Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ulf Olsson

Filmrecension: The Life of Chuck

by

The Life of Chuck
Betyg 4
Premiär 19 september 2025
Regi Mike Flanagan,
Rollerna: Chuck som barn Benjamin Pajak, Chuck som tonåring Jacob Tremblay och Chuck som vuxen Tom Hiddleston

Filmen bygger på en novell av Stephen King. Den består av tre olika delar utan traditionell tidsordning. Vilket förstärker mysteriet som genomsyrar filmen. I filmens första akt, och berättelsens sista del, läser en av Marys elever poesi av Walt Whitman. Plötsligt avbryts alltsamman av nyheten att Kalifornien har fallit samman och försvunnit ner i havet. Det är en miljökatastrof som snart visar sig ske över hela jorden. Skogsbränder, jordbävningar, slukhål, döda bin och stora områden som försvinner ner i havet. Hela världen håller på att upplösas. Allt det som vi har byggt upp vardagen kring slutar fungera, internet, mobiler och elen. Det enda som fortfarande fungerar är det analoga systemet för nyhetsutsändning. Finns det inget annat att göra än att vänta och acceptera det som händer. Bisarrt nog verkar ingen skrämd. Marty fortsätter lugna att rätta prov. Mitt i allt det som verkar gå åt skogen dyker det plötsligt upp en skylt på TV och på en massa andra platser runt om i stan. ”Tack Charles Chuck som gav oss 39 år”. Vem är Chuck och varför tacka för de 39 åren.

I nästa akt får vi veta lite mer. Charles Chuck visar sig vara en trist bokhållare som vandrar genom staden på väg till en för honom viktig konferens. Men plötsligt när han hör gatumusikanten Taylors trummor stannar han upp och börjar dansa tillsammans med en ung kvinna. Varför stannar han plötsligt? Var kommer dansen och all livsglädje från? Hur kan han plötsligt börja dans som Mickel Jackson? Vilka hemligheter döljer sig bakom den trista bokhållaren och varför känns det inte sorgligt att Chuck enligt berättarrösten bara har nio månader kvar att leva?

I filmens sista akt, och livets första, får vi svar på vissa frågor men ställs också inför nya djupare existentiella frågor. Här får vi följa Chucks liv tills han dör 39 år gammal. Han har många ljusa barndomsminnen trots att föräldrarna förolyckades tidigt och att morföräldrarna blev deprimerade. Hans farmor som älskar att dansa lär Chuck att älska dansen. Morfar säger att allt är matematik, hela universum men också dansen. Men det gör inte att det räcker med matte också konsten måste till. Du har konsten inom dig säger han. Men är du bra på matte är revisor är ett tryggt och säkert yrke. En lärare menar att Chuck har en mångfaldmöjlighet i inom sig, hela universum samtidigt som han är en del av universum. Så varför begränsa sig?

I morföräldrarnas hus är en sak strängeligen förbjuden. Det finns ett hemligt rum som bara morfar får gå in i. Vilka hemligheter döljer sig där? Varför blir morfar så arg och rädd när Chuck utan lov går in rummet? Han vågar aldrig mer gå in där. Men när morfar har dött försöker han igen. Vad är det som händer i rummet? Skådade morfar in i framtiden? Såg han sin egen och andras död och blev skrämd av att han bara kunde vänta in det som skulle ske. Kan Chuck också skåda in i framtiden när han är i rummet? Kan Chuck ses sin egen död och bara vänta. Är det enda vi kan göra, att invänta vår egen men också, jordens och universums död. Och likt Marty till synes lugnt fortsätta rätta prov.

Filmen är välgjord och underhållande och väcker tankar om våra liv och plats såväl på jorden som i universum. Vad är det som gör livet meningsfullt? Kan vi eller kan vi inte påverka det som sker? Filmen bärs upp av Benjamin Pajaks, och Jacob Tremblays rolltolkningar av Chuck som barn respektive tonåring.

.

Tankar om Att kröna en drottning på Kulturhuset Stadsteatern – lysande

by


Foto Leonard Stenberg

Att kröna en drottning
Premiär 6 september 2025
Stadsteatern Kulturhuset Stockholm
Manus Christina Ouzounidis.
Christina är en av Sveriges juat nu mest hyllade dramatiker. I sina arbeten låter hon sig ofta inspireras av grekiska myter, av det halvt gudomliga. Hon är också intresserad av språkets möjligheter, gränser och motsägelser, vilket monologen Att kröna en drottning är ett exempel på.

Skådespelare Robert Fux.
Robert som är anställd vid Stadsteatern har under de senaste åren framträtt i ett antal hyllade monologer, exempelvis Orlando (2013).

I pjäsen öppningsscen framträder en vackert skrudad Robert Fux som drottning inför sin kröning. Drottningens monolog inleds med ”Vi är….” och hon menar att det inte kan vara på något annat sätt mot bakgrund av det som har varit. När den blivande drottningen fortsätter att tala i termer av Vi förstår vi snart att hon med Vi egentligen menar Jag. Talet om Vi blir ett sätt att markera ett nästan gudomligt avstånd från snarare än en mänsklig närhet till människorna. Men det paradoxala är att hon i all sin gudomlighet och upphöjdhet är beroende av de vanliga människorna för att kunna bli drottning. Det räcker alltså inte med att hon själv anser sig värdig det måste också bekräftas av andra. Den blivande drottningens tal om sin storhet glider sakta över i tvivel på sig själv och på den egna värdigheten. Nu talar hon inte längre i termer av Vi utan i termer av ”jag”, jag är en som eller jag är inte en som. Hon pendlar mellan att vara någon och att vara nästan ingenting. De inre anklagelserna övergår efter ett tag i att hon i stället i termer av ”Du” anklagar de andra. Hon projicerar sina känslor av tillkortakommande på människorna vars erkännande hon är beroende av. Du är inget värd, Du är undermålig och Du har svikit mig. Hon försöker stärka sig själv genom att ge sig på alla andra. Till slut tystnar allt, inget vi, inget jag och inget du. Det är som om hon har tömt sig på allt som fanns inom henne. Är hon redo för kröning.

Drottningens yttre monologen kan ses som ett uttryck för hennes inre dialog med sig själv. En inre dialog som är typisk för var och en av oss och som vi kan kännas igen oss i. Ett ständigt pågående inre pladdrande där vi hoppar från det en till det andra. Vi bedömer och kommentarer allt som dyker upp i vårt inre och i det yttre. Ibland duger vi och ibland duger vi inte, ibland duger andra och ibland duger de andra inte. Ibland anklagar vi oss själva och ibland anklagar vi andra. Ibland känner vi oss starka och oberoende och ibland svaga och beroende. Allt kan pågå på en och samma gång genom att vi hoppar från det ena till det andra. Drottningens monolog blir alltså ett exempel på hur vår inre tanke- och känslovärld ofta fungerar när vi möter olika situationer i livet, särskilt situationer som vi likt drottningen upplever som utmanande och som utmanar vår identitet. Drottningen monolog uppfattad som inre dialog angår oss alla. När vi skrattar åt drottningens ibland riktigt roliga pladdrande skrattar vi samtidigt åt oss själva.

Robert Fux´s tolkning av drottningen är lysande. Monologen flyter fram i ett tempo som ibland gör den svår att hänga med i. Ungefär som våra inre dialoger fungerar. Vi hinner inte med själva. Det är som om Robert Fux inte har något manus att följa utan som om allt bara väller fram ur honom av sig själv och där det ena ger det andra. En lysande rolltolkning av Christina Ouzounidis lysande pjäs.

Läs också Marja Koivistos recension av Att kröna en drottning.

Filmrecension: Tre väninnor – Det komiska och samtidigt allvarliga balanseras på ett känsligt sätt

by

Tre väninnor
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Emmanuel Mouret
Rollerna Camille Cottin som Joan, Sara Forestier som Alice och India Hair som Rebecca.

Filmens huvudperson Joan arbetar som lärare. När termin startar träffar hon Thomas som är nyanställd på den tjänst som Joans nyligen avlidne man Victor hade innan sin död. Det får vi veta genom en berättarröst som visar sig tillhöra hennes döde man, som alltså för några ögonblick återvänder från det döda. Han återkommer sedan vid flera tillfällen under filmens gång som observatör och kärleksfull rådgivare kring Joans komplicerade möten med andra män. Den egoistiska kärlek som han kände för Joan när han levde har efter hans död omvandlats till en icke-egoistisk kärlek. Men för att vi skall förstå vad som utspelar sig i nuet återvänder vi med berättarens hjälp till det som hände ungefär ett år tidigare.
Vid ett tillfälle då Joan och hennes två väninnor Alice och Rebecca träffas berättar de för varandra om de senaste turerna i kärlekslivet. Rebecca säger inte så mycket, hon är snarare tyst och hemlighetsfull. Varför hon drar sig undan förstår vi senare när det visar sig vem hennes älskare mister X är. När Rebecca har gått och Joan och Alice blir ensamma säger Joan plötsligt att hon har slutat älska sin man och att hon har så dåligt samvete för det. Hon vågar inte berätta för Viktor eftersom hon inte vill göra honom illa. Hon tycker om honom men det är allt. Det är ingenting som Alice tycker är konstigt, hon har aldrig har älskat sin man Eric. Hon tycker nämligen att det är skönt med lite svalare förhållanden. Innan hon mötte Eric hade hon varit tillsammans med en man som hon var djupt förälskad. Eftersom hon var rädd för att mista honom led hon ständigt av svartsjuka, känslor som hon slipper i det svalare förhållandet med Eric.

Det hjälper inte Joan det minsta. Till slut berättar hon för Victor att kärleken är slut. Efter många turer är uppbrottet definitivt. Victor super sig full vilket göra att han kör av vägen och dör. Joans skuldkänslor blir ännu värre. Hon tycker att olyckan är hennes fel och att det är hennes fel att deras dotter Nina har förlorat sin pappa.

Mitt i sorgen och skuldkänslorna träffar hon den nya läraren Thomas igen. Han har fått en lägenhet i samma hus som Joan. Efter ett tag börjar de umgås med varandra. Deras två döttrar blir bästa vänner och vill till och med bli systrar. Thomas vill mer än bara vara vän men Joan säger att hon inte är mogen för att nytt förhållande. Plötsligt återvänder Victor som säger att han ser henne och Nina hela tiden och att hon inte behöver ha dåligt samvetet, allt är bra nu.

Men när Thomas vän Martin dyker upp blir hon plötsligt förälskad i honom och börjar fantisera om att flytta ihop.

Alice och Rebeccas lika trassliga kärleksliv pågår parallellt med Joans. I en dröm ser Alice ett telefonnummer som visar sig vara till en man. Vad betyder det? Ska hon ringa? Gör det säger Rebecca på ett sätt som gör att man börjar undra. Till slut ringer Alice upp mannen som visar sig vare en känd konstnär och som gärna vill träffa Alice. Åk, åk, åk säger Rebecca som dessutom villigt deltar i mörkläggningen av Alice dejt med konstnären. Men när Eric förstår att Alice dejtar någon annan blir han svartsjuk vilket inte Rebecca gillar. Och Alice börjar samtidigt bli tveksam till konstnären, Eric kanske inte är så dum ändå. Det gör att Rebecca, utan Alice vetskap, tar chansen att söka upp konstnären. Kan han vara något för henne.

Filmen slutar med en fest hos Alice och Eric. Till festen kommer plötsligt en galet förälskad Rebecca med sin lika förälskade helt nya bekantskap. Joan och Thomas är också där och Joan tänker kanske ändå. Eller kanske inte. Mannen som hon aldrig sett förut och som bjuder henne på en tårtbit, kan det vara han som ska fylla hennes liv med kärlek.
Regissören Emmanuel Mouret kallas ibland för de franska kärleksförvecklingarnas mästare. Här har han verklige lyckats trassla in väninnorna en massa förvecklingar som de på något sätt verkar vara mer eller mindre omedvetna om själva. En omedvetenhet som gör att vänskapen trots allt består. Det komiska och samtidigt allvarliga balanseras på ett känsligt sätt både genom aktörernas kroppsspråk och dialoger. Nästan som Woody Allen när han är som bäst.

Filmrecension: Jane Austen förstörde mitt liv – en charmig och humoristisk romantisk komedi

by

Jane Austen förstörde mitt liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi och manus: Laura Piani
I rollerna Camille Rutherford som Agathe.
Pablo Pauly som Felix.
Charlie Anson som Oliver.

Filmen börjar med att Agathe dansar fram bland böckerna i den bokhandel där hon arbetar. Men det visar sig snart vara ett tillfälligt uttryck för livsglädje. Oftast känns livet som om det går på tomgång, som om hon gömmer sig för livet eller lever i fel tid. Ensam vandrar eller cyklar hon omkring i staden. Sex var det länge sedan hon hade, hon känner sig som en vissen blomma. De enda tillfällen när tristessen inte tar över är när hon går in i drömmarnas och fantasiernas världar. Agathe drömmer om stora förändringar, att hon ska bli en stor författare med ett fantastiskt kärleksliv. I centrum för drömmarna står Jane Austin som hon beundrar och vill efterlikna. Men det blir ingenting trots att hon skriver och skriver. Vid ett tillfälle sitter hon på en japansk restaurang och dagdrömmer om att en naken man kommer in på restaurangen och bjuder upp till dans. När drömbilden försvinner tänker hon att drömmen ska bli starten på hennes stora roman. Två veckor senare får hon en möjlighet att tillbringa två veckor på Jane Austins gård som ligger på en fransk ö. Utan hennes vetskap har nämligen hennes vän och arbetskamrat, Felix, anmält henne till en författarträff. Även om hon glädje sig så kommer det som en chock. Hur skulle hon våga åka dit, hon som är rädd för att vara bland andra författare och som är rädd för att åka bil. Men Felix ger sig inte, han mer eller mindre tvingar henne att åka. Han kör henne till färjan och när de skilj åt så kysser de plötsligt varandra. Under resans gång funderar Agathe på att tänk om det kan vara så att Felix är den stora kärleken. Tänk om hon har haft kärleken framför ögonen hela tiden utan att fattat det.

När färjan lägger till på ön möts hon av, Oliver, en avlägsen släkting till Jane Austin. Han är en litteraturvetare som just nu hjälper sina föräldrar att driva Jane Austins gård. Agathe tycker att han verkar vara en odräglig och arrogant typ, särskilt när han tvärsäker säger att Jane Austin är en mycket överskattad författare. Eftersom de får motorstopp tvingas hon tillbringa en hel regnig natt med honom i bilen. När hon till slut kommer fram till gården och träffar Olivers mamma förstår hon till sin förfäran vad som förväntas av henne. Hon är en av en handfull författare som förväntas sitta och skriva på ett mästerverk som sedan ska presenteras i slutet av vistelsen i samband med en avslutande bal. Dagarna går och alla författarna sitter och skriver flitigt, men inte hon. Hon driver mest omkring i trädgården och i skogen vilket gör att hon ständigt stöter på den odräglige Oliver, som hon motvilligt blir mer och mer intresserad av. Dessutom bråkar hon med en av de mera kända författarna om vad som är litteraturens uppgift.

En kväll bestämmer sig alla författarna för att ta en helkväll på den närmaste puben. Kvällen slutat med att Agatha och Oliver följs åt hem. När hon säger att hon vill ligga med honom svarar han att hon är för full för sex. På morgonen därefter dyker oväntat Felix upp för att vara med på balen. Avskedskyssen vid färjan hade fått honom att förstå att han vill vara tillsammans med Agathe. Men när hon förklarar att det bara är vänskap som gäller åker han hem. I stället börjare tanken på Oliver mala, tankar som hon försöker slå bort.

När det är tid för uppläsning flyr hon från gården eftersom hon inte har skrivit särskilt mycket. Det slutar med att Oliver kör henne till färjan. När de skiljs åt berättar hon att det aldrig blir något vettigt när hon försöker skriva. Oliver som har läste hennes först kapitel säger att hon måste söka bland sitt livs ruiner för att kunna skriva. Första fattar hon inte vad han pratar om. Men när det så småningom går upp för henne vad som menas med det öppnar sig plötslig både skrivandet och efter ett antal turer också kärlekslivet.

Filmen är en charmig och humoristisk romantisk komedi. De situationer som uppstår när Agathe och Oliver möts är ibland dråpligt roande och ibland djupt allvarsamma. Filmen bärs framför allt upp av Camille Rutherford nyansrika rolltolkning.

Filmrecension: Young Hearts – imponerande

by

Young Hearts
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Anthony Schatteman
Rollerna Lou Goossens som Elias, Marius de Saeger som Alexander, Saar Rogiers som Valerie, Emilie De Roo som Elias mamma, Geert Van Rampelberg som Elias pappa och Dirk van Dijck som Elias morfar.

Elias som är 14 år bor på den belgiska landbyggden tillsammans med sin familj. En dag flyttar Alexander som är lika gammal in i huset mittemot. Det visar sig att de går i samma klass. De börjar umgås och deras vänskap blir starkare och starkare. När de under en cykeltur stannar till börjar Alexander berätta om sin första kärlek och säger att kärlek är världens bästa känsla. På Elias fråga vem hon var svarar Alexander att det var en han. Det får Elias att oroligt börja fundera över sina framväxande känslor för den nya vännen och jämföra de nya känslorna med sina känslor för Valerie som han ser som sin flickvän. Efter den första korta kyssen, som Alexander tar initiativ till, börjar Elias funder över vem han egentligen är och vad han ska göra med alla sina känslor som bara väller fram. Särskilt svårt blir det när den fest som han har planerat att gå till tillsammans med Valerie börjar närma sig. Nu vill han hellre gå med Alexander och klä ut sig tillsammans med honom.

Det han börjar känna för Alexander är något helt annat än vad han känner för Valerie. Är det världens bästa känsla, hans först riktiga kärlek. Det slutar trots allt med att han går på festen tillsammans med Valerie. Men Valerie märker mer och mer att Elias distanserar sig från henne och att det är något mellan Elias och Alexander.

Allt ställs på sin spets när han följer med till Alexanders släktingar i Bryssel och Alexander presenterar honom som sin pojkvän. Elias som blir både glad och rädd vågar inte visa kärleken till Alexander öppet för andra i byn. Alexander undrar om Elias skäms för honom och drar sig tillbaka. Även Valeria drar sig undan. Elias blir tystare och tystare och irriterad på allt och alla. Mamman försöker prata med honom men möts bara av tystnad. Efter ett bråk med familjen, särskilt med pappan, flyr Elias till sin morfar som bor på landet. Morfar märker också att det är något som inte är som de brukar vara. Särskilt som Elias säger att han helst vill försvinna och dö. Morfar föreslår att Elias ska bo några dagar hos honom och att de ska vandra i Ardennerna där morfadern brukade vandra med sin fru, Elias döda mormor. När Alexander frågar morfadern om han saknar sin fru svarar han, jag gör det varje dag. Samtalet gör att Elias försiktigt vågar börja berätta om sina känslor för Alexander och hur svårt det är för honom att känna så samtidigt som det är det enda han vill. Morfar säger att han inte skall tänka för mycket utan att han bara ska njuta av sina känslor, att han ska vara glad för att han kan känna så.

När de återvänder hem möter Elias mamma och bror dem vid tåget. Under bilfärden hem ber Elias plötsligt sin mamma att stanna bilen. Uppmuntrad av sin morfar berättar han om sina känslor för Alexander och att han inte kan låta bli att känna så trots att han försöker ändra på sig och intala sig själv att det är Valerie han älskar. Mamman sätter sig i baksätet tillsammans med Elias, kramar honom och säger, du ska inte ändra på dig, vi älskar dig, vi är stolta över dig.

Några dagar senare är det skördefest i byn. Med tvekan går Elias dit tillsammans med några vänner. Alexander verkar inte vara där, men efter en stund får Elia syn på honom och söker upp honom med tveksam beslutsamhet.
Det är en vacker film om dem första kärlekens i de tidiga tonåren. Det handlar om att söka sin identitet bortom skuld och skam och om hur man skall förhålla sig till andra. Den handlar om att möta sina egna fördomar snarare än andras.

Kärlek är helt enkelt kärlek, hur skulle det kunna vara något annat. Elias och Alexanders insatser som skådespelare är imponerande. I de trovärdiga rörelserna mot och från varandra, närhet och avstånd. Deras ansiktets minspel, känslouttryck och känslospel. En av filmens styrkor är det vackra fotot över det belgiska landskapet, det är nästan som om man som åskådare tycker att man är där.