Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Frida Hyvönen tonsätter Lars Rudolfssons nya musikaliska pjäs på Stockholms stadsteater

by

Den 2 mars har Ilya urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern. En nyskriven, musikalisk, svart komedi av dramatikern och regissören Lars Rudolfsson. Frida Hyvönen har skrivit musiken. Det är första gången hon skriver musik till en pjäs på Kulturhuset Stadsteatern. En orkestertrio framför arrangemangen live under föreställningarna.

Ett pressmeddelande:
En kvinna vaknar upp på golvet på en polisstation. Ingen vet vem hon är – inte ens hon själv. En polis kallar henne Ilya efter en ukrainsk hund han läst om i tidningen. Ilya minns bara en enda sak. Att hon letar efter sitt barn. Sökandet efter dottern tar henne på en lång resa där hon möter ett myller av olika karaktärer, allt ackompanjerat av Frida Hyvönens suggestiva tonsättning.

Ensemblen gestaltar 75 karaktärer i 40 scener. På scen ser vi bland andra Birthe Wingren, Gunilla Röör, Sven Ahlström och Fredrik Lycke. Ilya möter annonsförsäljare, poliser, busschaufförer, och inte minst kvinnor som är i liknande situationer som hon själv. Hon rör sig runt i en manlig värld som inte förstår sig på henne.

Dramatikern och regissören Lars Rudolfsson regisserade Molnets Bröder på Dramaten 2017. Han är också känd för att ha dramatiserat och regisserat den numera klassiska musikalen Kristina från Duvemåla. Han är musiker, och spelar dragspel i BAO/Benny Anderssons orkester. Det är första gången han samarbetar med Frida Hyvönen.

– Ilya är ingen introvert tänkare, musiken hjälper oss att förstå vad hon bär inom sig. Hon är i en stridssituation och försöker motverka sin förvirring. Musiken kan ge ledtrådar, säger Lars Rudolfsson.

Frida Hyvönen är en av Sveriges främsta och mest tongivande artister. För albumet Kvinnor och barn tilldelades hon 2016 två Grammisar som ”Årets kompositör” och ”Årets textförfattare”.

ILYA
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Birthe Wingren
Lars Lind
Robin Keller
Sven Ahlström
Fredrik Lycke
Per Sandberg
Gunilla Röör
Ksenia Timoshenko
Odile Nunes
Johanna Lazcano
Richard Sseruwagi

Av och regi Lars Rudolfsson
Scenografi Robin Wagner, David Peterson
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Linus Fellbom
Ljud Johan Ehn, Camilla Näsström
Mask Katrin Wahlberg
Musik av Frida Hyvönen
Musiker:
Lisa Grotherus
Ida Lindberg
Linnea Olsson

Slutet enligt Rut – ett familjedrama om människans relation till naturen

by

Slutet enligt Rut
Bildtext: Per Burell och Cecilia Nilsson
Foto: Markus Gårder

Slutet enligt Rut är en svart komedi om arv, begär och oförenliga drömmar. Föreställningen tar sig an den eviga och komplexa frågeställningen: Är människan natur eller tillhör naturen människan? I huvudrollerna ser vi Cecilia Nilsson, Per Burell och Catherine Parment. Slutet enligt Rut är skriven av Jesper Weithz och regisseras av Nora Nilsson. Urpremiär i Nyköping den 6 mars.

Ett pressmeddelande berättar:
– Detta är en berättelse om att möta sin familj igen som vuxen, om livslögner, sanningar och svek. Men det är också en historia om skogen och vad som händer med oss människor när vi förlorar kontakten med våra rötter, säger Nora Nilsson, regissör.

Slutet enligt Rut är ett familjedrama om 112-åriga Rut som vägrar att dö. Hennes barnbarn väntar otåligt på att få ärva hennes skog som legat i träda i över 40 år. Till varje pris ska Rut se till att skogen får rå om sig själv, utan mänsklig inblandning. Slutet enligt Rut är en både sorglig och komisk berättelse som handlar om hur svårt det är att vara människa. Föreställningen utforskar vår relation till naturen och hur den omsätts till mänskliga relationer.

– Alla de ekologiska kriser, och många av de krig, som pågår i världen visar att människa och natur inte går att åtskilja. Men var är samtalet om det? Slutet enligt Rut tar locket av en diskussion som varit död alltför länge. Jag skulle bli lycklig om så bara en person i publiken lämnar föreställningen med en vilja att reparera en trasig relation till en person, en art eller kanske en hel skog, säger Jesper Weithz, manusförfattare.

Slutet enligt Rut ingår i ett av Riksteaterns tematiska spår, Människa och natur. En treårig satsning som genom konsten fördjupar sig i människans relation till naturen.

Urpremiär den 6 mars i Nyköping

Medverkande
Cecilia Nilsson
Per Burell
Catherine Parment

Regi Nora Nilsson
Manus Jesper Weithz
Scenografi och Kostym Sofia Romberg
Dramaturg Gustav Tegby
Mask Rebecca Afzelius
Ljus Imre Zsibrik

Skräck blandas med hårdrock när The Ark-medlemmar gör hårdrocksmusikal

by

Illustration: Pia Simensen

En nervkittlande heavy metal-musikal om kärlek, svek och längtan. Ont blod utspelar sig i form av en rockkonsert och kommer att spela för högstadie- och gymnasieelever över hela Sverige. Det blir rikligt med rök, blod och distade gitarrer. Regi av Martin Rosengardten med musik av Jens Andersson och Mikael Jepson (alla tre tidigare medlemmar i The Ark). För manus står Rasmus Lindberg. Urpremiär den 5 mars i Sölvesborg.

Ett pressmeddelande berättar:
Ont blod är en blandning mellan teater och rockkonsert i skräckmiljö. Föreställningen handlar om ett ungt rockband som är på väg att slå igenom. När gruppens frontfigur, Alexia, en mörk natt snor en bil och krockar med en gravsten förändras allt. Under stenen ligger ett bylte med en varelse som hon blir biten av. Bettet gör att Alexia får en förmåga att skriva grymma hårdrockshits.

– Min önskan är att alla ska kunna känna igen sig i föreställningen på något sätt, vare sig man gillar hårdrock eller inte. Kanske kan publiken få syn på eller ana sitt eget monster och om vi har lite tur kan vi inspirera till att något nytt band startar, säger Martin Rosengardten, regissör.

På scen möter vi fem skådespelare som spelar all musik live. Musiken är skriven av Jens Andersson och Mikael Jepson och sträcker sig över hela hårdrocksspannet från 60-talets Deep Purple till nutida Stoner rock. Ont blod regisseras av Martin Rosengardten som tidigare regisserat för bl.a. Stockholms stadsteater, Galeasen och Riksteatern. Han har dessutom spelat trummor i The Ark.

Manuset skrivs av Rasmus Lindberg som är en av landets mest spelade dramatiker med pjäser översatta till flera språk. I Ont blod kombinerar Lindberg genrerna skräck och hårdrock.

– I grunden tror jag att vampyren som symbol handlar om skräcken inför att förändras, att förändras i mötet med någon annan. Att någon ska få så stark influens över en att man ska bli som den och tappa bort sig själv på vägen och det är vi alla rädda för. Så främlingsfientlighet i sin mest grundläggande form. Rädslan för mötet med någon annan och att man i det mötet ska bli denna ”andra”, säger Rasmus Lindeberg, manusförfattare.

Ont blod kommer under våren att turnera för högstadie- och gymnasieelever men kommer även att spela tre offentliga föreställningar.

Urpremiär den 5 mars 2018 i Sölvesborg

Medverkande
Frida Bergh
Sonia Haga
Paula Sundberg
Nils Närman-Svensson
Alfred Tobiasson

Manus Rasmus Lindberg
Musik Jens Andersson och Mikael Jepson
Regi Martin Rosengardten
Scenografi och kostym Marika Åkerblom
Mask Linda Sandberg
Ljusdesign Jörgen Haimanas

Bokrecension: Arvet och arvtagarna – en viktig ögon-öppnare

by

Arvet och arvtagarna
Författare: Taina Kantola och Lennart Warring
Utgiven: 2015-10
Formgivare: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127143951
Förlag: Natur Kultur

Religion har inte alltid varit patriarkatets beskyddare. De högsta gudarna har inte alltid varit beskrivna som män eller manliga. Inom hinduism finns det gudinnor och det finns inriktningar där gudinnan är det högsta. Hinduism är en av de äldsta religioner som fortfarande har många anhängare i vår tid. Att patriarkatet tog över religionerna var inte det ursprungliga, kanske.

Kulturen i Mesopotamien har påverkat både kristendom och sedan islam, liksom de grekiska filosoferna. Och där, i denna antika värld fanns det en gudinna som steg ned i dödsriket och återuppstod efter tre dagar. En förebild till det som senare skulle predikas i kristendomen.

Boken ”Arvet och arvtagarna – Fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola och Lennart Warring berättar på ett kunnigt och intressant sätt om kulturen, religion, filosofin, vetenskapen och skrivkonsten som fanns i denna kultur som påverkat både västvärlden och de asiatiska kulturerna.

Västerländsk forskning inom religionsvetenskap, filosofi och andra humanistiska kulturämnen har haft en tendens att jämföra allt utifrån de västerländska upplysningsidealen. Religioner har bedömts efter en kristen ofta protestantisk måttstock. Filosofin har hävdats ha skapats av de grekiska filosoferna. Taina Kantola och Lennart Warring visar tydligt att filosofi fanns redan före de grekiska filosoferna. Troligen har grekerna påverkats av och inspirerats av det mesopotamiska filosoferande tankarna. Världens äldsta filosofiska text om hur man bör leva livet heter Shuruppaks instruktioner och är från sumerisk tid i Mesopotamien, 2.500-2.400 före vår tideräkning.

Shuruppaks instruktioner innehåller råd från kung Shuruppak till sin son Ziusudra. Sonen varnas bland annat för att bruka våld mot kvinnor. Hans dotter får rådet att inte gifta sig med en arrogant man.

Mesopotamien betyder på grekiska ”landet mellan de två floderna” eller Tvåflodslandet och är området runt floderna Eufrat och Tigris i Irak.

Civilisationens vagga förläggs oftast till Mesopotamien för omkring 5.000 år sedan. Under de följande 2.000 åren var tvåflodslandet världens mest högtstående kultur och utövade ett starkt inflytande på sina grannar i Egypten, Mellanöstern och Indusdalen. De bördiga slätterna i södra Mesopotamien, som var en del av den så kallade bördiga halvmånen, gav rika skördar, och läget mellan alla andra civilisationer gjorde kulturer som Sumer, Akkad, Assyrien och Babylonien till de allra mäktigaste under långa epoker.

I Mesopotamien utvecklades de allra äldsta civilisationerna skriftspråk (så kallad kilskrift). Här uppstod också de första städerna Lagash, Ur, Uruk, och Nippur. Många dynastier och imperier har genom tiderna kontrollerat området.

Det historiska området Mesopotamien är en del av Irak sedan nybildningen av staten Irak år 1932. Området tillhörde dock Persien fram till 1535 och Osmanska riket 1535 – 1918, då britterna tog över provinsen efter första världskrigets slut. (Källa Wikipedia).

Mesopotamien som idag är en av världens mest krigshärjade och kaotiska delar har stått fadder för mänsklighetens äldsta civilisationer, vilkas rön och uppfinningar utgör en del av vår vardag än i dag. Här uppfann de gamla sumererna tegelstenen, skrivkonsten, hjulet, statsförvaltningen och mycket mer, men inget av detta hade betytt något om inte deras arv hade förvaltats och vidareutvecklats av andra.

Boken är precis som de står på dess hemsida en hyllning till de många folk som kommit och gått i regionen, och till de framsteg inom filosofi, juridik, statsförvaltning, astronomi och litteratur som de alla bidrog till att skapa eller förvalta.

Tänk om de som strider om religion eller kultur ville läsa denna och öppna sina ögon för att det som de menar att deras egen kultur är bättre på, det fanns redan då, för mer än femtusen år sedan. Ingen kultur står för sig själv, alla är integrerade och influerade av varandra.

Tidningen Expressen har kallat boken Klassisk folkbildning.

Jönköpings-Posten:
Arvet och arvtagarna tillgängliggör de den mesopotamiska lärdomshistorien och överbryggar effektivt de tusentals år som har flutit mellan textens aktörer och läsaren.

Filmrecension: Phantom Thread – en snygg bagatell som inte berör mig ett dugg

by

Phantom Thread
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 februari 2018
Regi Paul Thomas Anderson

Phantom Thread, en av årets mest hajpade filmer, är en hemsk kärlekshistoria med två förfärliga personligheter i centrum. Daniel Day-Lewis gör en av huvudrollerna och är nominerad till en Oscarsstatyett för sin insats. Kanske är det den sista filmroll han gör i sitt liv. Han gick ut stort med att meddela offentligt att han drar sig tillbaka från filmens värld och inte tänker göra några fler roller. Filmen är också nominerad till bästa film i konkurrens med bland annat en annan trist kärleksfilm ”Call Me by Your Name”. Det som förenar dessa två kärleksfilmer är att det är karaktärer som det är omöjligt att känna med. Båda filmerna är sådana som lämnar mig totalt oberörd.

Att Phantom Thread trots att den inte berör mig ett dugg ändå får godkända betyg 3 beror dels på de skickliga skådespelarna och att filmen är långt ifrån förutsägbar, även om jag tyckte den var väldigt seg.

Phantom Thread utspelar sig i 1950-talets London. Daniel Day-Lewis spelar en berömde klänningsmakare Reynolds Woodcock som lever ensamstående tillsammans med sin syster Cyril (spelas av Lesley Manville). De har verkligen lyckats inom sitt område, de befinner sig i den brittiska modescenens centrum. De klär kungligheter, filmstjärnor, arvtagerskor och andra socitetslejon med exklusiva och distinkta plagg från The House of Woodcock. Båda är i övre medelåldern.

Reynolds har olika kvinnliga bekanta som bor tillsammans med dem, en i taget, tills han tröttnar på kvinnan. Han tänker aldrig gifta sig, för han vet att han skulle vara svekfull, och det vill han inte vara, säger han. Fast det är inte sanningen, det är vad han lurar sig själv. Han är helt enkelt ett totalt ego. Allt ska gå på hans villkor. Ingen får ens ge ljud ifrån sig under frukosten. Och om han varit tillsammans med någon ett tag och den vill reda ut relationen är det tvärstopp från honom. Han vill inte diskutera något, han vill inte bli störd i sin koncentration. Han är en riktigt obehaglig personlighet.

Efter att hans syster fått ge en ung kvinna respass ger han sig ut för att bo på landet några dagar och där möter han en ung servitris, Alma (spelas av Vicky Krieps). Alma är så ung att hon helt klart kan vara hans dotter, ja nästan barnbarn. Hon verkar väldigt söt, lågmäld, tlllgiven och lättmanövrerad i början och hon blir snabbt Reynolds nya flickvän. Sakta visar hon dock sin viljestarka och försöker ta plats och struntar i en del av alla regler i huset.

Det är en berättelse om ett ganska sjukt förhållande där de är bundna vid varandra inte som två jämbördiga människor utan genom ett sjukt maktspel.

Filmen hyllas av många kritiker. Visst, skådespelarna är enastående och fotot och filmtekniken snygg och elegant. Men berättelsen engagerar mig inte, den berör mig inte, den säger mig inget livet. Men för den som är intresserad av fantastiska klänningar för kungligheter och översta eliten är filmen säkert en skatt.

En snygg bagatell, skulle jag vilja säga. Som inte berör mig ett dugg.