• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Tillsammans 99 – underhållande nostalgi

13 oktober, 2023 by Elis Holmström

Tillsammans 99
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Lukas Moodysson

Man kan föra in en rad olika cyniska och måttligt artiga spekulationer varför Lukas Moodysson – en av Nordens mest melankoliska och – på senare år, minst kommersiella regissörer, väljer att göra något så o-originellt som en uppföljare.

Moodyssons karriär har de senaste åren endast kunnat beskrivas som besynnerlig till rent förkastlig med makabert skräp som Ett Hål I Mitt Hjärta och det något misslyckade försöket att slå igenom internationellt med Mammut. Att återvända till en av sina mer omtyckta och kommersiella framgångar känns därför förståeligt, som ett led i att stabilisera den skakiga banan.

Då det kommer till att följa upp gigantiska action- eller skräckfilmer är ledordet oftast större och bättre, den sistnämnda visar sig ofta vara svårt att åstadkomma. Men för filmer som verkar inom det rent dramatiska presenterar uppföljare andra problem. Berättandet och karaktärerna måste upplevas som relevanta och addera ett mervärde i följetongen. Förutom Gudfadern Del 2 finns det få lyckade uppföljare till dramatiska filmer, se bara till Oliver Stone som gick på en kolossal mina med den helt skrattretande Wall Street: Money Never Sleeps

Och även om Tillsammans 99 är en – många gånger, underhållande film lyckas den aldrig övertyga om sitt existensberättigande bortom ett krasst kommersiellt syfte. Med den brasklappen ur vägen är det dock anmärkningsvärt hur Moodysson använder filmen som något av en hyllning till två specifika filmer. Festen av Thomas Vinterberg samt Richard Linklaters Boyhood. Samma dramaturgi och struktur från Vinterbergs klassiker är uppenbar, hur en oskyldig sammankomst snart blir till ett infernaliskt kaos. Även om flera uppföljare har implementerat karaktärernas och aktörernas åldrande vill Moodysson närma sig den närmast dokumentära kontinuiteten som Linklater baserade sin film på, hur livet har ändrats radikalt för vissa av karaktärerna och hur det stått still, till och med backat för andra. Avståndet på 23 år tillåter – på pappret, en genuin studie i förändringar, både för karaktärerna och samhället, som var en lika viktig aktör som människorna i den första filmen.

Dock är den kreativa potentialen mer intressant än det faktiska slutresultatet.
Tillsammans 99 väljer gärna det säkra före det osäkra, detta genom att låta flera relationer utvecklas minimalt. Det saknas större dramatisk svärta som var närvarande i del ett, framförallt hos den sena Michael Nyqvists alkoholiserade familjefar. Och genom att följa Vinterbergs berättarstruktur blir flera av de dramatiska vulkanutbrotten väntade och några av de mer intressanta interaktionerna och relationerna blir helt åsidosatta. Den gigantiska ensemblen är ytterligare en faktor i denna negligering. Mängden personer är för många och flera av de mer intressanta har alltför lite speltid. Skådespelet är också en blandad kompott, Gustaf Hammarsten är lika stabil som sist i rollen som den hopplöst optimistiska Göran, däremot är Anja Lundqvist inte det minsta kapabel att göra sin problematiska karaktär Lena till något annat än ett frustrerande överspel.

Många gånger känns berättelsen tunn och menlös, det hela känns snarare som en spontan idé utan större baktanke. Men det finns också tillfällen som överträffar originalet. Det är framförallt skådespelet mellan Shanti Roney och Jonas Karlsson, som är betydligt mer mänskligt och varmt än då Ola Rapace axlade rollen som Lasse. Även Olle Sarri som den hysteriske Erik är alldeles lysande och erbjuder filmens mest kaotiska och komiska stund då Moodysson låter kaoset braka loss.

I slutändan blir Tillsammans 99 något av ett frågetecken, då allting väl kulminerar känns det endast som en charmig tillbakablick, inte en snillrik studie om förändring och mognad. Dock går det inte att undkomma att Moodysson skapat en underhållande men aningen mållös film som helt och hållet förlitar sig på nostalgi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Exorcist: Believer

6 oktober, 2023 by Elis Holmström

The Exorcist: Believer
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi David Gordon Green

Lagom tills att den bortgångne William Friedkins mest klassiska film Exorcisten fyller femtio år har det blivit dags för ytterligare en uppföljare. Att det överhuvudtaget går att skriva ytterligare en uppföljare är närmast absurt. Trots sin status som en av filmhistoriens mest ikoniska filmer – oavsett genre, har Exorcisten inte behandlats med någon större respekt vad gäller att lämnas ostörd. Istället har den överösts med fortsättningar, spin-offs och tv-serier. Oftast har resultatet var förfärande uselt, alltifrån den – ökänt, gräsliga Exorcisten II: The Heretic och Exorcisten Begynnelsen, vars inspelning var så kaotisk att det resulterade i två filmer, en av Renny Harlin och den andra signerad Taxi Driver-författaren Paul Schrader. När det nu blivit dags för produktionsbolaget Blumhouse att ta sig an serien används samma modell som för nyversionerna/uppföljarna till John Carpenters Halloween. Endast den första filmen behålls som berättarmässig grund, allt annat kastas överbord.

Dock spelar det ingen roll vilka narrativ knep och knåp som plockas fram. Faktum kvarstår att Exorcisten förblir en engångsföreteelse, dess element och unika berättande lämpar sig inte alls för att bli något publikfrieri med nostalgiska och regelmässiga inslag. Det finns flera anledningar till varför så få – om någon, kunnat skapa en liknande film som originalet. Sättet filmen väljer att skapa en av de mest utdragna och syrefattiga förspelen är en fullkomlig mästerklass. Och då chockmomenten väl träffar publiken är det – än idag, med en sällan skådad kraft, detta då dramatiken och den visuella chocken går hand i hand.

Att kräva samma kapacitet till att begeistra och traumatisera vore rent absurt, men samtidigt uppstår den ständiga frågan, vad är egentligen poängen med detta ? Regissören David Gordon Green genomför inledningsvis en vördnadsfull charad, upptakten och startsträckan pågår i en smärre evighet och skräcken förekommer endast genom kraftiga ljud. Den långsamma och systematiska uppbyggnaden ger aningar om samma strukturella briljans som Friedkin erbjöd, att skräckutbrottet kan komma när som helst finns som en inneboende laddning. Det finns fler paralleller med originalet, även här står en ensamstående förälder i centrum. Relationen mellan far och dotter, som spelas av Leslie Odom Jr. och Lidya Jewett, är både genuin och trovärdig. Men när det blir åka av blir det uppenbart att substansen och existensberättigandet är lika med noll.

Då skräcken gör entré – med den obligatoriska demoniska terrorn, börjar filmen implodera. Från att ha varit en – knappt, kompetent imitation blir det hela mållöst och fullkomligt förvirrat. Det finns en svag ansats att närma sig tematik om förlorad och återvunnen tro, vikten av sammanhållning och tolerans mellan spirituella och religiösa uttryck, men någon fullkomlig vision går inte att hitta. Istället blir det en uppsjö tafatta och ointressanta vinkningar till klassiska repliker och scener. De många religösa uttrycken som peppras in stup i kvarten känns rent artificiella och har ingen som helst bäring på berättelsen.

Chockfaktorn är också tragisk, istället för att försöka innovera och – med modern teknik, ärra publiken, får vi en rad förkastliga repriser som inte ens förtjänar att putsa originalets smutsigaste skor. Visuellt är det lika spännande som en vägg av grå betong. Till och med den kontroversiella ’’tredje filmen’’ av William Peter Blatty bar med sig samma visuella DNA som Friedkins original, med ett kornigt och jordnära foto, som fick det osannolika på duken att kännas helt autentiskt. Här presenteras allting med en själlös färgpalett och en lika oinspirerad komposition, det känns inte som någon vördnadsfull hyllning, endast ett jobb, en regnig måndag i november.

Filmens totala irrelevans summeras bäst av Ellen Burstyns återkomst, tänkt att vara än mer triumfartad än den gången Jamie Lee Curtis återvände till Halloween 2018. Tyvärr är Burstyns insats indikativ för hela filmen. Det är trött, irriterat och sövande trist, den totala tristess och desperation som Burstyn utstrålar får publiken att känna det enda minimala obehaget under speltiden på drygt 100 minuter. Än mer komiskt blir det i och med Burstyns ärliga uttalande att den enda anledning till hennes medverkan var substantiell ekonomisk kompensation som skall gå till att finansiera ett stipendium. Det faktumet är det enda anmärkningsvärda och minnesvärda som The Exorcist: Believer har att erbjuda.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Creator

27 september, 2023 by Elis Holmström

The Creator
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Gareth Edwards

Regissören Gareth Edwards karriär har varit en märklig historia. Från den såsiga debuten Monsters, den trista Godzilla och sedan till den makalösa Rogue One har det varit svårt att förstå Edwards som regissör. Men efter att ha briljerat med Rogue One uppstod en gaffel i karriären. Skulle nästa film vara en fortsättningen på triumfen från 2016 eller en regression? Svaret är blandat, Edwards har dock börjat hitta en distinkt identitet som borde göra hans mest hängivna fans hoppfulla för framtiden.

Rogue One var en estetiskt fantastisk film, innehållandes en unik atmosfär som inte fångats sedan dessa, inte ens Tony Gilroys bejublade Andor. Bildspråket och sättet Edwards komponerade de gigantiska rymdstriderna står sig som bland det bästa Star Wars någonsin bjudit på. Det sylvassa och något hotfull utseendet är tillbaka denna gång och ger flera vinkningar till slaget på planeten Scarif. Ännu en gång har vi att göra med spektakulär komposition och ett foto som lyckas vara intimt men också storslaget då det behövs.

Scenografiskt hittar också The Creator hem genom att låna från Neil Blomkamps Elysium och District 9. Det är strömlinjeformade fordon, byggnader som stöpts i arkitektonisk brutalism och en värld där slitaget är påtagligt. Till skillnad mot Blomkamps pajaskonster har Edwards en entusiasm och skaparglädje som smittar av sig. Skillnaden mellan det grabbiga och det pojkaktiga är avsevärd. Edwards bär med sig samma oskyldighet och ofiltrerade glädje som då barn leker med sina favoritleksaker och iscensätter egna berättelser och världar. Många gånger är detta som att träda in ett sympatiskt och entusiastiskt pojkrum där affischer på actionhjältar tapetserar väggarna och rymdskepp av plast har satts upp i taket.

Det finns också en ådra av barnslig naivitet genom hela filmen, detta leder till att flera inslag presenteras med aningen för mycket okunskap och att filmens dramatiska grundnoter inte är helt originella eller intressanta. Att Edwards vill hylla sina favoriter är uppenbart, det gäller inte bara flera visuella vinkningar utan det rent berättarmässiga. Den oerhört stabbiga dramatiken och den bombastiska sentimentaliteten känns igen från James Camerons största och mest magnifika filmer. Tankarna dras många gånger om till Terminator 2: Judgement Day som med sitt enkla – men kraftfulla, patos skar ut hjärtat ur en hel generation. Edwards lyckas dock inte engagera och förtrolla till den grad att naiviteten skall accepteras. Personregin – som var den stora svagheten i Rogue One, har inte genomgått någon metamorfos. Trots duktiga och karismatiska skådespelare som John David Washington, Gemma Chan och den som alltid fantastiska Allison Janney, förblir karaktärerna aningen stela och ointressanta.

Strukturellt är filmen oftast förbryllande, uppdelad i tydliga kapitel med jättelika rubriker skapar detta en upphackad och fragmenterad upplevelse som helt och hållet stryper filmens tempo. Utöver det saknas det samma euforiska actionscener som i Rogue One, förvisso behöver inte alla Edwards filmer kulminera i en final som lämnar publiken i andnöd. Men de gånger det görs försök att skapa nervpirrande action är slutresultatet endast godkänt, långtifrån episkt. Dock skall det poängteras att flertalet actionscener känns som om Edwards tolkar Camerons Avatar, dock med en udd som saknas i Camerons pompösa alster.

För att vara en film som tar sig an artificiell intelligens och globala konflikter är tematiken och de rent filosofiska inslagen lika djupa som en plaskdamm. En av science-fiction genrens största styrkor har varit att skapa oerhört kraftfulla allegorier med vår egen värld. Möjligheterna är vidöppna men Edwards väljer istället att endast skapa en parallell till Vietnam-kriget, något som inte känns särskilt innovativt eller spännande med tanke på oroligheterna i världen just nu. Dessutom känns slutet långtifrån särskilt genomtänkt, snarare som en förhastad och ganska klumpig kompromiss som försöker injicera forcerad action med tafatta försök att vrida om tårkanalen.

Att inte bli entusiasmerad av Gareth Edwards pojkaktiga charm som regissör är svårt. The Creator är en oerhört ambitiös och visuellt kreativ skapelse, det är en film som sällan produceras i en tid då filmbolag söker efter säkerhet i etablerade och populära varumärken. Dock hade det varit uppskattat om Edwards vågat ta än mer risker med sitt manus och skapa en mer originell kreation, inte bara ett storögt hyllningsbrev till forna mästare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Expend4bles

22 september, 2023 by Elis Holmström

Expend4bles
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Scott Waugh

För att göra processen kort, för läsare, filmskaparna, alla iblandade, men framförallt min egen mentala hälsa, kommer detta vara en kort recension. Detta för att tillåta mer tid åt – livsnödvändig, rehabilitering efter upplevelsen som är Expend4bles.

Alla har rätt till en advokat och en rättegång. Oavsett vad man tycker, tror eller önskar krävs det att mått av professionalism och att jobba aktivt med sin subjektivitet då det kommer till att recensera film eller något annat kulturellt uttryck. Hur erbarmligt, förkastligt eller samkört något må vara, har en film – samt de inblandade, rätt till en recension som oavsett slutgiltig betyg erbjuder en så opartisk analys som möjligt. Men i fallet med Expend4bles kan ingen, och jag menar INGEN, försöka visa någon som helst repsekt, framförallt eftersom alla inblandade inte har hyfs nog att göra detsamma.

Det har sagts förut men kan lika gärna sägas en gång till. Actionfilmer behöver inte skämmas för sina strukturella problem med brist på djupa berättelser. Även kritikerfavoriter som Mad Max Fury Road har fler problem än som kan listas i ett helt bibliotek vad gäller berättande och personregi. Men det är irrelevant, de bästa actionfilmer är spektakulära åkturer med stort hjärta och passion. De kan engagera och drabba lika hårt som filmer som anses höra hemma i finrummet. Expend4bles är dock antitesen mot allt som hjärta, passion eller anständighet innebär.

Från att ha börjat som ett vansinnesprojekt, där maximalt antal actionhjältar skulle sammanstråla – likt Marvels egna Avengers, har Expendables nu blivit något som endast kan finnas i internets mörkaste och mest motbjudande hörn. Att påpeka att de rent hantverksmässiga aspekterna knappt går att bedöma vore ursäktat om regissören Scott Waugh hade besuttit någon mikroskopisk respekt för organiskt liv på jorden. Expendables har alltid velat flirta med det förgångna och leva i en tid av toxisk maskulinitet, linjen mellan ont och gott är bredare än avståndet mellan Haparanda och Tokyo. Saker och ting som kunde accepteras förut har dock trappats upp till en sådan nivå att det är omöjligt att inte kräva att portabla duschar installeras utanför varje salong. Stanken, smutsen och de intellektuella vidrigheterna vet inga gränser. Hur tolerant och sansad tittaren må vara väljer Scott Waugh att konstant provocera genom att dränka publiken i ren och skär idioti, som givetvis kryddas med en förkastlig världssyn på precis allt. Om det inte är halvnakna kvinnokroppar är det diskussioner om perverst sex, som bäst har vi att göra med toaletthumor. Vad som tidigare varit hjärndöd trams-underhållning är nu så pass outhärdligt att en rotfyllning utan bedövning framstår som ett attraktivare alternativ. Actionscenerna är en ren fars med bedrövliga specialeffekter, de rent tekniska aspekterna går inte att nämna utan att drabbas av en allergisk reaktion. Waugh regisserar dessutom filmen med makaber självgodhet, självdistans går inte ens att hitta i en närliggande galax. Sedan har vi skådespelet…

Inte ens den mest grymma människa skulle kunna kunna skratta åt Andy Garcia som nu befinner sig i filmvärldens motsvarighet till rännstenen. Jason Statham har – i och med sin medverkan här och i The Meg 2, tagit titeln som filmvärldens kanske största skämt jämte Steven Seagal. Sedan får vi – ännu en gång, brottaren Randy Couture, rapparen 50 Cent och Megan Fo….

Nej, jag är ledsen det går inte… Bara att lista filmens ensemble rubbar sinnesfriden. Finns det mer att säga om Expend4bles? Svaret på den frågan är ja, men det är inte av den positiva sorten och då filmen drar sitt femte skämt som grundar sig i gubbsjuka sexfantasier, rinner bägaren över. Samtliga inblandade – bakom och framför kameran, bär med sig ett skandalöst förakt mot publiken. Oavsett toleransnivå för det osmakliga, är det som erbjuds så chockartat uselt att det hela känns som ett rent bedrägeri. Även seriens mest hängivna anhängare förnedras av den vedervärdigt låga nivån på precis allt. Till och med naturlagen om att ingenting kan vara hundraprocentigt har överträffats. Ni får ursäkta språket, men vi har att göra med etthundra procent skit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fritt Fall

22 september, 2023 by Elis Holmström

Fritt Fall
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2022
Regi Justine Triet

En tanke vägrar att lämna under hela visningen. Hade någon höjt ett ögonbryn för Fritt Fall om den inte hade kunnat titulera sig som vinnare av Guldpalmen? Med detta sagt är Justine Triets film inte något misslyckande eller menlöst nonsens. Det är ett professionellt verk som för samman en rad olika genrer utan att kännas som ett kaotiskt lapptäcke. Men det går inte att undkomma att filmen har en relativt modest gräns vad gäller att slå publiken med häpnad.

Lovorden och superlativen efter visningarna i Cannes jämförde Fritt Fall med de största och mest älskade av thrillers, men även med lågmälda filmfestival-favoriter som grottar ned sig i komplexa relationer. Fritt Fall är en hybrid mellan ett mer traditionellt mordmysterium och ett mycket intensivt relationsdrama, dödsfallet är endast en katalysator för att undersöka de olika relationerna mellan de inblandade. Inspirationen från Ingmar Bergmans legendariska Scener Ur Ett Äktenskap och Noah Baumbachs moderna tolkning av den – Marriage Story, är märkbara. Filmen besitter en tydlig struktur med tre akter som alla tar sig an en specifik genre. Den första sektionen är något som skulle kunna vara taget ur en skandinavisk kriminalroman av den sena Henning Mankell. Mittpartiet är ett rättegångsdrama, slutet en tvetydig reflektion som låter publiken sammanställa informationen som delgivits under två och en halv timme.

De olika sektionerna – och viljan att blanda genrer, fungerar utan större problem. Men som ofta är fallet då en rad olika ting förs samman, blir ingen av komponenterna lika bearbetade och potenta som då de förekommer i enrum. Brottsutredningen är endast funktionell men långt ifrån så medryckande – eller laddad, som i en renodlad thriller. Rättegången är också fullt kompetent vad gäller skådespel och iscensättning men kan inte mäta sig med – exempelvis, den förbisedda Förolämpningen från 2017 som var ett inferno av genialisk juridisk retorik.

Och ungefär så fortskrider det vad gäller Fritt Fall. Det finns inga större invändningar men inte heller någon aspekt som förtrollar eller bränner sig fast i minnet. Det oerhört omtalade skådespelet från Sandra Hüller stöter också på ett sorts glastak. Hüller gör en otroligt god insats som är närmast klanderfri, men det finns inga punkter för rejäla avstamp och några potentiella toppar vad gäller sublimt skådespel nås aldrig.

Något Trier skall berömmas för är att den – minst sagt, rejält tilltagna speltiden på två och en halv timme, inte känns onödig eller överdriven. För trots att Fritt Fall inte når några extatiska höjder är det en film som har ett påtagligt flyt och ett förvånansvärt gott tempo. Väldigt lite tid ägnas åt utfyllnad, Triet låter inga samtal eller exkursioner vara utan betydelse. Men det är föga behjälpligt då kraften eller artisteriet aldrig kan lyfta sig över ribban för bra men inte genialt.

På sätt och vis kan detta vara en av de mest tillgängliga och breda Cannes-favoriterna på länge, till och med överlägsen Parasit vad gäller att appellera till en bred publik. Filmens tunga tematik presenteras rättframt och med förvånansvärd simpelhet. Förvisso finns det möjlighet att grotta ned sig och bryta isär filmens många beståndsdelar, men det är inte nödvändigt för att få ut essensen och det finns inget som fascinerar tillräckligt för att en sådan ansats skall göras. I kombination med den ganska alldagliga kvalitén är det svårt att se hur Fritt Fall överhuvudtaget hade fått svensk biodistribution om det inte vore för möjligheten att titulera sig som Guldpalmsvinnare, detta i tider då ett flertal utmärkta filmer skickas rakt ut i vardagsrummen genom streaming-tjänster.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in