Lysistrate
Av Aristofanes
Bearbetning Carsten Palmær med bidrag av Viktor Rydberg, Johan Ludvig Runeberg, August Lindh och Hjalmar Gullberg
Regi Eva Gröndahl
Musik Bo Hülphers
Fondmålning Hanna Karlsson
Medverkande Salan Ahlgren, Berit Lundquist, Jonna Banck, Maria Sleszynska, Katarina Korp, Joline Moberg, Irma Magnusson Eklund, Jörgen Mattsson, Mattias Hülphers, Göran Enerstål, Sondre Gevelt, Erik Isaksson
Musiker Mattias Hülphers och Bo Hülphers
Premiär 22 augusti 2026 i Hjorthagens kulturhus
I en tid när länder slits sönder av fruktansvärda krig och det i hela Europa sker en enorm militär upprustning är det upplyftande med en pjäs med tydligt fredsbudskap. Att Aristofanes Lysistrate håller än idag visar tydligt Folkkulturcentrum på Hjorthagens kulturhus. Det är en skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje.
Aristofanes berättelse om kvinnors kärleksstrejk för att få männen att lägga ned vapnen hade premiär i Aten år 411 före Kristus mitt under brinnande krig. Det var en djupt längtansfylld dröm om fred mellan Aten och Sparta som dessvärre inte infriades. Det peloponnesiska kriget fortsatte i sju år och ledde till katastrof.
Det erfarna konstnärliga teamet – regissören Eva Gröndahl och dramatikern Carsten Palmær – har klokt nog låtit bli att klåfingrigt modernisera dramat. De litar på publikens förmåga att tänka fritt och koppla handlingen till dagens hotfulla värld och galna makthavare/krigshetsare som totalt struntar i att människor lider nöd och dör.
Mot en fondmålning av Greklands Akropolis och enkel dekor t ex fiffigt använda plasthinkar och ett orakelparaply spelas i det lilla kulturhuset i en Stockholmsförort ett angeläget och lustfyllt drama fram. Skådespelet ackompanjeras av en musikduo på ukulele och blockflöjt. Ibland dansar och sjunger kvinnokollektivet medryckande och mot slutet ansluter de nu till synes mycket förnöjda männen.
Lysistrate som djärvt träder fram och manar kvinnorna att gå samman i kamp för fred görs med kraft och inlevelse av Salan Ahlgren. Först möts hennes budskap att kvinnor ska vägra sex tills männen lägger ned vapnen och slutar lyssna på krigshetsare av häpnad och motstånd symboliserat av fiskarhustrun Kleo – härligt hejigt gestaltad av Berit Lundquist. Hon längtar verkligen efter sin make som ska komma hem på permission och vill och behöver komma honom nära. Att kvinnors sexuella behov och frispråkighet lyfts fram på så tydligt vis väckte skandal då Lysistrate hade premiär. Även idag lär det nog finnas en del som kan tycka att det är stötande.
Kvinnorna ockuperar Athenas helgedom på Akropolis samtidigt som en grupp krigsveteraner är på väg för att röka ut dem ur templet. Dessa karaktärer rör sig på hotfullt led i mörkret genom salongen i jakt på desertörer. Att få kvinnorna att ge upp lär bli en enkel match tror männen. Men motståndet de möter både där och i sitt eget hem är kompakt. Inte bara Atens kvinnor enas i kampen för fred utan även kvinnor från fiendestaden Sparta ansluter till strejken, förklarar en modig Lampito – fint spelad av Katarina Korp.
Lysistrate sjunger vackert att kvinnor stiger likt en stjärna mot himlen och de krigande männen faller och tror att freden verkligen är möjlig. Till sist skriver också den ditkallade statsministern – väl gestaltad med stram pondus och listighet av Sondre Geveli – på fredsfördraget. Samtidigt förklarar han i hemlighet ” Snart vässas vapnen igen. Det är alltid ett krig på gång”.
De vinsugna kvinnorna tycker att det är läge att ställa till fest och att pengarna för den kan tas ur krigskassan som alla vet ständigt fylls på. Så slutar det i segeryrans tecken och publiken klappar villigt med i den svängiga rytmen.
Lysistrate på Hjorthagens kulturhus är en del i satsningen på sommarteater som pågått i snart tio år och är väl värd att se. Helheten är stark och det är ett stort plus att det är kollektivet som står i centrum. Regissören har också sett till att alla i ensemblen har en viktig roll och får skina.