Elis Holmström

To The End
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Toby L.

I en scen tydliggör Blurs sångare Damon Albarn – med eftertryck, att bandets återförening 2023 inte fick vara någon dammig nostalgi-akt, därav behovet att spela in ny musik innan två gigantiska spelaningar inför åttiotusen personer på massiva Wembley Stadium. Även om Albarns intentioner må vara uppriktiga går det inte att undkomma att historien tycks upprepa sig. Lagom tills att To The End har premiär har vi fått beskedet att Oasis återförenas, med andra ord är de två kombattanterna från det så kallade brit-pop kriget tillbaka. Och även om Albarn och hans kumpaner gör allt de kan för att framstå vitala rent musikaliskt går det inte att undkomma att både Blur och Oasis numera är distinkt brittiska uttryck. För där båda banden fortfarande är relevanta och har förmåga att skapa masspsykos på valfri fotbollsstadium i Storbritannien har Blur samt Noel och Liam Gallagher varit delegerade till chockerande små arenor då de lämnar hemlandet. Därför är det omöjligt att inte se Blurs återförening som något annat än en hoppfull och naiv föreställning kring att 1990-talet aldrig tog slut och att England fortfarande dominerar vad gäller kulturell relevans.

Men Blur är – och var, en mycket annorlunda grupp mot de uppkäftiga bröderna Gallagher. Något som tydliggörs under dokumentärens gång. Blur är till sin struktur snarare besläktat med U2, där alla bandmedlemmar spelar en avgörande roll, även om Albarn utgör gruppens kreativa centrum. To The End vill inte heller vara någon övergripande studie i bandets historia, istället är allting centrerat kring inspelning av skivan The Ballad Of Darren och repetitionen inför turnén som inleddes 2023. Detta gör det hela aningen mer tillgängligt för icke-fans – inklusive undertecknad. Istället blir det en resa i gruppdynamik och en – överlag, god inblick i det arbete och de procedurer som sker innan konserter av skalan gigantisk äger rum.

Det är framförallt fascinerande att se parallellerna mellan bandet och publiken inför den stundande konserten, hur spänningen och nervositeten förekommer hos båda parter och den faktiska ångest som framträder sekunderna innan bandet kliver på scen. Dessa ögonblick må ha setts förut i andra dokumentärer men är alltid lika intressant att beskåda. Scenariot att spela inför tiotusentals hängivna fans är ett fåtal förunnat och att få en kort inblick i skeendet innan scenen förblir fascinerande.

Trots dessa intressanta moment lämnar själva filmen en hel del att önska vad gäller det hantverksmässiga och strukturella. Även om det förekommer en rad intervjuer med bandmedlemmarna känns de många gånger om oerhört ytliga. Regissören Toby L. har erfarenhet från ett fåtal konsertfilmer och musikvideos men inte mycket mer. Att det därmed uppenbarar sig en stark känsla av ovana och okunnighet är föga förvånande. To The End använder en simpel tredelad struktur som på ett klumpigt sätt rör sig mellan sina akter. De privata stunderna då bandmedlemmar tvivlar, och ifrågasätter sig själva och sin roll i bandet, kortas ned för att avancera filmen till nästa sektion. Detta leder till att ett antal sekvenser där de traumatiska delarna av bandets historia berörs – som drogmissbruk och stridande kreativa viljor, destilleras ned till tradiga montage där bandmedlemmarnas diverse intervjuer förvandlas till ödesmättade berättarröster, stunder som blir till ett hopplöst navelskådande.

Det görs inte heller några ansträngningar att tydligt differentiera eller förtydliga vad som gör Blur unika, varken musikalsikt eller som grupp. Några vidare intima porträtt av medlemmarna är det inte tal om, istället känns filmen som ett alster för de som redan är frälsta.

Som dokumentär betraktat är To The End ytterst konventionell men därmed också funktionell. Om filmen ger tillräckligt med insikter och djupdykningar i ämnen som de mest dedikerade följarna drömt om är upp till de mer bevandrade tittarna att besvara. Men med tanke på att filmen är tänkt att ackompanjera en två timmar lång – och ytterst kompetent, konsertfilm från en av spelningarna på Wembley Stadium, får det hela ses som ett ytterst attraktivt paket för de som vidhåller att Girls and Boys trumfar Don’t Look Back In Anger alla dagar i veckan.

Beetlejuice Beetlejuice
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Tim Burton

Beetlejuice från 1988 är idag i huvudsak ett fascinerade dokument vad gäller Tim Burtons utveckling som regissör. Den visar på ett utvecklingsstadium för Burtons visuella identitet. Batman från 1989 innebar en mer definitiv visuell stil för Burton, framförallt skulle den gotiska arkitekturen och användandet av skuggor komma att följa med i många år framöver. I Beetlejuice finner vi istället spår av Pee-Wee’s Big Adventure, en av regissörens mer undangömda filmer, och som i mångt och mycket visar på ett helt annat utseende än det vi vant oss vid vad gäller Burton. Men Beetlejuice innehåller också flera inslag som skulle komma att bli hörnstenar för Burtons kommande filmskapande. Det finns makalösa detaljer i kostym och miljöer, galghumor och skådespelare som lever rövare, samt ett otroligt odisciplinerat berättande.

Och uppföljaren Beetlejuice Beetlejuice blir en enda lång bekräftelse vad gäller den första filmens styrkor och svagheter. Detta innebär att Michael Keaton fortfarande skiner i rollen som hysterisk galning och gör varenda scen han medverkar i till guld. Men det för också med sig allt det där andra, den grötiga berättelsen och den torra samt sömniga humorn, som förekommer i de sekvenser som är befriade från det övernaturliga, är minst lika trista och menlösa som då.

För även om ansenlig tid har förflutit och Tim Burton gjort ett multum filmer – av högst varierande kvalitet, verkar tiden ha stått still vad gäller Beetlejuice. Där andra uppföljare tar tillfället i akt att använda digitalteknik och moderna bekvämligheter för att förhöja filmupplevelsen väljer Burton att – närmast tjurskalligt, göra allt i sin makt för att stanna kvar i åttiotalet. I ett antal intervjuer har han talat om hur han i uppföljaren önskade minimera användandet av digitala specialeffekter, samt att han – aktivt, värjt sig från att förvandla filmen till en simpel nostalgitripp. Burton påstår till och med att han inte ens skall ha sett om den första filmen som förberedelse inför arbetet med uppföljaren. Det finns därmed en ambition att röra sig framåt och att inte se till det förflutna.
Vad gäller att inte förlita sig på green screen eller datorer för att framställa den bisarra och morbida värld som Beetlejuice Beetlejuice utspelar sig i blir resultatet halvdant. Förvisso får vi fantastiska kostymer av den geniala Colleen Atwood och lika genialiskt smink och mask, men en stor förändring från den första filmen gör det visuella avsevärt mindre fängslande och fascinerande än för trettio år sedan. För till skillnad mot föregångaren har uppföljaren filmats med digitalkameror, detta innebär en sylvass skärpa som – tyvärr, leder till att den förvridna scenografin och mycket av de praktiska effekterna inte alls ter sig särskilt imponerande. Många gånger om påminner Beetlejuice Beetlejuice snarare om ett besök på valfritt spökhus på ett nöjesfält, med uppenbara kulisser som befolkas av plastiga monster och kreatur, detta eftersom det saknas några analoga element i fotot som kornighet. De gånger som det förekommer specialeffekter av den digitala sorten lämnar de också mycket att önska.

Även om Burtom påstår att han gjort allt i sin makt för att inte stirra sig blind på föregående film går det inte att undkomma att det många gånger känns som en ganska klumpig kavalkad i igenkänningshumor och halvdana referenser. Det är som en författare vars minne inte är helt tillförlitligt och där denne – omedvetet, tycks kopiera sig själv. För flera aspekter känns inte som någon kärleksfull tillbakablick utan som ren och skär repetition.

När vi inte har att göra med repetition får vi tyvärr något än mer svårsmält, nämligen den värsta sortens utfyllnad i form av Jenna Ortega och Winona Ryders mor- och dotter- relation. Ännu en gång framstår Burtons personliga hype och löften gällande uppföljaren som ihåliga. Exempelvis har Burton ondgjort sig över tanken på att behöva göra karaktären Beetlejuice det minsta politiskt korrekt. Men då det kommer till relationen och dynamiken mellan Ryder och Ortega nyttjar Burton den mest uttjatade och – provokativt, lata personregin som existerar. Ortegas karaktär känns som skapad från en form, där trotsålder och överdrivet självförtroende skapar en platt rebell som liknar en patetisk karbonkopia av Ariana Greenblatts roll från Barbie.

Winona Ryder har också haft gladare dagar, ännu en gång är det ett överspänt och stelt skådespel som känns livlöst och oengagerat. Detsamma kan dock sägas om Burtons regi i de scener som inte innehåller skräckelement eller en totalt galen Michael Keaton. Humorn är stelbent och regin avslagen och inte det minsta energisk. Berättelsen är i det närmaste ett kaos som bär med sig otroligt tveksamt tempo och ett händelseförlopp som är fullkomligt kaotiskt, många gånger känns filmen tom andra gånger överfylld.

Vad som räddar Beetlejuice Beetlejuice från total irrelevans är den alltid superba Michael Keaton. Denna gång tillbaka i en av sina mest hysteriska roller och precis lika magnetisk och förförisk som för trettiofem år sedan. Varenda scen då Keaton förekommer har en explosiv intensitet, energi och humor – som faktiskt fungerar. Detsamma kan sägas om Willem Dafoe som också bjuder på komiskt guld. Att Burton och Keaton tidigt beslutade att reducera mängden sekvenser med den titulära gasten kan nog vara ett av de sämsta kreativa besluten på länge då Keatons närvaro omvandlar filmen från något av ett sömnpiller till en sprudlande glädjebomb.

Utan Michael Keaton och Willem Dafoe hade Beetlejuice Beetlejuice behövts begravas djupt under jord och kategoriseras som ytterligare ett misslyckat modernt Burton projekt. Men den entusiasm som förmedlas då dessa medverkar är i det närmast omöjlig att värja sig ifrån.

The Crow
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Rupert Sanders

Det är något djupt ironiskt i att The Crow verkar fullkomligt förälskad i någon sorts frånstötande svart sörja som ständigt återkommer i scen efter scen. För att tvingas bevittna Rupert Sanders senaste film är detsamma som att stirra ned i en tunna fylld med kolsvart tjära. Detta är ett skållhett inferno av fullkomlig dynga.

Att många känt ett stort mått skepsis inför filmens premiär har inte heller varit obefogat. Rupert Sanders har står bakom ”filmer” som alla tycks sakna en källare, än mindre en botten. Med malande skräp som Ghost In The Shell med Scarlett Johansson samt Snow White And The Huntsman i bagaget är de flesta ursäktade för att tvivla på förhand. Men ingen, absolut ingen kunde förutspå den totala filmiska domedag som målas upp framför en likblek publik under två ohyggliga timmar.

Det sägs att den bästa sortens smicker är imitation – eller som är fallet då talangfulla människor bestämmer sig för att kopiera någon annan, inspiration. Sanders dröm om att bli en visuell auteur är uppenbara, titelsekvensen är det mest skamlösa plagiatet av David Finchers Millenium-film The Girl With The Dragon Tattoo. Finchers stämningsfulla estetik verkar vara något Sanders är villig att sälja sin stjäl för. Hela The Crow försöker efterapa det sylvassa fotot och gröntonade filtret som alltid gjort Seven-regissörens tumavtryck identifierbart. Dock kvittar det om det finns likheter – rättare sagt rena visuella stölder från valfri Fincher film, Sanders saknar all form av kunskap eller fingertoppskänsla för hur en okulärt attraktiv film skall uppnås. Istället för att framstå stilsäker liknar The Crow en sjaskig musikvideo för den sämsta sortens hårdrocksband. Kompositionen är ansträngd och oinspirerad, kameraåkningarna hopplöst trötta och ljussättningen så pass ful att magen gör både en och annan vändning.

Att The Crow är så estetiskt bankrutt blir än värre då adaptionen från 1994 av Alex Pryas besitter en ytterst unik och stämningsfull design, förvisso överdriven men åtminstone minnesvärd med gotisk arkitektur och makalöst smutsiga bakgator. Men om nu utseendet inte lockar fram några glädjerop kanske det går bättre vad gäller att berätta själva historien där tematiken är förankrad i kärlek, hängivenhet och hämnd. Men Rupert Sanders har lyckats immunisera sig själv och sin film från ’’tjafs’’ som kvalitet, kunskap eller förstånd. Berättartekniken som demonstreras här går bortom det bedrövliga och in i det rent bisarra. Den i grund och botten rudimentära sagan om evig kärlek förmedlas med en isande inkompetens, strukturen som används är rörig, förvirrande och sövande tråkig. Där Proyas film må vara djupt problematisk har den i alla fall en uppenbar passion, något som gjorde filmens enkla hämndresa engagerande.

Till skillnad mot Proyas önskar Sanders att lägga en större emfas på själva kärlekshistorien och ge oss en djupare insikt i själva förhållandet, något som endast var flyktigt förekommande 1994. Men vad tjänar det till då skådespelet, som är menat att förankra detta, inte ens kan konkurrera med en improviserad skolpjäs. Efter att ha skämt ut sig själv i Boy Kills World är Bill Skarsgård tillbaka med ytterligare en rolltolkning där han lyckas göra sig själv och skådespelaryrket till åtlöje. Han agerar stelt, desperat och helt utan inlevelse, det är som att stirra på en robot som tilldelats direktiv den inte förstår. Men han är i alla fall inte ensam då skutan sjunker, den makalöst usla FKA twigs, känd för sina ’’extraordinära’’ rollinsatser i sina egna musikvideos, har gjort ett ypperligt jobb vad gäller att försäkra sig om en plats på årslistan för sämst presenterade aktör. Kemin mellan dessa två är inget annat än radioaktiv, och då filmen får den eminenta idén att introducera tidernas minst erotiska sexscen tvingas alla i publiken att snabbt söka sig mot nödutgången för att förskona ögon, öron och själen från tortyren.

Tyvärr tar eländet inte slut här, i ett patetiskt försöka att framstå vass, vågad och uppkäftig injicerar Rupert Sanders tonvis med forcerade svordomar och melodramatisk dialog som endast kan ses som en frontalattack på publikens mentala hälsa. Att kalla det patetiskt vore alltför generöst. Slutligen servars ett par våldsamma – men helt ointressanta, actionscener vars brutalitet kvittar då koreografin och känslan för tempo är obefintlig. Att det krossas skallar och avrättningar förekommer med samma frekvens som då Kristian Tyrann var i livet, har ingen verkan då det är filmen som är huvudlös, inte de stympade fienderna.

The Crow är inte den titulära hotfulla fågeln utan en enorm kalkon som vacklar fram. Detta är närmast förundransvärt uselt och tveklöst bland det sämsta som kan upplevas på bio idag.

The Bikeriders
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Jeff Nichols

The Bikeriders vill signalera något farligt, vågat och hjärtligt. Det är – på ytan en film som vill ta sig an motorcyklar, gemenskapen kring dem och en tidsperiod då naivitet, uppror och hämningslöshet stod på dagordningen. Det skulle kunna vara en studie i vad som gör motorcykeln till ett sådant potent verktyg, både som fordon och som poetisk metafor för för frihet och våghalsighet.

Men allt det där är bara att förglömma då regissören Jeff Nichols tar sig an ämnet.
The Bikeriders må bjuda på motorcyklar och läderjackor i överflöd, men slutresultatet är bland det mest håglösa och tafatta som kan upplevas på en biograf.

Att slutresultatet är av sådan erbarmlig karaktär är dock inte svårt att förstå då vi ser till Nichols CV. Att göra slarvsylta av potentiellt bra berättelser är närmast en av regissörens expertiser, se till den hopplöst identitetslösa Loving, som berörde ett av USAs viktigaste domstolsbeslut som ledde till den konstitutionella rätten för svarta och vita att gifta sig. Att en film om ett motorcykelgäng och dess manliga egon, signerad Nichols, skulle vara än mer uddlöst är därför föga förvånande.

Det mest anmärkningsvärda med The Bikeriders är avsaknaden av någon som helst energi, kreativitet eller vilja. Tanken är att berätta en saga om vänskap och hur ett gemensamt intresse gradvis förvandlas till ett okontrollerbart monster där våld, maktbegär och paranoia kapsejsar hela skutan. Men då Nichols regisserar det hela som om han befann sig i en djup koma spelar det ingen roll att filmen – desperat, försöker övertyga publiken om allvaret och dramatiken. Den kollektiva reaktionen är densamma som då någon berättar att den överfulla lägenhetsfestens enda toalett har fått totalt stopp.

The Bikeriders är så pass livlös att det nästan är omöjligt att inte sträcka sig efter telefonen och slå ett akut samtal till larmcentralen. Sättet filmen stapplar fram, rosslar och hostar ger kalla kårar, det är som att befinna sig i ett bårhus. Personregin påminner om den som George A. Romero nyttjade för att dirigera sin horder av zombies. Jodie Comer och Austin Butler, som är tänkta att utgöra filmens pulserande hjärta, skapar samma sensuella och passionerade energi som två våta pappkartonger. Butler mumlar, grymtar och tittar snett in i kameran. Comer fortsätter att bjuda på ett skådespel som befinner sig någonstans mellan det amatörmässiga och det rent skrattretande. Denna gång har hon utrustat sig själv med en förkastligt gnällig amerikansk accent som skär i trumhinnorna. Överlag verkar inte en enda aktör ta filmen på allvar, istället liknar åbäket en lektimme på dagis där alla är fria att göra precis vad de vill. Se bara till Tom Hardy som bestämt sig för att visa sina absolut sämsta sidor som skådespelare, vilket innebär tonvis med grymtande och bisarra röstlägen som ger skräckinjagande associationer med hans clownkonster i Venom. Det hela tangerar snart att framstå som en bortklippt Saturday Night Live sketch, där alla spelar över och där absolut ingenting är på allvar.

Inte ens då filmen försöker att släppa loss emotionellt blir resultatet något annat än en likgiltig axelryckning. Alla försök till något som helst engagemang är bortom patetiska.
Visuellt är filmen precis lika ointressant som dess dramatiska kvalitéer. Ett motbjudande platt och identitetslöst foto omger allting och misslyckas kapitalt med att sälja in 60-talet då kameravinklar – och åkningar är alltför anakronistiska.

The Bikeriders må ha ambitioner att flörta med det farliga och vågade, men slutresultatet är hopplöst tråkigt. Istället för en frustande motorcykel, redo att ta över motorvägen, får vi en unken gammal flakmoppe vars tvåtaktsmotor osar och stinker.