikgenren för att nämna några, utan att det på något sätt blir kitschigt. I stället har hon en alldeles egen touch, där hon också väver in intressanta elektroniska ljudspel i orkesterklangen. Inte minst genom det alldeles magiskt mångsidiga instrumentet EWI som kastar sig mellan det lättsamma och det avgrundsdjupa.

I ett pressmeddelande läser jag att Stina Oscarsson ville ”försöka skriva ett verk som med samma lätthet som Hjalmar Gullbergs Förklädd gud skildrar existensens allra största frågor”.
Jag är inte säker på att hon har lyckats. Nu är det visserligen svårt att uppfatta orden som sjungs, och det är inte heller orden som gör föreställningen. Men när jag läser librettot tycker jag att det bitvis är förvånansvärt platt. Men stycket nr 10 fångar väl egentligen in vad det hela handlar om: Man föds och man dör.

Man föds och man gör allt för att frigöra sig från sitt ursprung
Bara för att en dag vakna upp och inse att man måste göra hela den långa resan tillbaka
Men man hinner aldrig riktigt fram
För oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick

Detta skildras på scenen genom det lågmälda men varma relationen mellan den åldrande fadern och sonen – ännu mitt i livet. Och parallellt genom ålens liv – som enskilt exemplar och som djurart som om den försvinner tar med sig dess ännu olösta gåtor i djupet.

Essensen i berättelsen är väl just den, att somt glider oss ur händerna och att allt inte går att förklara – men att det kanske är just det som skänker livet poesi.

Om dessa poänger verkligen framkommer av att se operan utan att man läst boken, vill jag dock ha osagt. Men det är ändå en vacker och intressant uppsättning – inte minst tack vare den begåvade Emmy Lindströms musik. Så den är definitivt värt att gå och se – och höra!

Cosi fan tutte
Team
Dirigent Henrik Schaefer/Gunvald Ottesen
Regi Ulrike Schwab
Scenografi och kostym Rebekka Dornhege Reyes
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och Peruk Therésia Frisk
Dramaturg Jürgen Otten
Upphovsmakare Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Lorenzo da Ponte
Svensk översättning Carin Bartosch Edström
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer, Fredrik Högberg

Det är något med Mozarts opera Cosi fan tutte som regissörer ständigt tycks stångas med. Hur mycket man än älskar musiken så kommer på köpet librettot om kvinnans nyckfullhet och ack så bristande karaktär. På det pryda 1800-talet ansågs librettot för omoraliskt, idag är det förstås för politiskt inkorrekt.

Originalhandlingen för den som inte känner till den är i korthet: Två systrar är förlovade med varsin tjusig officer. Soldaterna träffar en äldre, luttrad man, Alfonso, som talar om för dem att alla kvinnor kan frestas till otrohet, även deras fästmör. Mannen och officerarna ingår ett vad som officerarna är säkra på att vinna, de vet ju att deras fästmör bara älskar dem! Ett villkor är att officerarna måste lyda Alfonsos order under det närmaste dygnet. Alfonso lurar kvinnorna att deras fästmän måste dra ut i krig, och strax efter att de tagit ett smäktande avsked, dyker det upp två män (misstänkt lika fästmännen, fast med stora mustascher) som gör allt för att charma och förföra de bägge systrarna. Systrarna är ståndaktiga, men efter träget uppvaktande faller först den ena och till slut den andra (och de faller till råga på allt för den andras fästman in disguise). När de är i färd att skriva äktenskapskontrakt hörs plötsligt trumvirvlar, kriget är slut, officerarna kommer lägligt tillbaka (samtidigt som de två friarna jagas iväg) och ser med förskräckelse vad som är på gång. Men som den opera buffa den nu är, försonas de alla ändå, även om slutet är ovisst. Ingen vet om det blir några giftermål eller inte.

Sensmoralen är att kvinnorna är nyckfulla och svaga, men att man ändå kan välja försoning och till och med kärlek.

När den tyska, prisbelönta regissören Ulrike Schwab nu sätter upp Cosi fan tutte på Folkoperan, tacklar hon det förmenta librettoproblemet genom att helt enkelt att skriva om handlingen. Ulrike skippar den här delen med förvecklingarna och gör Alfonsos vad till ett slags experiment som alla fyra medvetet går in i och som handlar om att vrida och vända på konceptet evig trohet och kärlek genom att prova nya roller och partners.

Det hela utspelar sig i nutid, ibland på en drömsk, bedagad lekplats med symboliska element som ett gigantiskt clounhuvud och en 1800-talsgunghäst, ibland på ett sjavigt fiskeläger där stora plastsjok och diverse skrot flutit i land. Det är i de här miljöerna som Despina, Alfonsos kvinnliga motsvarighet och partner in crime regerar, hon som i originaluppsättningen är en piga, men som här är något slags slug trixter-fe. Slutet är även här oklart, men överraskande nog är att det är de dessa båda cyniker som går till altaret på slutet. Lärdomen, i alla fall enligt programbladet, är att kärlek alltid är ett beslut.

Librettot i all ära, men det är ju musiken som är huvudpoängen. Och hur lät nu den? Bra, generellt. Sångarna var gjorde mycket fina insatser var för sig och de lät ljuvligt tillsammans. Det jag saknade var orkesterklangen. Orkestern var decimerad till det yttersta och bestod faktiskt bara av 15 personer, en på varje instrument, och det var tyvärr för lite. Men uppvägde gjorde den lek med främmande instrument som ackordeon och vibrafon som suggestiv stämningsförmedlare.
Och helheten? Bra! Själva handlingen vet jag ärligt talat inte om den funkar i den här tappningen heller. Man det gör faktiskt ingenting. Jag tror att Ulrike Schwab har lyckats fånga själva nerven i operan med sin uppsättning. Föreställningen är en härlig och upplyftande happening med en slags apokalyptisk skönhet som hon lyckas kombinera med humor, charm, nerv, närhet och folklighet. Sångarna är med oss i publiken. Rummet utnyttjas maximalt och de kommunicerar direkt med oss. Vi har roligt och vi ser att de har roligt. Kanske är det precis så som man upplevde opera på Mozarts dagar när den var underhållning för folket och inte hade stelnat till finkultur. Så även om handlingen har glidit långt från Lorenzo da Pontes originallibretto, är ligger den nog den här uppsättningen närmare originalet i själva känslan än många andra uppsättningar lyckats med.
Bra jobbat, gå och se den! säger jag.

Ensemble
Fiordiligi: Sanna Gibbs
Dorabella: Ann-Kristin Jones
Ferrando: Wiktor Sundqvist
Guglielmo: Richard Hamrin
Don Alfonso: Joa Helgesson
Despina: Micaela Sjöstedt
Orkester: Folkoperans orkester