Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: The Watchers – förutsägbart och uselt platt

by

The Watchers
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Ishana Shyamalan

Bruce Springsteen sjöng i den fantastiska Long Time Comin’ att om han hade en enda önskan i denna gudsförgätna värld skulle det vara att ens synder borde förbli ens egna och inte ärvas av ens barn.

Tyvärr har denna önskan inte slagit in vad gäller Ishana Shyamalan dotter till den numera ökände M. Night Shyamalan. Det skulle kunna skrivas minst ett dussin avhandlingar om hur problematisk och påträngande nepotismen är inom den västerländska filmindustrin. Nu senast menade Maya Hawke – dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman, att hennes karriär – med största sannolikhet, inte hade varit densamma utan sin glansiga genpool och sina föräldrars förmåga att öppna dörrar.

Hela den där diskussionen är dock irrelevant då det kommer till att faktiskt förstå vad som lett till det inferno som är The Watchers, en film som kan stoltsera med ett antal världsrekord i att vara sämst inom det mesta. Ishana Shyamalan har inte bara försökt följa i sin fars fotspår, hon efterapar och imiterar ned till minsta beståndsdel. Om det nu varit så att M. Night Shyamalan hade varit en filmskapare i världsklass hade det inte varit fel att aspirera till samma nivåer. Men den beskrivningen av M. Night figurerar bara i någon parallell verklighet där Taylor Swift spelar inför tomma arenor.

Det skall dock sägas att Ishana är sin far upp i dagen, vilket förvisso inte är något att vara stolt över vad filmskapandet anbelangar. Precis som hos pappan är hennes filmskapande ett rusande tåg där slutdestinationen är ett bottenlöst hål. Att hålla Ishana ansvarig för den tortyr som M. Night utsatte mänskligheten för med filmer som The Village och Lady In The Water vore inte rätt, men då hon frenetiskt önskar emulera detta groteska filmskapande blir alla försök till tålamod eller förståelse grusade.
För det finns sannerligen inte mycket som skiljer denna film från nämnda makabra skräp. Det här inte en film, det är ett kaos, en hord av ilskna tjurar som river allt i sin väg. Trots att filmen bygger på en litterär förlaga – som i teorin borde kunna stabilisera inkompetensen och skänka filmen en resonlig färdplan, framstår hela projektet som någon form av pervers improvisation där man endast följer första – och sämsta tänkbara, idé och hoppas att det funkar.

Att berättelsen har samma odör som surströmming kunde kanske – kanske, ha accepterats om det fanns en stabil personregi, gott skådespeleri eller dugliga skräckmoment. Men filmens unkna story liknar en gudagåva då filmens övriga inslag och aspekter presenteras. Foto, musik och klippning är så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det är ett första utkast för ett studentprojekt. Allt som serveras är lastgammalt dravel som är både förutsägbart och ynkligt platt. Skräckmomenten är lika erbarmliga och kunde utan större problem ha använts för att ersätta sömnpiller.

Och precis som Shyamalan den äldre har Ishana en slapphänt och nonchalant registil där hon låter allt och alla klara sig själva. Det kan inte beskrivas som något annat än iskallt förakt för allting. Skådespelarna driver runt som en bunt vilsna dagisbarn och verkar inte ha en aning om vad de skall göra, detsamma gäller för ett antal scener som endast kan klassas som menlösa då de inte gör ett jota för att avancera berättelsen.

Just skådespeleriet befinner sig dock på en sådan unikt usel nivå att det skulle vara kriminellt att inte nämna det. Dakota Fanning ser ut som om hon just fått veta att hon skall ha ett möte med elektriska stolen efter inspelningen, hon bjuder på ett skådespel som får marionettdockor att framstå uttrycksfulla och levande. Sedan har vi tre osannolikt usla prestationer från Georgina Campbell, Oliver Finnegan och Olwen Fouéré som alla förtjänar en stående utmärkelse för sällsamt kasst agerande.

Men det mest ohyggliga är att Ishana Shyamalan inte bryr sig, det kaos hon själv orsakat får bara leva runt, det görs inte ens ett tafatt försök att vända skutan från total undergång. Allting får bara lov att vara en penibel cirkus av dårskap. Alla tecken på att slutet är nära bekommer inte Ishana Shyamalan, hon har beslutat sig för att skapa Titanic, ja, i alla fall den delen där båten träffar isberget och sjunker till havets botten.

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

by

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Filmrecension: Bad Boys: Ride Or Die

by

Bad Boys: Ride Or Die
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2024
Regi Adil El Arbi, Bilall Fallah

Efter den kriminellt underskattade TV-serien Ms. Marvel, som introducerade en av de mest inspirerade superhjältarna på år och dagar, såg det ljusare ut för regissörsparet Adil El Arbi och Bilall Fallah, som båda var involverade i serien som producenter och regissörer till ett par avsnitt. För där Ms. Marvel var lysande var deras arbete med den senaste Bad Boys filmen – kallad For Life, inget annat än horribelt. Nu fanns det förvisso inte mycket nytt att uppröras över då vi har att göra med en filmserie som ständigt befunnit sig på bottennivå.

Dock hade världen varit förskonad från filmserien i nästan två decennier när den tredje filmen anlände 2020 och påminde om varför det långa avbrottet varit för allas bästa. Tyvärr har ingen av upphovsmännen tagit hänsyn till publikens välmående denna gång vad gäller att dra ut på tiden mellan filmer. Och förhoppningen om att Ms. Marvel skulle ha fungerat som ett avstamp för något bättre grusas totalt.

Bristerna, tillkortakommandena och den rekordlåga kvalitén som visas upp här är dock inte någon större överraskning. Ännu en gång handlar det om en film som utrustats med ett miserabelt manuskript som verkar vara skrivet av ett par fnissiga tonårskillar efter ett par glas starksprit för mycket. Det är som ett enda stort vuxendagis där mogna män och kvinnor förnedrar sig själva – och publiken, med pinsam dialog som ogenerat spyr ur sig pubertalt nonsens som knappt var uthärdligt för trettio år sedan, än mindre idag.

Där andra filmserier försöker att hitta nya infallsvinklar men ändå bibehålla delar av sitt DNA – som gjorde dem framgångsrika för decennier sedan, väljer Bad Boys: Ride Or Die att envetet och tjurskalligt stå kvar i något som endast kan beskrivas som medeltiden. Att Martin Lawrence och Will Smith verkar finna upplägget och materialet hysteriskt underhållande må vara en sak, men att det inte görs någon tillstymmelse till att uppdatera exempelvis actionscenerna eller addera karaktärer samt skådespelare – gärna med förmågan att agera, är hårresande. Hela filmen är som en levande klyscha, precis allting framstår unket, gammalt och som ett rent hafsverk. Önskan att binda samman händelser från föregående filmer är totalt misslyckad då ingen – som inte utrustats med ett fotografiskt minne, kan minnas något av innehållet förutom explosioner, biljakter och allmän idioti.

Men där del 1 – 3 i alla fall haft något att erbjuda vad gäller öronbedövande action är Ride Or Die ett fiasko av så stora proportioner att ett dussin flygfält inte skulle räcka för att husera den. Vad som erbjuds är av så låg kvalitet att källarplanet står högt i kurs i jämförelse. Det mest drabbande problemet med actionscenerna är – ja, förutom avsaknaden av god koreografi, ideér eller allmänt sunt förnuft, filmens två klippare Asaf Eisenberg och Dan Lebental. Filmen är redigerad som något som kan hittas på pysselavdelningen hos närmsta förskola. Så fort det blir dags för dragna pistoler inleds den mest hysteriska och odisciplinerade klippning jag skådat sedan Iron Maiden konsertfilmen Death On The Road, som orsakade epileptiska anfall. Många gånger verkar det som om Eisenberg och Lebental tävlar om vem som kan klippa ihop det så snabbt och slarvigt som möjligt.

Utan bra action, någorlunda vettiga komiska repliker från Martin Lawrence – som tidigare kunde dra på smilbanden åtminstone en gång, är allt som återstår en kolossal skrothög. Mest utmärkande blir dock Will Smith som efter incidenten med Chris Rock på Oscarsgalan för snart två år sedan fått se sin karriär bli stympad. Smith är numera bara en skugga av sig själv, även på vita duken, självförtroendet, hjälteleendet och karisman är dämpad, sammanbiten och inte det minsta naturligt längre. Dock kan man fråga sig om orsaken till detta är skammen av att ha skämt ut sig inför ett antal miljoner tv-tittare eller sin medverkan här?

Filmrecension: Skådespelarna – amatörmässig berättarteknik

by

Skådespelarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 maj 2024
Regi Valeria Bruni Tedeschi

I och med den oerhört utdragna och omskrivna strejken i Hollywood i fjol framkom flera saker som filmindustrin sällan velat belysa medialt, än mindre på vita duken. De kanske mest upplysande utsagorna var från de skådespelare som inte ens de mest belästa eller kunniga kunde nämna. De aktörer som nu fick komma till tals var de som tjänar så lite att de inte ens når upp till den minimilön Screen Actors Guild instiftat för att kunna ha tillgång till sjukvård. Därför kunde inget varit mer passande än en sober inblick i det som så sällan associeras med skådespelaryrket.

Skådespelarna, regisserad av Valeria Bruni Tedeschi, vill vara vara en film i samma anda som Ronnie Sandahls Tigrar, en studie som sliter bort ridån och ger en jordnära, smutsig och hämningslös inblick i ett yrke som samhället beundrar men också avundas. Och i inledningen ges vi en effektiv sekvens där skådespelaryrkets bisarra sidor visas genom en rad tragikomiska provspelningar. Här lyckas Bruni Tedeschi visa hur genuint makabert yrket kan vara, en plats där desperation, hysteri och enorma mängder egoism blandas ihop till en absurd brygd som få vill veta av. Visuellt påminner det hela också om klassisk brittisk diskbänksrealism, med ett grynigt och färglöst foto som får precis allt att se tråkigt, livlöst och monotont ut.

Än så länge är det inga moln på horisonten men desto längre allt löper, desto klarare blir det att Valeria Bruni Tedeschi inte har en aning om vad hon håller på med, varken som regissör eller berättare. För när allting väl börjar ta form blir det uppenbart att detta inte är någon unik och vågad inblick i varken den kreativa processen som skådespelare eller ett uppriktigt porträtt av naiv ungdom. Bruni Tedeschi är i grund och botten skådespelare och menar att filmen – delvis, bygger på personliga erfarenheter, hennes CV är imponerande med över etthundra olika projekt som berör det mesta, alltifrån TV-serier till musikvideos. Detta är inte heller en regidebut utan hennes sjunde projekt som regissör. Dock verkar denna långa karriär inte ha resulterat i förmågan att faktiskt delge en berättelse. För berättartekniken som demonstreras här är som bäst amatörmässig, som sämst lika outhärdlig som en otvättad armhåla.

Karaktärsgalleriet är minst lika ointressant/kaputt som den faktiska berättelsen. Personerna vi får – missnöjet, att möta är en bunt ihåliga karikatyrer som är lika tråkiga som de är klyschiga. Vi får en hopplös drömmare med drogproblem, excentriska galningar som saknar alla hämningar samt bindgalna teaterregissörer som älskar att terrorisera och förödmjuka. Och nej, det är inte den senaste av säsongen av Robinson som beskrivs, utan vad publiken tvingas bevittna i två timmar.

Men mer än något annat vill Bruni Tedeschi att filmen skall maximera sina dramatiska kvalitéer. För kompetenta filmskapare innebär detta en lång och noggrann film som gör sig förtjänt av publikens engagemang, där de dramatiska sekvenserna faktiskt har en inverkan på tittaren. Bruni Tedeschi är istället övertygad om att ett rent bombardemang av emotionella vulkanutbrott, hysteri och allt annat mellan himmel och jord borde göra susen. Resultatet blir dock inte den medryckande och djupt emotionella saga hon febrilt försöker förmedla, istället framträder en film som är ett rent och skärt kaos. Istället för att vara återhållsam med den emotionella sprängkraften väljer Bruni Tedeschi att skapa en sorts tondöv bombmatta där precis allting kastas på publiken. Missbruk, livskriser, våld, ångest, könssjukdomar, vandalism, plötsliga dödsfall. Till slut frågar man sig om det inte också skulle förekomma ett gisslandrama, en massiv terroristattack samt en utomjordisk invasion?

Det sätt filmen konstant kräver sympati och uppmärksamhet är inte bara tröttsamt utan genuint provokativt. Som kronan på verket är personregin en total katastrof, hela ensemblen har bara kapacitet att vara hysteriska och gallskrika. Filmens mest skrattretande sekvens blir dock när den fiktiva demonregissören, spelad av Louis Garrel, har en lång och pretentiös utläggning om hur en pjäs bör ageras och utföras, det skall vara engagerande, exakt och levande. Man kan inget annat än gapskratta då det som utspelar sig framför en är antitesen till dessa påståenden.

Filmrecension: Universalteorin – outhärdligt förvirrad, rörig och tråkig

by

Universalteorin
Betyg 2
Svensk biopremiär: 24 maj 2024
Regi Timm Kröger

Ibland kan starka influenser från klassiska filmer skapa en sorts plattform för relativt oerfarna filmmakare, även om originalitet och innovation helt uteblir. Upgrade från 2018 är ett exempel på detta, filmen var något av en Robocop- och Terminatorklon, ändå lyckades den engagera genom inspirerad regi från Leigh Whannell.

Man kunde därför hoppas att en snarlik effekt skulle framträda för regissören Timm Kröger och hans nya film Universalteorin, som mer än gärna vill hylla och emulera Alfred Hitchcocks mest ikoniska stunder. Otursamt nog – för publiken, är så inte fallet, för trots en fantastiskt vacker yta väntar en film som är outhärdligt förvirrad, rörig och tråkig.

Inspirationskällorna är det sannerligen inte fel på. Förutom Hitchcock finns det starka spår av Steven Soderberghs Kafka som ständigt gör sig påminda under speltiden på två timmar. Det går inte heller att undkomma att Kröger har skapat en av de mer stilsäkra filmer jag sett på länge. Sättet det tyska 1960-talet iscensätts är imponerande, kostym och kuliss är fullkomligt utsökt och lyckas framstå autentiskt och inte det minsta anakronistiskt. Fotot är fullständigt magiskt, med bedårande vackra skuggor och snillrika kontraster mellan ljust och mörker. Någonstans där slutar dock alla former av lovord, för den faktiska filmen är raka motsatsen mot elegant, klassisk eller ens dräglig.

Tanken är att skapa en psykologisk, syrefattig och kryptisk film som leker med logiken. Det hade kunnat vara fantastiskt om det genomförts med någon som helst intelligens eller förmåga att skapa spänning. Berättelsen vill vara förankrad i spekulativ kvantfysik och ställa både en och annan fråga om existens och alternativa världar. Men de många utläggningarna om fysiska formler och parallella universum blir smärtsamt tråkiga och skrattretande flummiga. Med tanke på att Christopher Nolan lyckades göra samtal om atomfysik till en rysare utan dess like i förra årets Oppenheimer, blir detta istället ett exempel på hur det inte skall presenteras på film.

Om nu dialogen och karaktärerna är lika attraktiva som vissnat ogräs återstår bara förhoppningen om att någon form av klassisk nervpirrande spänning kan uppstå. Sekvenser där kampen mot klockan får publiken att svettas eller då insatserna är så höga att varenda tittare tvingas begrava ansiktet i händerna i ren och skär upphetsning. Men det är bara att ursäkta sig å Universalteorins vägnar – framförallt eftersom den inte har hövligheten att göra det själv. Vad som erbjuds är hopplöst och närmast förolämpande enkelt. Spänningsmomenten är sporadiska och utförda med chockerande ointresse.

Som om detta inte vore tillräckligt med salt i såren slutar allting i ett fasansfullt förhastat klimax som känns som en paj riktad rakt i publikens ansikte. Någonstans där har i alla fall mitt tålamod retirerat och rör sig – precis som jag själv, mot biografens utgång med raska steg. Universalteorin må vara fantastisk att se på men det är en klen tröst då filmen har ett inre som endast kan beskrivas som eländigt uselt.