Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Destroyer – intensiv, mystisk och nagelbitande

by

Destroyer
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Karyn Kusama
Stjärnor: Nicole Kidman, Sebastian Stan, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Bradley Whitford, Jade Pettyjohn.
Författare: Phil Hay, Matt Manfredi

Intensiv, mystisk och nagelbitande – Destroyer är en av 2018 års bästa filmer.

En alkoholiserad polisdetektiv, Erin Bell (Nicole Kidman) börjar följa ett rånfall. En gängledare, Silas (Toby Kebbell), kommer efter att ha varit borta i många år. Erin och hennes älskare älskare Chris (Sebastian Stan) hade placerats där för att rapportera för polisen och för att neutralisera rånet men det slutade tragiskt istället.

Erin bestämmer sig för att hitta de återstående gängmedlemmarna för att kunna fånga Silas. Ett uppdrag som har getts till andra detektiver och det finns ingen plats för Erin.

Nicole Kidman spelar med rejäl sminkning för att bli oigenkännlig. Precis som i filmen ”Timmarna” där hon spelade Virginia Woolf. Det här nya utseendet är kanske inte den bästa sminkningen men det fungerar väldigt bra. Med det här nya ansiktet blir Nicole Kidman som en vandrande död, som försöker förbli stående. Hon kämpar stenhårt för att få harmoni och frid i sitt förstörda liv som en dålig mamma och en skandalös detektiv.

Kidman i Destroyer har valt att inte vara en övertygande vacker kvinna. Hon är ful, ostadig och inte ens en ärlig detektiv som inte behöver vår empati. Hon beordrar oss bara att titta på henne dutan att döma, i tystnad. Denna roll är en av Kidmans bästa roller hittills. De andra aktörerna är också fantastiska. Toby Kebbell som en psykotisk skurk, Bradley Whitford och Tatiana Maslany är anmärkningsvärda.

Regissören Karyn Kusama (Aeon Flux och Inbjudan) är en av de mest kraftfulla kvinnliga regissörerna. Hon vet exakt hur man får till en balanserad grå roll ur sina kvinnliga stjärnor och Destroyer är hennes bästa arbete.

Hon kommer att ge ny liv till hur detektivhistorier kan filmas och berättas. Tidigare och nuvarande tid i filmen går längre parallellt och historien låser upp de mystiska knutarna till slutet, gradvis. Destroyer är en sådan film som stannar kvar inne i mitt huvud i flera månader och är en av de bästa 2018-filmerna.

Filmrecension: 3 kvinnor – en stark film om kvinnoförtrycket i Iran

by

3 kvinnor
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Jafar Panahi
Vinnare av Manuspriset Cannes 2018

En fängslande film som visar hur långt det är kvar tills vår värld kan kallas civiliserad, en film som visar det patriarkala samhällssystemet och en ung kvinnas maktlöshet ute på landsbygden i Iran.

Handlingen kretsar kring skådespelerskan Behnaz Jafari som fått en skrämmande videofilm skickad till sin mobil. En ung kvinna ropar på hjälp och har filmat sig själv när hon hänger sig själv i sin förtvivlan. Den unga kvinnan fot långt ut på iranska landsbygden och hon drömmer om att bli skådespelerska och i stenhård konkurrens har hon kommit in på scenskolan. Men hennes föräldrar förbjuder henne att gå utbildningen. Ingen i deras ska hålla på med underhållning, det förstör familjens heder. Dessutom har föräldrarna tvingat den unga kvinnan att förlora sig.

Behnaz Jafari blir starkt berörd av filmklippet. Det är osäkert om den unga kvinnan verkligen hängt sig eller inte, men ett stort rop på hjälp är det vilket som. Behnaz Jafari ber sin vän regissören Jafar Panahi (som är filmens regissör) att följa med ut på landet och försöka hitta den unga kvinnan.

Vi får följa med Behnaz Jafari och Behnaz Jafari som beger sig långt ut på den iranska landsbygden i ett område där många talar turkiska bättre än de talar persiska. På ett stillsamt sätt levererar den iranske mästerregissören Jafar Panahi ett högpolitiskt drama om kvinnoförtryck och gamla traditioner på den iranska landsbygden. Det är en berättelse om hur olika det kan vara att leva i en storstad och på landsbygden i ett land som Iran som styrs av en teokrati.

I Iran får kvinnor inte ta ett arbete utan att deras make godkänt det. Varför gör kvinnorörelsen inte mer för att lyfta de iranska kvinnornas situation?

Det är inte helt riskfritt för en filmregissör att lyfta denna frågan. Jafar Panahi har fått betala en hel del.

2009 greps Panahi under oroligheterna efter det iranska valet 2009. Han anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film.

Den 1 mars 2010 greps han åter. En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter fördömde gripandet, och krävde i ett upprop att han skulle släppas, bland annat Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

Grattis Gräns – årets bästa svenska film och storslam på Guldbaggegalan

by

Filmen Gröns var en rättvis förhandsfavorit inför Guldbaggegalan på måndagskvällen den 28 januardi 2019. Nio nomineringar i tunga kategorier och den kammade hem prestigetiteln bästa film. Sammanlagt tog Gräns sex baggar. Ett mycket rättvist resultat. Gräns var den bästa filmen, utan tvekan.

Filmens regissör sade i sitt tacktal:
– Åh, jävlar. Det här är ett pris som jag har tilldelat mig själv sen jag var åtta så det är fantastiskt att få göra det i verkligheten också. Tack. Vi ska vara stolta över oss själva som kollektiv. Sverige har gjort jävligt bra grejer det här året.

Filmen bygger på en berätelse av författaren John Ajvide Lindqvist. Den handlar om två troll, Tina och Vore som tvingats leva bland människor, förklädda till människor. Kulturbloggen gav filmen Gräns betyg 5 inför biopremiären. Här kan du läsa vår recension av filmen.

Galans andra stora vinnare var Peter Grönlunds Goliat, som vann fyra baggar. SVT berätta att filmens huvudrollsinnehavare, Joakim Sällquist vann pris för bästa manliga huvudroll. Goliat är hans skådespelardebut och han fick rollen genom en slump: Han följde med en kompis på audition och blev uppmanad att provspela själv.

Här är en lista över alla Guldbaggevinnare.

Ennio Morricone – gripande vacker filmmusik

by

Ennio Morricone, känd för mycket filmmusik. Slog igenom med musiken till ett antal spagettiwestern på 60-talet. Prisad med både ett polarpris 2010 och en Oscar 2016. Nu gör han en får man förmoda sista turné för han är ändå 90 år fyllda.

Det är vackert, enligt uppgift över 200 personer på scenen. Ennio får med sin ålders rätt sitta ner på en stol i dirigentpodiet. Första delen av konserten är bra men känns lite tråkig. Just delen från den italienska spagettiwestern fick mest applåder, men delen efter pausen, är magisk, filmmusik när den är som bäst. Tårframkallande, gripande och omfamnande.

Med musik till över 500 filmer, turnerande i över 60 år, är det ändå väldigt trevligt att få en sista chans att få se och höra Ennio Morricones musik dirigerad av den som skapat musiken. Trots att det finns så många filmer att ösa ur, tar han med ett stycke som är outgivet.

Det är ganska publikfriande, det är enkel musik att lyssna på, även om du inte har några film att se till. Det finns en kärlek från publiken till Ennio Morricone, redan vid första entren möts han av stora applåder. Som vanligt helt svartklädd vandrar han fram och tillbaka till sin plats. Det blir tre extranummer, och sen kliver han av scenen. The maestro har nog lämnat en scen i Stockholm för sista gången. Tack för musiken.

Filmrecension: Chelas arv – en mycket speciell film om två medelålders lesbiska kvinnor i Paraguay

by

Chelas arv
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019

Chelas arv är en film som sticker ut, den är speciell och skiljer sig från vad som brukar visas på biografer både när det gäller innehåll och huvudkaraktärens val i olika situationer. Filmen som är Paraguays Oscarsbidrag har uppmärksammats på filmfestivaler, den har kammat hem över 30 festivalpriser världen över.

Filmen handlar om två medelålders kvinnor, Chela och Chiquita, som levt tillsammans i ett förhållande länge. De lever tillsammans i ett stort och fint hus med kristallampor och värdefulla möbler och servis, glasen är av kristallglas. De har dessutom en tjänstekvinna, så de tillhör inte den lägre arbetarklassen.

När filmen börjar har de dock fått ekonomiska problem och måste börja sälja delar av vad som finns i huset. Eftersom huset och allt däri har Chela ärvt, hon är uppväxt i huset och har bott där hela sitt liv.

Det märks att Chela är deprimerad över att saker måste säljas. Hon lider när främmande människor fingrar på deras saker och diskuterar pris och försöker pruta. Här kommer ett av skälen till att filmen inte får ännu högre betyg av mig. Jag har extremt svårt att associera till en sådan inställning. Materiella saker är för mig något vi har för att använda, att samla prylar är att samla saker som måste dammas. Nej, jag menar inte att jag måste kunna identifiera mig med en huvudkaraktär för att en film ska vara bra, inte alls. Film, och alla kultur, kan ta oss på resor in i nya världar, in i olika människors psyken. Men jag har ändå svårt att tycka särskilt synd om henne för att hon måste sälja en del saker. Hon har trots allt tillgång till saker att sälja, det är mer än många fattigare har.

Den förmodligen största anledningen till att de måste sälja saker och få in pengar är att Chiquita ska sitta i fängelse för någon form av ekonomiskt brott. Chiguita är den utåtriktade av de två kvinnorna medan Chela är mer introvert och helst stannar hemma och arbetar med sin konst. När Chiquita nu skickas till fängelse Chela lämnas själv.

Chela har inte körkort men de har en bil, eftersom Chiquita har körkört. Men Chela kan köra bil. Av en slump börjar hon köra taxi för äldre rika kvinnor. Där möter hon en ung livlig kvinna, Angy. En vänskap växer fram mellan Chela och Angy och sakta börjar Chela bli mer utåtriktad.

Chelas arv tog hem två Silverbjörnar på Berlins filmfestival, en för Bästa skådespelerska och Alfred Bauer-priset för en film som erbjuder nya perspektiv i film, samt FIPRESCI-priset för bästa film.

En av filmens styrkor är att vi får följa två medelålders lesbiska kvinnor i ett sydamerikanskt land. Det hör inte till de vanligaste teman i en film. Ett plus är att filmen inte handlar om att de är förtryckta på grund av sin homosexualitet. Det kan i och för sig vibrera under ytan men det är inget som hänvisas till. Filmer om människor som lever i ett homosexuellt förhållande måste inte nödvändigtvis handla om omvärldens fördomar.

Ett annat plus för filmen är att den inte väljer de vanligaste schablonerna och att Chelas val i olika situationer inte är förutsägbara. En av filmens minus är dock att den av och till är lite för långsam i berättandet, lite för seg och att vi får veta lite för lite om bakgrunden till deras liv.