• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: The Bikeriders – hopplöst tråkigt

22 augusti, 2024 by Elis Holmström

The Bikeriders
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Jeff Nichols

The Bikeriders vill signalera något farligt, vågat och hjärtligt. Det är – på ytan en film som vill ta sig an motorcyklar, gemenskapen kring dem och en tidsperiod då naivitet, uppror och hämningslöshet stod på dagordningen. Det skulle kunna vara en studie i vad som gör motorcykeln till ett sådant potent verktyg, både som fordon och som poetisk metafor för för frihet och våghalsighet.

Men allt det där är bara att förglömma då regissören Jeff Nichols tar sig an ämnet.
The Bikeriders må bjuda på motorcyklar och läderjackor i överflöd, men slutresultatet är bland det mest håglösa och tafatta som kan upplevas på en biograf.

Att slutresultatet är av sådan erbarmlig karaktär är dock inte svårt att förstå då vi ser till Nichols CV. Att göra slarvsylta av potentiellt bra berättelser är närmast en av regissörens expertiser, se till den hopplöst identitetslösa Loving, som berörde ett av USAs viktigaste domstolsbeslut som ledde till den konstitutionella rätten för svarta och vita att gifta sig. Att en film om ett motorcykelgäng och dess manliga egon, signerad Nichols, skulle vara än mer uddlöst är därför föga förvånande.

Det mest anmärkningsvärda med The Bikeriders är avsaknaden av någon som helst energi, kreativitet eller vilja. Tanken är att berätta en saga om vänskap och hur ett gemensamt intresse gradvis förvandlas till ett okontrollerbart monster där våld, maktbegär och paranoia kapsejsar hela skutan. Men då Nichols regisserar det hela som om han befann sig i en djup koma spelar det ingen roll att filmen – desperat, försöker övertyga publiken om allvaret och dramatiken. Den kollektiva reaktionen är densamma som då någon berättar att den överfulla lägenhetsfestens enda toalett har fått totalt stopp.

The Bikeriders är så pass livlös att det nästan är omöjligt att inte sträcka sig efter telefonen och slå ett akut samtal till larmcentralen. Sättet filmen stapplar fram, rosslar och hostar ger kalla kårar, det är som att befinna sig i ett bårhus. Personregin påminner om den som George A. Romero nyttjade för att dirigera sin horder av zombies. Jodie Comer och Austin Butler, som är tänkta att utgöra filmens pulserande hjärta, skapar samma sensuella och passionerade energi som två våta pappkartonger. Butler mumlar, grymtar och tittar snett in i kameran. Comer fortsätter att bjuda på ett skådespel som befinner sig någonstans mellan det amatörmässiga och det rent skrattretande. Denna gång har hon utrustat sig själv med en förkastligt gnällig amerikansk accent som skär i trumhinnorna. Överlag verkar inte en enda aktör ta filmen på allvar, istället liknar åbäket en lektimme på dagis där alla är fria att göra precis vad de vill. Se bara till Tom Hardy som bestämt sig för att visa sina absolut sämsta sidor som skådespelare, vilket innebär tonvis med grymtande och bisarra röstlägen som ger skräckinjagande associationer med hans clownkonster i Venom. Det hela tangerar snart att framstå som en bortklippt Saturday Night Live sketch, där alla spelar över och där absolut ingenting är på allvar.

Inte ens då filmen försöker att släppa loss emotionellt blir resultatet något annat än en likgiltig axelryckning. Alla försök till något som helst engagemang är bortom patetiska.
Visuellt är filmen precis lika ointressant som dess dramatiska kvalitéer. Ett motbjudande platt och identitetslöst foto omger allting och misslyckas kapitalt med att sälja in 60-talet då kameravinklar – och åkningar är alltför anakronistiska.

The Bikeriders må ha ambitioner att flörta med det farliga och vågade, men slutresultatet är hopplöst tråkigt. Istället för en frustande motorcykel, redo att ta över motorvägen, får vi en unken gammal flakmoppe vars tvåtaktsmotor osar och stinker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Deadpool & Wolverine – oemotståndlig

24 juli, 2024 by Elis Holmström

Deadpool & Wolverine
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 juli 2024
Regi Shawn Levy

Det är årets mest efterlängtade film och den enda produktionen från Marvel Studios för året. Det borde därmed vara svårt – om inte omöjligt, att leva upp till de hysteriska drömmar och förhoppningar som ställts sedan huvudrollsinnehavaren Ryan Reynolds annonserade att Hugh Jackman skulle återvända till rollen som Wolverine. Något som inte borde vara möjligt då Jackman – bokstavligt talat, begravde karaktären för 7 år sedan med den ypperliga Logan. Men den jättelika nördfantasin har gått i uppfyllelse… Deadpool & Wolverine är en makalös Marvel-fest som aldrig upphör och som dessutom lyckas vara energisk och hungrig trots att det gömmer sig en trea i titeln.

Vid det här laget vet alla vad som väntar. Deadpool är en vulgär, smaklös och fullkomligt skamlös karaktär som gärna grimaserar åt allt vad god smak och förstånd innebär. Likt den framgångsrika Amazon Prime-serien The Boys har Deadpool dock lyckats fascinera och charmera publiken i sin totala kompromisslöshet vad gäller att vältra sig i våld och ett språkbruk som skulle skicka en direkt till helvetet. Som behövlig kontrast har de tidigare två filmerna försökt skapa hjärtevärmande stunder som inte helt förlitar sig på det frånstötande, dock har resultatet var blandat.

Men den nytillträdda regissören Shawn Levy lyckas hitta en ny ådra i filmserien genom att injicera sann värme och omtanke. Detta gör att den osannolika massakern och galghumorn känns genuin och inte forcerad. Levy har också ett sanslöst öga och öra för att förstå kraften i att vara en nörd.

Deadpool och Wolverine bjuder på en sällan skådad fest vad referenser och meta-humor beträffar. Och till skillnad mot förra årets The Flash från konkurrenten Warner Brothers/DC blir alla gästinhopp och flörtar med det förflutna eleganta, kontra klumpiga och tvångsmässiga.

Men alla påskägg och smällkarameller i världen räcker inte om det inte också finns någon form av kreativ vision. Tack och lov tillför Shawn Levy detta, främst genom att tillskjuta oerhört passionerad och omvälvande energi till produktionen. Där Deadpool 2 i mångt och mycket kändes som en ren upprepning av den första filmen, vågar Levy ta filmserien i en – inte ny, men uppfriskande riktning. Det sker i huvudsak genom att Deadpool numera är sammanslaget med det jättelika MCU – Marvel Cinematic Universe, något som erbjuder en verktygslåda utan dess like för de vansinniga eskapaderna. Inte för att Deadpool någonsin varit blyg för att hänvisa till vad konkurrenter och kollegor gjort, men i och med att den pratglada galningen nu är under det enorma Disney-paraplyet ges helt andra möjligheter vad gäller att leva ut de vildaste av fantasier.

Men mer än något annat är det Hugh Jackmans deltagande som lyfter det hela från att vara en storskalig sommarfilm till en sann händelse som inte får missas. Förutom den bejublade återkomsten visar det sig att Jackman har oändligt mycket mer att ge i rollen som Logan/Wolverine. Den här gången lyckas han snillrikt summera de tjugo år som passerat sedan han spelade karaktären för första gången. Han tillför ett behövligt allvar och en otroligt finstämd rolltolkning som är en välkommen kontrast till Reynolds pajaskonster. Kemin mellan Jackman och Reynolds visar sig också vara strålande, nu finns äntligen någon som kan ge svar på tal vad gäller Reynolds kulspruta till mun.

Och slutresultatet är häpnadsväckande, Shawn Levy och Ryan Reynolds – som även agerar producent, lever rövare – i positiv mening. De använder de monstruösa resurserna till fullo och skapar en fest för nördar som inte setts till sedan Spider-Man: No Way Home. Även om ingredienserna är bekanta lyckas Shawn Levy hitta sätt att få lära denna gamla hund nya tricks. Deadpool har alltid velat vara en uppviglare, ett hån mot struktur och måttlighet, något som når sin yttersta form i Deadpool & Wolverine.

Detta är en film som inte har några betänkligheter att fullkomligt ödelägga gränser eller tankar om vårt svenska – och närmast heliga begrepp, lagom. Om andra Marvel-filmer har varit ett städat och ordnat pojkband är Deadpool bolagets Rammstein, där eld, könshumor och det groteska ständigt närvarar. Och precis som den tyska metal-gruppen är denna fullkomliga hämningslöshet oemotståndlig då den paketeras såhär pass förföriskt. Hela filmen känns många gånger som syndig hedonism där allt verkar vara möjligt. Men i och med att Levy faktiskt har en så uppenbar passion för projektet blir det hela aldrig okontrollerbart, onödigt högljutt eller överflödigt.

Detta är framförallt märkbart på två plan där tidigare Marvel-filmer fått utstå kritik, nämligen actionscener och alltför överdådiga klimax. Där de två tidigare Deadpool-regissörerna Tim Miller och David Leitch valde att göra actionscener efter mer traditionella mallar, Leitch i synnerhet lutade sig mot sin John Wick-erfarenhet, väljer Levy att tillföra komik och Buster Keaton-influenser. Detta resulterar i en av de mest underhållande och komiska actionscener jag sett på år och dagar, som förutom att demonstrera genialisk humor också erbjuder fantastisk koreografi. Finalen lyckas också integrera dessa element och inte förlita sig på ren och skär sprängkraft där kvarter jämnas med marken.

Dock finns det invändningar, den övergripande berättelsen känns mest som en eftertanke, och trots att filmen är skojfrisk kring flera av de problem som Marvel Studios dragits med under åratal, går Deadpool & Wolverine i den mest klassiska fällan genom att ha en oerhört färglös skurk. Trots att Emma Corrin gör sitt yttersta för att skapa en excentrisk, hotfull och slug tolkning av den klassiska X-Men-antagonisten Cassandra Nova, är resultatet mediokert och knappast minnesvärt. Flera av de mer dramatiska stunderna hade gärna fått växa för att skapa en mer behövlig kontrast till den hysteriska kalabalik som pågår.

Att påpeka dessa fel är dock lika skarpsinnigt som att konstatera att Taylor Swifts ’’Shake It Off’ inte innehåller lyrik signerad Tomas Tranströmer. För allt det där kvittar då blodsbaletten drar igång och energin når orimligt höga nivåer. Just då är Deadpool & Wolverine anledningen till varför biografer har öppet på somrarna och en påminnelse om hur potent film är som ett kollektiv medium, i den stunden är alla nördiga drömmar uppfyllda och extasen fullkomlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Deadpool & Wolverine, Film, Filmkritik, Filmrecension, Filmrecesnion, Superhjältar

Filmrecension: Kill – outhärdligt fiasko

11 juli, 2024 by Elis Holmström

Kill
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Nikhil Nagesh Bhat

Det finns idag två sorters actionfilmer, den ena är en oerhört bred och storslagen sort, den som ofta ackompanjerar serietidningsfilmer eller allmänt breda filmserier. Typ två är en avart eller variation på det – enligt mig, numera ganska slitna John Wick-temat, besinningslös action där hårt koreograferad kampsport blandas med oändligt långa eldstrider.

Efter att hela amerikanska filmindustrin prövat Wick-konceptet har det nu visat sig så pass lockande att filmskapare utanför Förenta staterna också känt sig manade att ge upplägget ett försök. Att fusionera saker och ting kan vara både spännande, annorlunda och uppfriskande. Se bara till den gastronomiska världen där fusion förblir attraktivt när smaker som aldrig var tänkta att stå sida vid sida visar sig vara oväntat lyckade ihop.

Kill har inte direkt varit blyg med att marknadsföra sig själv som något extraordinärt. Slagord som ’’evolution’’ och ’’en era av ny action’’ ackompanjerar affischerna och den oerhört våldsamma trailern. Det må vara stora ord och någonstans kan man bara hoppas att det är mer än varmluft. Och till filmens knappa försvar, samt regissören Nikhil Nagesh Bhat, är det faktiskt inte bara luft, det är ren och skär dynga.

Att premissen är lika tunn och bräcklig som ett skelett kvittar. Hela idén är att snabbt nå fram till den punkt då slakthuset kan öppna och publiken kan dränkas i våld, blod och avrättningar som får livstidsdömda att rygga tillbaka. Och någon brist på brutalitet kan filmen inte anklagas för iallafall, människor knivhuggs och slås sönder och samman på löpande band. Det tåg som filmen utspelar sig på är snart en behållare där innehållet är rött och fullt av inälvor. Chockvärdet må vara effektivt i ungefär tre sekunder, efter det är den kreativa brutaliteten förbrukad. Precis som i den lovande – men i slutänden menlösa, Project Wolf Hunting trubbas publiken av på rekordtid och kan knappt uppfatta vad som sker i denna flodvåg av kroppsvätskor. Att kalla Kill för monoton vore en kriminell underdrift, detta är en repetitiv sörja som aldrig kan hitta någon nerv eller ens acceptabel struktur.

Den fullkomligt idiotiska berättelsen är lika enkel som den är intelligensbefriad och fungerar inte ens som spartansk plattform för slaktfesten. Händelseförloppet är obegripligt, trots en patetiskt enkelspårig berättelse är hela filmen endast en rad osammanhängande scener där det enda som kopplar ihop dem är våld och död.

Actionscenerna må inte ha någon brist på stympade kroppsdelar, däremot är de immuniserade mot all form av kreativitet eller uppfinningsrikedom. Precis som andra menlösa John Wick-kopior är det en rad överdrivet koreograferade, klippta och stela slagsmål som känns tuktade och onaturliga. Förhoppningen att lite lokala influenser och synvinklar skulle kunna ge formulan nytt liv dör snabbt. Målet är att göra den mest bleka av kopior och aktivt sudda ut allt som minskar möjligheterna till att appellera internationellt.

Kill är också en strukturell katastrof, förutom att innehålla den längsta och mest tråkiga inledning som skådats är filmen också fantastiskt tråkig och seg. Den lilla dramatik som desperat försöker injiceras är dessutom giftig i sin totala inkompetens. Nagesh Bhat öser på med sliskig musik och ett dramatiskt handlag som får artärer att implodera genom den hiskliga sockerchock som pumpas rakt in i den ont anande publiken.

Som kronan på verket får vi också filmdebutanten Lakshya i huvudrollen, en debut som kommer gå till historien för sina apokalyptiska kvalitéer. Lakshyas utstrålning är densamma som brinnande bildäck. Då han äntrar ett av tågets många badrum kan man fråga sig om handfatet eller Lakshya gör den bästa skådespelarinsatsen?

Kill är ett outhärdligt fiasko som varken chockerar, engagerar eller underhåller. Då den trehundrade knockouten sker på bioduken är det svårt att inte vilja byta plats med offret i fråga, för att på så sätt slippa behöva se klart detta elände.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Twisters – värre än patetisk

11 juli, 2024 by Elis Holmström

Twisters
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Lee Isaac Chung

Trots att Twister från 1996 spelade in – för sin tid, ohyggliga en halv miljard dollar, är filmen, likt uppringt internet, något som gärna hade fått stanna kvar i dåtiden och aldrig göra sig påmind.

Twister förblir en rörig, tråkig och totalt ointressant film nästan trettio år senare. Dessutom är den befriad från all intressant tematik, kvicktänkt humor eller minnesvärda karaktärer.

Så utgångspunkten för en fortsättning – eller nyversion, är därmed inte något som försätter världen i eld och lågor. Därför måste det finnas en tanke, någon form av klurig idé som gör det värt att återuppliva något som har väldigt litet existensberättigande vad uppföljare beträffar. Regissören Lee Isaac Chung, mest känd för den hyllade – men enligt mig tafatta, Minari, vill göra en resa likt Christopher Nolan eller Greta Gerwig, där kritikerrosade filmer leder vidare till mastodontprojekt som lyckas bevara identiteten och det unika fingeravtrycket från de mer personliga projekten. I och med att det inte finns något livsviktigt arv från föregående film är det öppet mål. Twisters skulle kunna vara en sorts återupprättelse, som markerar varför katastroffilmen är relevant som genre men som också hyllar och kärleksfullt ironiserar den.

Det där må låta som en plan men det intresserar inte Lee Isaac Chung överhuvudtaget. Faktum är att man kan fråga sig om någonting som har att göra med filmen, förutom en oerhört lukrativ lön, har väckt någon inspiration eller skaparglädje. För det här är inte någon lättsam underhållning med god humor, sympatiska karaktärer eller episka scener. Det hela påminner istället om någon tortyrliknande kvarsittning där absolut ingen vill vara på plats. Hesa Fredrik börjar tjuta illavarslande snabbt då huvudrollsinnehavaren Daisy Edgar Jones dyker upp i bild. Efter en mycket stark insats i Där Kräftorna Sjunger hade den unga brittiska skådespelaren alla möjligheter i världen att bredda sin repertoar och blanda stort- och småskaligt vad gäller framtida projekt. Men den Edgar Jones som agerar här kan endast vara en artificiell kopia, ingenting annat kan förklara det helt chockerande usla och tråkiga skådespelet. Det är inte ofta en skådespelare lyckas statuera sådan motvilja, hopplöshet och självförakt som Edgar Jones gör här, sättet hennes agerande utstrålar panik, apati och uppgivenhet går bortom all normal beskrivning.

Nu är det nog ingen som bryr sig om det faktum att huvudrollsinnehavaren agerar likt någon som just fått besked om att döden väntar. Poängen är att ännu en gång få se grandios massförstörelse och tramsig dialog, men den enda kvoten som uppfylls är trams, och då inte bara vad gäller de pajaskonster som karaktärerna ägnar sig åt. Isaac Chung verkar endast ha ett slutmål, en paraplydrink vid en strand långt borta från detta elände. Sättet filmen är regisserad och sammansatt på är både slapphänt och nonchalant. Där Twister drogs med oerhörda produktionsproblem, vilket innebar konstanta omskrivningar av manuset, är detta ett första utkast där absolut ingenting hör ihop eller är det minsta begripligt. Berättelsen hostar och rosslar som om grav tuberkulos har drabbat den, vad som delges publiken är en rad totalt menlösa sekvenser vars substans är tunnare än vatten.

Den utlovade massförstörelsen är lika loj som att se ett litet barn sparka sönder ett sandslott på badstranden. Det är en kavalkad av urgamla specialeffekter och skådespelare som skriker i panik, om det beror på insikten av vad de medverkar i förblir dock osagt. Visuellt är filmen – trots analogt foto, också ful och anonym, det görs ett par pliktskyldiga estetiska vinkningar till originalet men därefter väntar medelmåttighet i sin renaste form vad gäller det utseendemässiga.

Och i en tid då värmeböljor härjar runtom i världen och där effekten av global uppvärmning gör sig påmind varje minut och sekund, fanns det utrymme – om modet hade funnits, att göra ett kraftfullt inlägg kring ökat antal orkaner och den massförstörelse som kommer följa som ett resultat av miljöförödelse. Men självfallet kan Twisters inte hitta modet för detta, istället presenteras en patetisk Panacé som ber publiken att luta sig tillbaka och överlåta detta triviala problem till någon annan. Den sista skvätten vansinne blir då filmens samtliga karaktärer åker runt i bensinslukande pickup-trucks vars bränsleförbrukning är ekvivalent med att bränna ned ett par regnskogar, detta medan de gnäller och klagar över orkaners oerhörda skadekraft. Att kalla det patetiskt är alltför vänligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kinds of Kindness – genialisk berättarteknik

6 juli, 2024 by Elis Holmström

Kinds of Kindness
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Yorgos Lanthimos

Trots att Yorgos Lanthimos och Emma Stone har skapat magi med The Favourite och Poor Things, filmer som kan klassas som två av de absoluta bästa filmupplevelserna de senaste åren, fanns det en viss skepsis från undertecknad att göra ett så tidigt återbesök på biograferna. Euforin och chocken efter Poor Things har knappt lagt sig, trots att nästan ett halvt år passerat. Därför tycktes ytterligare ett projekt så pass nära inpå närmast förhastat – nästintill cyniskt. Men oron visar sig mestadels vara obefogad, för även om Kinds Of Kindness inte når upp till samma stratosfär som Lanthimos tidigare projekt så är det fortfarande ett stycke imponerade film.

Ett antal regissörer som gärna skrivs in i historieböcker och facklitteratur har nära till det som kan kategoriseras som det karnevaliska och groteska. En plats där det fullkomligt absurda, vulgära och ytterst tveksamma möts och frodas. David Cronenberg, John Waters och i viss mån Guillermo Del Toro verkar alla inom denna tradition. Lanthimos filmskapande kan i mångt och mycket ses som en tangent för detta diaboliska vansinne. Alltifrån det bisarra bildspråket till det än mer ohämmade innehållet önskar skapa en surrealism och drömvärld som hanterar dramatik med stort allvar men också innehåller kolsvart ironi och humor.

Där föregående två projekt känts som syskon med ytterst säreget utseende och minst lika distinkt berättande, påminner Kinds Of Kindness snarare om de tillfällen då mästerregissörer önskar att skapa en sorts filmisk essä där inspirationskällorna hyllas och lyfts fram. Lanthimos är förvisso ingen främling till – aningen, mer naturtrogna och dämpade projekt vad gäller det utseende- och innehållsmässiga, men aldrig tidigare har vördnaden för David Lynch och Stanley Kubrik varit såhär pass påtaglig. I mångt och mycket känns hela filmen som en sorts spirituell uppföljare till Lynch Mullholland Drive, en film som kastade sig mellan spänning, hårda livsöden och rena skräckmoment.

Kinds Of Kindness bär på ett ohyggligt obehag, det sätt Lanthimos bygger spänning och låter vardagliga miljöer kännas som skräckkabinett är som hämtat ur The Shining. Det finns ett långsamt krypande och fantastiskt påträngande sätt som filmen avancerar. Att låta filmen utspela sig i betydligt mer realistisk miljö bidrar till denna effektiva känsla av olust, detta då Lanthimos fortfarande har nära till det bisarra, osannolika och rent ut skruvade.

Filmens inledning som påminner om en snillrik thriller, är så pass intensiv och fascinerande att det ännu en gång verkar som om att vi har något extraordinärt att vänta. Men hur skickligt det än må vara då det kommer till utförandet så finns det ett överhängande problem som inte går att undgå. I ett försök att tänja på de strukturella gränserna och maximera sina skådespelare till fullo väljer Lanthimos denna gång att inte bara göra en – utan tre filmer i en. Vad vi får är tre separata berättelser med övergripande tematik, med olika karaktärer som spelas av samma aktörer. Det hela är ytterst vågat men långtifrån lika lyckat som man kunde hoppats. Där den första episoden är snillrik börjar filmen att tappa orken då den träder in i sin mellanakt och tvingas att nollställa precis allt. Förutom att den utomordentliga uppbyggnaden och intensiteten kastas ut genom fönstret blir det tydligt att Lanthimos och hans författarkollega Efthimis Filippou gapar efter allt för mycket. Förvisso får vi tre episoder som alla berättar unika och minst lika groteska sagor, men vitala saker som karaktärer och övergripande substans blir otroligt drabbat av dessa ambitioner.

Jesse Plemons som gått från klarhet till klarhet är fullkomligt lysande i filmens första del men trampar mest vatten i de andra två. Sedan har vi Emma Stone, en skådespelare som endast kan jämföras med sig själv och som skulle kunna få en text av Horace Engdahl att framstå dräglig. Efter att ha knäckt ryggraden på alla sin kollegor genom sin insats i Poor Things är förväntningarna enorma, men det material Stone får att jobba med här är på sin höjd dugligt. Det känns som ett slöseri med resurser att nyttja en skådespelare av denna magnitud till karaktärer som mestadels är platta och saknar det oceaniska djup som fanns i Bella Baxter från Poor Things.

Filmens ohyggliga speltid på nästan tre timmar gör det inte heller mycket lättare då de sista två segmenten känns utdragna och långt ifrån så tighta som de skulle behöva vara. Men även en Yorgos Lanthimos-film med stora brister är en upplevelse av oerhört hög klass. Det går inte att undkomma det faktum att vi har att göra med en regissör som besitter en berättarteknik som endast kan stämplas som genialisk, då kan man ha överseende med en och annan skönhetsfläck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in