Cobweb
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi: Samuel Bodin
Man skall aldrig ta ut segern i förskott, men under majoriteten av speltiden för Cobweb verkar allting vara på väg in i mål. Det enda som krävs är att trilla över målsnöret, mer än så behövs inte. Under långa stunder är Cobweb genuint imponerande som skräckfilm. Det implementeras oväntat kraftfull psykologisk skräck där ett mycket giftigt förhållande mellan föräldrar och barn blir till en genuin pärs för publiken. Att inkludera barn i skräckfilmer är lika klassiskt som lingon och köttbullar, men då det implementeras i denna obehagliga kontext blir skräcken mer än bara en väntan på blod eller en gast som hoppar fram bakom garderoben.
Det dominanta och överlägsna maktförhållandet gällande föräldrar i förhållande till barn blir otroligt påträngande för publiken. I kombination med mer traditionella skräckelement – iskallt foto samt en gotisk och klaustrofobisk miljö, skapas en vardagsskräck som får publiken att sitta på nålar. Regissören Samuel Bodin må vara en långfilmsdebutant men han har en fantastisk färdighet för det visuella. Han använder en rad olika kameraåkningar som får ett ordinärt förortshus att framstå som en mörk fängelsehåla. Den visuella inspirationen från Ari Asters Hereditary är uppenbar, det känns många gånger som en ypperlig mix av den mer konstnärliga skräck som Aster bjöd på och den mer lättuggade sorten.
Spänningen är så pass kraftfull och medryckande att det går att förlåta att personregin – som bäst, är medelmåttig. Antony Starr må inte vara utrustad med sitt blonda hjältehår från TV-serien The Boys, men insatsen som den psykotiska Homelander och denna mentalt instabila fadersfigur är svår att se skillnad på. Ännu en gång är det fråga om en tvättäkta sociopat som på bästa vis försöker maskera sina psykotiska tendenser. Det är båda förutsägbart och monotont vad Starrs insats anbelangar. Lizzy Caplan i rollen som frun i huset klarar sig än sämre. Caplan bjussar på en förkastlig rolltolkning som helt misslyckas med att presentera något som kan uppfattas som genuin psykologisk ohälsa. Till skillnad mot Rob Savages The Boogyeman är det svårt att överhuvudtaget uppfatta någon av personerna som det minsta trovärdiga eller intressanta. Därför är det en sann bedrift att det ändå går att göra publiken olidligt obekväm då det vankas skräck. Det är ett så pass imponerande handlag för terror att en – på pappret, ointressant drömsekvens blir till en av de mest obehagliga stunder jag upplevt på en biograf på väldigt länge. Det är svårt att se hur det hela inte skulle kunna landa i stabilt betyg, vad kan egentligen gå fel?
Svaret på den fråga är lika enkelt som det är exakt, precis allt. För någonstans mot filmens sista akt så bestämmer sig Samuel Bodin för att sluta göra skräckfilm. Istället sätter han på sig höghatt och blir till tidernas sämsta cirkusdirektör. Sedan skickas det in en armé av clowner med skor lika långa som straffregistret för samtliga insydda på Kumlaanstalten. Det är svårt att inte fråga sig om Bodin bytts ut mot en annan regissör, för det som utspelar sig i filmens sista akt känns lika sammanhängande som ett tal av Donald Trump. Den stilfulla skräcken som orsakade rysningar byts nu ut mot de sämsta skräckklyschor som skådats och blodet forsar som om en gigantisk artär just hade punkteras.
Från att ha varit gastkramande blir den här sektionen en pina. När allt väl är klart har precis allting besudlats. Att drastiskt sänka betyget till följd av ett snedsteg är sannerligen inte seriöst eller det minsta tillfredställande. Flera filmer med allvarliga brister har ändå kunnat gå helskinnat i mål då helhetsupplevelsen består, i de flesta fall är ett fåtal brister inte tillräckliga för att underminera det övriga fundamentet. Men Cobweb fullkomligt imploderar och tillintetgör alla chanser att inte lämna en gräslig eftersmak i munnen. Detta är ett praktexempel på konsten att sumpa precis allt, gratulerar.