Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: DC League of Super-Pets, gjord med ena handen i fickan

by

DC League of Super-Pets
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regi Jared Stern och Sam Levine

En gång i tiden var DC och deras animerade projekt associerade med de mest storslagna och grandiosa termer. Avtrycket som gjordes av Batman, Superman och Justice League The Animated Series går inte att mäta och dess många influenser går att hitta i vartenda nutida DC projekt, oavsett om det gäller film, spel eller serietidningar. Denna animerade guldålder känns lika svunnen som när vi kunde ha en normal politisk diskurs. Förutom att ha levererat en rad gräsliga projekt med satsningen kallad DCEU – DC Extended Universe, har moderbolaget Warner Brothers lyckats torpedera sin division för animerade filmer. Från att ha varit världsledande är dagens animerade DC-projekt endast trötta och menlösa dussinprojekt. Förutom den oväntat underhållande The Lego Batman Movie har försöken oscillerat mellan att vara ointressanta till rent anskrämliga.

Att ändra kurs och göra en mer renodlad barnfilm med DC League of Super-Pets, inhållandes sockersöta inslag och karaktärsdesign som kan sälja mjukisdjur i miljoner, borde vara idiotsäkert. Karaktärsgalleriet består denna gång också av obskyra animaliska karaktärer, något som tillåter en mer öppen tolkning av grundmaterialet, även om superhunden Krypto och den uppstudsiga ekorren Chip har en rad mycket bra episoder från diverse serietidningar. Det hela är avsiktligen oseriöst och harmlöst, något som borde kunna leda till en stunds trevlig underhållning.

Trots att insatserna och ambitionerna inte är tänkta att konkurrera med exempelvis Pixar är det dock oförlåtligt att hela DC League of Super-Pets är gjord med ena handen i fickan. Även en renodlad barnfilm behöver någon form av entusiasm – eller åtminstone engagemang. Olyckligtvis nog är hela projektet filmvärldens motsvarighet till shake ’n bake, en torftig och helt smaklös massa som späs ut med vatten.

Att talande djur med superkrafter kan vara såhär ointressanta borde vara omöjligt. Men eftersom alla filmens beståndsdelar är stapelvaror är detta likbleka slutresultat inte förvånande. Atmosfären och den allmänna tonen är en menlös bladning av postmodern ironi och popmusik som lägger sig som ett tjockt täckte över hela filmen. Det är som att se en simpel målarbok färgläggas i realtid, allting är redan utstakat och utritat, tyvärr så sker färgläggningen med samma entusiasm som beskedet att restskatt väntar runt hörnet.

Visuellt faller det också platt. Förutom staden Metropolis, som för första gången på länge går tillbaka till sina serietidningsrötter och känns som en visuell hyllning till Fritz Langs film med samma namn, finns det ingen som helst flärd att tala om varken tekniskt eller designmässigt. Dessutom borde konkurrenten Illumination, som står bakom Minions och Despicable Me, se sig om för ett eventuell dataintrång. Det är inte bara utseendemässigt som DC League of Super-Pets känns som en skamlös Illumination-efterapning. Upphovsmakarna bakom The Secret Lives Of Pets borde överväga en stämningsansökan för plagiat då tematiken och humorn är mer eller mindre kopierad på mikroskopisk nivå.

Det är frustrerande att se hur pass ointresserade alla inblandade verkar vara. Det finns inte ett uns av inspiration så långt ögat når. DC-varumärket används också alltför sparsamt och utan någon större fantasi. Endast ett par hastigt figurerande melodislingor från några av filmvärldens mest kända teman indikerar en aptit att använda sig av det enorma arv som finns tillhands. Inte ens när det utspelar sig rent kaos på bioduken med flygande husdjur, laserstrålar och stora explosioner lyckas DC League of Super-Pets göra något annat än att tynga ned ögonlocken på publiken. Inte blir det bättre av att versionen som pressvisas är dubbad till svenska. Dwayne Johnsons, Kate McKinnons och Keanu Reeves röster från originalversionen är därmed ersatta, vilket gör filmen än mer pannkaksplatt då flera skämt och referenser försvinner i översättningen.

Endast för att en film må vara avsedd för barn ger det ingen dispans till fullkomlig apati från filmskaparna. DC League of Super-Pets ger en helt ny innebörd till ordet stapelvara och bör ses som ett varnande exempel på hur man inte ska hantera varken en barnfilm eller ett älskat varumärke.

Filmrecension: Thor Love And Thunder – sommarunderhållning av första klass

by

Thor Love And Thunder
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juli 2022
Regi Taika Waititi

Den senaste fasen i Marvel Cinematic Unvierse – MCU har inte haft samma strikta riktning som de tre tidigare som kulminerade i Avengers Endgame. Istället har regissörer som Chloe Zhao och Cate Shortland använt plattformen för att skapa mer personliga och distinkta projekt, försedda med en budget som inget traditionellt dramatiskt projekt någonsin skulle kunna utrustas med. Detta har lett till filmer som inte måste fungera som essentiella pusselbitar i ett större sammanhang, även om det finns subtila indikationer på att en noga planerad mästarplan styr fartyget även denna gång.

Thor Ragnarök var en behövlig defibrillator för en karaktär som var nära att bli irrelevant bredvid favoriter som Iron Man och Captain America. Waititi avförde den rigida konstruktionen från de första Thor-filmerna och lät Chris Hemsworths humoristiska sida få framträda. Resultatet var en smärre chock och gjorde Thor till en av Marvels mest omtyckta karaktärer. Det var också en trampolin för Taika Waititi som ett par år senare skulle ta hem en Oscarsstayett för den fantastiska Jojo Rabbit.

Att MCU befinner sig i en mer obestämd fas passar Waititi och Hemsworth perfekt. Istället för att försöka överträffa Avengers Endgame och dess otroliga spektakel väljer duon att – ännu en gång, fokusera på de komiska inslagen. När Waititis unika känsla för kaosartad humor blandas med hans obegränsade energi finns det inga gränser vad gäller hastigheter.
Allt för mycket komik kan vara utmattande men Love And Thunder lyckas bibehålla en mängd kvalitativa skratt per minut genom att aldrig falla offer för någon påfrestande självgodhet. Att det älskade karaktärsgalleriet från Ragnarök återvänder, med fantastiska skådespelare som Tessa Thompson, gör det till ett rent nöje att bevittna hur Waititi omfamnar trams, förvirring och popmusik i en helt absurd mix.

Love And Thunder har kallats för Marvels första romantiska komedi och de sensuella inslagen implementeras med stor charm och värme. Natalie Portman, som återvänder efter nästan tio år, i rollen som Jane Foster verkar ha övertygats om att det finns utrymme för skådespel som inte består av 90% snyftande. Portman och Hemsworth har en kemi som är flera universum bättre än något vi fick beskåda i föregångarna och deras munhugg är helt befriat från plumpa anspelningar. Trots att både Kenneth Branagh och Alan Taylor misslyckades kapitalt med romansen i sina respektive filmer är samspelet trovärdigt och fullt naturligt denna gång, någonting som måste ses som en mindre triumf.

Men det är energinivån som demonstreras genom filmen som begeistrar om och om igen. Den hade gärna fått användas till att sänka de globala energipriserna. Genom två timmar kör Waititi på som om han hade samma kondition som Ingemar Stenmark årgång 1980. Det presenteras en kavalkad av komik och fantasirika miljöer. Actionscenerna är inte lika explosiva som den magiska buss-scenen från Shang-Chi eller det som Anthony och Joe Russo bjudit på, men det kompenseras genom en presentation som innehar en unik elegans och stilisering som leker med perspektiv och färger. Allt detta dränks i ett soundtrack som är lika eklektiskt som det är imponerande, Guns N Roses och ABBA är några av artisterna som skapar ett ljudlandskap för Love And Thunder som får filmen att kännas som en musikfestival en varm sommarkväll.

Att stöpa en film som en renodlad rockkonsert som prioriterar det roliga före det allvarliga har dock sina nackdelar. När fyrverkerierna har avlossats och volymen har sänkts blir bristerna uppenbara. Marvels filmer är som bäst då de kan blanda in allvar, nutida allegorier och god dramatik. Den här gången tar komiken och energispurterna överhanden. Det finns ett genuint rörande sidospår som hade kunnat skänka filmen en behövlig svärta, och om det lagts lite mer tid på att utforska detta hade Love And Thunder kunnat beröra minst lika djupt som Jojo Rabbit. Bristen på ett starkt emotionellt ankare blir aningen problematiskt i en final som känns forcerad. För att uppnå maximal effekt hade balansen mellan komik och allvar behövt avvägas bättre. Christian Bale roll känns också som något av en efterkonstruktion, det hade behövts mer tid för att den karaktärens resa skulle kännas potent.

Thor: Love And Thunder är långtifrån lika helgjuten och omvälvande som Marvels bästa filmer. Däremot är det sommarunderhållning av första klass. Vad vi får är en gigantisk fest som tar publiken tillbaka till en era när elgitarrer och hårspray dominerade musikscenen. Allting är ett långt och överdrivet extranummer från valfritt arena-rockband, konfettin sprutar, högtalarna fattar eld och publiken dansar hela natten lång, även om sångens innehåll endast handlar om sommartider. Det må bara vara rock ’n’ roll men jag gillar det.

Filmrecension: Lightyear – underhållande och spännande

by

Lightyear
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juni 2022
Regi Angus MacLane

Pixar grundades 1986 och det har gått hela tjugosju år sedan den första Toy Story-filmen hade premiär. Trots det har studion bibehållit sin position som den västerländska filmindustrins främsta animationshus. Tillsammans med den legendariska Studio Ghibli i Japan har Pixar ett varumärke som står pall för stora samhälleliga förändringar, en egenskap som konkurrenterna skulle vara villiga att offra mycket för att uppnå.

En Pixar-film utmärks av ett antal olika signum, det första är den tekniska kompetensen som – fortfarande, saknar motstycke inom industrin. Trots ett antal visuellt vackra produktioner från andra studios finns det ingen som kan utmana Pixar vad gäller att bygga upp världar som är minutiöst designade och animerade med en manisk besatthet vad gäller detaljer. Det andra är gripande och drabbande historier som kan förvandla de mest känslokalla och cyniska människor till gråtande vrak. Lightyear uppfyller sannerligen det första av dessa signum men kämpar med det andra. Givetvis finns det ingenting som dikterar att varje Pixar-produktion måste passa in en etablerad och älskad formula, men med tanke på studions förmåga att implementera en känslomässig udd är avsaknaden förvånande.

Lightyear är från första rutan tydlig med att presentera sig som ett avbrott mot tidigare Pixar och Toy Story-filmer. Detta är en actionpräglad och lättsam film, regissören Angus MacLane ser till klassiska rymdoperor som Flash Gordon, Star Trek och givetvis monoliten Star Wars.

Action har endast använts sporadiskt i Pixars tidigare filmer, det närmaste studion kommit en renodlad actionfilm var den aningen haltande och intetsägande Brave. Med Lightyear tar studion ett längdhopp som hade kunnat vinna en olympisk medalj vad gäller att iscensätta action i en digitalt animerad film. Flera av actionscenerna får skrytsamma miljonprojekt som Roland Emmerichs Moonfall att framstå som en amatörmässig dockteater. Här finns en nerv och ett sinne för humor som leder till en rad underhållande och spännande stunder som får flera av scenerna att rusa fram. Detta kombineras med den sedvanliga snillrikheten vad gäller design och tekniskt utförande. Lightyear må fortfarande vara stiliserad och flera av de mänskliga karaktärerna är karikatyrartade vad gäller deras utseende. Miljöer och scenografi har en mer modern och mer realistisk framställning vilket drar tankarna åt spelstudion Blizzard och deras storsuccé Overwatch som rör sig mellan det surrealistiska och det mer jordnära. Ljussättningen tillsammans med den fantastiska renderingen är fortfarande i en klass för sig och ett antal stillastående scener påminner om Claude Monets landskapstavlor.

Visuellt är Lightyear mer eller mindre perfekt men vad gäller berättelsen är det inte en lika felfri historia. Att filmen inte aspirerar på att vara något annat än en underhållande matiné i lyxförpackning tydliggörs i den rafflande öppningsscenen, inget är på något större allvar och det mest meningsfulla är att ge publiken en storslagen åktur. Men snart kommer MacLane till ett moment som faktiskt berör och som åkallar en av Pixars mest äskade stunder från filmen Upp. I den stunden verkar Lightyear redo att inta en position bredvid studions mest klassiska och odödliga filmer. Olyckligtvis visar sig denna korta sekvens endast vara ett mellanspel, inte ett avstamp för att nå till oändligheten och vidare. Snart återgår allting till mer traditionsenliga hjulspår som refererar till en rad olika science fiction-klassiker och där berättelsen endast är ett rullband som tar oss från en actionsekvens till nästa. Överlag känns berättelsen felkonstruerad då höjdpunkterna och de bästa skämten avlossas lite för tidigt vilket lämnar avslutningen fattig.

Denna något splittrade och spretiga tendens drabbar även karaktärerna. Buzz själv är precis lika självsäker och kapabel som vi minns honom. Han ackompanjeras av den helt obeskrivligt roliga robotkatten Sox som redan nu kan klassas som en av Pixars mest minnesvärda karaktärer. Men bortsett från dessa två är utbudet av personer värda att lägga på minner mer tanigt. Taika Waititis galna och hämningslösa insats är det enda som överhuvudtaget gör en av dessa sidofigurer någotsånär intressanta. Dessa narrativa brister är det som hindrar Lighteyar från att nå ända upp till stjärnorna.

Med en mer polerad berättelse och ett genomarbetat klimax hade Lightyear kunnat klassas som en blivande Pixar-klassiker. Vad vi istället har framför oss är en sommarmatiné i lyxförpackning som trots sina brister inte kan rekommenderas varmt nog.

Filmrecension: Jurassic World: Dominion

by

Jurassic World: Dominion
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2022
Regi Colin Trevorrow

Vanligtvis är jag positiv till uppföljare, det tillåter – om det görs korrekt, för en berättelse att utvecklas, låta karaktärerna blomstra och expandera det ursprungliga koncept. Empire Strikes Back och Terminator 2: Judgement Day är exempel på uppföljare som inte bara överträffar sina föregångare utan cementerar dem som popkulturella ikoner.

Jurassic Park och dess uppföljare har däremot aldrig lyckats att överträffa sitt original. När Steven Spielberg öppnade dörrarna till Michael Crichtons förhistoriska park 1993 hade publiken aldrig sett något liknande. Spielberg implementerade en revolutionernande mix av digitala och praktiska specialeffekter med en äventyrlig nerv som både fångade och skrämde publiken. Att Jurassic Park nämns som en startpunkt för ett inledande intresse för film är därför inte svårt att förstå.

Men efter 1993 har serien aldrig nått samma anseende, höjder eller fascination. Spielberg själv kunde inte göra något mer än en menlös axelryckning med The Lost World. Vad som sedan följt är en drös med påkostade och menlösa uppföljare som lyckats definiera begreppet tröttsam upprepning. Nu, nästan trettio år efter Spielbergs original, förmår sig regissören Colin Trevorrow och filmbolaget Universal inte att åstadkomma något annat än ett trist konstaterande, att det finns ett gott skäl till att dinosaurer varit utdöda i ett antal miljoner år.

Precis som för sju år sedan är Trevorrows entusiasm inför sitt arbete icke existerande. Jag har sett människor visa större intresse inför en vårstädning än Trevorrow visar då han tilldelats en påstådd budet på 165 miljoner dollar för att avsluta filmserien. Initialt verkar det dock finnas en vilja att vända upp och ned på konceptet. Istället för en isolerad miljö har dinosaurierna återtagit sin plats i naturen efter händelserna i Fallen Kingdom. Detta kunde ha lett till en mer traditionell monsterfilm där samhället krossas under en stor bestialisk fot. Men denna möjlighet skjuts åt sidan genom en rad forcerade och överspända förklaringar som utan humor eller inlevelse försöker slingra sig ur den logiska mardröm som skapats. Snart är allting tillbaka i samma gamla hjulspår med evighetslånga jakter, panikartade flykter och stampande dinosaurier som förstör allt i sin väg.

Men där dessa inslag är rena kutymer för serien så är det nog få – om någon, som löst biljett till Jurassic World: Dominion för behöva genomlida en utdragen dialog som slår publiken i huvudet med löjligt patos och tragiska försök till humor. Speltiden på sanslösa två timmar och trettio minuter slösas bort på att förklara och lappa en helt hopplös berättelse som inte har någonting att erbjuda. Inte ens när nostalgin slår i taket – då Laura Dern och Sam Neill återförenas, kan Trevorrow göra något annat än att gäspa och basunerar ut likblek dialog som får detta efterlängtade möte att kännas lika mänskligt som en talande smarthögtalare. Mötet mellan den gamla och nya ensemblen är också krystat, det känns som att två vitt skilda filmer möts utan rim eller reson, berättelsen vänder ut och in på sig själv för att på de mest absurda sätt binda ihop två helt skilda segment.

Vad gäller att hålla publiken på tårna med nervpirrande möten med mordiska reptiler så finns det bara en enda sekvens som kan beskrivas som någorlunda inspirerad. Resten är en radda av pinsamma och sömniga repriser som är lika spännande som en fotbollsmatch utan ett enda mål. Slutklämmen borde vara en grandios och storstilad hyllning till trettio år av filmer, men blir bara en utdragen och högljudd kalabalik som omdefinierar begreppet antiklimax. Men vid den tiden är Trevorrow, skådespelarensemblen och publiken redo att gå hem och tänka på något roligare, exemplevis elräkningar eller däckbyten. Vad som borde varit en dånande och bombastisk final blir till en stor död parentes som likt fiaskot Jurassic Park III positionerar hela filmserien livshotande nära ett utrotningshotat tillstånd.

Filmrecension: Jujutsu Kaisen 0 – enkla men spännande, scenarion som alla kulminerar i imponerande stridssekvenser

by

Jujutsu Kaisen 0
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 juni 2022
Regi Seong-Hu Park

I solens rike är mangaförlaget Shonen Jump en hybrid av Marvel Comics och Penguin Random House vad gäller skala och räckvidd. Att bli förlagets galjonsfigur är en garanti för att bli ett nationellt fenomen. Mangabranschens mest älskade och populära serier har alla ett hem hos Shonen Jump – Dragon Ball, One Piece, Hunter x Hunter och nu Jujutsu Kaisen.

Den sistnämnda är en av de serier som just nu står inför det stora ögonblicket att bli nästa del i Shonens framgångssaga. Och alla ingredienserna finns på plats, den bisarra humorn, udda men sympatiska karaktärer och hysterisk action. Ett annat tecken på framgång är en biofilm som är menad att förstärka synergierna mellan mangan och tv-serien. För en rad populära Shonen-serier som My Hero Academia och Dragon Ball innebär filmerna oftast en underhållande men irrelevant avstickare för fansen. Filmernas berättelser är sällan kanoniserade och fungerar snarare som påminnelser för de mest inbitna fansen om hur svår väntan är mellan tv-säsongerna.

Men i och med Demon Slayer the Movie: Mugen Train har det skett något av ett paradigmskifte för anime-filmer som har sin primära publik i episodiskt format. Mugen Train är den största biosuccén i den inhemska japanska filmhistorien. Det finns en rad förklaringar till denna makalösa framgång, men det kanske mest anmärkningsvärda är att Mugen Train är essentiell för Demon Slayer-berättelsen. Den fungerar som en brygga mellan den första och andra säsongen. Jujutsu Kaisen 0 följer i samma fotspår, även om några av de mest igenkännbara karaktärerna från tv-serien inte är med här. Istället fungerar filmen som ett utmärkt tillägg som förstärker en rad omtyckta sidofigurer och ger tittaren en djupare insikt i den mycket komplexa mytologin.

Att göra en prequel är inte helt riskfritt, igenkänningsfaktorn är aningen dämpad och till skillnad mot Mugen Train finns det få inslag som känns essentiella för seriens framtid. Samtidigt gör denna avskildhet att berättelsen inte tyngs ned av några som helst krav på förkunskaper. I mångt och mycket är Jujutsu Kaisen 0 en spikrak och enkelspårig berättelse om hjältedåd och behovet att rehabilitera gamla skuldkänslor för att kunna gå vidare i livet. Tematiken som sådan kommer inte vinna några priser vad gäller innovationsförmåga men tack vare den stiliga presentationen och de färgstarka karaktärerna, exempelvis den talande pandan försedd med det ’’finurliga’’ namnet Panda, eller den stoiska Maki, skapas ett oväntat förföriskt berättande som fängslar genom hela filmen.

Denna fristående berättelse gör Jujutsu Kaisen 0 till en utmärkt introduktion till de som känt sig manade att dyka ned i anime men som inte har tiden att avsätta timmar för serien i fråga. För här finns alla de inslag som gjort Jujutsu Kaisen till en av omtalade anime fenomenen – de bångstyriga magiska förmågorna i kombination med silkeslena animationer som skapar en rad actionsekvenser som inte går att ta blicken ifrån. Den kontroversiella animationsstudion Mappa, som står bakom filmen, har de senaste åren skapat en rad serier som briljerar visuellt. I en tid då fler och fler japanska animationshus överger klassisk animation för digitalteknik så är det uppmuntrade att se hur pass långt digitaltekniken kommit vad gäller att emulera en helt analog stil. Precis som Mappas Dorohedoro är animationen följsam men inte överdrivet förfinad vilket ger bilderna liv och en rå intensitet.

Mer än något annat finns det en påtaglig passion för materialet, även om berättelsen inte rör sig utanför sin givna och förutsägbara mall. Det finns en övertygelse som maskerar och döljer den narrativa simpliciteten genom att ständigt mata publiken med enkla – men spännande, scenarion som alla kulminerar i imponerande stridssekvenser som vänder upp och ned på allt vad återhållsamhet innebär. Tyvärr så lyckas Jujutsu Kaisen 0 inte befria sig från Shonen Jump-filmernas förbannelse där allt i slutet kulminerar i en onödigt lång slutstrid där de dramatiska insatserna glöms bort i ett sammelsurium av vansinnesattacker och gapiga stridsrop. Där serierna oftast kan göra evighetslånga strider till ett intensivt maraton som är omöjliga att slita sig ifrån, blir striderna i filmversionen endast utdragna och ansträngda.

Jujutsu Kaisen 0 ger en oväntat tillgänglig, charmig och inbjudande inblick i en av animevärldens mest omdiskuterade serier just nu. Men även för den helt oinitierade finns det ett stort underhållningsvärde genom den vackra animationen, de mycket tilltalande karaktärerna och en rad strålande actionscener.