Elis Holmström

Doggy Style
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Josh Greenbaum

I en era då vissa kritiska – och mestadels menlösa, åsikter påpekat att filmmediet är tamt och bär med sig en aversion för risker, har märkligt nog komedier prövat gränserna för anständighet de senaste åren. Se bara till Blockers som gjorde publiken högröd i ansiktet i scenen då John Cena ”insöp” sprit på en ungdomsfest, en sekvens som ingen kan sudda bort ur minnet. Nu är det ännu en gång dags för den goda smaken och anständigheten att kapitulera då regissören John Greenbaum gjort sin version av Den Otroliga Vandringen. Istället för ett par familjevänliga husdjur får vi nu ett pack ovårdade, cyniska och hämningslösa hundar som – bokstavligt talat, urinerar på artighet.

Hur pass vulgär, grotesk och kolsvart får komik lov att vara ? Doggy Style prövar denna fråga till bristningsgränsen. I sina bättre stunder finns det ett underhållningsvärde i det totalt skamlösa vältrandet i svordomar, könsord och avföring. Detta finns i så stora kvantiteter att chockregissören John Waters hade varit mållös men stolt.

Att se ett par – till sitt yttre, bedårande hundar, spy ur sig glåpord och förolämpningar som knappt hade kunnat accepteras av HBO, är en bisarr, udda och många gånger rolig upplevelse. Precis som den – många gånger lika groteska, Sausage Party, lyckas man att tänja på gränserna till den grad att det inte går att undvika att skratta, ibland i ren och skär chock. Ingenting är förbjudet eller tabu, här finns skämt och ordval som utan problem hade kunnat leda till eldfängda debatter på TV för ett par år sedan.

Introduktionen är ett perfekt smakprov på denna besinningslösa orgie i allt som är osmakligt. Det är en kavalkad av könshumor och mörk ironi. Under startsträckan finns det en lekfullhet och energi som på ett oväntat träffsäkert sätt belyser den unika relationen hundar och människor emellan, där en kontrahent är villig att erbjuda villkorslös kärlek. Dessutom måste det animaliska agerandet kategoriseras somutomordentligt, hunden Sophie som spelar huvudhunden Reggie är avsevärt mer uttrycksfull, levande och trovärdig än flera aktörer som kan titulera sig som oscarsvinnare, host, host, Anne Hathaway.

Men denna oväntat skarpsinniga startscen visar sig också vara kulmen vad gäller en någotsånär tillfredställande filmupplevelse. Snart visar sig den stygga och argsinta rottweilern endast vara en soffpotatis. För trots den kompromisslösa ytan där kutym sparkas i ändan och hyfs skjuts till andra sidan galaxen, är saker som uppfinningsrikedom och finess lika frånvarande som en rekommendation för föräldrar att ta med sina barn på filmen i fråga. Greenbaum prövar gränserna till den nivån att publiken blir avtrubbad. Väldigt snart landar allting i ett hagelregn av upprepningar och genuint tröttsamma sekvenser där det enda målet är maximalt antal svordomar och könsord per sekund. Grovhumor är fullkomligt poänglös då den överöser publiken, snart blir chockvärdet och flera komiska slutpoänger tandlösa då magasinet och skafferiet ekar tomt. Det hela blir inte bättre av att de digitala effekterna, som använts för att animera hundarnas munrörelser, är mediokra och många gånger distraherande. Och för en film som vill pröva gränser är innehållet och budskapet om vänskap löjligt simpelt. Här görs inga ilskna eller spydiga attacker på dagens samhälle, istället befinner sig den generella tematiken på dagisnivå, något som gör att filmen känns feg i jämförelse med den – numera, legendariska Barbie där Greta Gerwig bjöd på genialisk samhällskritik.

Jamie Foxx får den otacksamma uppgiften att bära hundhuvudet vad gäller ett horribelt slappt och monotont skådespel. I ett försök att tillföra mer av filmens eftersökta udd och smuts, gör Foxx en otroligt ihålig och stereotyp insats som hunden Bug. Bättre klarar sig Will Ferrell som förmedlar en charmig naivitet genom ett oväntat återhållsamt och kontrollerat röstskådespel.

Om Doggy Style hade haft mer kreativ kapacitet och förstått vikten av variation och kunnat precisera sina mest burdusa skämt hade det hela varit ett komiskt frivarv. Någon sådant triumf är det dock inte tal om, istället får vi bara ett fåtal rejäla sardoniska skratt som dränks i kavalkader av pubertalt trams som oftast bara är menlöst och monotont.

Cobweb
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi: Samuel Bodin

Man skall aldrig ta ut segern i förskott, men under majoriteten av speltiden för Cobweb verkar allting vara på väg in i mål. Det enda som krävs är att trilla över målsnöret, mer än så behövs inte. Under långa stunder är Cobweb genuint imponerande som skräckfilm. Det implementeras oväntat kraftfull psykologisk skräck där ett mycket giftigt förhållande mellan föräldrar och barn blir till en genuin pärs för publiken. Att inkludera barn i skräckfilmer är lika klassiskt som lingon och köttbullar, men då det implementeras i denna obehagliga kontext blir skräcken mer än bara en väntan på blod eller en gast som hoppar fram bakom garderoben.

Det dominanta och överlägsna maktförhållandet gällande föräldrar i förhållande till barn blir otroligt påträngande för publiken. I kombination med mer traditionella skräckelement – iskallt foto samt en gotisk och klaustrofobisk miljö, skapas en vardagsskräck som får publiken att sitta på nålar. Regissören Samuel Bodin må vara en långfilmsdebutant men han har en fantastisk färdighet för det visuella. Han använder en rad olika kameraåkningar som får ett ordinärt förortshus att framstå som en mörk fängelsehåla. Den visuella inspirationen från Ari Asters Hereditary är uppenbar, det känns många gånger som en ypperlig mix av den mer konstnärliga skräck som Aster bjöd på och den mer lättuggade sorten.

Spänningen är så pass kraftfull och medryckande att det går att förlåta att personregin – som bäst, är medelmåttig. Antony Starr må inte vara utrustad med sitt blonda hjältehår från TV-serien The Boys, men insatsen som den psykotiska Homelander och denna mentalt instabila fadersfigur är svår att se skillnad på. Ännu en gång är det fråga om en tvättäkta sociopat som på bästa vis försöker maskera sina psykotiska tendenser. Det är båda förutsägbart och monotont vad Starrs insats anbelangar. Lizzy Caplan i rollen som frun i huset klarar sig än sämre. Caplan bjussar på en förkastlig rolltolkning som helt misslyckas med att presentera något som kan uppfattas som genuin psykologisk ohälsa. Till skillnad mot Rob Savages The Boogyeman är det svårt att överhuvudtaget uppfatta någon av personerna som det minsta trovärdiga eller intressanta. Därför är det en sann bedrift att det ändå går att göra publiken olidligt obekväm då det vankas skräck. Det är ett så pass imponerande handlag för terror att en – på pappret, ointressant drömsekvens blir till en av de mest obehagliga stunder jag upplevt på en biograf på väldigt länge. Det är svårt att se hur det hela inte skulle kunna landa i stabilt betyg, vad kan egentligen gå fel?

Svaret på den fråga är lika enkelt som det är exakt, precis allt. För någonstans mot filmens sista akt så bestämmer sig Samuel Bodin för att sluta göra skräckfilm. Istället sätter han på sig höghatt och blir till tidernas sämsta cirkusdirektör. Sedan skickas det in en armé av clowner med skor lika långa som straffregistret för samtliga insydda på Kumlaanstalten. Det är svårt att inte fråga sig om Bodin bytts ut mot en annan regissör, för det som utspelar sig i filmens sista akt känns lika sammanhängande som ett tal av Donald Trump. Den stilfulla skräcken som orsakade rysningar byts nu ut mot de sämsta skräckklyschor som skådats och blodet forsar som om en gigantisk artär just hade punkteras.

Från att ha varit gastkramande blir den här sektionen en pina. När allt väl är klart har precis allting besudlats. Att drastiskt sänka betyget till följd av ett snedsteg är sannerligen inte seriöst eller det minsta tillfredställande. Flera filmer med allvarliga brister har ändå kunnat gå helskinnat i mål då helhetsupplevelsen består, i de flesta fall är ett fåtal brister inte tillräckliga för att underminera det övriga fundamentet. Men Cobweb fullkomligt imploderar och tillintetgör alla chanser att inte lämna en gräslig eftersmak i munnen. Detta är ett praktexempel på konsten att sumpa precis allt, gratulerar.

Gran Turismo
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 11 augusti
Regi: Neill Blomkamp

Neill Blomkamp har efter District 9 tagit en expresshiss rakt ned i filmvärldens motsvarighet till helvetet. Men oavsett om det gäller magplasken Elysium och Chappie har Blomkmap varit konsekvent i en sak – han besitter ett obeskrivligt ego och en selektiv hörsel som filtrerar bort all form av kritik. Trots att responsen från publik och kritiker svalnat till den grad att den skulle kunna sänka jordens medeltemperatur, har Blomkamp vägrat att lyssna till kritiken. Istället har han satt på sig både skygglappar och hörselskydd och fortsatt trampa runt i filmer som är visuellt identiska. Han presenterar sina berättelser som om de vore de mest betydelsefulla verserna ur bibeln. Det är ett självupptaget filmskapande som är närmast historiskt. Att poletten skulle trilla ned nu vore lika osannolikt som att Beatles skulle återförenas.

Gran Turismo bygger – som bekant, på en mycket populär serie av TV-spel som sedan debuten 1997 bländat med otrolig grafik och en närmast ohälsosam hängivenhet till realism. Till skillnad mot andra spel som filmatiserats, har det aldrig funnits något narrativ i förlagan. Spelaren klättrar på karriärstegen som racingförare och skaffar mer fabulösa fordon och tävlar med dem på kända racingbanor. Tanken med Gran Turismo – filmen, är att skapa en sorts meta kommentar. Istället för att använda sig av en blank canvas och uppfinna en berättelse, bygger filmen på ’’sanna händelser’’ och fokuserar på Jann Mardenborough som inledde sin karriär som professionell förare genom hängivet spelande.

En berättelse som låter fantastisk men osannolik, något som också visar sig vara fallet då Gran Tursimo tar sig rejäla friheter med sanningen. Det är dock en marginell synd, att händelseförlopp justeras och överdrivs händer även med de bästa filmskapare. Om det bara hade varit en fråga om kreativa friheter hade saken varit trivial, men här är allting annat stöpt i en form av sällan skådad inkompetens. Spelvärlden är – trots mörka sidor som mobbning och toxisk online-kultur, fantastisk. Det är inte längre en fråga om att springa i en korridor och vettlöst skjuta ned allt i sin väg. Flera spel erbjuder idag berättelser och upplevelser som en rad filmer bara kan drömma om. Detta är dock ingen nyhet, spelmediet är idag en kulturell hörnpelare.

Därför vore det fantastisk att se en film som bejakar och belyser mediets kraft och hur det kan leda till de mest otroliga saker, något som Mardenboroughs liv bekräftar. Men förutom ett par själlösa kameravinklar tagna direkt ur spelen, och ett ihåligt tjatande om hur spektakulärt spelet i sig är, så är passionen för mediet helt obefintlig. Det vi får är en hårresande usel scen som själlöst visar ett par hålögda figurer som stirrar in i en skärm, något som förstärker de mest bedrövliga generaliseringar kring ’’gamers’’.

Men detta är fullkomligt betydelselöst för filmens allmänna kvalité då vi kommer till berättartekniken och det som påstås vara dialog. Det finns dålig regi, usel regi och sedan det som uppvisas här. Spel har anklagats – på orättvisa grunder, för att vara utan förmåga att berätta en historia och helt sakna ett emotionellt spektra, något som motbevisats gång på gång. Men Neill Blomkamp har överfört dessa förutfattade meningarna till Gran Turismo. Att ens benämna någon ur karaktärsgalleriet som mänsklig vore kränkande då jag sett industrirobotar med mer möjlighet till uttrycksfullhet och själ. Archie Madekwe i huvudrollen är lika karismatisk och uttrycksfull som ett avgasrör, men han klarar sig bra i jämförelse med Maeve Courtier-Lilley i rollen som hans kärleksintresse, en insats som lika gärna hade kunnat ersättas av en hjulmutter. Dock bleknar dessa travestier till insatser då Spice Girls-medlemmen Geri Halliwell Horner gör entré, då lossnar bottenplattan ur både bil och biograf och publiken faller handlöst. Och då det skall bli emotionellt och Halliwell Horner håller i taktpinnen borde varje empatisk biografanställd aktivera brandlarmet för att förskona publiken tortyren på vita duken.

Dock visar sig detta inte vara Marianergraven. Där skådespelet – minus David Harbour som febrilt kämpar med att klara sig levande från inspelningen, får själen att sakteliga sugas in i biostolen, är det dialogen som blir den slutgiltiga stöten. Här pumpas det ut repliker och metaforer som till och med får de mest pinsamma citat från Fast And Furious att framstå som poesi av T.S Elliot. Att detta skrivits av manusförfattare som värnar om sin nattsömn och samvete kan inte vara möjligt.

Då den femte motormetaforen träffar publiken i ansiktet som en rak höger från Ingemar ’’Ingo’’ Johansson har förståndet, verklighetsuppfattningen och tron på mänskligheten försvunnit.

I det tillfället blir hela filmen till en pekoral som saknar motstycke. Neill Blomkamp är fullt övertygad om att han iscensätter dramatisk perfektion och regisserar med ett allvar som får Såsom I En Spegel att likna ett avsnitt av Saturday Night Live. Trots att allt rämnar är Blomkamp förblindad, därför har filmen också befriats från all form av humor. Denna totala hybris resulterar i en genuint sjuk upplevelse där inkompetensen – i kombination med Blomkamps totala ovilja inse situationen, leder till en film som blir komisk av helt fel anledningar. Till slut kan man bara skratta, men snarare som en ventil för att att inte drivas till vansinne. Det enda som överhuvudtaget går att titta på är de sekvenser då det bara handlar om att trycka gasen i botten, då dränker motorerna den verbala tortyren. Men även dessa sekvenser blir snart tröttsamma och repetitiva.

Gran Turismo lyckas bryta sig igenom barriären för det helt bedrövliga och gå in i ett stadium av totalt vansinne. Det är som att befinna sig i Lustiga Huset, ingenting är begripligt, vettigt eller det minsta förankrat i verkligheten. Det är så pass unket att det nästan måste upplevas då inga ord kan förklara den närmast unika inkompetens som visas upp om och om igen. Vi kan mycket väl ha att göra med årets största skämt, i en film som – paradoxalt nog, inte innehåller ett enda skratt.