Elis Holmström

Crimes Of The Future
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi David Cronenberg

En gång i tiden kunde David Cronenberg chockera med magstarka scener som dränkte biopubliken i kroppsvätskor, men också med oväntat medryckande berättelser. Hans obehagliga och minnesvärda version av Flugan är kanske det bästa exemplet på denna besynnerliga kombination.

Men under hela 2000-talet har Cronenberg slirat runt i en drös av förvirrade och mållösa projekt. Endast den – oväntat, enkelspåriga A History Of Violence har stuckit ut som energisk i en hop av ointressanta filmer. Trots att det gått hela åtta år sedan Cronenbergs senaste film verkar det inte har lett till någon nyvunnen skaparglädje eller ens måttligt intresse.

Denna gång hoppas Cronenberg på två saker. Dels att han fortfarande kan chockera som få, göra biopubliken knäsvag och illamående och dels att skapa paralleller till dagens dödliga exhibitionism och hysterika konsumtionsberoende.

Den första ambitionen rämnar dock som ett korthus i en svensk vinterstorm. Trots flera blodiga scener, där Cronenberg pressar in kameran i öppna sår och gör åkningar kring blodiga organ, är chockvärdet obefintligt. Inte ens då filmen – forcerat, försöker introducera lite ’’hederlig’’ sadomasochism blir det något utslag på chocktermometern. Inte ens i sina mest motbjudande stunder kan Crimes Of The Future tävla med de tamaste scenerna från bloddrypande TV-serier som Game Of Thrones eller The Boys.

Vad gäller de sociala allegorierna är dessa – inledningsvis, bättre. Cronenbergs uppenbara avsky inför dagens mediekultur och mänsklighetens brist på empati, återkommer i filmens introduktion. Om det funnits en vilja, framförallt en påtaglig inspiration, hade dessa vassa gliringar kunnat rädda projektet. Men samhällskritiken blir enbart en tunn fernissa som snabbt känns pliktskyldig. Jag kan uppskatta artistiska chockangrepp på moderna företeelser, men det måste göras mer inlevelsefullt än såhär. Det är som att Cronenberg har en fin deg som han vägrar låta jäsa. Istället kastar han in den ugnen och serverar en hopsjunken och osmaklig limpa som definierar idén om slöseri med tid och resurser.

Den visuella framställningen av ett samhälle i förfall kan – paradoxalt nog, vara både intressant och uppfinningsrik, men även här tar sig Cronenberg an utmaningen med en gäspning. Att mycket av filmen har spelats in i ett lager gör sig ständigt påmint med mördande fula kulisser som får IKEAs hämtningshyllor att framstå som arkitektoniska mästerverk. Förutom snygg rekvisita, som kunde ritats av Alien-designern H.R Giger, finns det inte något av visuellt värde.

Allt det här förvärras då Cronenberg valt att inkludera kolsvart humor, som rör sig mellan cynisk satir och det rent bisarra. För att understryka sin allegori, vad gäller ett känslolöst och kallt samhälle‚ har han tagit det ödesdigra beslutet att regissera samtliga aktörer som om de inte hade muskler i ansiktet – eller några mänskliga känslor. Att framställa apati på film är sannerligen inte lätt, men att låta Viggo Mortensen och Léa Seydoux stirra in i betongväggar, med ögon som är lika livfulla som stenkulor, är under all kritik. Inte blir det bättre av att den eminent usla Kristen Stewart medverkar. Det tveksamma skådespeleriet i kombination med Cronenbergs trötta hållning får alla försök till skruvad komik att framstå lika lyckade som en blodig biff på en vegan-middag.

Ambitionerna att ifrågasätta samhället är det enda som skänker projektet någon substans. Men inte ens detta kan Cronenberg bevara. Istället för att bestämt göra en renodlad samhällssatir irrar han bort sig i ett hopplöst och fåfängt försök att göra filmen till en mörk thriller. Berättelsen är så pass ointressant och förvirrad att det inte går att skapa någon spänning eller mystik. Hela avslutningen blir en fasansfullt rörig och tråkig betongkloss som kulminerar i ett slut som lämnar tittaren mållös, av helt fel anledningar.

Crimes of The Future är en trött och förvirrad sörja. Utan försöker till samhällskritik hade detta behövt åka till soptippens avdelning för miljöfarligt avfall.

Smile
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 september 2022
Reg: Parker Finn

Inledningsvis är det svårt att inte vara imponerad av regissören Parker Finns vision. Smile är lika rudimentär som en ost- och skinksmörgås. Med grynigt foto och spartansk scenografi är det lätt att se Finns inspirationskällor. Stanley Kubricks The Shining och William Friedkins Exorcisten är visuella stöttepelare. Dessa influenser gör sig ständigt påminda genom filmen.

Smile andas retro, trots en nutida miljö känns det som att ha åkt tillbaka till 70-talet. En tid då skräckfilmer var lika smutsiga och råa som en amerikansk valrörelse. Musiken av Cristobal Tapia de Veer är som en demonisk tinnitus som får tittaren att skruva på sig av obehag. Kameravinklarna är lika klaustrofobiska som en överfull tunnelbanevagn i rusningstid.

Den inledande stämningen och atmosfären är många gånger oemotståndligt skrämmande. Det råbarkade och ogästvänliga utseendet skapar en känsla som får de mest vardagliga av miljöer att kännas som stinkande och bloddrypande fängelsehålor. Esset i rockärmen, vad ren och skär skräck beträffar, visar sig vara Caitlin Stasey. Trots ett mediokert skådespel visar sig Stasey besitta det mest diaboliska och obehagliga leende som setts på länge. Detta isande flin överträffar både Jared Letos och Joaquin Phoenix tolkningar av Joker. Bara tanken att behöva återse denna fasansfulla grimas är avsevärt mer skrämmande än valfritt modernt skräckmonster.

Finn bygger också upp en tryckande spänning som orsakar yrsel och huvudvärk. Inledningen är en ren njutning vad skräck anbelangar. Det är så pass medryckande att flera uppenbara brister kan ursäktas. Skådespelet är mediokert och den erbarmliga dialogen är mer chockerande än det blodiga våldet.

Beklagligt nog visar sig den inledande briljansen inte bestå. Att filmen bygger på en av Finns kortfilmer blir uppenbart. Desto längre filmen löper desto tydligare blir bristen på någon som helst slutdestination. Då Finn lämnar sin ursprungliga premiss och tvingas expandera kapsejsar hela projektet. När filmen går in i sin andra halva är energin och glöden som bortblåst.

Terrorn och ovissheten ersätts av sövande repetition där det genuina obehaget förvandlas till menlös ”hoppa-till-skräck”. Speltiden på två timmar känns väldigt snart som två livstider. Det blir inte bättre av att Finn försöker konvertera filmen till ett psykologiskt spel, ett inslag som framstår som ett desperat och menlöst villospår, placerat för att fylla ut speltiden. Att Finn långfilmsdebuterar är också plågsamt evident. Där introduktionen är välarbetad, mysteriös och otäck är resten av filmen ett rent hopkok. Flera gånger verkar Finn endast leka med resurserna. Det blir en rad märkliga och krystade kameraåkningar, hopplöst pretentiös klippning och mängder av utdragen exposition som tydliggör berättelsen magra form.

Allt det här har kunnat vara förlåtet om avslutningen hade varit det minsta uppfinningsrik. Men slutklämmen hör till det mest menlösa och oinspirerade som setts i skräckgenren. Här smälls genrens sämsta klyschor ihop. Det blir en enda lång kalkonfestival som är så pass dålig att man måste fråga sig om det skett ett regissörsbyte?

Den solida intrigen och dess minutiösa arbete är därmed bortblåst. När allting är över tvingas publiken att lämna salongen med en otäck eftersmak, inte ett sadistiskt leende.

Betyg 1
Svensk biopremiär: 2 september 2022
Regi: Måns Nyman

Att framgångsrika filmregissörer inleder sina karriärer med exempelvis reklam eller musikvideos är inget nytt. David Fincher och Spike Jonze inledde sina karriärer med musikvideos till bland annat Madonna och Beastie Boys. Måns Nymans meriter som kortfilmare och musikvideoregissör behöver därför inte vara till nackdel med tanke på ovannämndas karriärer.

Nyman följer dock inte samma trappa till himlen som Fincher eller Jonze. Istället är det landsmannen Jonas Åkerlund som efterapas vad gäller filmisk kvalitet. Det är genuint svårt att skriva en utförlig eller objektiv filmrecension rörande Stammisar då travestin når bottennivåer jag inte trodde fanns. Även om vi bortser från det faktum att Stammisar på ett tekniskt plan är undermålig, är det fortfarande omöjligt att bortse från det faktum att filmens manuskript och berättarteknik är rent hälsofarlig.

Idén att låta hela dialogen framföras på vers, med otaliga rim, är ingen nyhet. Sally Potter gjorde detsamma i den intetsägande Yes från 2004. Skillnaden var att Potters film åtminstone hade ett någorlunda berättande och en tematik som passade den besvärliga prosan.

Eftersom Stammisar är lika banal som en ytlig TikTok-video blir detta grepp enbart preciöst och genomgående pinsamt. Dialogen må rimma och låta som en förvriden, förvrängd och förfärlig tolkning av Lennart Hellsing. Tyvärr är det föga behjälpligt när innehållet är lika spännande som en rostig lyktstolpe. Till och med en ofärdig låttext av Sean Banan är mer stimulerande, välformulerad och intellektuell än något som yppas här. Den kreativa avgrunden vet dock inga gränser, pubertala aforismer rörande underliv binds ihop med gräsliga raggningstips som hade varit stötande redan under 1700-talet. Väldigt snart börjar publiken se sig om efter en eventuell katapultknapp på biosätet för att rädda livhanken och den mentala hälsan.

’’Karaktärerna’’ som radas upp är en bunt ytliga, självupptagna och ihåliga personer som inte ens hade kunnat ta värvning i valfri säsong av Robinson. Skådespeleriet som ackompanjerar eländet går inte att beskriva. För att skona alla, inklusive mig själv, från allt för mycket otrevligheter är det nog bäst att stillsamt, men bestämt, dra ett stort svart streck över hela ensemblen.

Det skulle gå att fylla ett helt uppslagsverk med alla fel och brister. Till exempel det erbarmliga soundtracket – från första rutan pågår en stötande och mördande monoton rytm som jag redan nu vet kommer att hemsöka mina mardrömmar. Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor. Kardinalsynden sparas till klimax då ett skrattretande patos slängs rakt i ansiktet på tittaren.

Efteråt sitter jag förstummad kvar i biosalongen, inte sedan Rammstein-sångaren Till Lindemann skickade ut råa fiskar i publiken, under sin spelning på Annexet, har jag varit så här mållös. Stammisar må ha ambitioner att sticka ut men gör det på helt fel sätt. Fast det är klart, om det inte går att bli känd är kanske det näst bästa att bli ökänd som en fullkomlig katastrof?

Där kräftorna sjunger
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 augusti 2022
Regi Olivia Newman

Där kräftorna sjunger kan enklast summeras såhär; Daisy Edgar-Jones och resten… Ungefär så tudelad och svartvit är hela upplevelsen. Utan att ha läst den populära och omtalade litterära förlagan är det svårt att avgöra om de största problemen härstammar från boken eller regissören Oliva Newman. Oavsett är filmversionen av Där Kräftorna Sjunger slarvig, styrkelös och retuscherad.

Även om intrigen inleds med ett mystiskt mord är detta i många och mycket en kärlekshistoria, som knappast framstår särskilt originell. Det är klassiska troper och klichéer om kärlek över gränserna, klassproblematik och ett snävt samhälle som saknar tolerans. För att överhuvudtaget lyfta sig över denna förutsägbara tematik krävs det styrka och förmåga. Roy Anderssons uttalande om att en bra regissör kan göra en intressant film av en telefonkatalog har en viss sanningshalt när man ser vad duktiga regissörer kan göra med triviala utgångspunkter.

Oliva Newman har dock inte erfarenheten att navigera sig förbi de många snåriga situationer som filmen ständigt hamnar i. Rent dramatiskt adapteras en slags mikrovågsmetod där allting ska vara snabblagat och ge resultat utan något större arbete. Intrigen där hela det emotionella ramverket ska etableras är närmast omöjligt att ta till sig eftersom det genomförs med skandalöst mycket slarv. Flera av de scener som borde beröra är omöjliga att behandla med något annat än en axelryckning. Detta eftersom det inte finns något kapital bakom händelserna.

Men det är framförallt bristen på kreativ kraft som kedjar fast Där Kräftorna Sjunker i sumpmarken. När man talar om filmmässig kraft behöver det inte innebära specialeffekter, stora scenarion och episka berättelser. Istället kan det vara något så enkelt som solitt tekniskt utförande. En stor del av av filmens tematik grundar sig i att uppskatta vardagen, även om den kan se mörk ut. Kärrmarken som en stor del av händelserna utspelar sig i är sannerligen inget som står högt på resebyråernas rekommendationer. Filmens patos vill däremot få tittaren att förstå skönheten och spänningen i denna, vanligtvis, icke attraktiva miljö. Det räcker dock inte med tomma ord från filmens karaktärer för att övertyga om detta, det hade även behövt förmedlas visuellt eller emotionellt.

Här är underskottet på erfarenhet och handlingskraft som mest uppenbart. Där Kräftorna Sjunger inte är inte frånstötande utseendemässigt men inte heller spektakulär. Det är ett opulent användande av solnedgångar och själlösa naturbilder som kunde vara stulna från Discovery Channel. Hela idén om skönhet i det oväntade blir därför urvattnad då det endast förmedlas i en rad ihåliga repliker. Den håglösa presentationen blir inte bättre av att resten av filmen påminner om ett noga iscensätt diorama på ett museum. Flera karaktärer befinner sig i något som närmast kan beskrivas som materiell misär. Trots det är scenografin alltför städad för att någonsin kännas som något annat än en välputsad kuliss.

Om det nu bara var en skakig intrig och ett mediokert utseende som hämmade Där Kräftorna Sjunger hade mycket kunnat räddas upp. Problemen slutar dock inte här utan sprider sig som röta i ett gammalt hus. Även om det görs en rad stora tidshopp verkar Oliva Newman vara fastfrusen. Den skakiga dramaturgin fortsätter att följa med som ett svart moln på himlen. Finstämda scener massakreras av falska emotionella utbrott. Obekväma kärleksförklaringar haglar titt som tätt. När allt ställer om till att bli dåraktigt romantiskt, kan man fråga sig om det inte är en ren Hallmarkproduktion vi har att göra med? Det skulle förklara varför dialogen och berättandet befinner sig någonstans mellan Rederiet och Bonde Söker Fru. När allting kulminerar i en sekvens med virvlande löv – som hämtat ur Disneys Pocahontas, är det svårt att inte börja se sig om efter nödutgången.

Mitt i denna tyfon av dramatiska fallasier och plastig romantik finns det en ljuspunkt – Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. Jones lyckas skapa en nyanserad och empatisk karaktär. En karaktär som hade kunnat falla offer för att vara otillgänglig, i och med ett reserverat och tyst manér. Så är dock inte fallet, resan och svårigheterna som Jones karaktär genomgår blir mestadels intressanta, trots att allt omkring henne är ett hafsverk. Hon lyckas till och med skapa kemi med stenansikten som Taylor John Smith och Harris Dickinson.

Någonstans, djupt därinne, finns det en intressant berättelse med en mycket stark rollinsats. Dock är det omöjligt att ha överseende med de många felen på vägen. Det är för klumpigt, energilöst och tamt för att någonsin kunna beröra eller ens vara intressent.