Toppnytt

Foto Leif Wivatt

Plura – En man av hjärtat

Krogshow på turné

4

Kajskjul 8 Göteborg

Göteborgspremiär 13/4 2018

Manus: Plura Jonsson

Regi: Hugo Hansén

Bandet: Axel Jonsson Stridsbeck – kapellmästare, elgitarr  /   Freja Drakenberg – slagverk, gitarr, fiol och kör   /   Marcus Arborelius – klaviatur  och dragspel    /   Zackarias Ekelund – trummor   /   Jonatan Lundin – elbas

Det är generöst att låta  Göteborgsbaserade skribenter få recensera, trots att vi  kunnat läsa om succén från Scalateatern i höstas. Och det var generöst mottagande för oss i Kajskjul, fast jag vid ankomst var med om förvirring och onödigt strul. Låt mig först få sagt att detta INTE var ytterligare en i raden av konserter som pliktskyldigt kan bockas av. Jag har varit ett fan till Eldkvarn i närmare fyrtio år.  Älskar vemodet och extasen, mångsidigheten och de reflekterande texterna. Har inte allt inspelat material, men det mesta inklusive Den goda skörden signerad.  Vill därtill nämna införskaffade dyrgripar så som böckerna Den stora landsvägen (signerad förstås) och Pluras memoarer Resa genom ensamheten. Ovärderliga titlar som varmt rekommenderas.  Live  har jag sett dem säkert fler än femton gånger.  Nu är pausande(?) Eldkvarn medvetet utraderade i manus, förekommer bara indirekt genom att en övervägande majoritet av låtarna hämtats från deras långa karriär.

Pluras första krogshow är istället en resa med honom själv i en obestridlig huvudroll.  Den yngre bundsförvanten Mauro Scocco figurerar som dompterande ciceron. Sonen Axels spänstiga band; vars konsert i Göteborg jag recenserade i positiva ordalag ifjol, står för den musikaliska inramningen. Vi sitter vid långbord. Oturligt nog måste jag inklämd vrida kroppen onaturligt mycket för att se ordentligt. Violinmusik i form av Vivaldi utgör  preludium. Plura i sedvanlig hatt och ljusa kläder kliver in framför den röda ridån. Uppbackad av bandet drar han igång. Mauro i inspelad version styr skutan, ger oss under aftonen delvis ny info om Per Malte Lennart Jonsson. De två praktiserar talesättet ”den man älskar..,, genom att ständigt gå i clinch.  Omsorgsfullt utvalda låtlistan fungerar inte bara som hitkavalkad, utan finns i programmet för att illustrera frontmannens resa genom livet.  Därför hör vi exempelvis ösiga Landsortsgrabb, klassiskt episka Alice och sorgsna Blues för Bodil Malmsten. 

Har haft flera refränger i skallen och tänkt på  anekdoter och funderingar vi blev delaktiga. Blev helt klart omtumlande timmar för ett fan. Anser att dramaturgin gick till överdrift när musikerna förblev osynliga större delen av showen, även om greppet blev effektfullt när Axel gjorde sin far sällskap längst fram vid ett tillfälle. Den karaktäristiska, aningen skrovliga sången, lät genomgående bra, allra mest till sin fördel när bandet inte krämade på. Någon enstaka gång lät det sluddrigt och stavelser svaldes. Något som störde emellanåt var det hårda murriga ljudet, med spräckt högtalare strax före paus som kulmen.  Fick till följd att jag – i motsats till konsertversionen på Stora Teatern i fjol – hade svårt att uppfatta  nyanser, den dynamik som kapellmästaren och hans besättning är kapabla till. Ska ändå framhållas att de unga duktiga musikerna på ett utomordentligt sätt har lärt sig låtarna, stundom rent av slipat fram egna arrangemang.  Är en omöjlig begäran att de ska  ha tillägnat sig den personlighet som Eldkvarn haft.  Noterade ett flertal distinkta solon från kapellmästaren, Marcus på klaviatur och duettliknande berörande  avsnitt då Freja och Plura var helt på samma våglängd.

Pressfoto Pär Wickholm

Som framgått delvis mixed emotions hos mig. Abrupt utan att vi blev upplysta blev det lång paus. Andra akten öppnade med en på gränsen till tafflig version av Kärlekens tunga. Konstigt att den inte kändes mer, gjorde större avtryck. Förvånade mig mycket då den spelades på en nära väns begravning för några år sedan. En vän som jag sett Eldkvarn-konserter med och som därtill samlade på allt med dem. Dock, som rubriken anger fanns åtskilliga toppnoteringar. Du kan inte fånga mej från Eldkvarns korta funkperiod, berättelsen från Madrid  åtföljd av klingande gitarr i Madelene, jag kommer hem (snyggt solo av Axel),  snärtigt rytmiska inramningen i bevekande Ta min hand, obevekliga mörkret i Den här världen är slut,  självrannsakan i suggestiva Inte ens hundarna vill ha dig samt urstarka andligt präglade balladerna Förgiftat blod och Nådens hand vars koncept passade idealiskt för de mässor de genomförde i Annedalskyrkan i Göteborg (jag var där, magiskt varje tillfälle vilket märks på ett par livealbum). På sluttampen är alla på scen mycket involverade i den musikaliska utlevelsen. Vi serveras  ett livsbejakande medley och som extranummer sentimentala örhänget Nerför floden unplugged featuring Marcus Arborelius på dragspel.  Låten fanns på repertoaren i Eldkvarns spektakulära variant av tältprojekt (behöver jag ens säga att jag  såg konserten i Götet?) Betänk att redan då för 30 år sedan, var gruppen med låtskrivaren Plura i spetsen,  så stora att landets artistelit gästade.

För första gången har Norrköpings stolthet tagit regi. Enligt uppgift är han däremot helt ansvarig för manus, vilket kan förefalla underligt då han kivas friskt med gondoljären Mauro som han är helt i händerna på. Smart upplägg!  Det är i långa stycken modig krogshow, ity temat är försöken att orientera sig, uträtta något av värde, när vi vet att vi vistas i dödens närhet. En slagkraftig nyskriven låt på  temat passar i sammanhanget, rytmiska rökaren Vad gjorde jag? Tranströmmer och Ferlin finns instoppade i manus!  Kanhända att det dystopiska budskapet chockade en alkoholbeskänkt premiärpublik. Hos mig gick dialogerna till hjärtat. Och allra mest den förnämlige låtskrivarens bikt om mammas betydelse och gärning. Hon vars stående replik vid allt fuffens var: Men Per, vad ska grannarna säga? Hon som han ville vara så nära som möjligt när hon gått bort, att han  ställde sig på en höjd  för att sörja. Hon som Plura hyllade med visan Hålla huvudet högt. När den spelades rusade min snyftmätare i topp. I kontrast till aftonens mest laddade stund, fanns några dråpliga historier. Om kollektivet i Sollentuna  befolkat av personer  kallade för tras-Stalin, om sjukskrivning på Posten inför teveinspelning och alldeles särkilt om producenter som krävde klämkäcka presentationer i Pluras kök.

Var som sagt en omtumlande, bitvis överväldigande upplevelse trots smärre longörer. Hade bespetsat mig på något fantastiskt, när jag gick  tillsammans med arbetskamrat, som faktiskt kände Plura under uppväxtåren i Norrköping. Vad jag fick var en väldigt bra och meningsfull biografi i scenisk tappning med tal och musik, av en på flera sätt imposant artist.

Foto Leif Wivatt