Aniara
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi och manus: Pella Kågerman och Hugo Lilja
Att göra film av en bok brukar vara en stor utmaning, i synnerhet om det är en hyllad bok med många läsare som bildat sina inre bilder av karaktärer och miljöer. Att göra film av ett episkt diktverk torde vara nästintill omöjligt om ambitionen är att fånga upp allt det viktiga och stora som dikterna förmedlar.
Pella Kågerman och Hugo Lilja och skrivit manus och regisserat den svenske Nobelpristagaren Harry Martinsons världsberömda diktverk Aniara från 1956. Filmen är bra, mycket bra, och har fångat viktiga delar av eposet Aniara. Men det är långt ifrån hälften av vad Martinsons Aniara berättar på så många nivåer. Men det finns ingen anledning att ens vänta sig samma totalupplevelse av ett enastående diktverk. Filmarna har gjort en fin tolkning som räcker långt. Den är fascinerande, den är stark, den är vacker, den är poetiska och den griper tag i mig.
Många som kommer att se filmen kanske inte ens har läst diktverket. Det ska aldrig vara något som behövs för att se och få ut något av en film. Filmen förmedlar den starka klastrofobiska känslan som griper resenärerna på Aniara.
En stor farhåga jag hade innan jag såg filmen Aniara var att filmen var en underhållningsaction-saga som Star Wars eller ännu värre: en variant av de sämre rymdsagorna som filmatiserats. Men den fällan har filmskaparna inte fallit i. Nu menar jag inte att Star Wars-filmserien är dålig. Inte alls, men det är en helt annan genre. Det vore helgerån att göra en sådan äventyrsfilm av Aniara.
Filmen skildrar människor som går ombord på det gigantiska rymdskeppet Aniara som ska ta dem till Lyrans sjärnbild, eftersom jorden är på väg att bli helt förstörd. En bit iväg ut i rymden kommer rymdskeppet ur kurs och måste visare ut i rymden, mot inget mål, om skeppet inte har tur och möter någon stor planet med så hög gravitation att skeppet kan få kraft att vända sin kurs. Vi får följa människorna på rymdskeppet, hur kaptenen försöker dölja sanningen för passagerare, hur sanningen sakta går upp för alla och hur människorna agerar och försöker leva vidare när de är utan hopp om att komma fram. En del flyr till sex för att glömma, andra griper tag i religion som ett sätt att överleva, andra tar till underhållning. Vad är allt detta annat än vad vi människor gör på jorden idag? Jorden är också på väg ut i rymden, vi är lika fast här som passagerarna är fast på Aniara.
Jag hoppas filmen får en stor publik. Den visades vid Toronto Int. Filmfestival i september 2018 och såldes då direkt till ett av Nordamerikas största distributionsbolag Magnolia.
Aniara tävlade också vid filmfestivalen i franska Les Arcs, där den belönades med fyra priser – bland annat Bästa Kvinnliga huvudroll till Emelie Jonsson i rollen som Mimaroben.
Filmen Aniara får väl godkänt även om det finns många fler aspekter i diktverket, men filmen står bra för sig själv och är väl värd att ses. Jag hoppas att alla som ser filmen och tycker om den och inte har läst Martissons Aniara nu gör det. Och den som har läst den, kanske inser att det kan vara dags att läsa den igen.
Lite fakta om Aniara:
Aniara baseras på Harry Martinsons världsberömda epos om rymdskeppet som lämnar jorden när planeten rämnat.
Aniara: En revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger. Verket bidrog starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).
Aniara publicerades 1956. Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning. En annan utlösande och omskakande faktor ska ha varit när Martinson med sin kikare en augustinatt studerade stjärnhimlen och fick in den vidunderliga Andromedagalaxen.
Handlingen utspelar sig i 1930-talets Pari och den fattiga unge mannen Bois-d’Enghien (skickligt spelad av Rasmus Luthander) är älskare åt den eldige, eftertraktade nattklubbsångerskan Lucette (träffsäkert komiskt spelad av Maia Hansson Bergqvist). Bois-d’Enghien har ett problem. Han är fattig och nu har han fått chansen att gifta sig. Nu måste han alltså göra slut med Lucette för att kunna gifta sig med den rika unga kvinnan. Att göra slut visar sig svårare än han räknat med, riktigt omöjligt. Lucette vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få honom upptänd. Relationerna skruvas till flera varv till, dessutom. Lucette har en rik uppvaktande generalen som inte uppskattar någon konkurrens och är beredd att döda Lucettes älskare, ifall han kan få reda på vem det är. Bois-d’Enghien lurar generalen och pekar ut en stackars oskyldig kompositör som älskaren. Situationen kompliceras dessutom av att Lucette har en lillasyster som är förälskad i generalen. På ytan ser det ut som ett triangeldrama vi sett förr och vi kan lista ur hur allt ska sluta. Fast det är inte riktigt så, denna fars har några unika oväntade vändningar.
