Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Youth (Spring) – otympligt kaos

by

Youth (Spring)
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Wang Bing

Det arbete som lagts på att skapa Youth (Spring) kan endast benämnas som enastående. Regissören Wang Bing valde att spendera hela fem år i den kinesiska staden Zhili och närliggande områden, där följde och dokumenterade han ett antal unga textilarbetare och deras vardag. Det ordinära har visat sig vara oväntat spännande att bevittna på film, nu senast hade vi Sauna Sisterhood, som var en enda lång bastusession. Men det finns ett tillägg, om subjektet är ytterst vardagligt måste filmen som ramar in händelserna vara snillrik, perfekt strukturerad och väcka ett intresse hos publiken. Ingen av dessa livsviktiga faktorer uppfylls här.

Ambitionerna och visionerna som Wang Bing bär med sig är så pass stora att inte ens ett dussin svenska landskap skulle erbjuda tillräckligt med utrymme. Tanken är att skapa ett genuint epos som transporterar publiken – framförallt den västerländska, till en plats de helst inte vill erkänna existerar i modern tid. Men den oerhörda viljan är fullkomligt irrelevant då filmens omfång är så pass brett att fokus, intresse och struktur helt uteblir.

Det klassiska uttrycket ’’den som gapar efter mycket förlorar ofta hela stycket’’ kunde varit slogan för hela Youth (Spring). Om Bing endast hade valt att följa en, två – max tre grupper av människor hade det varit mer än tillräckligt. Vad som istället sker är att filmen blir ohanterlig, både för publiken och Bing. Grundtanken må vara att endast observera händelseförloppet utan minsta intrång, men det måste ändå finnas en påtaglig och kreativ baktanke.

Att endast dumpa otaliga sekvenser på tittaren, som dessutom saknar övergripande kopplingar – förutom gemensam miljö, är fullkomligt befängt. Trots att flera avsnitt är av oerhört allvarlig natur, exempelvis en abort eller chefer som behandlar sina anställda värre än boskap, är det svårt att dras in eller engageras då Bing hoppar mellan subjekt gång på gång. Tanken är att visa på den allmänna och rent tortyrartade arbetsdagen där repetition och ensidighet är det enda som har rätt att finnas till. Det monotona arbetet förmedlas initialt oerhört väl, de slamrande symaskinerna och de kala och vanvettigt fula betongväggarna blir snart till en pålkran mot hjärnbalken. Den oerhörda tristessen förmedlas mycket effektivt och lyckas delge lite av den outhärdliga arbetssituationen som utspelar sig på bioduken. Om allt hade koncentrerats och framförallt redigerats, hade det hela varit en intensiv och oerhört drabbade inblick i iskall massproduktion. Vad som istället sker är att publiken, efter alltför kort tid, blir utmattad. Det initiala bombardemanget upprepas timme efter timme och till slut så smälter precis allting ihop. Att insupa mer information, personer eller livsöden blir omänskligt även för oss som endast måste se det i en biostol. Bings oerhörda dedikation till att delge lite av allt det som spelats in under ett halvt decennium leder till en film som inte har någon form av manövreringskapacitet. Istället stampar den fram som en vinglig klumpeduns utan tillstymmelse till finess eller bearbetning.

Sättet filmen önskar att bibehålla distans på genom ett foto som påminner om smygfilmning, där allting observeras på relativt långt avstånd och där kamerarörelserna är skakiga och hastiga, har också flera problem. Kamera hanteringen – framförallt då den följer valfritt subjekt i rörelse, är outhärdligt. Det ohyggliga skaket orsakar genuin åksjuka och dessutom gör det stora fysiska avståndet till personerna att filmen framstår kylig. Detta gör att flera skeenden inte har någon emotionell inverkan, det är nästan som att observera allting genom en övervakningskamera.

Sedan kommer den stora elefanten i rummet, filmens speltid. Wang Bing är sannerligen inte främmande för att göra filmer som får hela Nibelungens ring att framstå som en matiné. Men även om Youth (Spring) är kort i jämförelse med den helt ohyggliga långa Dead Souls – på otroliga åtta timmar och trettio minuter, är speltiden på över 200 minuter fullkomligt bedövande. Framförallt då det inte finns något som helst ankare eller ytlig berättarstruktur som kan skänka publiken en livboj i detta stormiga hav. Den ångest som smyger sig på då klockan avslöjar att knappt hälften är avklarad – och det redan då känns som ett par livstider, går inte att beskriva i ord.

Och vad gäller att överhuvudtaget ifrågasätta det samhälle som kan behandla människor som maskiner så möts publiken av isande tystnad. Bing har i intervjuar sagt att han har väldigt lite intresse av att vara politisk, ett sätt att – delvis, kringgå den strikta kinesiska censuren. Det må vara ett nödvändigt ont men samtidigt beklagligt då detta närmast omänskliga arbete bör kritiseras, i alla fall belysas.

Youth (Spring) är en av de mest prövande filmupplevelserna jag haft under lång tid. Trots episka aspirationer är slutresultatet något av ett otympligt kaos som lämnar en slutkörd av helt fel anledningar.

Filmrecension: Back To Black – horribel sörja

by

Back To Black
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Sam Taylor-Johnson

Man kan säga både det ena och det andra om Back To Black. Att vi – ännu en gång, har att göra med en biografisk film vars subjekt är en oerhört bejublad men samtidigt plågad musiker. Det går också att diskutera den kritik som förekommit innan premiären, där flera kritiska röster – bland annat från fans, har menat att det är exploaterande att göra film om Amy Winehouse turbulenta liv. Detta eftersom de aggressiva brittiska medierna förföljde henne och gjorde varje dag till ett oerhört trauma där minsta rörelse dokumenterades för omvärlden att se.

Dock bleknar alla de där kritiska fotnoterna då vi nu faktiskt mottagit själva filmen, och av helt fel anledning. Den allmänna oron som förekommit innan premiären visar sig inte bara vara befogad utan otillräcklig. Back To Black är en horribel sörja som misslyckas med precis allt den ger sig i kast med. Efter mer än tio år fortsätter diskussionerna om vem som bär det yttersta ansvaret för Winehouse alltför tidiga och tragiska bortgång. Media, hennes oerhört problematiska och parasitiska make Blake Fielder-Civil eller allmän mental ohälsa är bara några av de misstänkta som tas in för examination. Samma urvalsproblematik uppstår då det kommer till att hitta den som är ytterst ansvarig för filmvärldens motsvarighet till Gehenna.

Men kanske är det inte en fråga om en specifik faktor utan en rad olika som sammanfaller och resulterar i något som kommer orsaka mardrömmar för alla som tvingas uppleva filmen i fråga. Regissören Sam Taylor-Johnson har endast en ynka film bakom sig som kan anses vara duglig, Nowhere Boy om John Lennons tonår. Därför finns det hopp om att Taylor-Johnson skulle kunna återgå till en någotsånär duglig kvalitetsnivå då det finns delat DNA mellan Nowhere Boy och Back To Black. Men istället är det uppenbart att Taylor-Johnson numera har noll förmåga att manifestera något som kan uppfattas som uthärdligt. Sättet filmen är regisserad på får mig att ställa mig tvekande till filmmediet fortsatta existens, Taylor-Johnson har den mest klumpiga och buffliga regin som skådats. Att kalla det lika beklämmande som en elefant i en porslinsaffär är en underdrift, istället har vi att göra med en hel hord. Ord som subtilt, smakfullt och intelligens har lämnats på närmsta återvinningscentral och istället släpas rena clownkonster in. Strukturellt är filmen simplare än en fryst hamburgare med torrt bröd, trots det kan Taylor-Johnson och manusförfattaren Matt Greenhalgh inte ens skapa något som följer en någorlunda sund professions kurva. Inget av de många hinder och svåra moment Winehouse möter blir något annat än rent och skärt fluff som knappt hade accepterats i den sämsta av dokusåpor. Allting genomsyras av en cynism och inkompetens som gör att hela filmen ter sig som ett halvfabrikat som osar toxisk plast. Inte ens då filmen försöker skildra de oerhörda utmaningar Winehouse konstant brottades med blir det något annat än ett patetiskt skämt. Filmen saknar behövlig insikt och styrka för att gör missbruket tillräckligt smutsigt och frånstötande för att kännas äkta. Alla skeenden och personer är dessutom lika levande och autentiska som de färdiginredda rum som kan ses på IKEA.

Men tortyren slutar inte med kasst berättande, rutten regi eller ett manuskript som valfri AI hade kunnat springa cirklar omkring. På senare tid har en rad mindre produktionsbolag dykt upp som inte har några problem att dramatisera relativt närliggande händelser. För ett tag sedan släppte det ’’magnifika’’ bolaget Tubi en adaption av rättegången mellan Amber Heard och Johnny Depp. En film som bestod av kulisser som hämtats på en soptipp och skådespelare direkt ”från gatan”. Back To Black lyckas landa i samma helvetiska kategori som nämnda makabra dynga. Rent visuellt är filmen lika frånstötande som berättarmässigt, med ett grått och dött foto som får kraftigt budgeterade julkalendrar att framstå lika episka som Dune Part Two.

Och vad gäller skådespelet är det inte mycket bättre. Marisa Abela i huvudrollen må ha en fantastisk sångröst, men det faktiska skådespelet är alltför stelt. I sin desperation att efterlikna Winehouse nyckfulla manér känns porträttet mer som någon märklig charad. Men Abela behöver inte skämmas. För vid sin sida har hon Jack O’Connell som kommer behöva gå in i vittnesskydd för att överleva skammen han utsätter biopubliken för. O’Connell som började sin karriär med den hårdföra Starred Up bedriver nu ett skådespeleri som endast kan bevittnas vid stora turistmål, där ’’aspirerande aktörer’’ springer runt i undermålig cosplay och hoppas kunna tjäna in lunchpengar genom att posera med förbipasserande. Fantastiska skådespelare som Eddie Marsan och Lesley Manville är bara en eftertanke och har mer eller mindre ingenting att arbeta med.

Back To Black är en närmast unik uppvisning i ren och skär inkompetens. Det är ett skrämmande exempel på hur precis allting kan gå fel. Att filmen går hårt åt medias exploaterande och utsugande metoder känns närmast som ett hån då hela Back To Black är en perfekt gestaltning av allt som kan tänkas associeras med att besudla en människas integritet. Det här är rent skandalöst uselt.

Filmrecension: Möte i Rom – pratig, charmig och substanslös

by

Möte i Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Niclas Bendixens

Även då det kommer till att göra en enkelspårig och sockersöt dramakomedi har det danska filmundret en kapacitet som vi i Sverige endast kan drömma om. Men till skillnad mot de mest omtalade och kritiskt omhuldade filmerna från vårt sydliga grannland är Möte i Rom inte någon svårtuggad eller seriös historia. Här är allting fixat, kanterna rundade och försedda med hörnskydd. Regissören Niclas Bendixens har inga tankar på att tillföra något vidare allvar, det är – mestadels, lekande lätt och fyllt med humor som ständigt rör sig mellan högt och lågt.

Att filmen är befriad från originalitet är därför inte någon större överraskning, berättelsen där gamla minnen återbesöks och där det etablerade livet rivs upp tillföljd av en katalysator från förr är lika nyskapande som varma vinterkläder. Spelar det här någon större roll? Inte det minsta, eftersom det tidigt står klart att allting är menat som en lättsmält bagatell. Introduktionen summerar alltför väl vad vi har att vänta oss av resterande film, det är en pratig, charmig och substanslös sekvens där filmens två huvudrollsinnehavare snackar strunt och käbblar på ett sätt som endast omaka par kan.

Den eviga filmstaden Rom presenteras inte heller med någon ny infallsvinkel, den italienska huvudstaden känns som hämtad ur en reklamfilm från en resebyrå. Vartenda turistmål prickas av och dessutom passar man på att nämna de mest älskade platserna gång på gång, invånarna är i sin tur hysteriska stereotyper som hade framstått överdrivna även i den mest spralliga av Federico Fellinis filmer.

I de flesta fall hade detta lett till en plågsamt naiv och juvenil film, men Bendixens lyckas – trots alla klyschor, och sin fumliga dramatik, charmera tittaren. Detta sker framförallt genom att låta humorn vara närmast skogstokig, till skillnad mot så många andra filmer som delar genre med Möte I Rom vågar Bendixens verkligen ta ut svängarna då det blir dags för det stora humoristiska anfallet att sättas i rullning. Dock finns en förståelse vad gäller precis implementering vilket gör att de mest högljudda och överdrivna momenten inte blir malplacerade utan snarare passande crescendon.

Ensemblen som filmen har till sitt förfogande visar sig också oerhört effektiv. Kristian Halken och Bodil Jørgensen är båda stabila som filmens centrala par, att också få se ett narrativ som inte förlöjligar äldre karaktärer utan anammar dem, är i sig något av ett mindre mirakel. Sedan har vi Rolf Lassgård som inleder aningen för bombastiskt men som blir filmens viktigaste emotionella ankare. För någonstans mot finalen ändrar filmen form temporärt och blir oväntat mörk och sammanbiten. Märkligt nog är detta den mest minnesvärda sektionen, detta då Bendixens demonstrerar en betydligt större fallenhet för trauma och emotionella ärr än rent myspys. Tyvärr så vågar berättelsen inte avsluta i mollton utan försöker styra upp ett onödigt simpelt och dessutom förvirrat slut som känns oerhört otillfredsställande.

Även om Möte I Rom saknar finessen och den kreativa briljans som genomsyrar så många danska produktioner är det en full godtagbar stund av fånig humor och ytlig eskapism.

Filmrecension: De oönskade – visar Frankrikes baksida

by

De Oönskade
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Ladj Ly

Något är ruttet i staten Frankrike, för att parafrasera William Shakespeare. Det Frankrike vi vant oss vid att se på film, Rivieran, det glittriga Paris eller den idylliska landsbygden har den senaste tiden börjat ersättas av något helt annat. Även om skräckfilmen Vermin av Sébastien Vanicek var vanvettigt usel fanns det en ambition att gå till hårt angrepp mot det moderna franska samhället, där rasism och polisbrutalitet är alltför ofta förekommande. Dock var denna samhällskritik inte särskilt effektiv då plattformen den tog sats ifrån var förkastlig. Ladj Ly har en helt annan erfarenhet och kompetens vad gäller att ta sig an det franska samhällets baksida. Det började med Les Misérables från 2019 och fortsätter nu i De Oönskade som är nästa steg vad gäller att demolera ett samhälle som endast kan kategoriseras som fördärvat.

Likt Vermin är skådeplatsen ett förfallet bostadskomplex, det är inte tal om några fagra bilder menade att attrahera turism. Istället framstår det bildsköna Frankrike, där det förtärs kaloririk mat, som en ren Potemkinkuliss, ett retuscherat och falskt kamouflage menat att få omvärlden – men även lokalbefolkningen, att vända bort blicken från de massiva samhällsproblemen.

Diskrepansen mellan de vackra och det förfallna används också effektivt i själva berättelsen. De gånger vi får lämna de nedgångna lägenheterna blir en andningspaus samtidigt som ett djupt obehag infinner sig i och med vetskapen om att misären och fattigdomen bara är ett par fotsteg borta. De Oönskade har stora ambitioner och väljer därför att efterlikna samma berättarstruktur som David Simons fullkomligt mästerliga TV-serie The Wire. Detta genom att följa och studera olika delar av samhället. Vi får – givetvis, följa de boende men också delar av polisen samt det politiska spelet där maktbegär och egoism inte har några större problem att köra en ångvält över medmänsklighet och anständighet. Denna övergripande bild är ambitiös men leder också till att filmen saknar en – behövlig, mittpunkt, det påminner istället om ett diorama där alla delar tydligt markerats men där någon form av emotionell koppling saknas.

Filmens oerhörda ambitioner leder till att berättelsen många gånger ter sig som fragmenterad. Flera spännande stickspår introduceras och kunde ha blommat ut och gjort filmen till ett genuint epos, men dessa stoppas snabbt i lådan för att aldrig mer komma tillbaka. Och de gånger som Ly vill skapa en känslomässig laddning blir resultatet mest platt och i värsta fall plågsamt forcerat, eftersom så få personer är något annat än kugghjul i det massiva maskineriet.

Även om omfånget många gånger verkar lova ett oerhört avancerat stycke film är berättelsens kärna en klassisk saga om ont och gott. Och då det kommer till att skapa starka kontraster mellan det rent ondskefulla och hoppfulla lyckas Ly utmärkt. Detta genom två mycket minnesvärda skådespelarinsatser. Anta Diaw i huvudrollen som orubblig och målmedveten aktivist är alldeles lysande och har både utstrålning och karisma. Hennes ’’ärkefiende’’ den brutala, hänsynslösa och mer eller mindre genomusla borgmästaren som spelas av Alexis Manenti är lika minnesvärd, detta genom ett skådespel som alltför väl speglar den hjärtlöse och närmast illvillige byråkraten som får sin vilja igenom oavsett hur många lik som måste staplas. Detta gör striden mellan ont och gott betydligt mer intressant än den hade varit utan dessa två skådespelare som båda gör sina – oerhört, klyschiga karaktärer till något mer än sina beståndsdelar.

Tragiskt nog så lyckas Ly ställa till det rejält för sig själv i ett ofärdigt avslut som lyckas med konsten att sumpa det mesta. Här dundrar risig dramaturgi in som en försupen – och oinbjuden, gäst och lever rövare. Allt leder fram till ett horribelt melodramatiskt avslut som sticker i ögonen och underminerar de oerhört viktiga budskap filmen önskar hamra in i publiken. Viljan må vara på plats men i slutänden lyckas De Oönskade bara vara stabil, något som måste ses som aningen menlöst då Ladj Ly ställt in siktet på stjärnorna med sina oerhörda ambitioner.

Filmrecension: Ghostbusters: Frozen Empire – stapplar fram

by

Ghostbusters: Frozen Empire
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Gil Kenan

Vad som började som en härlig föryngringskur med Ghostbusters: Afterlife har nu blivit till en pliktskyldig och trött checklista med tafatta vinkningar och en oinspirerad ensemble.

Då Jason Reitman regisserade Afterlife fanns det en poetisk metakvalité, filmen var tänkt som ett nästa steg, att lämna över stafettpinnen till nästa generation men samtidigt tacka den tidigare ensemblen för lång och trogen tjänst. Reitman – som är son till Ivan Reitman, som regisserade de första två filmerna, förstärkte denna känsla. Afterlife besatt en härlig energi, lekfullhet samt en och annan flirt med Netflix supersuccé Stranger Things. Samtidigt lyckades den också ge de mest dedikerade och uthålliga fansen rött kött genom att återförena den kvarvarande truppen av ursprungliga spökjägare.

Uppföljaren borde således vara nästa steg vad gäller att lämna det gamla därhän och låta den nya ensemblen, ledd av Paul Rudd och den fantastiska Carrie Coon, få möjlighet att verkligen göra ett mer bestående intryck. Dock har saker och ting förändrats under de år som gått sedan Afterlife hade premiär. Ivan Reitman har gått bort och Jason Reitman sitter inte i regissörsstolen längre. En sådan massiv förlust kan sporra och leda till att alla involverade gör allt i sin makt för att hylla en nyckelfigur som Reitman. Men i och med att Jason Reitman inte längre är kapten för skutan och har ersatts av den relativt oerfarna Gil Kenan blir det inte tal om någon passionerad hyllning där entusiasmen sprudlar. Kenan fastnar istället med att iscensätta oinspirerad och själlös fanservice där referenserna till tidigare filmer öser ned som en monsun. Rudd och Coon får det inte heller mycket lättare eftersom manuskriptet är något av en utspädd soppa där ingen av nyckelpersonerna tilldelas något av särskilt stor substans. Den duktiga Mckenna Grace – som får hålla i taktpinnen, placeras i en plågsam situation där hon tvingas hålla liv i ett ohyggligt tråkigt sidospår som omdefinierar betydelsen av fogmassa.

Och förhoppningarna om att det gamla gardet, med Dan Aykroyd, Bill Murray och Ernie Hudson, skall spela en större roll och äntligen leverera en genuin Ghostbusters 3 fullkomligt grusas. Endast Aykroyd har någon som helst vettig bäring för berättelsen, och det går det inte att undkomma att samtliga veteraner känns trötta och oinspirerade. Mötet mellan gammalt och nytt har visat sig vara betydligt svårare än någon kunde föreställa sig. Då J.J Abrams briljerade med The Force Awakens och fick publiken att skrika halsen ur led då Harrison Ford och Carrie Fisher återvände, har endast toppats av den spektakulära återföreningen i Spider-Man: No Way Home. Men de flesta försöken att fusionera ihop två generationer har mestadels resulterat i axelryckningar, se bara till Jurassic World Dominion som föll platt trots att Laura Dern och Sam Neill medverkade.

Det hela blir inte bättre av att filmen känns mållös och förvirrad. Flera viktiga karaktärer från Afterlife förekommer endast i helt triviala sekvenser, andra försvinner för att senare dyka upp i en rad obetydliga scener. Kenan har inte heller den passion och värme som Jason Reitman kanaliserade i Afterlife. Istället påminner filmen om ett löpande band där det ena efter det andra prickas av från en lista med förhoppningen att det skall vara någotsånär tillfredställande för publiken. Allting slutar också i en oerhört grovhuggen final som varken bjuder på skratt, episka bilder eller något som kan kategoriseras som tillfredställande. Ett och annat skratt blir det förvisso på vägen men inte i närheten så ljudliga, hjärtliga eller härliga som i Afterlife eller i den – fortfarande, superba första filmen.

Gil Kenans enda udd framför Jason Reitman är i hans förmåga att regissera action, framförallt är filmens öppningssekvens oerhört fartfylld och energisk något som ger hopp om en pulshöjande och underhållande upplevelse. Tyvärr är det inte fallet och Frozen Empire stapplar istället fram i mål och ställer frågan om någon behöver ringa Ghostbusters igen?