Elis Holmström

Knock At The Cabin
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi M. Night Shyamalan

Att M. Night Shyamalan fortfarande tillåts göra film, efter historiska misslyckanden, är ett större mysterium än någon av hans numera ökänt usla twistar. Det sägs att USA är landet för andra chanser, till och med tredje chanser om det sig så vill. Men M. Night har förbrukat sina nio liv, bränt alla broar och antalet chanser går inte längre att räkna på fingrarna. Trots det tillåts han härja fritt och flera gånger om kränka filmmediet. Sedan megasuccén med Sjätte Sinnet har Shyamalan reducerats till ett tragiskt skämt. Färden mot kalkonens förlovade rike har varit det enda som kan kallas pålitligt vad gäller M. Night.

Även om det funnits en och annan strimma hopp – exempelvis Split, som innehöll en av regissörens smartare vändningar, har dessa ljusglimtar sedan släckts lika fort som de tänts. Glass, som var menad att avsluta berättelsen som började redan år 2000, var ett hopplöst magplask där M. Night nonchalant och oinspirerat slösade bort möjligheten att knyta ihop säcken. När det verkar som att allting är på väg att vända till det bättre verkar Shyamalans instinkt vara att aktivt förstöra sitt filmskapande.

Knock At The Cabin är dock inte ett skamlöst fiasko. Det är en potentiellt intressant och laddad thriller som aldrig når sin fulla potential på grund av katastrofala kreativa beslut och genuint amatörmässig regi från Shyamalans sida.

En heminvasion hör till det mest obehagliga och skräckinjagande som kan föreställas. Det är ett skräckscenario som knappt går att föreställa sig och flera filmskapare har skapat storslagna skapelser runt detta tema. Michael Hanekes Funny Games exemplifierar detta och är fortfarande en rysare utan dess like som bokstavligen torterar biopubliken med sin hänsynslöshet och kompromisslöshet. Den gastkramande tematiken borde vara en enkelbiljett till framgång, även om genomförandet inte skulle vara lika lysande som i Hanekes klassiker. Men inte ens ett gyllene tillfälle som detta lyckas Shyamalan göra någonting av. Även om denna invasion inte är avsedd att fullkomligt paralysera publiken av skräck och obehag saknas all form av spänning och nerv. Flera scener försöker skapa intensitet genom extrema närbilder och krypande musik men Shyamalan verkar regissera allting utan något som helst intresse.

Då det handlat om rena travestier som The Happening eller After Earth har denna slapphänta regi inte spelat någon större roll. För när hela huset står i brand är det faktum att en destruktiv galning slår sönder möblerna i samma hus inte särskilt relevant. Men vad gäller Knock At The Cabin blir denna slöa inställning lika irriterande som en sten i skon under långpromenaden. För det finns nämligen flera inslag som kunde lett till en mångsidig film. Ett antal komponenter som blixtrar förbi hade kunnat ge biopubliken gott om stoff för diskussion.

Men dessa tydliga öppningar för en mer nyanserad och klurig slutprodukt förkastas. Istället för att göra en gedigen och ambitiös anrättning ränner Shyamalan till närmsta snabbköp för fryspizza. Alla intressanta inslag avhandlas med så lite ansträngning som möjligt. Den homosexuella romansen som inledningsvis lovar gott, genom att framstå alldaglig och inte det minsta exhibitionistisk, demoleras av en rad hopplöst melodramatiska tillbakablickar. De inte bara förtar spänningen i den isolerade stugan, utan visar också Shyamalans numera ruinerade personregi och usla dramatik. Att Shyamalan fortfarande inte kan skilja på den fina linjen mellan allvar och pekoral är skrattretande.

En rad scener närmar sig samma komiska proportioner som Saturday Night Live och dess mest ansträngda sketcher, där skådespelare agerar med genuin desperation och hopplöshet, och inte i någon positiv mening. Konstigt nog är den före detta brottaren och MMA-kämpen Dave Bautista den enda aktören som klarar sig med hedern i behåll. Detta genom en roll som lämpar sig utmärkt för hans aningen begränsade skådespelarförmåga.

Knock At The Cabin är den största paradoxen jag sett på bio under de senaste åren. Det är M. Night Shyamalans mest stabila film på länge, därmed är det också hans sämsta då hans icke-fungerade regi förtar ett projekt med god potential. Även om film inte är en enmansshow är det omöjligt att inte lägga skulden på Shyamalan. Särskilt då en lovande premiss, samt en spännande berättelse, massakreras av en regissör som förlorat både förmågan att göra film och sitt sunda förnuft.

Mumier på äventyr
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Juan Jesús García Galocha

Det finns en idé om att en specifik genre reducerar eller förmildrar behovet av kvalitet. Formulan skulle såldes vara att actionfilmer kan vara hjärndöda, skräckfilmers mål endast maximal blodsutgjutelse och i fallet med Mumier På Äventyr, att familjefilmer kan vara utan någon som helst substans eller kreativitet. Det här stela synsättet är inte bara snävt utan rent fördärvande. Vi har sett en rad filmer som motbevisar att genren skulle diktera artisteriet eller slutresultatet. Nu senast fick vi en lysande familjefilm i Mästerkatten 2, besittandes otrolig energi och ett överskott av entusiasm.

Därför är det rent provocerande att uppleva – eller snarare uthärda, Mumier På Äventyr, en film som utgår från att både vuxna och barn är utan förmåga att tänka. Och som bortser från det faktum att även små barn kan ha sett mer än en film, eller har förstånd som går bortom reptilinstinkter. Mumier På Äventyr är en makabert platt historia som inte tillför någonting förutom att driva tittaren till vansinne.

Men innan vi beger oss in i nattsvart territorium ska det faktum att filmen – till stor del, är en inhemsk spansk produktion applåderas. Animation är förhållandevis svårt att genomföra utan stöd från ett större filmbolag och det faktum att vi har europeiska animationsproduktioner, en sektor som domineras av USA och Japan, måste ses som något positivt. Men bortom det finns här inget som förtjänar några positiva eller ens milda adjektiv…

Att ens börja dyka ned i problemen känns lika svindlande svårt som att åka Vasaloppet utan skidor. Från första början är filmen ett angrepp på synförmågan genom måttlöst generisk och platt animation. Där Pixar och konkurrenten Illumination briljerar rent tekniskt är detta ett rent amatörarbete. Med tanke på de begränsade resurserna och även kunskaperna skulle detta kunna accepteras, men det finns sätt att kringgå en begränsad budget. Men då regissören Juan Jesús García Galocha väljer att – estetiskt, efterapa branschledarna vad gäller animationsstil blir detta erbarmliga utseende oacceptabelt. En simplare men mer säregen stil hade kunnat differentiera projektet och skapa en distinkt karaktär, men några sådana ansträngningar görs inte, målet är lägsta gemensamma nämnare och vägen dit får gärna innehålla maximalt antal lata genvägar.

Nu är det tyvärr så att det inte bara är det utseendemässiga som spökar. Manuset som ska lägga grunden för komik, action och sensuell romantik, är lika behagligt som att läsa om mumifieringsprocesen. Det här är ett manuskript som många gånger går bortom ramarna för det usla. Varje skeende, replik och karaktär är lika roande som att studera hushållspapper. Inte ens i ett par vilda sekvenser, bland annat en biljakt genom Londons gator, sker någonting som kan kallas positivt, intressant eller ens dugligt.

Animerad film brukar kunna vara en plattform för explosiv kreativitet. Genom att inte begränsa sig till verkligheten, vad gäller skådespelare av kött och blod, kan fantasin löpa fritt. Men inte ens här kan filmen åstadkomma något som höjer pulsen. Speltiden på knappt 90 minuter känns längre än Richard Wagners Nibelungens Ring.

Som om inte detta vore illa nog serveras också ett soundtrack som har förmågan att suga livet ur en. Förutom ett par hiskliga musikalnummer som låter som förvridna och tondöva Disney-plagiat, får publiken också utstå vedervärdigt dålig pop- och rockmusik.

Mumier På Äventyr är en travesti från början till slut. Och redan nu har vi en kandidat vad gäller att tituleras som 2023 års absolut sämsta film. Förhoppningsvis kan inget under årets gång tangera detta vad gäller ren och skär uselhet.

The Banshees of Inisherin
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Martin McDonagh

För sex år sedan genomgick Martin McDonagh en sorts Kafka-metamorfos med den helt suveräna Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En sylvass och förförisk film vars primära inspiration var bröderna Coens klassiska Fargo. Förutom att vara en lysande thriller och karaktärsstudie var Three Billboards också en rejäl omställning och – enligt mig, uppryckning för McDonagh. Debuten In Bruges må ha satt McDonagh på kartan som regissör och gett honom en stor skara anhängare, men själv kan jag inte inte påminna mig en mer överspänd eller forcerad film än In Bruges. McDonaghs andra film – Seven Psychopaths, blev något av en baksmälla och mottogs inte med någon större entusiasm, varken av kritiker eller publik. Men med Three Billboards verkar poletten ha trillat ned för McDonagh, från att ha famlat runt visade han på stor mognad och beslutsamhet.

The Banshees Of Inisherin må inte vara lika omtumlande och överraskande som utflykten till USA. Men det är fortfarande ett gediget stycke film som fortsätter att visa upp McDonaghs vilja att utvecklas och förändras. Inisherin fortsätter att utveckla den komiska ådra som McDonagh alltid burit med sig sedan sin filmdebut. Men till skillnad mot den skrikiga In Bruges är humorn dämpad, tystlåten och ytterst subtil. Inisherin erbjuder flera tillfällen till överdriven komik, men McDonagh har insett att trams och impulser inte är passande i denna sammanbitna och molokna saga. Hela berättelsen presenteras istället med stor reservation och ett grubblande allvar. Ingenting förvanskas genom överdrifter eller försök att framstå märkvärdig. Begreppet ordinärt ha varit ledordet för hela filmen, även filmstjärnor som Colin Farrell framstår besynnerligt alldaglig. Allt det här bidrar till en koncentrerad och ofiltrerad upplevelse som inte ödslar tid på något annat än sin berättelse.

Den lågmälda dramatiken och den underfundiga humorn påminner många gånger om vår egen Roy Andersson. Men där Anderssons senaste alster bar titeln Om Det Oändliga kunde The Banshees Of Inisherin ha döpts till ’’Om Det Obetydliga’’. Stora delar av händelseförloppet är betingat av de mest irrelevanta handlingar och vardagliga meningsutbyten.

Men det finns också en kraftfull allegori i den konflikt som uppstår genom något så trivialt som ett trångsynt gräl. Genom att placera berättelsen på en fiktiv irländsk ö mitt under det pågående inbördeskriget år 1923 tillåts McDonagh skapa flera potenta paralleller. Dessa är inte enbart applicerbara på det nuvarande tillståndet mellan Irland och Nordirland. Kopplingarna till vår nuvarande politiska diskurs går inte obemärkt förbi.
Trots att mycket av tematiken kan tyda på något storslaget har McDonagh inga ambitioner att överge sitt koncentrerade narrativ.

Denna koncentration är som mest märkbar vad gäller den oerhörda omsorgen om samtliga av filmens karaktärer, stora som små. Flera personer kunde ha framstått som skrattretande karikatyrer, men oavsett rollstorlek hittar vi en kombination av stark regi samt engagerande skådespel. Barry Keoghan är rent utomordentlig att porträttera en djupt problematisk, ’’måttligt’’ intelligent och framfusig bondpojke. En karaktär som kunde ha framstått som närmast parodisk men som förblir intressant och betydelsefull för berättelsen. Colin Farrell och Brendan Gleeson är både mycket solida i sina roller även om ingen av dem briljerar i samma grad som Sam Rockwell eller Frances McDormand från Three Billboards. Istället är det Kerry Condon som skiner i sin roll som den fritänkande men utstötta systern till Farrells rollfigur. Condon gör ett alldeles förträffligt jobb att skapa en bräcklig men bestämd karaktär vars egensinniga och snillrika tankebanor bestraffat henne i ett samhälle som inte kan tolerera avvikelser eller förändring.

I detta mycket allvarsamma drama, som ramas in av mycket mörk komik, går det dock inte att undkomma det faktum att The Banshees Of Inisherin är avsevärt mycket mer medryckande och underhållande än den har något rätt att vara. McDonagh lyckas göra de små och menlösa konflikterna både laddade och spända. Filmen rör sig också framåt i ett raskt tempo som lämnar tittaren spänd på vad som väntar härnäst. Allt ramas in av ett makalöst vackert foto av fotografen Ben Davis som gör det enastående vackra irländska landskapet rent förtrollande att se på.

The Banshees Of Inisherin når aldrig samma höjder som Three Billboards men måste applåderas för att vara ett både välgjort och oväntat engagerande drama. Att en trivial fejd på en fiktiv irländsk ö kan fascinera mer än en intergalaktisk strid på en främmande planet, där en stor del av ensemblen är blåa och digitala, måste dessutom ses som något av en uppenbarelse.

The Son
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 januari 2023
Regi Florian Zeller

Med The Father skapade Florian Zeller ett storartat kammarspel som skiftade mellan att vara plågsamt närgånget och nervpirrande otäckt. Valet att stöpa filmen som något av psykologisk thriller visade sig också vara ett genidrag. Detta skapade en oerhörd spänning som gjorde det omöjligt för publiken att ens andas. Superlativen och hyllningarna gentemot The Father kan egentligen pågå i evigheter. Förhoppningarna om ytterligare ett storverk var därmed inte obefogade när Zeller återvänder till biograferna. Tyvärr är The Son inte bara sämre än The Father utan ett rent fiasko som lämnar tittaren chockerad och förstummad av helt fel anledningar.

Följande mönster börjar bli otäckt återkommande och borde nästan undersökas med vetenskapliga metoder. Regissörer – framförallt med ursprung i Europa, som åstadkommer tidiga stordåd och som sedan sedan faller fritt ned i en rännsten av mediokra och menlösa projekt. Florian Henckel von Donnersmarck briljerade med De Andras Liv och tog sedan kål på sin framtid med kalkonen The Tourist, en film som höll Donnersmarck borta ifrån filmskapande i åtta år. Hans landsman Oliver Hirschbiegel som gjorde succé med Undergången: Hitler och Tredje Rikets Fall, följde en snarlik bana med en rad filmer som knappt går att titta på utan att drabbas av allvarlig migrän.

Vad detta syndrom beror på är svårt att säga, men nu har även Florian Zeller intagit sin plats i samma tragiska fallgrop. På pappret borde The Son vara en spirituell uppföljare till The Father. Från att ha fokuserat på relationen mellan fäder och döttrar ändras nu fokuset till förhållandet mellan fäder och söner. Men där den brokiga relationen mellan Oliva Colman och Anthony Hopkins kändes lika oändlig och outtömlig som universum självt, är familjetematiken i The Son förolämpande simpel. Att ständigt jämföra med ett tidigare projekt kan tyckas vara både trångsynt och bakåtsträvande, men i fallet med Zeller är det omöjligt att låta bli då han mycket tydligt lutar sig på framgångarna från förr. Kontrasten mellan de två projekten blir därför än mer häpnadsväckande.

Framförallt lyser bristen på någon som helst precision eller övertygelse igenom. Där Hopkins och Colman trollband biopubliken med de allra enklaste medel verkar Zeller nu tro att volym och överdrivna gester är det enda sättet att tangera den tidigare bragden. Detta leder till en rad sekvenser som känns emotionellt tondöva. Samtliga karaktärer är emotionella vrak som drabbas av gråtattacker vid minsta vindpust. Snart blir det så utstuderat, ansträngt och cyniskt att det påminner om en Hallmark-film, där rekvisitan består av hackad gullök.

Hela filmen definieras av att kännas frånstötande grovhuggen. Om The Father var skulpterad med hjälp av ömma och försiktiga händer har The Son satts ihop med hjälp av en trubbig motorsåg. Interaktioner och konversationer är stela och livlösa, livsavgörande val som borde vara lika tunga som bly är lätta som pudersnö. Zellers fina personregi är också skadeskjuten, för trots en imponerande rollista är skådespelet från samtliga inblandade – på sin höjd, tamt och sövande. Hur Hugh Jackman, Vanessa Kirby samt Laura Dern kan framstå lika levande som skyltdockor strider mot naturens alla lagar, men Zeller har lyckats med konststycket att kapsejsa sin egna utmärkta ensemble.

Överlag verkar Zeller genuint oinspirerad. The Father besatt ett sylvasst fokus och en målmedvetenhet som tycktes vara orubblig. Denna självsäkerhet förvandlade varje vändning och avslöjande till en smärre jordbävning. The Son verkar inte ha en aning om sitt dramatiska syfte eller berättelsens slutdestination. Flera sekvenser känns som rena skisser som improviserats ihop då inspelningen gått igång, något som borde vara omöjligt då filmen – likt The Father, bygger på en pjäs skriven av Zeller. Detta slarv skapar åtskilliga stunder som sänder kalla kårar nedför ryggen då det förekommer ett överflöd av skandalöst sentimentala repliker och klyschor. Dessa inslag skulle kunna accepteras i en skolpjäs skriven av en osäker tonåring, inte en rutinerad film- och teaterregissör som Zeller. Berättelsen stympas också genom att vara utan spänning eller passion, och som en sista present lämnas vi med en final som exemplifierar begreppet förutsägbarhet.

Hela The Son är som att se en världsmästare i löpning falla platt innan startskottet ens avfyrats. Florian Zeller tycks vara lika entusiastisk inför projektet som det svenska folket inför sina senaste elräkningar. En dag kanske vi kan få svar på hur saker och ting kunde gå såhär fel, men just nu lämnas vi med en besvikelse utan dess like.

M3gan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Gerard Johnstone

Jason Blum och hans produktionsbolag Blumhouse har sedan Paranormal Activity varit lite av ett unikt fall i filmindustrin. Med måttlig budget har studion skapat filmer som många gånger gett tiofaldig utdelning. M3gan är ytterligare ett steg i denna närmast osannolika förmåga att med små medel skapa ekonomiska framgångar. Även om James Camerons Avatar-uppföljare fortsätter att dominera har M3gan smugit upp bakom kolossen och presterade oväntat väl då den hade premiär i USA, något som förtydligar hur Blumhouse gång på gång hittar tillvägagångssätt att attrahera biopubliken.

Men även om det finansiella trolleriknepet fortsätter att imponera kan detsamma inte sägas om M3gan och dess berättelse. Efter cirka tio minuter är det lika tydligt att filmen är överfylld med klyschor och schabloner som en vattenpöl är våt. Inte ens en blodhund skulle kunna sniffa sig fram till någon form av originalitet under filmens dryga 90 minuter. Överhuvudtaget är det svårt att förstå varför Blumhouse valt att producera en film med en så pass uttjatad premiss som mördarrobotar, framförallt då studion vågat sig på mer vågade koncept, i synnerhet med storsuccén Get Out.

Men det finns ett par stunder då M3gan i någon mån kompenserar på sin brist på originalitet, detta genom en oväntat träffsäker samhällskritik gällande vårt alltmer ohälsosamma förhållande till teknologi. Det görs också en rad ironiska utfall mot konsumtionssamhället. Den mest imponerande sektionen är utan tvekan en iscensatt reklamfilm som trots sin absurditet känns skrämmande autentisk och träffsäker. I stunder som dessa kan den jämngrå premissen ursäktas. Det inger hopp om vi kanske kan få uppleva en både intellektuell och skarpsinnig film. Men det här visar sig vara en rent temporär illusion.

Utan att ha full insikt i filmens anatomi är det uppenbart att Jason Blum brottats med sin medproducent James Wan, som förutom framgångarna med The Conjuring-serien, har utsatt biopubliken för oanständigt usla filmer som Aquaman och Malignant de senaste åren. De mentalt stimulerande inslagen får snart ge plats för Wan och hans fantasilösa filmskapande. Filmens regissör Gerard Johnstone är inte heller rutinerad nog för att tillföra någon personlig vinkel. Istället lutar han sig mot Wans registil, med allt vad det innebär av tröttsam skräck och forcerade klimax.

Då Wans mentalitet får kontroll över filmen är det slut med den underhållande satiren och dess tydliga gliringar till människans teknikberoende. Efter den förutsägbara – men hoppfulla intrigen, följer ett löpande band med uttjatade och fantasilösa skräckinslag. Där inledningen intresserar med sin satir blir filmens andra halva en fysisk kamp vad gäller att hålla ögonen öppna. Det är också rent oförståeligt varför Johnstone väljer att regissera filmen som ett sammanbitet kammardrama. En film som M3gan hade mått bra av stora doser självdistans och humor, men inte ens i sina mest löjeväckande stunder visar Johnstone på någon som helst vilja att dra på smilbanden. Och då klyschorna haglar över publiken som ett novemberregn blir det omöjligt att inte sucka djupt.

Än värre blir då det filmen försöker skapa ett känslomässigt djupt genom en forcerad relation mellan filmens två huvudpersoner. Här erbjuds rent skrattretande repliker som är fullkomligt infantila och avsevärt mer hårresande än några av filmens skräckinslag. Även om flera relationer är avsedda att vara frostiga är personregin så obefintlig att samtliga mänskliga karaktärer framstår mer artificiella än den titulära robotdockan.

Manusförfattaren Gary Whitta, som assisterade med manuskriptet till Rogue One: A Star Wars Story, menade i en podcast att produktioner med en mindre budget har möjlighet att ta större risker i och med de lägre ekonomiska insatserna. Men denna teori slås sönder och samman av M3gan. Istället för att vara en vass skräcksatir retirerar filmen och söker sig till lägsta gemensamma nämnare. Man kan bara skaka på huvudet då potentialen till något riktigt vasst har blivit fullkomligt spolierad.