Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Dog Days – suck, Hollywoodfilm när den är som sämst

by


Dog Days
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 oktober 2018
Regi Ken Marino

Jag skulle gärna vilja ge dem här filmen högre betyg på grund av de söta och duktiga hundarna som är med. Men tyvärr förstår regissör och manusförfattare denna filmen totalt.

Den skildrar några människor som av olika skäl får hand om en hund eller har hund redan. Några av människorna har en stor sorg efter att ha förlorat någon av deras viktigaste familjemedlemmarna, någon lider av en svår separation. Ett par vill så gärna ha barn och adopterar en flicka och har höga förväntningar men allt blir så fel. Hundarna räddar dem alla och binder samman dem alla.

Det kunde blivit en bra film, med tanke på de duktiga hundarna. Men skådespelarna är usla och har fått usel regi och handlingen är mer än förutsägbar, den är klyschig och fylld av Hollywoods värsta klichéer.

I pressmeddelandet står:
Dog Days är en rolig och hjärtlig komedi som följer livet hos flera hundägare och deras älskade fluffiga vänner runt om i soliga Los Angeles. När dessa människor och hundars vägar börjar sammansvärjas förändras deras liv på sätt som de aldrig kunnat förvänta sig.

Suck. Det där fluffiga med Hollywood. Suck. Varför måste denna film fuskas bort på detta sätt? Jag älskar fina hundar. En bra hund kan vara en viktig familjemedlem och kan tillföra människor mycket och hjälpa människor ut ur isolering. Hundpromenad öppnar många dörrar och många blir vänner på hundrastgårdar. Det skulle kunna göras en så bra film med detta tema. Fast kanske den då först och främst ska placeras på en annan plats än Los Angeles. Det verkar som att den platsen sätter igång det allra sämsta med Hollywood.

Medverkande: Vanessa Hudgens, Eva Longoria, Nina Dobrev, Finn Wolfhard, Ron Cephas Jones, Lauren Lapkus, Adam Pally, Rob Corddry m.fl.

Filmrecension: First Man – en film som känns som om vi sitter med i raketen på väg mot månen

by

First Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 oktober 2018
Regi Damien Chazelle

En film som tar oss påtagligt nära mannen som tog mänsklighetens första steg på månen och människorna kring honom. En film som gör att det känns som om vi sitter med i raketen på väg mot månen. En skildring av att vara människa och bära en stor sorg, en film som gör Neil Armstrong mänsklig.

Att bli iväg-skjuten i en rymdraket är ruggigt skakigt. Det krävs god fysik och starkt psyke för att klara det. First Man utspelas under åren 1961-1969 och skildrar livet för astronauten Neil Armstrong som blev den första människan som steg ut på månen. Jag minns när jag kom hem från skolan och mamma hade på tv:n där vi såg raketen som for iväg och sedan också månlandningen. Hur skakigt det är att sitta inpackad i raketen då det far iväg gick inte riktigt fram i tv-sändningarna då. Nu, i filmen, upplever vi det oerhört påtagligt. Det är så det känns i kroppen där jag sitter i biosalongen.

Filmen tar oss nära honom och hans familj och människorna som jobbade med projektet att få en amerikansk astronaut till månen före de värsta konkurrenterna Sovjetunionen. Det är fascinerande att se hans liv och hur de tekniker och astronauter som utvecklade projektet arbetade. Det fanns kritik mot rymdkapplöpningen, demonstrationer som hördes och där kostnaderna för att utveckla rymdtekniken ifrågasattes eftersom många människor samtidigt var så fattiga i USA att de inte hade råd med sjukvård när de behövde. En annan aspekt som inte hördes så mycket i samband med månlandningen var att flera astronauter dog under testprojekten.

Filmen är välgjord med foton och klipp som gör att det känns som att vi är där, med i handlingen. Vi kommer också Neil Armstrong och hans familj när. Hans dotter Karen dog som liten och den sorgen bar han med sig hela livet. En av filmens styrkor är att allt inte berättas övertydligt, vi går känna med och dra egna slutsatser.

En lång rad duktiga skådespelare är med på rollistan. Ryan Gosling som Neil Armstrong och som hans fru Janet Armstrong ser vi Claire Foy (som slog igen internationellt med stor framgång i rollen som Queen Elizabeth II i hyllade tv-serien The Crown).

Pressmeddelandet om filmen:

Efter den sexfaldigt Oscarbelönade kritiker- och publiksuccén La La Land, samarbetar regissören Damien Chazelle och Ryan Gosling återigen med FIRST MAN som är den spännande historien om hur NASA landsatte en man på månen. Filmen utspelas under åren 1961-1969 med fokus på astronauten Neil Armstrong – den första människan som gick på månen. FIRST MAN är baserad på boken med samma titel av James R. Hansen. Vi får komma nära Armstrong och de uppoffringar han gjorde för att kunna utföra ett av historiens farligaste uppdrag. Filmens manus är skrivet av Oscarbelönade Josh Singer (Spotlight). FIRST MAN hade världspremiär vid filmfestivalen i Venedig.

I rollerna: Ryan Gosling, Jason Clarke, Claire Foy, Kyle Chandler, Corey Stoll, Ciaran Hinds, Christopher Abbott, Patrick Fugit, Lukas Haas.

Bildgalleri: Halestorm på Debaser i Stockholm

by

Halestorm
Debaser Strand 8 oktober 2018

Rockbandet Halestorm bildades 1997 i Red Lion, Pennsylvania, USA.
Nuvarande medlemmar:
Lzzy Hale – sång, sologitarr, rytmgitarr, keyboard (1997-idag)
Arejay Hale – trummor, slagverk, bakgrundssång (1997-idag)
Joe Hottinger – sologitarr, bakgrundssång (2003-idag)
Josh Smith – basgitarr, bakgrundssång (2004-idag)

Tidigare medlemmar
Leo Nessinger – sologitarr (2000-2003)
Roger Hale – basgitarr (1998-2004)

Utgivna album:
Halestorm (2009)
The Strange Case Of… (2012)
Into the Wild Life (2015)
Live In Philly 2010 (2010)

En jättebra konsert som får betyg 4 av 5 möjliga, hälsar Kulturbloggens fotograf.

Foto: Desiree Woltze

Rogivande och djärva klanger . TRUST av Anders Hagberg

by

Sanne Storm

Artist: Anders Hagberg

Titel: TRUST

Betyg: 5

Producent: Anders Hagberg

Mixning: Åke Linton

Mastering: Johannes Lundberg

Inspelad på Artisten Göteborgs Högskola, Svenska Grammofonstudion samt Hagberg Musik i Göteborg 2009, 2016-2018.

Skivbolag: Prophone Records

50:53

Releasedatum: 21/9 2018

Flöjtisten och saxofonisten Anders Hagberg är en  innovatör, lika hemma i lätt avkodade grooves som österländsk mystik. För närvarande gör han succé i Sydkorea. Hans nya platta är i princip ett soloprojekt vars beståndsdelar ursprungligen skapades för visuella konstformer som dans, bild, video och skulptur. Flera stycken, bland annat sviten The Red, uruppfördes på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. En  utgångspunkt  har varit hans senaste forskning som lektor i improvisation på Högskolan för scen & musik i Göteborg. Den är inriktad på musikaliska tillstånd, klang och tystnad. På fyra spår medverkar danska slagverkaren Lisbeth Diers, vilket förstås är en stor tillgång. För kännedom kan meddelas att jag har några av Hagbergs tidigare produktioner och har haft förmånen att höra honom live ett antal gånger.

Skivan är anspråksfull och genomarbetad, ett oavvisligt villkor för att ett album med blåsinstrument i nära nog ”splendid isolation” ska funka. Helt säkert är han medveten om att vi som inte mediterar, men ändå utrustats med stora öron, har lättare för soloskivor med instrument som klassisk gitarr och piano.  Därför har 60-åringen jobbat mycket på att få till en extremt fyllig ljudbild, vilket garanteras av den makalöse Åke Linton. Vidare finns i en majoritet kompositioner ett uppbyggligt spänningsfält inlagt, närmare bestämt pendelrörelser mellan diskant och bas. Vad som hörs utöver nordiskt vemod är några medryckande grooves jämte ett universellt eteriskt tonspråk.  Inslag av improvisatorisk karaktär har utgjort en fruktbar grund.

En gång i tiden fanns Winduo vars medlemmar hette just Anders Hagberg och Yasuhito Mori (kontrabas). På nya skivan är  soundet snarlikt när Hagberg spelar kontrabasflöjt, låter som han ackompanjerar sig själv.  Inledande True Detective på kontrabasflöjt är intensiv, enormt ekvilibristisk, där inandningar och väsningar inkluderats. En öppning som borde bli en hit. Flera stycken bärs fram av en mäktig magnifik tyngd, som välgörande kontrast till det karga och ödsliga, det sköra och stillsamma. Matusi Expressions låter andlöst vackert, som en stilla kosmisk betraktelse. På Violet ingår sopransaxen i en musikalisk väv. Inbäddad i rikhaltig omgivning tar den tag i melodin, skjuter den framför sig. Sviten The Red ger lyssnaren ett suggestivt ramverk, överraskande tillgängligt att vistas i. Inkännande och smakfullt utformad med rytmisk extravagans, så kan det mästerliga titelspåret beskrivas.

På ett förhållandevis omväxlande album finns fler sensationella alster.  The Sea förtjänar stämpeln magiskt tack vare sin trolska stämning. Det var med vid invigningen av en utställning på Nordiska Akvarellmuseet och har i efterhand med besked, utvecklats till en fullödig komposition på egna ben. I dess kulminerande fas noteras påhittiga folkmusiktakter, minst sagt spännande att ta del av. En annan höjdpunkt är döpt till Requiem For Gaia,  kan betecknas som idealisk fusion av diskant och bas. Ypperlig resonans,  elektroniskt framkallat eko och läckert bidrag från Diers ger låten episka dimensioner.  Min enda reservation i marginalen gäller Red Alone, vars spretiga kontur gör att den att tippa över kanten, får mig att tappa i uppmärksamhet.

Festen för framför allt flöjtfantaster och anhängare av konstnärlig instrumentalmusik (räknar mig till den kategorin),  avrundas med ett kort, sammanbindande stycke, som knyter an till Hagbergs virtuositet. Han  omsätter definitivt sina forskningsidéer i framgångsrik handling, gång på gång. Musikanten kan tryggt bocka av ännu en milstolpe i sitt cv. Förekommande instrument: Flöjt, basflöjt, kontrabasflöjt, sopransaxofon, Matusiflöjt, piano, övertonsflöjt, mungiga, klockspel, percussion, cymbaler, klockspel och elektronik.

Per Buhre

 

 

 

Filmrecension: Christoffer Robin & Nalle Puh – en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten

by

Christoffer Robin & Nalle Puh
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2018
Regi Marc Forster

När en av världens mest älskade gosedjur kommer tillbaka på bio i ”Christoffer Robin & Nalle Puh” med Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är det en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten.

En vacker film. Fotot och miljöerna, skådespelarna – allt är så välgjort. Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är helt rätt man för den karaktären.

På svenska biografer kommer filmen att gå upp både i en svensk-dubbad version och i originalversionen. Om barnen som följer med inte kan läsa det textade tillräckligt snabbt är den svenskdubbade versionen att rekommendera, förstås. Den fungerar bra, ovanligt bra faktiskt. När engelsktalande skådespelare dubbas till svensk blir det alltid lite konstig läppsynkroniseringen men i den här versionen är dubbningen väl genomförd. Även om vi som vuxna hade uppskattat originalskådespelarnas röster.

Christoffer Robin tvingas som pojke att lämna sina vänner i Sjumilaskogen då han skickas på internatskola. Han lovar sina vänner, Nalle Puh, Nasse, Ior, Tiger, Kängu, Ruh och de andra att han aldrig kommer att glömma dem. Tiden rusar iväg och små pojkar blir vuxna män som skickas ut till krig, gifter sig, blir pappor och måste försörja sin familj. Christoffer Robin liksom de flesta vuxna glider allt längre bort från den pojke han en gång var.

Innerst inne känner han sig vilsen i vuxenvärlden och då är det något som drar iväg Nalle Puh som kliver in i öppningen i det träd där Christoffer Robin brukade komma till Sjumilaskogen. På något vis förs Nalle Puh till en parkbänk i London där han träffar Christoffer Robin.

Denna vackra, lågmälda film pekar på vad som är viktigast i livet. Javisst, ibland på typiskt snusförnuftigt vis men ändå, den som inte smälter för den här filmen må ha ett hjärta av sten.

För regin står Marc Forster som stått bakom en lång rad succéer som Oscarsbelönade dramerna ”Monster’s ball” och ”Finding Neverland”. Han har också gjort en Bond-film, ”Quantum of solace” och zombiefilmen ”World war z”.

Det är klart att vissa delar av filmen är förutsägbar, vi förstår vad som ska hända. Men det finns också en hel del överraskande vändningar. Vissa berättelser gör inget att vi vet vad som ska hända. Tänk bara på hur Shakespeares dramer som Hamlet och Romeo och Julia sätts upp om och om igen världen över och drar en publik. Ibland är det hur något berättas och framförs som är vad som gör dess storhet.

Jag kan tänka mig att för de minsta barnen kan den första halvtimmen vara lite seg. Efter en inledning med pojken Christoffer Robin kommer hans vuxna liv och vi får se hur han jobbar på ett kontor på ett stort företag som tillverkar och säljer reseväskor åt de rikaste människorna i samhället. Företaget har problem med ekonomin och den snälla halvchefen Christoffer Robin tvingas lägga fram ett besparingspaket som kan göra några av hans personal arbetslös. Han våndas över detta och har aldrig tid att vara med sin fru och sin dotter. Den här delen av filmen är nog inte så lätt för de minsta barnen att ta till sig men sedan blir det full fart med fantasi och underbar lekfullhet.