• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

25 augusti, 2026 by Redaktionen

Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

Den 11 september 2026 släpps en nyinspelning av Siw Malmkvists klassiska ”Min jord” – den här gången tillsammans med hennes nioåriga barnbarn Dahlia. En sång som för 50 år sedan var en kärleksförklaring till vår planet får nu en ny och högaktuell betydelse: en generation sjunger tillsammans med nästa, för den jord vi ska lämna vidare.

Ett pressmeddelande berättar:
”Min jord” är inte en nyskriven låt om klimatkrisen. Det är den svenska versionen av den franska chansonen “Bravo Monsieur le Monde”, som Siw Malmkvist gjorde till sin 1976.

Redan då var budskapet tydligt. Sången är en kärleksförklaring till bergen, haven, vinden och träden – men också en stilla vädjan och ursäkt för det vi människor riskerar att förstöra.
Femtio år senare får orden en ny tyngd.

När Siw Malmkvist nu spelar in ”Min jord” på nytt är det tillsammans med barnbarnet Dahlia, 9 år. Mötet mellan de två generationerna blir själva kärnan i den nya versionen. Siw representerar en generation som har levt med sången i ett halvt sekel. Dahlia tillhör den generation som ska leva med konsekvenserna av de beslut vi fattar idag.

– Det känns väldigt fint att få sjunga den här sången tillsammans med Dahlia. När jag sjöng in den första gången för 50 år sedan kunde jag knappast ana att den skulle kännas så aktuell igen. Nu sjunger vi den för hennes och alla barns framtid, säger Siw Malmkvist.

Siw Malmkvist är en av Sveriges mest folkkära artister, med en enastående karriär som sträcker sig över sju decennier. Inga pauser och inga comebacker – Siw har fortsatt att vara aktuell, på scen och i människors hjärtan, generation efter generation.

I samband med den nya inspelningen deltog Siw Malmkvist på Sveriges hittills största klimataktion “Den stora Klimatdemonstrationen” där över 50.000 personer demonstrerade genom Stockholm, för att uppmärksamma den akuta klimatsituationen. Tillsammans med Dahlia framförde Siw “Min jord” framför den enorma publik som samlades för att göra sina röster hörda och för att påminna om det ansvar vi har för framtiden – samma framtid som Dahlia representerar.
”Den stora klimatdemonstratioen” arrangerades av Naturkyddsföreningen och Rebellmammorna samt över 250 organisationer, bla UNICEF och Rädda barnen.

”Min jord” handlar därför inte bara om det vi riskerar att förlora, utan också om det vi fortfarande kan välja att lämna efter oss: en friskare, vackrare och mer livskraftig jord.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Musik, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

25 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Primavera

Primavera
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Damiano Michieletto 
Roller Tecla Insolia som Cecilia, Michele Riondino som Antonio Vivaldi, Andrea Pennacchi som ordförande i barnhemmets styrelse, Fabrizia Sacchi som föreståndare på barnhemmet och Stefano Accorsi som Cecilias tilltänkte make Sanfermo.

Filmen handlar om den mycket musikaliska barnhemsflickan Cecilias möte med Antonio Vivaldi, kompositören till De fyra årstiderna. Hon är 20 år gammal och har varit på barnhemmet sedan hon föddes, i hemlighet inlämnad av sin okända mamma. Cecilia är besatt av att få veta vem hennes mamma är och drömmer om att mamman en gång ska komma och hämta henne. Barnhemmet har en stråkensemble som gör det möjligt för de mest begåvade flickorna, som Cecilia, att ägna sig åt musik. Ensemblen som är mycket berömd ger regelbundet konserter för Venedigs överklass och rika donatorer. Men flickorna får inte visa sina ansikten för publiken, de måste spela bakom ett galler eller bakom en mask. Det yttersta målet med barnhemmets disciplinerande uppfostran är att flickorna ska säljas och giftas bort med någon betydligt äldre och rik gubbe ur överklassen. Cecilia är redan bortlovad och såld för 300 dukater till krigshjälten Sanfermo. Barnhemmets verksamhet är helt beroende av försäljning av flickor, donationer och publiktillströmning. När publikens och donatorernas intresse plötsligt viker beslutar styrelsen därför att försöka vända den ekonomiska kräftgången genom att återanställa Vivaldi som dirigent, kompositör och musiklärare.

Mötet med Vivaldi förändrar Cecilias situation helt och hållet då han utser henne till förste violinist. Det gör att den förvånade Cecilia blir berömd och att musiken ger henne ett ökat självförtroende samt öppnar hennes sinne, även om hon fortfarande sitter fast inom barnhemmets väggar. När Cecilia står på sin musikaliska höjdpunkt återvänder Sanfermo plötsligt från kriget och vill gifta sig med Cecilia som han redan har betalat 300 dukater för. Äktenskapet skulle visserligen innebära att hon kan lämna barnhemmet och leva ett bekvämt, men till priset av att tvingas ge upp musiken som är det enda som betyder något för henne. Valet är enkelt, hon väljer musiken och den fortsatta kontakten med Vivaldi. Men eftersom valet inte är hennes eget har ligger hon med grönsakshandlaren med målet att inte klarar det obligatoriska oskuldstest som är ett absolut villkor för äktenskapet. Testresultatet gör att hon blir fri att spela musik men också för överskådlig tid fast inom barnhemmets väggar. Eftersom den förlorade oskulden betraktas som ett allvarligt löftesbrott, och gör att barnhemmet förlorar pengar, sätts Cecilia i en isoleringscell. Men för att om möjligt rädda situationen och barnhemmets ekonomi går en annan flicka motvilligt med på att gifta sig med Sanfermo. Den annars fege Vivaldi lyckas dock övertyga barnhemmets ordförande om att uruppförandet av ett nytt verk, för att fira krigets slut och hylla hjälten Sanfermo, är helt beroende av Cecilias medverkan.

När hon släpps ut ur isoleringscellen känner sig Cecilia övertygad om att hennes vägval är det rätta, särskilt som hon blir inbjuden av Sanfermo till något som hon först tror är ett försoningsmöte. Men det visade sig snart vara något helt annat. Den kränkte Sanfermo hämnas genom att skada Cecilia på ett sätt som gör att hon kanske aldrig mer kan spela violin. Vivaldi tror inte på barnhemmets bortförklaring, att Cecilia skadade sig när hon föll nerför en trappa. Men han är alltför feg för att ingripa. Cecilia lyssnar till premiären i det fördolda fast besluten att fly från barnhemmet efter första akten. Hon lyckas med det tack vare föreståndaren hjälp. När hon efter flykten sitter i en båt som för henne bort från Venedig känner hon befriad från både barnhemmet trånga väggar och från sin ständiga längtan efter sin okända mamma. Nu är hon fri att skapa sitt eget liv trots att hon inte vet vilken riktning som det kommer ta. Vivaldi däremot, som aldrig blir berömd under sin levnad, fortsätter att vara fast inom barnhemmets väggar trots sin musikaliska storhet.

Centrala tema i den mycket sevärda filmen är längtan bort från ödet att leva under mycket begränsande omständigheter samt spänningen mellan tryggheten i det välkända och friheten i att skapa eget liv under nya osäkra omständigheter. Filmen bärs upp av Tecla Insolia som spelar Cecilia på ett lysande sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Primavera, Vivaldi

Wilmer X – glöden har fortfarande inte slocknat

24 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Wilmer X på Mosebacke Foto: Lea Johansson Malinimei

Det finns något väldigt tilltalande med Wilmer X.

De behöver inte låtsas vara 1982. De behöver inte försöka återskapa sin ungdom. De kliver upp på Mosebacketerrassen 2026 och spelar Wilmer X-låtar – gamla som nya – med en självklarhet som visar att det här fortfarande är ett band, inte ett nostalgiprojekt.

Och det märks direkt.

Nisse Hellberg har fortfarande den där rösten som är omöjlig att ta miste på. Lite släpig, lite skitig och alldeles perfekt för de där låtarna som handlar om människor som försöker hålla ihop livet medan det hela tiden krånglar.

Det är imponerande hur stort materialet är. Under kvällen hämtas låtar från tio av bandets arton fullängdare. Det blir en musikalisk rundtur genom Wilmer X:s historia, utan att konserten känns som en greatest hits-parad.

Tvärtom.

Det finns en fin balans mellan det välbekanta och det nyare materialet. Två låtar från årets Popmonster får plats och visar att Wilmer X inte bara tittar bakåt. Albumet har fått en tydligare popkänsla, något som också märkts i min recension av skivan, men live blir det fortfarande rock’n’roll med den där speciella Wilmer X-nerven.

”Nästa växel” passar dessutom nästan provocerande bra som konsertlåt. Det är svårt att inte le åt formuleringen i sig – för det är precis vad bandet verkar göra. Lägga i nästa växel.

Sedan kommer alla de där låtarna.

”Nu eller nästa liv”. ”Förlorad kontroll”. ”Jag är bara lycklig när jag dricker”. ”Primitiv”. ”Jag flippar ut”.

Titlarna säger egentligen ganska mycket om vad Wilmer X fortfarande handlar om. Och dom ligger alla i början på spelningen, en väldigt stark början.

Det är vardagsliv, desperation, humor, kärlek, misslyckanden och en jävla massa rock’n’roll.

Och publiken kan allt.

Mosebacketerrassen är dessutom en nästan löjligt bra plats för det här. Stockholm breder ut sig bakom scenen och när kvällen blir mörkare känns det som att man sitter mitt i en gammal svensk rockfilm. Fast med ett band som vägrar bli musealt.

Det är kanske det mest imponerande.

Wilmer X låter fortfarande hungriga.

Visst, det finns några svackor. Alla låtar träffar inte lika hårt och ibland blir känslan lite mer rutin än revolution. Men när bandet får upp farten finns det fortfarande en glöd som många betydligt yngre rockband skulle vara väldigt avundsjuka på.

Och någonstans där ligger förklaringen till att Wilmer X fortfarande fungerar.

De spelar inte gamla låtar för att visa vad de en gång var.

De spelar dem för att de fortfarande betyder något.

Efter arton fullängdare finns det ett enormt arkiv att plocka ur. Ikväll får tio av dem bidra till berättelsen.

Det blir en kväll som både blickar bakåt och fortsätter framåt.

Wilmer X har fortfarande växeln i.

4/5 – en stark fyra.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Lysistrate – skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje

23 augusti, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Lysistrate

Lysistrate
Av Aristofanes
Bearbetning Carsten Palmær med bidrag av Viktor Rydberg, Johan Ludvig Runeberg, August Lindh och Hjalmar Gullberg
Regi Eva Gröndahl
Musik Bo Hülphers
Fondmålning Hanna Karlsson
Medverkande Salan Ahlgren, Berit Lundquist, Jonna Banck, Maria Sleszynska, Katarina Korp, Joline Moberg, Irma Magnusson Eklund, Jörgen Mattsson, Mattias Hülphers, Göran Enerstål, Sondre Gevelt, Erik Isaksson
Musiker Mattias Hülphers och Bo Hülphers
Premiär 22 augusti 2026 i Hjorthagens kulturhus

I en tid när länder slits sönder av fruktansvärda krig och det i hela Europa sker en enorm militär upprustning är det upplyftande med en pjäs med tydligt fredsbudskap. Att Aristofanes Lysistrate håller än idag visar tydligt Folkkulturcentrum på Hjorthagens kulturhus. Det är en skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje.

Aristofanes berättelse om kvinnors kärleksstrejk för att få männen att lägga ned vapnen hade premiär i Aten år 411 före Kristus mitt under brinnande krig. Det var en djupt längtansfylld dröm om fred mellan Aten och Sparta som dessvärre inte infriades. Det peloponnesiska kriget fortsatte i sju år och ledde till katastrof.

Det erfarna konstnärliga teamet – regissören Eva Gröndahl och dramatikern Carsten Palmær – har klokt nog låtit bli att klåfingrigt modernisera dramat. De litar på publikens förmåga att tänka fritt och koppla handlingen till dagens hotfulla värld och galna makthavare/krigshetsare som totalt struntar i att människor lider nöd och dör.

Mot en fondmålning av Greklands Akropolis och enkel dekor t ex fiffigt använda plasthinkar och ett orakelparaply spelas i det lilla kulturhuset i en Stockholmsförort ett angeläget och lustfyllt drama fram. Skådespelet ackompanjeras av en musikduo på ukulele och blockflöjt. Ibland dansar och sjunger kvinnokollektivet medryckande och mot slutet ansluter de nu till synes mycket förnöjda männen.

Lysistrate som djärvt träder fram och manar kvinnorna att gå samman i kamp för fred görs med kraft och inlevelse av Salan Ahlgren. Först möts hennes budskap att kvinnor ska vägra sex tills männen lägger ned vapnen och slutar lyssna på krigshetsare av häpnad och motstånd symboliserat av fiskarhustrun Kleo – härligt hejigt gestaltad av Berit Lundquist. Hon längtar verkligen efter sin make som ska komma hem på permission och vill och behöver komma honom nära. Att kvinnors sexuella behov och frispråkighet lyfts fram på så tydligt vis väckte skandal då Lysistrate hade premiär. Även idag lär det nog finnas en del som kan tycka att det är stötande.

Kvinnorna ockuperar Athenas helgedom på Akropolis samtidigt som en grupp krigsveteraner är på väg för att röka ut dem ur templet. Dessa karaktärer rör sig på hotfullt led i mörkret genom salongen i jakt på desertörer. Att få kvinnorna att ge upp lär bli en enkel match tror männen. Men motståndet de möter både där och i sitt eget hem är kompakt. Inte bara Atens kvinnor enas i kampen för fred utan även kvinnor från fiendestaden Sparta ansluter till strejken, förklarar en modig Lampito – fint spelad av Katarina Korp.

Lysistrate sjunger vackert att kvinnor stiger likt en stjärna mot himlen och de krigande männen faller och tror att freden verkligen är möjlig. Till sist skriver också den ditkallade statsministern – väl gestaltad med stram pondus och listighet av Sondre Geveli – på fredsfördraget. Samtidigt förklarar han i hemlighet ” Snart vässas vapnen igen. Det är alltid ett krig på gång”.

De vinsugna kvinnorna tycker att det är läge att ställa till fest och att pengarna för den kan tas ur krigskassan som alla vet ständigt fylls på. Så slutar det i segeryrans tecken och publiken klappar villigt med i den svängiga rytmen.

Lysistrate på Hjorthagens kulturhus är en del i satsningen på sommarteater som pågått i snart tio år och är väl värd att se. Helheten är stark och det är ett stort plus att det är kollektivet som står i centrum. Regissören har också sett till att alla i ensemblen har en viktig roll och får skina.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Aristofanes, Hjorthagens kulturhus, Lysistrate, Teater, Teaterkritik

Veronica Maggio på Stadion – nu börjar det likna något

22 augusti, 2026 by Redaktionen

Veronica Maggio och Håkan Hellström Foto: Lea Johansson Maliniemi

För en vecka sedan såg jag Veronica Maggio på Way Out West och gick därifrån med känslan att hon hade blivit lite för bekväm i sitt eget uttryck. Ett proffs, absolut. Låtarna satt. Publiken sjöng. Men det kändes som om utvecklingen hade stannat upp.

På Stadion är det som om någon tryckt på en knapp.

Det här är så mycket mer.

Det börjar med Veronica Maggio, men ganska snart växer konserten till något betydligt större. En stor kör. Stråkar. Gäster. En scenproduktion som faktiskt utnyttjar arenans storlek. Och framför allt: en känsla av att det här är en händelse.

Det är skillnaden mot Way Out West.

Där var Maggio en av många stora artister på en festival. Här är det hennes kväll. Hennes publik. Hennes låtar. Hennes Stadion.

Och hon tar den.

När stråkarna kommer in och förstärker de stora känslorna blir Maggios låtar plötsligt större än de brukar vara. Körerna lyfter refrängerna från allsång till något nästan hymniskt. Det finns en tyngd i arrangemangen som gör att låtar man hört hundratals gånger plötsligt får nya konturer.

Sedan kommer gästerna.

Och så kommer Håkan Hellström.

Det är svårt att överdriva vad som händer när han kliver upp på scenen. Stadion exploderar och när Håkan och Veronica möts blir det precis den där sortens ögonblick som arenakonserter är byggda för. Publiken tappar det fullständigt.

Men det bästa är vad som händer efteråt.

Håkan lämnar scenen, men han lämnar kvar energin.

Plötsligt har konserten växlat upp. Det är som om någon sparkat igång en motor som redan gick på högvarv. Tempot, publikkontakten och ösigheten tar fart och Maggio rider på vågen resten av kvällen.

Och då fungerar också de stora hitsen på ett helt annat sätt.

”Jag kommer”, ”Satan i gatan”, ”Sergels torg”, ”Måndagsbarn” – det är inte längre bara låtar som publiken kan. Det är kollektiva minnen. När 32 500 människor sjunger tillsammans blir det nästan löjligt effektivt.

Det är också här jag måste omvärdera min recension från Way Out West.

För kanske var det inte Veronica Maggio som stod still.

Kanske behövde hon bara en större kostym.

På Stadion får hon den. Och plötsligt känns det som att hennes popmusik faktiskt har plats att växa. Kör, stråkar, gäster och den enorma publiken gör något med låtarna. De blir pampigare utan att förlora det där personliga som alltid varit Maggios styrka.

Det finns fortfarande partier där konserten tappar lite fart. Alla låtar når inte samma höjder och ibland blir det mer traditionell arenapop än magi.

Men topparna är riktigt höga.

Och mot slutet är det svårt att inte kapitulera.

Det här är Veronica Maggio i det format hon uppenbarligen är byggd för.

Inte bara en skicklig popartist.

En arenartist.

En vecka efter Way Out West har hon gått från tre plus i min bok till något helt annat.

En stark fyra – på väg mot femman.

Och kanske är det just det mest imponerande:

Jag gick från Stadion med känslan av att jag vill se henne igen.

Det gjorde jag inte efter Way Out West.

4/5 – och den här gången är femman inom räckhåll.

Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 911
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Foto: Mats Bäcker Jag är Ulla … Läs mer om Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

15/9 2026 Utopia Jazz på Karl … Läs mer om Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Resident Evil Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Tanaka/ Morgan/ Strönen Windflower … Läs mer om Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Bad Apples Betyg 4 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Autofiction Betyg 3 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

The Weight Betyg 3 Svensk biopremiär 28 … Läs mer om Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Manus och regi: Lisa … Läs mer om Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Manus Lars Norén i bearbetning av Svante … Läs mer om Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Parzival Av Lukas Bärfuss efter Wolfram … Läs mer om Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Jag har följt Markus … Läs mer om Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Practial Magic: Family Legacy Betyg … Läs mer om Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in