Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: Björnstad – en av bästa tv-serierna i höst

by

Björnstad
Betyg 4
Premiär på HBO Nordic 18 oktober 2020
Regi Peter Grönlund
Manus Anders Weidemann, Antonia Pyk och Linn Gottfridsson
I ledande roller: Ulf Stenberg, Aliette Opheim, Tobias Zilliacus, Miriam Ingrid och Oliver Dufåker.

En stark tv-serie om människors beteenden när staden/orten är utsatt för skandal. Hur människor sluter sig samman och hyllar våldtäktsmän ifall de är viktiga för ortens framgångar.

En grånad hockeyhjälte återvänder till den norrländsk staden Björnstad som är på fallrepet. Hockeygymnasiet är på väg att flyttas till en annan ort och stadens hockeylag är på väg ned till botten. Då kommer ortens son Peter Andersson hem från spel i NHK och ska ta över herrlaget och rädda staden. Peter Andersson inser direkt att A-laget är bortom räddning men däremot finns det några riktiga starka talanger i juniorlaget och han tar hand om dem och en succé verkar vara på väg. Men då händer det som inte borde hända. Lagets stora hjälte våldtar Peter Anderssons dotter.

Dramaserien i fem avsnitt är baserad på den internationella succéromanen skriven av Fredrik Backman (En man som heter Ove) och regisserad av Guldbaggebelönade Peter Grönlund (Goliat, Tjuvheder). Björnstad är inspelad i Gällivare med omnejd samt i Övertorneå, Haparanda, Kalix, Malmberget och Kiruna.

Bygdens hela framtid vilar på juniorlagets framgångar som i sin tur vilar på lagets starkaste kugge Kevin. När han blir gripen av polis, anklagad för att ha våldtagit Maya växer hatet. Inte mot den som våldtagit utan mot den som anklagar bygdens stora hopp för att ha begått ett brott.

Serien är stark och mycket välgjord. Det är svårt att slita sig. Karaktärerna är trovärdiga och begripliga och det går att förstå deras handlingar även om jag inte håller med dem. Det känns som att jag är där med på plats och jag kan bli så arg på Kevins pappa som är en sådan där välbärgad man som utnyttjar sin finansiella status till att påverka ortens makthavare att ta beslut som gagnar honom och hans son. Kevin spelas bra och vi förstår hur han inom sig pendlar mellan att upprätthålla sin status och samtidigt har samvetskval och vill säga sanningen, men trycket från pappan och omgivningen är för kraftigt. Det är en av de bättre tv-serierna som kommit i höst.

HBO som visar serien skriver om den:
Björnstad handlar om hoppet som för ett litet samhälle samman, de hemligheter som sliter det itu, det mod som krävs för att gå emot gruppen och konsekvenserna av hur vi uppfostrar våra barn.

Recension av TV-serie: Into the Night – jag kunde inte slita mig när jag börjat titta

by

Into the Night
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 maj 2020
Skapare Jason George
Medverkande Pauline Etienne, Laurent Capelluto, Stefano Cassetti
Säsong ett har sex avsnitt

En oerhört spännande serie som kan kategoriseras under som apokalyptisk science-fiction drama thriller. Den är allt det och mer. Jag kunde inte slita mig när jag väl börjat titta och jag sträck-tittade hela serien. Då första säsongen bara har sex avsnitt är det möjligt att se hela serien under en kväll eller en dag på helgen.

Att den lanseras nu, mitt i corona-krisen då viruset covid-19 lamslagit en så stor del av världen, blir en extra knorr. Den kris världen drabbats av nu är i och för sig inte på samma nivå som den som beskrivs i tv-serien men paralleller finns. Into the Night börjar med att ett flygplan som är på väg från Belgien till Moskva i Ryssland blir kapat av en italiensk Nato-officer som desperat tvingar flygkaptenen att flyga västerut istället. Kaparen hävdar bestämt att planet måste undvika solens strålar och flyga endast i nattens mörker.

Det visar sig snart att kaparen har rätt. Nästan hela världen har dött av solens strålar och flygplanet måste fortsätta att flyga med natten. Givetvis måste planet landa emellanåt för att fylla på med bränsle och mat.

Även om besättning och passagerare vet att de tillsammans står inför en svår utmaning agerar de inte alltid så genomtänkt eller som en sammansvetsad enhet. De olika karaktärerna har sina bakgrunder och olika mål med sina beteenden. Karaktärerna är skickligt tecknade och mycket trovärdiga och skildringen av deras sätt att agera ger en stor del av seriens djupa behållning. Dessutom är den  spännande och snyggt filmad och ljudsatt.

Into the Night är den första belgiska original-Netlix-serie och den bygger på den polska science fiction romanen iThe Old Axolotl by Jacek Dukaj. Netflix tar mer och mer plats som den mest intressanta streamingtjänsten då Netflix producerar serien från olika delar av världen.

Recension av tv-serie: Unorthodox – helt underbar

by

Unorthodox
Betyg 4
Miniserie i fyra avsnitt på Netflix

Denna miniserie har hyllats runt om i världen och det är välförtjänt. Det är en av de bästa miniserierna i år i alla fall.

Huvudpersonen är nittonåriga Ester, Esty kallad, som växt upp i en strängt ortodox-judiskt kvarter, Williamsburg, i New York. Hon har gifts bort i ett arrangerat äktenskap och lever enligt gruppens rigida regler. Denna ortodoxa inriktning av judendom gör stor skillnad på män och kvinnor. Männen får utbildning (främst inom deras religiösa inriktning) medan kvinnornas uppgift är att föda många barn. Gruppen har tagit på sig ansvar för att ställa till rätta att så många judar dödades av nazisterna och i andra förföljelser.

Esty får nog av detta regelfyllda liv en dag och rymmer till Berlin där hennes mamma bor. Hennes mamma har lämnat den strikta gruppen och dess gemenskap, hon anses syndig och förtappad.

Serien har många kvaliteter. Vi får en inblick i livet i denna speciella ortodoxa grupp och kan delvis förstå varför det är svårt för någon att lämna en sådan gemenskap, även om jag tänker att för många av oss som är uppväxta i ett så sekulariserat land som Sverige kan ha svårt att se något positivt i det livet. Det är inte speciellt snällt skildrat heller, fast ändå känns det något så när ärligt.

Livet i Berlin och den frihet som finns där är inte helt lätt att anpassa sig till heller för Etsy. Serien skildrar människornas karaktär till stor del ärligt och trovärdigt och den är varm och helt underbar.

Serien bygger på författaren Deborah Feldmans memoarer, men följer inte memoarerna strikt. Dagens Nyheters recensent skriver: Ett litet feministiskt mästerverk som berättar en livsbejakande, originell och hjärtskärande historia om kvinnlig frigörelse mot fonden av ultraortodoxt liv i Brooklyn.

Det är mycket bra uttryckt.

TV-kritik: Sällskapet – Smärtsamt och roligt om blinda, vita män och den fantastiska porrindustrin

by

Tempo dokumentärfestival

Sällskapet – Intervjuer från alltings mittpunkt
Betyg 3
Visas på SVT i år (2020)
Regi: Malin Erixon

Malin Erixon synliggör de blinda fläckar vi alla bär med oss. Vita män, alla i 35-40-års ålder med utbildning, bra jobb och familj, träffas för ett samtal om manlighet och privilegier. Regissör Malin Erixon träffar sällskapet vid ett flertal tillfällen. De utfrågas om manlighetens baksidor, kvinnliga förebilder och hudfärgens betydelse för de utrymme man tilldelas i samhället. Responsen är häpnadsväckande. Miniserien i sju delar Sällskapet- Intervjuer från alltings mittpunkt visar med all önskvärd tydlighet hur män i grupp inte alltid ser de privilegier man bär på.

Det är tryggt att kunna sitta där längst upp på pyramidens topp, att aldrig behöva frånsäga sig någon makt för att lyfta upp andra. För de lyckligt lottade att hamna i samhällets toppskikt är det svårare att se strukturer runt omkring en. Det signalerar i alla fall Sällskapet. “Har man aldrig behövt flytta på sig, då gör man inte det”, säger Malin i en intervju om serien. Chocken kommer när männen öppnar svalget och en inser hur blinda de faktiskt är. “Feminismen har kidnappas av arga kvinnor som vill ta över makten i samhället”, säger en. En annan menar att den mest jämställda bransch han kan komma på är förstås porrindustrin.

Man skrattar gott åt alla absurda uttalanden som ibland får en att sätta chipsen i halsen. Malin drar ner kalsongerna på de vita, allt för bekväma männen genom att nämna ordet geni. “ Hur skulle du beskriva ett geni?”, frågar en Mark Levengood som låtit lånat ut sin varma, fördomsfria röst till serien. “Ja, typ som Einstein, en sån man med spretigt hår eller en finnig, spinkig datanörd kanske”. Inte en kvinnlig förebild kommer männen på. Ändå inser man inte hur det hänger samman med gruppens ställning som vit man. Sällskapet är en fascinerande inblick i samhällets mittfåra med förekomster av såväl incell-liknande säg som transfobi. Fascinerade är bara förnamnet och detta ska vara välutbildade personer med familj.

Malin Erixons animationer gör mycket därtill, inte minst skapar de förvirrade blickarna mellan de nervösa männen och de pinsamma tystnaderna en ofrivillig komik, välbehövligt för att vi tittare ska kunna ta in de absurda uttalandena. Flera scener förstärker och ramar in de verbala. Att vara bäst och prestationshungrig kan gestaltas genom att en hoppar från badhusets högsta trampolin.
Med största respekt och utan yvigt plakatviftande låter Malin männens tankar skönjas. Se, begrunda och ta lärdom för att sedan rannsaka dig själv och rätta till tillkortakommanden.

Recension av tv-serie: Narcos: Mexico season 2 – oerhört omskakande

by

NARCOS MEXICO

Narcos: Mexico season 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 13 februari 2020

En av vår tids mest skrämmande företeelser är att tusentals människor, ofta unga, dör varje år på grund av droger. De knarkkungar som blir stenrika på detta är egentligen inget annat än massmördare. Att det inte verkar gå att få stopp på dessa multinationella knarkkarteller är ett vidrigt underbetyg för vår värld av idag. Netflix-serien Narcos: Mexico skildrar hur den före detta polisen Miguel Ángel Félix Gallardo lyckas få de stora knarkkungarna att samarbete i Mexico i en stor kartell och som mutar och äger en stor del av polismyndigheten och till och med regeringsmedlemmar. Det är en mycket välgjord, stark serie.

I den första säsongen får vi se hur Gallardo bildar kartellen och hur amerikanska narkotikapolisen, DEA, som fått i uppdrag att i Mexico, försöka avslöja och hindra knarket att komma till USA har en omöjlig arbetssituation. Det sorgliga är att den amerikanska narkotikapolisen till och med motarbetas av amerikanska myndigheter.

I serien får vi en klar bild av orsakerna till att knarkkartellerna kan fortsätta styra och ställa, varför drogerna fortfarande kan svämma in i världens länder och skörda liv. I Mexico ger produktion och smuggling av narkotika gigantiska inkomster och jobbtillfällen. Att inte USA tar krafttag mot narkotikan har också sina förklaringar och knarkkungarna hittar vägar att samarbeta med amerikanska myndigheter.

En av seriens många styrkor är hur vi ser människorna bakom. I den första säsongen är det till och med möjligt att av och till känna viss sympati för Gallardo. Fast jag vet att han är en vidrig massmördare som blir stenrik på att döda människor med droger.

I den andra säsongen hårdnar kampen. I slutet av den första säsongen får vi se hur några av knarkkartellens ledande personer tillsammans med mexikanska politiker genomför kidnappning och mord av en amerikansk agent. Detta blir en krigsförklaring och den amerikanska narkotikapolisen får nu mycket mer resurser för att kriga mot knarkkartellen. Den andra säsongen är mycket grymmare och som jag tror, mycket närmare verkligheten. Vi får se hur den stora makten och förmögenheten kan förblinda knarkkungarna.

Den andra säsongen är minst lika välgjord som den första och den är omskakande.