Toppnytt

Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

21 maj, 2026 by Mats Hallberg

Axel Sondén & Flyttfåglarna

Plåster

Inspelad i Studio Epidemin (ljudtekniker och mixning Johannes Lundberg)

Producenter: Johannes Lundberg och Axel Sondén

Kakafoin Records

Releasedatum: 3/10 2025

Egentligen borde jag rota bland mina recensionshögar varje dag för att testa vilka nya album som tillräckligt fångar mina örons uppmärksamhet. Men har tyvärr tappat en del av lusten till dylik intellektuell verksamhet. Roar mig ändå då och då med att leta fram nyheter och hoppas hitta sådant som sticker ut. I så fall är det mödan värt att kämpa med koncentrationen för att få till läsvärda texter. Gnistan att skriva uppstod cirka tredje gången jag strölyssnade på någon som bara vagt kändes igen till namnet. Har möjligen hört honom på festival, men osäker på hur det förhåller sig. De två första låtarna på konceptalumet Plåster präglades av avskalad stämning och en uppriktighet som attraherade, pockade på vidare lyssning. I ett senare skede gjordes detta i hörlurar. Och presstext och artistens hemsida gav mer kött på benen. Att förhållandevis få låtar på skivan fångade mig i lika hög utsträckning medförde att omdömet hamnade på 3+, men intresset var väckt. Samtidigt som jag följde GAIS lyckosamma allsvenska match på Gamla Ullevi mot Hammarby spelade tydligen Axel Sondén och hans band på biblioteket i Majorna, fast han håller på Makrillarna.

I höstas släpptes tredje albumet med vissångaren Sondén och hans av folkmusik influerade band. Samtliga åtta spår är signerade artisten, både text och musik. Han sjunger själv sina låtar och hanterar akustisk gitarr. Brodern Arvid spelar främst kontrabas och dessutom ukulele och gitarr. Sambon Jenny Thorstensson trakterar fiol och hörs på kör. Emma Engström sitter vid piano och orgel och körar också. Live är hon dessutom dragspelare, vilket jag tycker mig höra på skivan fast det inte angetts. Den allestädes närvarande mycket rutinerade slagverkaren Ebba Westerberg ingår också i formationen. Gästar gör producent Johannes Lundberg (melodika, klockspel, kör), Alexandros Koutsogiannis saxofon samt Matilda Magnusson på sång i Duett vid Sahlgrenskas entré.

”Oefterhärmlig och nutida folkvispop med varmt berättande där gumor får titta fram…” Så beskrivs artisten av skivbolaget. Kan tänka mig att Dan Berglund varit en förebild, någon han med eget uttryck strävat mot. Nu äger Sondén dock inte dennes förtrollande karisma och befinner på en helt annan nivå kommersiellt och i viss mån konstnärligt jämfört med exemepelvis David Ritschard, vilket innebär att han måste livnära på annat yrke. Axel Sondén har på Plåster omvandlat somliga av sina erfarenheter som sjuksköterska till texter som anknyter till jobbet. Enligt honom själv adresserar sångerna sjukdom, åldrande och död på ett sätt som inte gjorts tidigare. ”En bråkdel av andras livshistorier bildar stommen och har varit lågt hängande frukter”. Till dessa fogas berättelser från personal inom vården, vilket inneburit ett spektrum av viktiga vittnesmål inifrån vården.

Blir förtjust i det avskalade soundet, det finstämda och detaljrika med melodier som tassar fram. Här finns knappast några mullrande bastoner eller avancerade övergångar. Variationen består istället av stundtals snärtigt driv och sköna klanger. Melodier färgas av fiol, piano, melodika och knäppande på gitarrer plus ukulele. Kontrabas och anpassad tillförsel av rytmer från Westerberg förser arren med garnering och förankring. Artistens vokala omfång må vara en smula begränsad, fast i sitt sammanhang funktionellt och med en angelägen ton där humor får förekomma. Bör sannerligen betonas hur annorlunda är än vad man förväntar sig från en trubadur med band. Originella temat pendlar mellan underliga utfall och rörande på-kornet-betraktelser.

Hänförs av flera pärlor. Inledande dubbel vars stämningar kuggade i mig har titlarna Mitt sista minne och Aldrig har jag klagat som handlar om en pensionerad kollega. Om arbetsglädje men också om usla villkor, ständiga omorganisationer och om att inte bli sedd. Således en slags protestsång enligt upphovsmannen. Ett annat krön har fått heta God Jul (och må du sova gott), en inkännande visa där Sondén anmärkningsvärt håller ut somliga stavelser. Noterar hur snyggt klockspel adderas i ett par alster. Vissångaren väljer att avsluta i hoppfullhetens tecken genom att låta en enkel, naiv ballad utgöra final. Instrumentalisterna bistår genomgående galant, ger visorna en passande inramning. Som sagt ett udda grepp som faller tämligen väl ut, fast totalt sett ojämn kvalitet på materialet.

Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

21 maj, 2026 by Thomas Johansson

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, Betyg: 4 (5)

Rick Astley på Gröna Lunds stora scen Foto: Thomas Johansson

Det finns artister som rider på nostalgi, och så finns Rick Astley som snarare verkar ha slutit fred med den. På Gröna Lunds stora scen blir det tydligt redan från första minuten att han inte längre försöker fly från sitt 80-tal. Han omfamnar det, skrattar åt det och använder det som bränsle till en show som är betydligt bättre än någon egentligen har rätt att förvänta sig av mannen bakom världens mest berömda internetmeme.

För det är lätt att glömma att Astley faktiskt kan sjunga. Rösten – den där djupa soulbaritonen som förbryllade världen redan 1987 – har snarare blivit rikare med åren. På Gröna Lund låter han stundtals som en blandning av pubrockare, soulcrooner och dansbandskung på semester i Manchester. Första konserten på 37 år i Stockholm.

Publiken vet förstås varför de är där. När synthslingorna till “Together Forever” drar igång förvandlas området framför stora scenen till ett kollektivt 80-talsgolv. Folk som förmodligen inte dansat sedan pandemin börjar plötsligt studsa runt med plastöl i händerna som om det vore skoldisco igen. Astley själv verkar genuint road av hela situationen. Han småskämtar konstant mellan låtarna, driver med sin egen historia och har den där självdistanserade brittiska charmen som gör att även de mest corny partierna fungerar. Han ser en tröja med bandet Sabaton i publiken, och han försöker ta några death metal-riff. Går inget vidare men det spelar ingen roll. Killarna som får sina gamla LP-skivor hoppar högt av glädje. Det här är en mysig kväll helt enkelt.

Bandet är dessutom ovanligt generöst för den här typen av nostalgipaket. Nio personer på scen ger konserten ett fylligt och levande sound där både blås, körer och gitarrer får ta plats utan att det känns överlastat. Körsångarna får dessutom egna ögonblick i rampljuset, inte minst under Rayes “Where Is My Husband?” där Rick Astley sätter sig bakom trummorna och låter låten växa till något betydligt souligare än originalet.

Senare under kvällen återvänder han till trummorna igen, denna gång för ett smått absurt men väldigt underhållande “Highway to Hell”. Det är lite den typen av kväll det här är: ingen verkar särskilt upptagen av trovärdighet, bara av att publiken ska ha roligt.

Och ja, det är bitvis väldigt corny. Ibland känns konserten som en blandning mellan firmafest, allsångskväll och Las Vegas-revy. Men det finns också något märkligt varmt i det hela. Astley försöker aldrig vara coolare än han är. Tvärtom bygger hela kvällen på att han vet exakt vem publiken kommit för att se.

Låtar som “Dance” och “Angels on My Side” får nästan arenarockig tyngd live, medan de gamla hitsen pumpas upp med mer gitarrer och funk än på originalinspelningarna. Det blir ibland lite spretigt när han hoppar mellan soul, gospel, pop och rockcovers, men energin dippar egentligen aldrig.

Tillbaka till Gröna Lunds märkliga vana att ställa tält framför storbildsskärmarna också. Det blir rätt meningslöst att ens ha videoproduktion när stora delar av publiken ändå inte ser skärmarna ordentligt. Synd, för bandet och showen förtjänar faktiskt att synas.

Och sedan kommer förstås den. “Never Gonna Give You Up”. Låten som gått från listetta till internetskämt till någon sorts generationsöverskridande kulturarv. Det spelar ingen roll hur ironiskt någon en gång förhöll sig till den – när refrängen väl kommer sjunger precis alla med. Tonåringar som känner låten från memes, 50-plussare som minns den från Trackslistan och barnfamiljer som bara drogs med av stämningen. Gröna Lund blir fullständigt rickrollat och älskar varje sekund av det.

Det mest imponerande är kanske ändå att Astley lyckas få hela kvällen att kännas så opretentiös. Inga gigantiska scenidéer, inga pompösa pretentioner, bara en artist som överlevt både musikindustrin och internet och nu verkar ha roligare än någonsin.

Överlag: en jättetrevlig kväll.

Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

21 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Miroirs nr 3 – En båt på oceanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Christian Petzold

Vackert och begrundande kring hur människor hanterar sorg. Lite mystisk och upplagd som en slags deckargåta. Frågan borrar sig djupt in i oss och vi undrar: Vad är det som familjen döljer? Ett råd från mig: Se till att inte veta för mycket innan du ser filmen.

Laura är en ung kvinna. Rollen spelas träffsäkert av Paula Beer som förmedlar mycket under ytan. Hon går på en av de finaste musikhögskolorna i Berlin och bor tillsammans med sin pojkvän. Det är något med Laura. Hon verkar deprimerad eller väldigt uttråkad, ledsen. Hennes pojkvän försöker få henne att berätta vad som tynger henne men han får inget svar på sin fråga. Under en helg på landet råkar de ut för en svår bilolycka. Mirakulöst över Laura medan pojkvännen dör. Betty, en medelålders kvinna, bor några hundra meter från olycksplatsen och är först på plats. Hon springer dig och ringer efter ambulans.

Laura behöver bara plåstras om lite och vila några dagar. Hon vill inte göra det på sjukhuset och frågar om hon får bo den tiden hos Betty istället. Betty accepterar och tar hand om henne omsorgsfullt och vänligt. Efter ett tag från Laura träffa Bettys man Bettys man Richard och sonen Max, som båda bor på annat ställe. Sonen är en ung, vuxen man som liksom sin pappa är hantverkare. Betty bjuder in dem på en middag där de får träffa Laura. Det är något som inte riktigt stämmer. Pappan och sonen betraktar både Betty och Laura med misstänksamhet. Något bubblar under ytan. Det blir som en kriminalgåta eller thriller där vi som betraktare vill veta vad det är som ligger i botten. Varför är Richard och Max så misstänksamma?

En av de viktiga pelarna som gör att filmen håller är de duktiga skådespelarna. Paula Beer som Laura har jag redan nämnt. Men minst lika viktiga för att filmen ska fungera är Barbara Auer som Betty, Matthias Brandt som Richard och Enno Trebs som Max. De två männen gestaltar så bra dessa två jordnära, hantverkare som helt klart har ett tungt bagage, något har sårat dem och gjort dem rädda för att välkomna Laura.

Filmens styrka är att den inte berättar allting och inte är alltför tydlig. Samtidigt lämnar den mig med många frågor, som jag inte vet om jag är nöjd med att ha fått i mitt knä. Framför allt handlar mina funderingar efter filmen om Laura. Det var ändå hon som ville stanna hos Betty under sin konvalescens. Det var inte Betty som bad henne att stanna.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Den svaga länken är Lauras historia. Hennes förflutna och hennes beteende hänger i luften och det känns till och med som att hon är en elak person som bara tar emot omsorg och tillit men inte vill ge något tillbaka, både från sin tid med sin pojkvän och sin tid med Bettys familj. Delar av hennes beteende är dunkelt och svårt att begripa.

Filmen är välgjord men når inte riktigt till högre nivå. Den känns inte helt klar. Men den berättar samtidigt något viktigt om att leva med sorg och hur viktigt det är med relationer. Att det viktiga för att gå vidare vid stor saknad är att ha relationer.

Mångmiljondonation bakom nytt centrum för konstnärlig gestaltning

21 maj, 2026 by Redaktionen

Lunds universitet satsar på teater – nu skapas ett nytt tvärvetenskapligt centrum för forskning, utbildning och samverkan inom teater, dramatik, film och fiktion. Satsningen möjliggörs efter en donation om 50 miljoner kronor från Anders Sandrews stiftelse.

Ett pressmeddelande berättar:
– Konstnärliga uttryck kan fånga det outtalade, utmanar invanda tankesätt och främjar både kreativt och kritiskt tänkande. De kan lägga grunden för samhälleliga innovationer och tekniksprång. Därför är det extra roligt att välkomna den här satsningen som stärker Lunds universitets position i ett växande internationellt sammanhang där konstnärlig forskning och gestaltning får en allt mer framträdande roll i akademin, säger Erik Renström, rektor vid Lunds universitet.

Donationen ger initialt 50 miljoner kronor fördelat över fem år med god möjlighet till förlängning i ytterligare minst 5 år. Satsningen omfattar två professurer, två adjungerade professurer, två postdoktorer och en föreståndare.

– Vi har haft en mycket konstruktiv dialog och är väldigt glada över att stödja Lunds universitet, som har unika förutsättningar att förena forskning med konstnärlig praktik. Vi ser fram emot att bibehålla de goda relationerna och vara med i utvecklingen av denna gedigna satsning i decennier framöver, säger Björn Börjesson, styrelseordförande för Andrews stiftelse.

Samverkan med kulturliv och bransch
Centrumet som bär namnet ”Anders Sandrews centrum för konstnärlig gestaltning” är universitetsövergripande och samlar både Konstnärliga fakulteten och Humanistiska och teologiska fakulteterna. Syftet är att skapa en gemensam plattform för utveckling av konstnärlig praktik, estetisk analys och nya forskningssamarbeten.

Enkelt uttryckt kommer verksamheten få stor betydelse för samverkan med bransch och samhälle liksom universitetets arbete för internationalisering.

– Centrumet möjliggör att humaniora, konst och samhälle möts i nya tvärvetenskapliga samarbeten. Genom att förena konstnärlig gestaltning med humanistisk och teologisk forskning skapar vi miljöer där nya perspektiv, kunskaper och berättelser kan växa fram tillsammans med kulturliv och omgivande samhälle. Detta ligger helt i linje med hur vi arbetar även inom vårt nya kunskaps- och innovationsdistrikt Lund Humanities Village, säger Johannes Persson, dekan vid Humanistiska och teologiska fakulteterna.

Ambitionen är att etablera en långsiktig och internationellt synlig forskningsmiljö med stark regional förankring och nära samverkan med kulturliv och bransch.

– Den satsning som Anders Sandrews stiftelse nu gör på Lunds universitet är en massiv ära för den Konstnärliga fakulteten. Satsningen på film på Teaterhögskolan är i linje med vår framtida strategi och kommer dessutom att få en positiv påverkan på arbetet inom hela fakulteten. Det är med stor glädje och tacksamhet vi noterar att den största externa finansieringen vid Teaterhögskolan någonsin görs av en av Sveriges viktigaste stiftelser i kultursfären, säger Santino Resićdekan, dekan för Konstnärliga fakulteten.

Anders Sandrew byggde fram till 1900-talets mitt upp ett imperium av biografer, filmproduktion och teatrar i koncernen Sandrews och blev en av svensk kulturs mest inflytelserika entreprenörer. Efter hans död bildades Anders Sandrews stiftelse i enlighet med hans testamente.

Fakta: Anders Sandrews stiftelse
Anders Sandrew (1885–1957) grundade film- och teaterkoncernen Sandrews
Stiftelsen stödjer svensk kultur, forskning och utbildning inom bland annat film, teater och konstnärlig verksamhet

Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

19 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Mandalorian and Grogu
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2026
Regi Jon Favreau

När Mandalorian nu får göra entré på bioduken är det storslaget och det går inte att slita sig, jag sitter som fängslad framför bioduken och bara suger in handlingen som av och till är typisk Star Wars-action men också med scener där vi får känna relationerna mellan framför allt Mandalorian och hans skyddsling Grogu men också en del annan vänskap som finns och fördjupas eller växer fram. En äventyrsfilm med både det som är spännande från Star Wars men också det mer mjuka och relationsbaserade som fängslar alla fans av Mandalorian.

På streaming finns säsonger av Mandalorian. Och att den gjort stor succé råder det ingen tvekan om. Likaså är det uppenbart att Star Wars är en av de mest älskade filmserierna. Serien av Star Wars-filmer har också fått både ett antal uppföljande filmer och ett antal spinoff-tv-serier. Av alla dessa uppföljare är nog Mandalorian den mest älskade. Mandalorian har på sätt och vis blivit ett eget varumärke och är på så sätt en äkta och mycket lyckad spinoff: Spin-off: Filmer som utspelar sig i samma universum men som inte är direkta fortsättningar på huvudberättelsen.

Denna film med Mandalorian och Grogu fungerar lika bra att se för den som sett alla tre säsongerna av tv-serien som för den som inte sett en enda avsnitt. Handlingen i filmen utspelar sig vid tiden efter att det onda Imperiet har fallit, men kejserliga krigsherrar är fortfarande utspridda över galaxen. Den nyfödda Nya Republiken arbetar för att skydda allt Rebellalliansen kämpade för och har tagit hjälp av den legendariska mandaloriska prisjägaren Din Djarin och hans lärling Grogu.

Det är slående hur väl filmen speglar vår tid, fast handlingen utspelas i en fantasivärld i rymden. Imperiet kämpar för att ta tillbaka makten och i filmens inledning för vi se en av dess ledande karaktärer tala inför några underlydande som står på Imperiets sida. Han påpekar att sedan Imperiet fallit har det blivit mycket rörigare i det stora universumet. En del varelser vill ha tillbaka Imperiet ordning och reda, menar han. Det är väl åsikter som vi kan höra idag också som anledning till att människor flockas kring såväl höger- som vänsterextremism. När en diktatur faller kan det öppna för giriga oligarker som det gjorde efter Sovjetunionens fall, till exempel.

Mandalorien, Din Djarin, spelas av Pedro Pascal, som gör sin roll perfekt. Den rollen gav Pedro Pascal skjuts ut i filmvärlden och hans syns numer i många andra stora roller. Sverige har en duktig representant i filmteamet i Ludwig Göransson som skapat musiken, som är en av de pelare som gör denna films storhet. Star Wars: The Mandalorian and Grogu kommer med stor säkerhet att locka en stor publik och både de Star Wars-fans som Mandalorians supportrar kommer att bli nöjda, liksom alla som älskar lilla Jedi-babyn Grogu. Det är underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm, som vi behöver ibland. Samtidigt finns det en underliggande mening som berättar något om mänskligheten utan att direkt skriva oss det på näsan.

Toppnytt

Footer

Om oss