Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Teaterkritik. Angels in America 2 – Perestrojka på Dramaten

by

Angels in America 2: Perestrojka
Av Tony Kushner
Regi Farnaz Arbabi
Översättning Nils Gredeby
Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn
Koreograf Sofia Södergård
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark
Ljusdesign Karl Svensson
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Premiär 24 februari 2018, Elverket, Dramaten

Som en överväldigande tv-serie som utspelar sig live, rakt framför och där jag inte kan värja mig för de olika människornas öden och känslor.

Dramatens uppsättning av Tony Kushners Angels in America ger mig känslan av att uppleva en tv-serie som scenkonst. Då syftar jag på kvalitativa tv-serier. Utbudet av tv-serier har ökat och breddats enormt under sista året. I en tv-serie kan regissör och manusförfattare fördjupa skildringar av karaktärer och bredda dramat på ett helt annat sätt in i en långfilm på knappt en timme. Angels in America med sina två delar på tre timmar vardera blir som en fascinerande tv-serie på scen.

Föreställningen är tydligt ett inlägg för allas lika rätt till att vara den man är, framför allt handlar det om homosexuella mäns rätt att älska vem de vill även om ämnet breddas något med skildringen av Joes fru Harper som är på väg att gå under psykiskt. Är hon psykiskt sjuk eller är hennes tillstånd en följd av den tunga press som vilar på henne som mormon när hennes man är homosexuell och hon börjar knapra lugnande som valium?

Handlingen utspelar sig i New York under 1980-talet då aids-epidemin rasar som värst och skördar många dödsoffer. Samhället var inte lika öppet som idag och homosexuella hade inte de rättigheter de fått dagens samhälle.

Lite konstigt känns det när jag kommer direkt från premiären av Perestrojka med skildringar av människor som mår så dåligt för att de inte kan leva öppet med sin sexualitet och jag sätter på tv:n hemma och ser fjärde deltävlingen av den svenska uttagningen till Melodifestivalen där allas rätt att vara den man är lyfts fram som ledmotiv. Det är lätt att tänka att det som skildras i Angels om America är historia. Homosexuella har samma rättigheter som andra och aids-epidemin har bromsats med nya mediciner.

Det var inte så länge sedan ändå som många människor inte vågade vara öppna med sin sexualitet om de inte var hetero. Angels in America skildrar flera homosexuella män kämpar med att dölja sin sexualitet. Det kan bero på religion, som i Joes fall, eller att de har höga positioner med makt i samhället, som Roy Cohn.
Också i Sverige finns det flera exempel på ”sopa under mattan”-takten, till exempel kändisar som dog i aids vilket alla visste men ingen nämnde det öppet och givetvis inte medier heller.

I regi av Farnaz Arbabi och med Sofia Södergård som koreograf blir det en färgsprakande föreställning med änglar som flyger och änglar som kämpar för att Gud ska komma tillbaka till dem. Jag upplever att del 2, Perestrojka, är ännu mer sprakande än första delen, som av en del kritiker fick kritik för att änglarna aldrig riktigt lyfte. Även om änglarna är med betydligt mer nu i del 2 vet jag inte om de lyfter riktigt nu heller, även om de flyger ovanför våra huvuden. För mig handlar alla änglar om människors föreställningar om Gud och änglar som liksom kyrkan har stor makt över människor, speciellt då vi ställs inför kriser som handlar om liv och död.

Skådespelarna kommer att få stå för maratoninsatser när de två föreställningarna ges på samma dag, två föreställningar på drygt tre timmar vardera kommer att kräva en hel del. Jag var imponerad redan av deras insatser nu när det ”bara” var en del på tre timmar.

Angels in America är en fascinerande uppsättning, helt klart.

Här är recensionen av del 1: Millenium

’

Bildgalleri: Slowdive på Pustervik – Shoegaze 2.0 at it’s very best.

by

Slowdive på Pustervik, Göteborg
23 februari 2018

Drömsk shoegaze inför ett utsålt hus. Shoegaze 2.0 at it’s very best.

Slowdive, det engelska shoegazingbandet, bildades i Reading 1989. Rachel Goswell (sång/gitarr), Neil Halstead (sång/gitarr), Christian Savill (gitarr) och Nick Chaplin (bas) har varit gruppens ständiga medlemmar. De har haft tre trummisar genom åren, varav Simon Scott medverkat under längst period. Halstead skrev merparten av gruppens texter.

Bandet låg på det då mycket inflytelserika skivbolaget Creation Records, som även gav ut skivor med andra likartade grupper. Musiken är gitarrbaserad med mycket effekter och nedmixad sång, influerad av grupper som Cocteau Twins och My Bloody Valentine. Albumet Souvlaki från 1993 betraktas ofta som deras mest framstående verk. 1994 lämnade Scott gruppen och när även Savill och Chaplin hoppade av, efter utgivningen av Pygmalion, bildade de resterande medlemmarna Mojave 3. Slowdive återförenades 2014.

Foto: Peter Birgerstam

Slowdive, det engelska shoegazingbandet, spelade på Pustervik i Göteborg 23 februari 2018 och kvällen före spelade bandet i Stockholm.

Mer om bandet på Kulturbloggen.com

The Nile Hilton Incident vinner radiolyssnarnas pris i Frankrike

by

Guldbaggevinnaren The Nile Hilton Incident vinner de franska radiolyssnarnas pris för Bästa utländska film. Om en vecka avgörs också om filmen vinner en César vid Frankrikes största filmgala.

Ett pressmeddelande berättar:
Den franska public service-radion France Inters lyssnare till det legendariska radioprogrammet Le masque et la plume utsåg igår The Nile Hilton Incident till Bästa utländska film 2017.

Filmen nomineras även till en César Award för Bästa utländska film vid den årliga direktsända galan den 2 mars i fransk television.

“Det är fantastiskt hur väl den franska radiopubliken tagit emot vår film. Nu håller vi också tummarna inför César-galan om en vecka”, säger filmens producent Kristina Åberg.

Le masque et la plume är Europas äldsta kulturradioprogram som introducerades första gången för lyssnarna 1955, och som sänds varje söndag sedan dess med bland annat kritik av litteratur, konst och film.

Vid Guldbaggegalan nu senast i januari blev The Nile Hilton Incident storvinnare med inte mindre än fem Guldbaggar för Bästa film (Kristina Åberg), Bästa manliga huvudroll (Fares Fares), Bästa kostym (Louize Nissen), Bästa ljuddesign (Fredrik Jonsäter) och Bästa scenografi (Roger Rosenberg).

I Frankrike har filmen hittills haft mer än 400.000 biobesök, vilket gör den till den mest sedda svenska filmen där sedan Män som hatar kvinnor (2009).

I undersökningen ”L’Echo Du Public” där den franska publiken själva röstar fram bästa biofilm vecka för vecka blev The Nile Hilton Incident också årets bästa utländska film 2017, före  Dunkirk  och Baby Driver.

Tidigare i vintras vann filmen även utmärkelsen Bästa utländska film av Le Parisien, som är en av Frankrikes största dagstidningar, i hård konkurrens med filmer som Dunkirk, Detroit, Lions och La La Land.

Framgångssagan för The Nile Hilton Incident inleddes vid världspremiären på den prestigefyllda Sundancefestivalen i USA för drygt ett år sedan där filmen hem priset för Bästa film i den internationella tävlan, och dessutom mottog den strålande recensioner i internationell branschpress.

Filmen erhöll även utmärkelsen Bästa film vid filmfestivalen i franska Beaune förra våren. Vidare dominerade filmen prisutdelningen under förra hösten vid Valladolid International Film Week, SEMINCI som anses vara en av Spaniens ledande filmfestivaler. Där tog filmen hem Golden Spike för Bästa film, Ribera de Duero – Best Director Award för Bästa regi och Miguel Delibes Award to the Best Script för Bästa manus.

Bland övriga vinster märks Festival du Film Politique: Prix des Médias, Etoiles et Toiles du Cinéma Européen: Europe Prize for Human Rights och Festival Noir Milano: Best actor to Fares Fares.

The Nile Hilton Incident har utöver Frankrike sålts till närmare 40 länder, däribland USA, Benelux, Storbritannien och Tyskland. Närmast får filmen premiär i Italien, Storbritannien och Spanien.

Filmen utspelar sig i skuggan av den egyptiska revolutionen 2011 och är inspirerad av ett verkligt mordfall.

OM FILMEN
Noredin (Fares Fares) är en korrupt kriminalpolis i centrala Kairo som satt i rutin att pressa lokala brottslingar på pengar. I ett rus av droger och alkohol håller han sig flytande i ett rättssystem som är på randen till kollaps. När en känd sångerska hittas död på The Nile Hilton Hotel hamnar utredningen på Noredins bord. Vad som från början verkar vara ett enkelt svartsjukedrama, visar sig vara mycket mer komplicerat än vad han kunnat föreställa sig. Spåren leder honom rakt in i den innersta kretsen runt presidenten och det enda vittnet är en ung flykting, Salwa, som jobbar svart på hotellet. Noredin börjarifrågasätta sin egen moral allt eftersom han blir djupare och djupare indragen i en spiral av prostitution, utpressning, mord och dolda politiska agendor. Det blir uppenbart för honom att jakten på rättvisaär ett ensamt lopp där ingen går att lita på.

The Nile Hilton Incident är producerad av Kristina Åberg för ATMO efter ett manus av Tarik Saleh i en samproduktion mellan Sverige, Danmark och Tyskland, med stöd från bland andra Svenska Filminstitutet, Danska Filminstitutet och Eurimages. Svenska samproducenter är Film i Väst, Sveriges Television, Nordsvensk Filmunderhållning, Chimney och Scanbox Entertainment.

Recension (teaterkritik): Höst och vinter av Lars Norén på Dramaten – En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om

by

Höst och vinter
Av Lars Norén
Regi Stefan Larsson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljusdesign Torben Lendorph

Två vuxna systrar, Ann 38 år Ewa 42 år, är på middag hos sina föräldrar. Yngsta systern har bestämt sig för att den här gången ska hon tala ut, hon ska lägga korten på bordet och konfrontera framför allt mamman för allt uselt hon tycker mamman gjort. Det blir en uppgörelse som pendlar fram och tillbaka, hemligheter ur det förflutna kommer fram. Eller gör de det? Alla sanningar präglas av den som berättar dem. Och kanske har de inte ens nuddat vid vad de verkligen tänker?

Jag tror alla som någon gång varit på en familjemiddag kan känna igen något och kan någon gång under föreställningen identifiera sig med någon av rollerna. Pappan som flydde in i sitt jobb när barnen var små, äldsta dottern som utåt sett har en fin karriär och är den diplomatiska som alltid vill skapa samförstånd, den yngsta dottern som är rebellen och alltid ska starta bråk och mamman som bär på bitterhet mot pappan.

Alla familjer har saker de helst inte pratar om för att hålla kvar  samhörighet eller för att det är saker som gör för ont att prata om. Fast oftast är det först när vi vågar prata om det som är smärtsamt som vi  når varandra. Höst och vinter är skriven under 1980-talet och tar på flera sätt upp odödliga frågor. Speciellt det som handlar om relationer inom en familj, mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn och mellan barnen. Den tar också upp klassfrågor, den yngsta systern lever fattigt medan föräldrarna tillhör en välbärgad övre medelklass och äldsta systern har bra ekonomi, välbetalt jobb och bor i en fin villa med fantastisk trädgård fashionabla Stocksund. Mamma Margareta säger: Vi är förfluten tid, Henrik. Känns det inte skönt?

Talar hon om att de på väg mot ålderdomen eller menar hon att deras samhällsklass är på väg att dö? Höst och vinter, en av Lars Noréns så kallade borgerliga kvartetter där den borgerliga familjen gestaltas. Den är skriven under 1980-talet och jag tänker att sedan dess har borgerligheten kommit tillbaka med full kraft och högerkrafter stärkt sig i det svenska och europeiska samhället. Kanske han inte skulle skriva så idag, att borgerligheten är förfluten tid.

De fyra skådespelarna bär föreställningen, de är alla enastående skarpa i sina roller. Att betrakta dem när de inte är i centrum är helt fantastiskt. Ingela Olsson som mamma Margareta kan säkert de flesta mammor till vuxna barn känna igen sig i någon gång under föreställningen. När vuxna barn lider och mammor är maktlösa, det sliter itu en mammas hjärta. Alexandra Rapaport som storasyster Ewa som upprätthåller en mask av att vara stark och framgångsrik och som bara emellanåt visar hur förbannad hon är på lillasyster som alltid ska stå i centrum. Och lillasyster Ann spelad så suveränt av Livia Millhagen. Ann som gjort en klassresa nedåt och till och med måste tigga hos Stadsmissionen ibland för att ha pengar till mat åt sig och sin son. Hon skriver på ett drama och är säker på att hon ska göra karriär och lyckas. Tror vi på det? Eller är det ännu en livslögn? Hans Klinga gör pappan, tyst och undflyende, det känns som att vi träffat just den mannen tidigare, så på kornet gestaltas han.

En sak som är jag uppskattar med den här typen av drama är att den inte följer en intrig där allt målmedvetet byggs upp fram till en stor konflikt och sedan kommer en lösning. Här böljar det fram och tillbaka, ibland smäller det till rejält för att sedan puttra på lite lugnare. När föreställningen är klar och systrarna ger sig av till sina hem ljuder hälsningen ”vi ses igen”. Kanske är dessa scener vardagsmat på deras familjemiddagar? Kanske upprepas samma bråk varje månad? Finns det någon slutgiltig lösning? Kanske inte.

Iscensättningen av detta knivskarpa drama sätter en existentiell prägling på föreställningen då vi ser bleka skuggor av familjemedlemmarna på väggarna i den vita Östermalmsvåningen. Det ger känslan av att vi alla är skuggor till slut. Detta ackompanjerat av Thåströms skrovliga sorgsna röst: Jag tänkte vi blev aldrig, vi blev aldrig av med varandra. En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om.

Höst och vinter spelades för första gången på Dramaten 1989. Stefan Larsson är en av Dramatens mest anlitade regissörer, med succéer som Rickard III, Medea, Fanny och Alexander och En familj – August: Osage County på den långa meritlistan.

Medverkande
Eva Alexandra Rapaport
Ann Livia Millhagen
Henrik Hans Klinga
Margareta Ingela Olsson

Filmrecension: Utan nåd – dramatisk, trovärdig, berörande

by

Utan nåd
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 mars 2018

En tysk film som är skickligt komponerad, stark och är så äkta. Om sorg, om hämnd och om det tyska samhället och jakten på nazister. Dramatisk, trovärdig, berörande.

Människor som drabbas av tragedier och måste bästa outhärdlig sorg skildras ofta klichéartat i många filmer. Varje sorg är unik och varje människor sörjer på sitt sätt, så det går inte att ha en mall att bedöma, det är något som jag känner med magkänslan. Det finns olika slags sorger – men när det sker i vad vi ända in i vårt innersta känner som fel ordning, när föräldrar måste begrava sitt barn, denna sorg går aldrig över och går inte att jämföra med andra sorger. I Utan nåd får vi möta en ung mamma, Katja, som inte bara förlorar sin son, hennes man dör samtidigt och de mördas i ett terrordåd.

Diane Kruger fick pris för bästa kvinnliga huvudroll i Cannes filmfestival för sin roll som Katja. Hon är enastående.

I ena sekunden lever Katja ett lyckligt liv med sin man och lilla son, i nästa sekund har hennes liv förvandlats till en mardröm när hennes son och man förintas i ett terrordåd. Katja är övertygad om att
nazister ligger bakom medan poliserna i början fastnat för att det har med kriminella turkiska grupper att göra, eftersom Katjas man Nuri hade turkiskt ursprung suttit fyra år i fängelse för knarklangning.

Om du sett den hyllade tyska miniserien om ”NSU – hatets underjord” som visar i Sveriges television 2017 känner du igen lite av sättet att berätta en historia. Utan nåd har beröringspunkter med tv-serien som båda skildrar den underjordiska nynazistiska rörelsen. I Utan nåd ser vi hur den nazistiska rörelsen i Tyskland har förgreningar och kontakter med högerextremister i andra EU-länder som Gyllene Gryning i Grekland.

Utan nåd är en mänsklig högst trovärdig berättelse om Katja och hennes smärtsamma väg att bearbeta sorgen samtidigt. Katja slits mellan att fly från verkligheten med droger och tankar på hämnd.

Filmen är regisserad av Fatih Akin vars genombrott Mot väggen belönades med Guldbjörnen i Berlin 2004. Framgången fortsatte sedan med Vid himlens utkant som knep utmärkelsen för bästa manus i Cannes 2007.