Toppnytt

Filmrecension: Min kära – hade kanske blivit bättre på en teaterscen?

14 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Min kära
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Erik Poppe
Manus Jon Fosse

Vad är kärlek? En existentiell betraktelse av Jon Fosse som regisserats av Erik Poppe. Allt jag sett eller läst som är skapat av Nobelpristagaren Jon Fosse har alltid en djup och är ofta en text som låter oss brottas med de existentiella frågorna. Denna film undersöker kärlekens väsen och visar mellan raderna att kärlek inte gror där den blir inlåst – och den visar att kärlek till ett barn kan vara mycket starkare och mer glädjefylld än en relation till en partner, fru eller make.

I filmen får vi följa en trasig relation som i stort sett enbart bygger på fysisk attraktion och sex och där de två, mannen och kvinnan, inte kan prata om något. De kan inte kan kommunicera med varandra. Asle är gitarrist och sångare i ett band som har en spelning i en pub längs norska kusten. Den unga kvinnan Gerd blir dragen till honom och hon stöter målmedvetet på honom men utan att någonsin egentligen försöka se vem Asle är. De blir ett par men delar mest sex, deras relation bygger till största delen på fysiskt samliv.

Gerd har sin bild av hurdan hennes man ska vara – hon ser inte, förstår inte alls att Asle inte är sådan som hon har en föreställning om hur hennes man ska vara, Asle svarar inte upp på hennes illusion om hur ett förhållande ska vara. De får en son och för en tid tycks förhållandet ändå vara något så när lyckligt. Men Asle som inte längre spelar med bandet är sjöman och hans måste iväg på längre arbetsresor till havs medan Gerd är kvar i byn ensam med barnet.

Handlingen utspelas under 1990-talet och då fanns inga mobiltelefoner och inga sociala medier. Jag funderar på hur berättelsen hade blivit om den utspelats i vår tid. Hade Asle och Gerd hållit kontakt med varandra via sociala medier och videosamtal? Hade de kunnat kommunicera bättre med varandra då? Å andra sidan är de så olika och vill så olika saker. När Gerd ger upp förhållandet och hittar en man som vill leva det liv i byn som hon vill leva berättar hon inte ens för Asle var de bor. Gerd har inte en tanke på att Asle ska ha rätt att träffa sin son.
Förmodligen har inställningen till pappors rätt att träffa sina barn förändrats sedan den tiden också.

Filmen har många bilder på havet. Det blir som att havet med sina vågor blir ytterligare en karaktär i berättelsen som talar till någon djupare inom oss. Fotot är fantastiskt och tillför mycket till känslan i filmen. Regissören har förvaltat Jon Fosses språk och berättelse bra. Inget sägs rent ut. Det mesta sägs under ytan. De två skådespelarna Leo Magnus de la Nuez som Asle och Kristi-Helene Giæver Engeberg som Gerd är mycket trovärdiga i sina roller.

Berättelsen är stark men också krävande att ta till sig. Det är sorgligt att se hur människor trampar med med sina livslögner, där de inte kan se den andre. Det är en berörande film om människors ensamhet och oförmåga att nå varandra – men samtidigt har jag sett detta framställas i texter av Jon Fosse bättre både på teaterscen och i litteratur. Kanske denna berättelse hade blivit ännu bättre på en teaterscen?

Filmrecension: Palestina 36 – en skarp skildring av hur våld alltid föder mer våld

13 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Palestina 36
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Manus och regi Annemarie Jacir

Denna film träffar rakt in i hjärtat och känns djupt in i magen och skildrar hur omöjligt det är att bygga fred med våld. Händelserna utspelar under 1936 då och Palestina lyder under brittiskt kolonialstyre.

Redan före andra världskriget och Nazi-Tysklands fruktansvärda försök att utrota det judiska folket var judar runt om i världen förföljda. Storbritannien hade ansvar för att låta judar bosätta sig i delar av Palestina. Den paldestinska befolkning som bodde där då mötte judarna och britterna med strejker, våld och attacker som i sin tur fick britterna att sätta hårt mot hårt. Både sidor styrdes av rädsla och hat.

Vi får framför allt följa några olika palestinier. Lite ytligare får vi följa några britter, men däremot lyser skildringen av judiska personer med sin frånvaro. Det känner jag egentligen är ett minus för filmen men filmens många övriga kvalitéer väger tungt nog för ett högt betyg.

Em av palestinierna vi får följa är bondesonen Yusuf som drömmer om en friare framtid, men slits mellan sin hemby och stadslivet i Jerusalem. I staden har han kontakter med journalister bland annat med hemma i byn kräver hans konservativa far att han ska vara hemma och ta hand om faddern och lillebrodern.

Många palestinska bönder protesterar och gör uppror mot att mark tas från dem och ges till judar. I ett scen får vi se hur några brittiska administratörer vill förmå palestinierna att visa de kontrakt de har från markägarna men då sådant aldrig skötts särskilt noga vägrar de palestinska bönderna och därmed har de ingen rätt att kräva marken. Dessutom har många inte betalat sitt arrende. Men det spelar ingen roll, upproret växer bland palestinierna. Och ju mer våld de palestinska rebellerna tar till desto hårdare blir de bemötta av de brittiska soldaterna. Det är fruktansvärt att se hur våld föder mer våld och hur det accelererar. Denna dramatiska berättelse visar oförsonlighet från alla sidor.

Palestinierna i sin tur är egentligen också splittrade inom sig. Det fanns en rik överklass bland dem som också är emot det brittiska styret men som ändå kan umgås med britterna och som inte blir utsatta för det härskande brittiska soldaternas våld.

En stark nationalism skildras hos palestinierna. En mormor uppmanar sitt barnbarn att
Det är nationalism som knappt får uttryckas i svenska förhållanden. Det gör att denna film kan ses med många ögon och tolkas på många sätt. Det är en stor styrka i filmen då väldigt många skildringar idag om Palestina-frågan ofta tar ensidig ställning till en sida. Konflikten är djupare än så och kan också följas flera tusen år tillbaka, även om den aspekten inte tas upp i denna film.

I pressmeddelandet för filmen står:
Det palestinska folkets uppror mot britternas kolonialstyre är ett avgörande men ofta bortglömt kapitel i Palestinas historia. Filmen hyllades med stående ovationer vid premiären på filmfestivalen i Toronto.

Denna mycket skickligt berättade film ger en grund att något förstå dagens komplicerade situation. Välgjort och öppnar för många sätt att se historien. Och en tydlig berättelse om att våld alltid föder mer våld.

Agendadriven spoken word skär sig mot förstklassigt nervigt storbandssound – Den här tiden av Daniel Boyacioglu/ Mathias Landaeus/ Bohuslän Big Band

13 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Daniel Boyacioglu/ Mathias Landaeus/ Bohuslän Big Band

Den här tiden

Inspelat i Tamiami Studios 26-27/2 2026

Inspelning och mixning: Åke Linton

Producenter: Ralph Soovik och Louise Johansson (exekutiv producent: Eric Arellano)

Produktion: Bohuslän Big Band och Vara Konserthus tillsammans med Mattias Landaeus och Daniel Boyacioglu

Prophone Records

Releasedatum: 18/9 2026

Daniel Boyacioglu räknas som en föregångare, anses ha lagt grunden till dagens Spoken Word-scen. En scen för utåtriktade unga med tydliga budskap och stark energi, ofta med rötter i andra kulturer. 45-åringen har vunnit SM i Poetry Slam (jag har själv utgjort jurygrupp under ett par SM-finaler), gett ut diktsamlingar, läromedel, gjort Sommar i SR och sju skivor inom olika genrer. Han förekommer flitigt på scen, framförandes egna texter eller i egenskap av skådespelare. Ibland har han till och med fungerat som förband / support akt. Såg honom agera i märkliga Pappersgudarna på Angeredsteatern. Fjorton pjäser/ scenkonstverk finns på hans cv. Texterna på Den här tiden har Boyacioglu tidigare framförts tillsammans med den pianotrio Mattias Landaeus leder. De albumens titlar var Bön för världen respektive Älska mig nu. Daniel och Mattias möttes första gången på scen på Fasching för över tjugo år sedan. Ur det mötet uppstod ett konstnärligt brödraskap. All musik är således skriven av pianisten Landaeus och all text bortsett från Sommarpsalm signerad poeten med syrianskt ursprung, något han återkommande behandlar i sina rap-liknande leveranser.

Landaeus katalog omfattar ett tjugotal titlar, varav ett par recenserats här eller i Orkesterjournalen (om jag minns rätt). Har förstås hört honom live vid flera tillfällen och uppskattat hans spel. Flera olika arrangörer förekommer på skivans åtta spår, vilka för övrigt framförts live under nyligen avslutad turné. I tur och ordning heter arrangörerna Fredrik Nordström (2), Niclas Rydh (2), Maria Faust (2), Tim Hagans samt Christer Olofsson. Saxofonisten Faust från Estland har jag ingen vidare koll på medan övriga är välbekanta. Två av dem ingår i BBB. Bohuslän Big Band är en av ytterst få jazzorkestrar i landet vars medlemmar uppbär heltidsanställning, vilket medför att minst en handfull större projekt sjösätts varje år. Har ett antal recensionsex. Med uppdraget att samtidigt vårda arvet och förnya sig kan detta den senast släppta inspelningen för ett otroligt renommerat storband, ses som ett försök att fånga en ny målgrupp. Även om undersökning av publikens sammansättning inte publicerats efter turnén med dessa ”enheter”, tyder många tecken på att BBB breddat sitt underlag med ny kategori lyssnare. Min rubrik understryker dock att jag hävdar synd på så rara ärter. Musiken och arren är i princip femstjärniga. Ska sägas att inte bara den ansvarige för kompositionerna gästar utan också en basist Landaeus utvecklat ett intimt samarbete med i trion, nämligen Johnny Åman Guldnålsmottagare 2020.

Texterna i sig och hur de matas in i lyssnarens huvud likt slagserier är ett grepp man måste förhålla sig till. Dynamiskt och expressivt storband i symbios med rap hade kanske funkat bättre på engelska. Budskap utan filter och förmedlingen av känslor tenderar att bli tämligen pladdrig. Ämnet dubbel kulturell identitet ältas, vänds och vrids på med olika perspektiv. Det samma kan sägas om den offermentalitet som odlas på grund av påstått utanförskap. Vidare finns ett par kärlekstexter vilka vittnar om pendlingar emellan kaxighet och sårbarhet. Minst en rap övergår i sång, vilket resulterar i extremt svajig insats. Sker i vers på Till min syster har jag för mig. Om Boyacioglus medverkan begränsats till ett par spår hade ett högre betyg varit givet. Att en text hänvisar till både Boye och 2 Pac är talande och förvisso tecken på smartness. Biografiskt inriktade berättelsen till bluesigt svepande slinga håller någorlunda kvalitet i Jag har legat på något sätt och blivit böjd. Ett plustecken också för Vänskapsmatchen arrad av veteranen och Sverigebekantingen Tim Hagans. Fast framförandet av sista versens formuleringar kommer farligt nära pekoralet. En gräns som tangeras fler gånger, även om somliga rim är fyndiga. I likhet med stora majoriteten Spoken Word-artister finns i många av texterna en pretentiös dimension, ett diktande som utstrålar en dos av narcissism. Vilka är DOM som dödar frågar man sig. Vill lyfta fram ett annat troligen betydelsefullt uttryck: ”Vi tampas i våra förstäder”.

BBB behöver inte framstå som coola, presterar på en nivå där de sannerligen inte behöver bevisa något. Vad kollektivet och enskilda solister uträttar är strålande, ljuv musik i mina öron helt enkelt. I intron, bryggor och stick triumferar jazzmusikerna, påtagligt inspirerade av förnämliga arr. Dras musikaliskt in i spännande stämning genom albumets tassande öppning. Lite sorgligt att fängslande tongångar -med groove och lyriska inslag – alltför ofta hamnar i skymundan, i bakvattnet av framflytande meningar och omtagningar. Musiken av mannen som gästar sittandes vid flygeln har en frapperande vitalitet, vars sugande kraft stimulerar. För att vara helt korrekt har Sommarpsalm, skivans fem minuter långa final, skrivits i samarbete med Carl-Johan Fogelklou. Förutom låtskrivaren hörs välklingande och fascinerande solon från bland andra Samuel Olsson på trumpet, Joakim Rolandsson på altsax, Linus Lindblom tenor samt Alberto Pinton basklarinett. Pinton har överhuvudtaget en anmärkningsvärt framträdande position med sina skönt mörka toner. Trumpetsektionen trakterar också flygelhorn. Vad beträffar trombonerna är det sannolikt första skivan med senaste medlemmen, det vill säga Elias Fridolfsson på bastrombon. Sällan jag är så här splittrad i mitt omdöme, eftersom jag blev väldigt förtjust i musikaliska inramningen, fantastiska arren och en musik som instrumentalt står på egna ben.

Tove Janssons kärlek till musiken skildras i konsertföreställning

13 oktober, 2026 by Redaktionen

Emma Klingenberg i ”Tove Jansson och musiken”. Premiär 6 februari på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Carl Thorborg

Konsertföreställning om Tove Janssons kärlek till musiken har urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Ett pressmeddelande berättar:

Den finlandssvenska skådespelaren och sångaren Emma Klingenberg tar med publiken på en musikalisk färd genom Tove Janssons liv från barndomens stimmiga fester till den fria horisonten som vandrar runt hennes ö Klovharun i Finland. ”Tove Jansson och musiken” har urpremiär 6 februari 2027 på Kulturhuset Stadsteatern.
– Kom och låt dig överraskas. Det blir djärvt, underfundigt och färgrikt, säger Emma Klingenberg.
Allt började för åtta år sedan. Emma Klingenberg letade efter noter till en konsert med Tove Janssons visor och kom över en av hennes privata anteckningsböcker som till hennes överraskning var full av obekanta vistexter.

Det blev startskottet till en flera år lång forskande skattjakt, en färd genom arkiv, källare och inte minst Tove Janssons ateljé. Fynden var ibland häpnadsväckande. En musiksamling på tusen c-kassetter och flera hundra LP-skivor. För att inte tala om den hejdlösa Stora Mymmelsången som Tove skrev på femtiotalet som en hyllning till alla små spöken dvs. homosexuella.

– Jag samlade mina fynd och berättade om dem i min bok ”Detta är min målarsång – Tove Jansson och musiken” (2025). Nu blåser vi liv i bokens vistexter och ljudlandskap – och det tillsammans med den mångsidiga musikertrion bestående av Matilda Bådagård, Fredrik Myhr, och Pär-Ola Landin. Dessutom får vi höra glimtar ur hennes och livspartnern Tuulikki ”Tooti” Pietiläs gemensamma kassettsamling, säger Emma Klingenberg.

Rapsodisk platsspecifik utvärdering stimulerande kalejdoskop – Don´t Look Back in Angered på Angeredsteatern

13 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Dramatiker: Kristian Hallberg (manus baserat på intervjuer)

Regi: Johanna Larsson

Scenograf & kostymdesigner: Linda Wallgren

Koreograf: Fredrika Byman Moberg

Kompositör: Kristina Issa

Maskdesigner: Lars Carlsson

Ensemble: Sofia Pekkari, Ramtin Parvaneh, Eleftheria Gerofoka, Aleksandra Gazibaric (praktikant) och Seth Manteus (praktikant)

Övriga medverkande: Kristina Issa, Fortesa Hoti, Jasmin Rama, Malak Alrabeaa, Nour Gaarib, Selim Rama och Sara Garib

Samarbete mellan Dramaten och Backa Teater

Premiär: 28/9 2026

Spelas till och med 27/11

Trots att Kulturbloggen bjöds in till premiären (en inbjudan som hamnade i skräpposten) fick vi inte plats. Fick avvakta med sällsynt spårvagnsresa till Angereds centrum tills 7/10. Såg på denna black box-teater som besöktes första gången cirka 1984 kvällsföreställningen detta datum tillsammans med bland andra Stadsteatern konstnärliga ledare. Borde ha ägnat tid åt föreliggande text långt tidigare eftersom iscensättningen byggd kring dokumentärt stoff fängslade mig. Tankar och funderingar väcktes. Oavsett om man har någon relation till ryktbara området eller ej ska betonas att Kristian Hallberg och Johanna Larsson i samarbete med ett par av skådespelarna skapat ett inbjudande tilltal med situationer som inte skönmålar utan exponerar ett prisma av perspektiv. Angelägna ämnet kan ses som en pendang till ett verk riktat till barn på samma scen, nämligen Hemma hos som recenserades här 2022.För egen del kan jag bara erinra mig tre tillfällen då jag besökt postadress 424 när det inte handlat om besök på Blå Stället. Remarkabelt med tanke på mängden människor som bor här ute med Hjällbo i söder och Rannebergen plus Gårdsten i norr.

Vilken skillnad gentemot det till lika delar obegripliga och vulgära haveri som veckan före hade premiär på Backa, en premiär som gjorde mig gruvligt besviken. Tycker synd om lärarna som ska samtala om rollfigurernas gränslöshet och för gymnasister och elever i årskurs 9 bena ut vad den förvirrande intrigen i Cross (tvetydig titel) gick ut på. Vid sådana magplask avstår jag hellre än att att ödsla tid på att nagelfara. Känslan av att blivit utsatt för en testballong uppstod och man önskade att timmarna tillbringats någon annanstans.

Hur annorlunda då mot genomlysningen av nordöstra Göteborg tjugo år efter Mattias Anderssons Mental States of Gothenburg. Tror jag missade den uppsättningen. Glad för att jag fick chansen att se den fristående fortsättningen med sin alluderande titel. Litterärt bevandrade känner till epokgörande Look Back In Anger vars så kallade diskbänksrealism indikerade en ny riktning för engelska samtidsskildringar på scen under 50-talet. ( Filmatiserades med en domderande Richard Burton i huvudrollen och John Osborne blev en berömdhet på kuppen.) Slår mig nu att somliga av aktörerna på Angeredsteatern representerar röster vars självförtroende uppvisar likheter med uppbrusande skrävlaren Jimmy i Se dig om i vrede. Vidare överensstämmer collagets titel nära nog med en sentimental fullträff från Oasis, vilket möjligen kan ses som Göteborgsvitsande lek med ord. Vill flika in att jag som kulturturist i Stockholm såg Mattias Anderssons Mental states of Sweden på Dramaten 2013.

Kristian Hallberg förknippar jag främst med ett antal uppsättningar på Folkteatern i Göteborg vilka han skrivit, bearbetat och/ eller regisserat. Av verk den prisade teaterprofilen haft helt eller delat ansvar för på nämnd institution som recenserats av undertecknad, ska Jag var här först, Bröderna Mozart samt K framhållas. Frilansande regissören Johanna Larsson kan också titulera sig projektledare och ljussättare. Jag recenserade hennes Jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa. Sedan 2019 är Larsson konstnärlig ledare för Angereds Teater.

På deras hemsida kan man läsa om tillvägagångssättet för Look Back In Angered Att utgå från verkliga berättelser har blivit en röd tråd för teatern, något senaste produktionen verkligen vittnar om. Samtal bokades in med folk bosatta, verksamma eller/ och uppväxta nordost om Göteborg. Studeras Polisens listor över problemområden hittas Lövgärdet och Hjällbo på listan över särskilt utsatta områden medan Gårdsten platsar på förteckning över landets fyrtiosex utsatta områden.

Intervjuerna skedde på teatern, fik, fritidsgårdar, i lägenheter och på arbetsplatser. Förtroenden skapades. Man nådde fram djupt personliga frågor vilka anonymiserades. De som ville ställa upp svarade i något fall med dikter. Pratade om allt ifrån tv-serier till kärlek, våld, politik och drömmar. Handlar om att se framåt, inte bakåt. Flera som delade med sig av sina berättelser tipsade i sin tur om andra. Manus knådades slutligen fram utifrån sexton personers svar och vittnesmål. Hallberg avslutar skildringen av hur insamlandet av stoff förlöpte, genom att rikta sig till publiken med en uppmaning som bränner till, en formulering Hallberg själv använder för övrigt. Vi betraktare ombeds att sätta oss själva i intervjustolen för att skärskåda oss själva och vår geografiska plats. ”Vem är din förebild? Vad är det viktigaste som hänt dig? Och hur kommer det sig att du hamnade på den här platsen?” Svaren på dessa kluriga frågor kan avslöja mycket om din person, eller hur?

Kortversionen av ovanstående redovisning förmedlas inledningsvis av Sofia Pekkari och Ramtin Parvaneh. Pekkari har jag sett på Dramaten och hon förekommer i flera tv-serier och filmer. Hennes far Ingmar ”Spingo” Nilsson framförde sin John Lennon-tribut på ett årsmöte i SEKO som jag deltog i. Han tillhörde musikerna på Backa och ingick i Röda Ropet. Parvaneh å sin sida har också synts i teve och ingått i ensemblen i åtskilliga uppsättningar på Backa. När presenterade skådespelare befann sig i startblocken för respektive karriär medverkade de i den omtalade Mental States of Gothenburg på samma scen.

Under halvannan timme iscensätts såväl essensen av Hallbergs noggrant genomförda samtal som förhållanden kring själva intervjuprocessen. Ensemblen går blixtsnabbt in och ur ett myller av roller, varav somliga återkommer i fördjupande scener. Att intervjuobjekten ibland stör varandra, dyker upp efter avtalad tid och mestadels exponerar orubbligt självförtroende tillför verket en komisk anstrykning. Till en början är den stora svarta ytan framför oss ganska kal. Vid ett belamrat bord sitter Kristina Issa med sin portabla synt och en mikrofon. Hon påstår sig sakna vetskap om Mattias Anderssons gärning, vilket för en vuxen teatervan publik blir till humor. Efter ett tag får soundscape-tillverkare Issa sällskap av vad som verkar vara en scentekniker. Han sätter sig nämligen bakom ett trumset och levererar kaskader av fills emellan växlingar av scener och ett bombastiskt samspel med kompositör Issa.

Mycket hinner hända. Kontexten är området i sig, vilket ger en motsägelsefull bild av kontraster. Somliga berättelser får stå på egna ben medan andra skildringar nyckfullt flätas samman. Levnadsöden och fragment pusslas inte ihop, bildar inget enhetligt mönster. Folk tycker olika, har formats av sina olika berättelser. Somliga försvarar orten medan andra dryftar otrygghet och problem som begränsar tillvaron. Noterar att dokumentationen överlag speglar en stursk självständighet. Intervjuerna tycks ha haft en öppen ingång. Ett tidigt replikskifte leder fram till begreppet förväntningar, på samhället och på den tillfrågade individen. Aleksandra Gazibaric gestaltar en kaxig tjej som vill ha blickarna på sig, fast hon menar att hennes synpunkter inte passar att ha med i en pjäs. Måste vara tacksamt att föreställa någon som flyter ovanpå.

Regin framhäver sinnrikt ett drag av oförutsägbarhet. En spännande osäkerhetsfaktor i dramaturgiska bågen, vilket genererar en kittlande nerv. Gränsen mellan spelade scener och skådespelares vittnesmål av egna erfarenheter är flytande. Man inser att det måste vara en extra laddning i vittnesmålet från Eleftheria Gerofoka om första tiden i Sverige, som handräckning på just Angeredsteatern utan att kunna språket. Tablåerna pendlar konstant mellan bråddjup och banaliteter, livets skiftningar. Hedersförtryck, missbruk, nyinflyttad tjej rädd för att klasskamrater ska bära vapen och en labil tonåring utan impulskontroll kan vägas mot ynglingen som skriver dikter, grabben som vinner tävling och får besök av beundrad gladiator (Seth Manteus lysande i rollen), intervjupersonen som mest ångrar att hon inte vistats mer i omgivande skog och mark och en annan person som vill starta en promenad-teater.

Det görs globala utblickar. Det beryktade vidsträckta området med dess blandning av driftiga och resurssvaga människor belyses med skilda perspektiv. Hjältar och skurkar förekommer liksom kittet av kuggar däremellan med behov och förhoppningar. Manus väjer som framgått inte för mindre smickrande historier. Vad gäller scenografin stimuleras man av den dekor av växtlighet som tillförs tillförs. Ensemblen med Pekkari och Parvaneh i spetsen gör en god insats. En randanmärkning kan förvisso riktas mot ett par av dem för att vissa repliker i spelad upphetsning blir otydliga.

Ett påstående rörande boxning stör mig. Sporten beskriven som ”the noble art of self defence” går inte ut på att slåss i ringen, ett yttrande som tillskrivs en tränare som tar sig an en labil tjej som bär på ilska. Den som likställer att utmanövrera motståndaren med poänggivande träffar, med att slåss kommer med största sannolikhet att förlora. Bildligt talat handlar Don´t Look Back In Angered om att slå sig fram i tillvaron, om att finna sig en plats att kunna göra avtryck på. Uppskattade mycket hur publiken aktiverades som ett appendix till verket. Uppsättningens undersökande karaktär rekommenderas! Här finns mycket att hämta om glädje och sorg, kamp och drömmar, möjligheter och motstånd. Ångrar således absolut INTE resan till en främmande värld, att jag fick lära känna ett knippe unika individer, deras drivkrafter och erfarenheter. Korsklippningen av berättelser kan i förstone förvirra, fast sammantaget befruktar den verket, den dramatiserade dokumentär-estetiken.

Toppnytt

Footer

Om oss