Mänskligheten – föreställningen om oss själva av och med Fredrik Lindström
Det händer att man kommer till sammankomster där någon människa bör ställa sig upp och säga något vettigt. Man vill hylla jubilaren eller säga något vackert om den döde, med still, klass och en ordentlig ”skruv” på slutet. Någon måste för sjutton hålla tal omedelbart och spontant på plats, utan att fundera så mycket. Blickarna flackar och till sist ställer sig någon upp (låter som ett jobb jag kunde tagit på mig). I bästa fall är det någon som vet vad hen gör (det är dock inte alltid fallet). Men det är då man vill lyssna på en person som Fredrik Lindström. Han skulle aldrig säga ”jag är ingen talare, men…” och sedan stå och humma en stund med en massa dötid och få dig själv att med sökande blick leta efter närmaste nödutgång.
Jag kunde glatt konstatera att komikern var nervös och darrande något på rösten under kvällens premiär – åtminstone de första 20 minuter eller så. Han stakade sig dessutom och pratade något lite för fort. Jag säger det inte alls av skadeglädje på något vis. Jag skulle snarare vilja påstå att det gör honom till en gott exempel av mänskligheten. För att enbart ha sig själv som instrument och tala i 90 minuter, kräver sin pålästa komiker och då kan man kosta på sig att ha en och annan nerv på utsidan av kroppen en kort stund. Det borde få lov att vara en mänsklig rättighet.
När det gäller Lindström säger erfarenheten att framförandena alltid är genomtänka ur intellektuella, sociala, dialektala och vetenskapliga perspektiv. Att då få applåder omgående vid scenens vänstra kant vid direkt ingång innan showens start, måste vara en fantastisk s.k. boosting för vilken aktör som helst. Applåderna gjorde dock Eskilstunabon något lätt obekvämt, vilket ger honom en hel del pluspoäng. Det går aldrig att glida på gamla meriter eller ha alla sina nära och kära i publiken som utan filter enbart bara älskar en för den man är innerst inne.
Fredriks upplägg under kvällen var att jämföra vårt förnuft, med vår känsla. För vad är som exempelvis gör att en flygresa inte går att diskuteras ur ett förnuftigt perspektiv när det kommer till om vi är rädda eller inte. Han berörde också den mänskliga faktorn som är ett unikum i det svenska språket. Den ger tyvärr en väldigt negativ klang till det faktum att vi människor faktiskt inte är helt perfekta varelser även om vi försöker.
Allra mest skrattade jag åt hur ateisten Lindström beskrev sin smyg religiositet d.v.s. att när det knivar och man inte har någon vettig förklaring på något så kan det väl ändå inte vara skadligt att be till någon Gud oavsett om han finns eller inte. Komikerns största oro var då att Gud skulle genomskåda detta och därmed inte ta honom på allvar även om han försökte börja sina samtal med tacksägelse. Att vid detta tillfälle dessutom jämföra Svenska kyrkan som ett kvart i tre ragg på krogen i sin desperata behov av säljandet av den klämkäcka kristerligheten, gjorde inte min munterheten mindre. Det var länge sedan jag skrattat så innerligt åt något och verkligen kände igen mentaliteten.
Förklaringarna av hjärnans uppbyggnad, genom evolutionen som vi bär med oss i alla utvecklingsstadier, var inte enbart intressant i sig. Fredrik gav knivskarpa exempel med skruvade innebörder och kanske skulle liknande exempel fungera som självklara klassrumsexempel för elever? För vem har sagt att kunskap måste vara tråkig? Det är ju snarare när den är lekfull och rolig som man t.o.m kan lära sig ett nytt språk.
Diskussionerna kring vår reptilhjärna och alkoholkonsumtion gav spännande och roliga exempel. Förklaringarna var oerhört intressanta hur vi överlämnar oss själva till fler och mindre civiliserade nivåer av oss själv i takt med konsumtionen. Jag gillade hans tankar kring att om svenskar vågade vara lite roligare utan sprit, så skulle inte vårt behov av att ”balla ut” i samband med alkoholkonsumtion vara så stor. Det gör ju att man får vara tacksam över om man i nyktert tillstånd redan är lite som spanjoren säger ”poco loco”(lite ding i bollen).
Lindström lyckades på en festligt och intressant vis att blanda det allvarsamma situationerna, med retoriskt riktiga förklaringarna. Gång på gång tog han sig själv och sin barndom som exempel, vilket ledde till att någon form av trovärdig självkritik rådde. Att driva lika mycket med sig själv som med andra ger ett distanserat förhållningssätt som ger tillit och beundran. Att en man kan erkänna sina brister och skratta åt sig själv ger utrymme för att hjärtlig ge honom en dunk i ryggen och påminna honom om hans mänsklighet.
